fredag 30 december 2011

Jossans restaurangguide

Igår var jag, Jonne och goda vänner i Jönköping på ett efterlängtat besök på restaurangen Anna-Gretas, en tapasrestaurang som jag hört mycket gott om men aldrig tidigare fått tillfälle att besöka. Då jobbet i mellandagarna har gått lite på halvfart gavs dock ett ypperligt tillfälle igår då både träning och jobb kunde hinnas med innan restaurangbesöket, vilket inte direkt brukar vara möjligt en vanlig torsdag. (Jönköping ligger ca en timmes bilresa från Gislaved).

Anna-Gretas är en mycket liten och gemytlig restaurang och det var tur att vi hade bokat bord då det inte hade gått att få in en enda person till i lokalen som var helt full av hungriga gäster.
Menyn var mycket pedagogiskt utformad och det var inte särskilt krångligt att beställa vilket annars kan vara fallet på tapasrestauranger när hela sällskapet ska samsas om vilka rätter som ska beställas, man ska tveka över hur många rätter som behövs och dessutom i huvudet försöka komma ihåg vilka rätter man har valt i det stora utbudet till kyparen kommer och tar upp beställningen.
På Anna-Gretas fanns en meny med kanske 30 olika tapasrätter. Varje person rekommenderades att ta 4-5 rätter om man ville att det skulle motsvara en huvudrätt och därefter fick varje person en förtryckt lapp där man skulle bocka i vilka rätter man ville ha och därefter skriva sitt namn på lappen. När alla hade funderat klart samlade kyparen in lapparna och kom tillbaka med en bricka till varje person fylld med de godsaker man själv hade önskat. Smidigt och enkelt!
Min beställning bestod av vitlöksbröd med tzatziki, kycklingspett med chilisalsa, rödbetor med getost och honung, scampi med vitlök och örter samt en liten paella.
Då vi var fem personer med uppenbart helt olika syn på vad som var gott tror jag att om man lade ihop alla våra beställningar fanns i princip alla restaurangens olika rätter på vårt bord.
Därmed anser jag mig ha tillräckligt med information för att kunna lämna omdömet att allt var fantastiskt gott och vällagat. Jag njöt av varenda tugga på min tallrik och även mina vänner lämnade samma omdöme om sin mat varför jag vågar lova er alla att om ni går dit kan ni välja vad som helst på menyn utan att bli missnöjda.

Efter avslutad tapasfrossa var vi ju såklart tvungna att även testa dessertmenyn och även där hade vi alla skiljda önskemål varför fyra av fem av restaurangens desserter hamnade på vårt bord. Desserterna får dock ett betydligt sämre betyg än tapasen.
Malins chokladfondant var för kall och okladdig, Jonne och Andreas pannacottor var för hårda och sega i konsistensen och Inges créme brulee var för grynig. Jag själv beställde glass och den var väl den enda som motsvarade förväntningarna, men å andra sidan är det ju svårt att misslyckas med att skopa upp tre kulor glass på en tallrik och ringla över chokladsås.

Betyget för kvällen blir ändå mycket bra, verkligen trevligt att hinna träffa vänner och äta god mat på restaurang en helt vanlig torsdag, så kvällen som helhet får fem stora leenden av fem möjliga! Även betyget på själva tapasen blir full pott, fem patata fritas av fem möjliga och högsta betyg får även den trevliga personalen och den snabba servicen.
Desserten var dock en stor besvikelse och den får bara en kula saffransglass av fem möjliga så nästa gång avstår jag desserten och beställer en extra tapas till huvudrätt istället.

Många tapas blev det...
För övrigt vill jag passa på att uppmärksamma lilla solstrålen Stella som fyller 1 år idag!
Hennes mamma, som är min allra bästa vän och en människa som jag älskar som vore hon min egen syster, är underbar så det var väl inte annat att vänta att även hennes avkomma skulle bli något utöver det vanliga!
Ni kan aldrig någonsin ha sett någon som klär så bra som Stella i en One piece.

tisdag 27 december 2011

Ringrostig


Idag packade jag snabbskorna och tidtagaruret och åkte till Borås för vintersäsongens första pass inomhus.
Jag var lyckligtvis inte ensam, mina träningskompisar i Villstad GIF är snälla nog att låta mig vara med i deras träningsgrupp trots att jag har bytt klubb och tur är väl det - är tveksam om jag hade kört bil i en timme till Borås för att springa 200m intervaller mol allena.
Precis som alla andra långdistanslöpare är jag något fixerad vid att få till en viss mängd löpmil varje vecka varför jag alltid kombinerar träning på bana/teknikträning med morgondistans för att inte få en "skamfläck" i träningsdagboken. Dessutom har jag upptäkt att jag springer betydligt bättre på alla kvalitetspass om jag har fått väcka kroppen med lite lugn löpning på morgonen. Var dock lite annorlunda att stiga upp tidigt och ge sig ut på morgondistans, hoppa in i duschen för att därefter direkt hoppa i nästa omgång av träningskläder och bege sig till Borås. Antar att det är så ni lyckostar som har er idrott som ert jobb lever alla era dagar, men för mig brukar mina träningspass avskiljas med åtta timmars arbete emellan. Hur som helst kändes det mycket tidseffektivt - två träningspass innan lunch och därmed en massa tid över till annat hela eftermiddagen!

På plats i Borås kändes kroppen pigg och jag var riktigt taggad för att trycka på ordentligt med fartträning som har varit lite eftersatt då jag efter Florens i första hand har ägnat mig åt lugn distanslöpning. Efter diverse löpskolning och andra teknikövningar var det dags för mina tvåhundringar och jag blev förvånad när jag lyckades köra hela serien på samma nivå som vanligt trots att det var ganska länge sedan detta senast stod på schemat. Och för er som nu hoppas på att få höra vilken som är min normala nivå på tvåhundringar måste jag göra er besvikna. Mina pinsamt långsamma tider är något jag helst håller för mig själv, lovar att offentliggöra dessa så snart jag har kommit upp i en nivå där jag åtminstone inte längre får spö av deltagarna i klubbens träningsgrupp för barn...

Kanske låter det konstigt att man som marathonlöpare ägnar sig åt så korta intervaller som 200m men jag har märkt att detta är ett utmärkt sätt att förbättra mitt löpsteg, öka min explosivitet och förbättra min snabbhet varför jag under normala träningsperioder försöker köra intervaller på 200m - 1000m ett pass/vecka.
Men gode värld vad all form av träning är färskvara och det kändes verkligen att jag var ringrostig, både gällande farten och underlaget, så efter avslutat pass var jag helt färdig! Skakig i både armar och ben, härligt matt i hela kroppen och så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken på bilresan hem. Den där eftermiddagen där jag skulle hinna med att göra en massa annat rann ut i sanden och jag har i ärlighetens namn inte orkat få mycket vettigt gjort idag utöver utflykten till Borås.

Och så kommer det förbli då jag ska ägna de sista timmarna av julledighet åt att läsa mina julklappsböcker och lösa det världsrekordstora korsord som medföljde lokaltidningen häromdagen - om jag nu lyckas lyfta pennan med mina skakiga och trötta armar...

söndag 25 december 2011

Jul, jul, strålande jul...

Jag hade på förhand bävat lite för julen. Såg framför mig dagar av stress och flängande från det ena släktkalaset till det andra med en ständig känsla av dåligt samvete för att man egentligen borde varit någon annanstans - dilemmat för alla oss med skilda föräldrar och släkten utspridd över landet.
Men jag har i år blivit positivt överraskad, ibland är det uppenbarligen bra att måla Fan på väggen då oddsen för att verkligheten blir bättre än förväntat med den taktiken ökar markant!
Har än så länge haft en underbar jul med en perfekt kombination av softande och härligt fullt ös med släkt och vänner.

Julfirandet inleddes redan i torsdags då vi bjudit in goda vänner på julmys med julgröt och skinkmacka. Det blev en livad tillställning med två ettåringar som levde rövare i vår lilla lägenhet i kombination med oss vuxna som inte setts på länge och hade massor att prata om. Ljudnivån var minst sagt ganska hög och vår annars mycket vuxet, välorganiserade lägenhet intog en ny skepnad med mat, leksaker och julpynt i en salig röra. Underbart roligt och mysigt, men också ganska underbart och mysigt efteråt när vi ensamma plockade in i diskmaskinen och för första gången kunde höra julmusiken som varit på i bakgrunden hela kvällen. Barn är helt underbara, men det är perfekt när de inte är ens egna så att man kan lämna tillbaka dem när de blir trötta å kinkiga...

Dagen innan julafton fortsatte även den i ett rasande tempo med b l a uppesittarkväll hos svärmor med åtta vuxna och fyra barn. Höjdpunkten brukar alltid vara vårt julklappsspel som går ut på att alla har med sig varsin liten paket som läggs i en hög på bordet. Därefter slår alla i tur och ordning en tärning som går runt under åtta minuter och varje gång man slår en 6a får man ta ett paket. När paketen på bordet är slut får man istället ta paket av varandra. Detta leder alltid till många skratt och en livad stämning.
I år gick det dock lite överstyr. Jag tror att ni alla kan föreställa er hur en fyraåring reagerar när man tar julklappar ifrån honom och leken slutade med att tre av barnen grät, barnens föräldrar bröt ihop av irritation och ilska på sina ledsna barn och vi barnlösa garvade tills vi också grät åt denna komik.
Blir nog till att införa åldersgräns på detta spel till nästa år...

Efter dessa två dagar av full aktivitet intog julen dock en lugnare skepnad på själva julafton som var otroligt avslappnad. Inledde dagen med en välbehövlig sovmorgon och drog därefter ut i strålande solsken, barmark, 6 gradig värme och uppehåll på en underbar 27km runda följt av en lång dusch, hårinpackning och en julskinkesmörgås. (okej, ni som känner mig vet att det är en lögn då jag är galet svag för julskinkesmörgås och aldrig skulle kunna begränsa mig till bara en. Efter att ha  glufsat i mig tre skinkmackor övervägde jag en fjärde men bestämde mig för att det nog vore förståndigt att lämna lite plats för väntande släktkalas...)
Julaftonens släktkalas innebar traditionsenlig dopp i grytan och tupplur framför Kalle Anka hos svärmormor och svärmorfar innan kvällen avslutades på ett mycket stillsamt sätt hemma hos oss tillsammans med make, far, lillebror, lite sällskapsspel och en chokladkartong. Ljuvligt stillsamt.

Nu är juldagen här och även den går i julfridens tecken.
Tackar min mamma som idag bjöd på fläskfilé med hasselbackspotatis istället för julmat. Kändes nämligen på förmiddagens backintervaller att julmaten, som bygger på proteiner och fett, inte funkar som löparbränsle för min kropp. Sillen och laxen var på god väg att komma upp igen  när jag nådde backkrönet för femte gången och senapen från alla otaliga skinkmackor bjöd på en härlig halsbränna som gjorde sig påmind i andfåddheten i motvinden.
Nu ligger jag i morsans soffa, brorsan har tagit med sig två filmer  som ska underhålla oss under kvällen och brasan är tänd. Det är det här som kallas julefrid!

Hoppas ni alla har en riktigt bra jul!

Efter 12år har min make förstått att när en kvinna säger att hon inte vill ha någon present menar hon det aldrig. Då ska man komma med en liten hård ask från guldsmedsbutik för att samla pluspoäng. Bara ett  tips till alla er män därute...

Dopp i grytan. Inte särskilt gott, men utan den blir det ingen riktig jul...

Hur många av er, kära läsare, höll er vakna under hela Kalle Anka?

onsdag 21 december 2011

Är det verkligen värt det??

Det är onsdag morgon.
Klockradion skräller igång klockan 06,00 istället för 05,15 som den brukar när morgonpass står på schemat. Jag vänder mig om en gång i den varma sängen och funderar på om jag ska unna mig själv en snooze nu när jag ändå har lyxat till det med sovmorgon såhär en vanlig onsdag men inser att jag faktiskt inte är särskilt trött. Inte alls trött faktiskt, varför en snooze vore överflödig. Kanske är jag utsövd då jag lyckats få ihop åtta timmars härlig sömn, men mer troligt är detta ett resultat av de senaste veckornas lite lugnare träning i kombination med ordentligt med mat. Plötsligt är min kropp i balans igen och jag inser i vilken obalans jag befinner mig i under de perioder när jag tränar som allra hårdast. Jag inser vilken press jag utsätter min kropp för och förstår plötsligt hur fysiskt och psykiskt trött jag är i mitt ”normaltillstånd”. Det är alltså såhär ”vanliga” människor mår året runt.
Är löpningen verkligen värd det?

Jag kliver upp ur sängen och tassar tyst och försiktigt ut ur sovrummet för att inte väcka min morgontrötte make. Smyger förbi vår nyklädda julgran som trots sin plastighet och sina stora mellanrum mellan kvistarna faktiskt blev riktigt fin när den fick på sig lite kulor och glitter. Fortsätter ut till köket för att kolla utomhustemperaturen innan det är dags att välja klädsel för dagens löprunda. Termometern visar bara ett par minusgrader, flaggorna på parkeringen visar vindstilla och på marken ligger ett tunt, men väl synligt, lager av nyfallen snö.
Som löpare är jag normalt inte något större fan av snö men idag var jag beredd att göra ett undantag, det var onekligen ganska vackert.

Tänker tillbaka på förra året då termometern allt som oftast visade minus tjugo grader och man fick bylsa på sig lager efter lager för att inte frysa, med resultat att man lufsade runt näst intill orörlig. Idag skippar jag underställsbyxorna och nöjer mig med tröja och vindjacka och känner mig snabb och lätt som en fjäder.
Trots att jag startat träningen senare än vanligt och samhället därmed redan är fullt av folk på väg till jobbet och folk som rastar hunden är ljudnivån betydligt lägre, snön medför en klar ljuddämpning. Allt är så stillsamt och rofyllt på något sätt.
Springer under julbelysningen som pryder stadens gator, tar ett extra varv i rondellen för att kolla in de planteringar som förvandlats till julgrisar och adventsljusstakar med hjälp av trädgårdsmästarens gröna fingrar och drar i mig doften av nybakat bröd när jag passerar bageriet innan jag svänger ut ur samhället mot mer ödsliga skogsvägar där jag får lite egentid med min bästa vän, bara jag och löpningen.
På skogsvägen är mina rosa Nikeskor de första som får bryta det vintervita täcket, det känns nästan som nedskräpning att göra fotspår och jag får lite dåligt samvete när jag tänker på att nästa person som passerar inte får uppleva det vackra. Det knarrar lite under fötterna för varje steg jag tar och en något kall näsa gör att jag snörvlar till ibland men i övrigt är det helt tyst.
Kroppen känns bra, jag är inte ens sådär stel och kantig som man kan vara i början av ett morgonpass utan benen är lätta och kroppen mjuk. Hör inte ens min egen andhämtning då det inte behövs någon särskild ansträngning för att föra kroppen framåt utan istället drar jag djupa andetag av den friska vinterluften och njuter när den letar sig ner i mina lungor.
Hela mitt inre finner ro och lycka av att återigen få trycka på för fullt med träningen och av att veta att jag har ytterliggare ett pass att se fram emot senare idag, och ett imorgon, och ett till dagen efter det… Jag är som en narkoman, fast i ett beroende och jag kan bara inte få nog. Har jag ett pass på schemat vill jag hellre ha två, har jag 20km vill jag hellre ha 30km, har jag vilodag är det en förlorad dag och en dag full av abstinens och längtan till en morgondag då löpning står på schemat. Har insett under mina två lugnare veckor hur ”halv” jag är när löpmängden är begränsad.

När halva passet är avklarat vänder jag hem mot samhället igen med siktet inställt på att kunna öka farten på cykelbanan som min make lovat ska vara full av grus. Så full av grus att han är vansinnig på denna kommun som så noga grusar alla cykelbanor och förstör hans träningsmöjligheter på rullskidor. Inser dock ganska snart att vi har ett Moment 22 där ingen blir nöjd då den där stora mängden grus förmodligen är tillräcklig för att förstöra ett pass på rullskidor men inte tillräcklig för att rädda farten på ett halkigt löppass, men vad gör det på en morgonjogg?

Fortsätter därför i stillsam fart att tillryggalägga mina planerade kilometer och när jag närmar mig hemmet och återigen passerar bageriet med doften av de nybakade frallorna skuttar jag till av glädje när jag kommer på att jag idag tagit till ordentligt med tid till min träning så jag inte heller behöver stressa iväg till jobbet efter hemkomst. I lugn och ro kan jag stretcha, duscha och dricka kaffe med morgontidningen i handen innan jag ska byta skepnad från livet som marathonlöpare till livet som kontorsråtta.

Så svaret är ja. Min bästa vän löpningen förtjänar all min uppmärksamhet, all min tid och till och med stunder av kroppslig obalans för den ger mig så mycket glädje och välmående tillbaka.
Evig kärlek.

Vår lilla gran blev inte så tokig när den väl var påklädd...

måndag 19 december 2011

Nu är det (snart) jul igen

Då var det alltså bara en ynka vecka kvar till jul och julstämningen är på topp!
Alla barns ögon tindrar när de drömmer om tomten och sina paket innehållande saker av mindre värde men mycket hjärta och de tumlar runt i den vintervita snön som ligger som ett jämnt täcke över staden.
Vi vuxna myser runt och ler i en dimma av mjöl från pepparkaksbaket ackompanjerade av tonerna från ”O helga natt” på stereon. Alla julklappar är inhandlade eller egentillverkade, inslagna i vackert papper och förseglade med en riktig lackstämpel. Jag har bakat flera olika sorters julgodis som jag slagit in i fina små juliga förpackningar och knäcken blev perfekt mjuk, fudgen stelnade till exakt lagom konsistens och pepparkakorna blev alldeles lagom tjocka och gyllenbruna. Jag har långkokat och därefter griljerat julskinkan som penslats med min egenhändigt hemlagade senap, jag har rullat perfekt jämna köttbullar, jag har pyntat hemmet med massor med tomtar och apelsiner med kryddnejlikor och jag har huggit mig en jämntjock och tät gran av perfekt längd under en härlig utflykt i skogen då jag även plockade mossa till alla mina fina julplanteringar av hyacinter och julstjärnor.
Allt har skett utan det minsta stress och irritation och med ett ständigt leende på läpparna. Med lite varm glögg nära till hands kan jag nu i lugn och ro vaka in julen under de sista dagarna som återstår, precis sådär som alla har det på planeten Jul.

Men på den planet jag bor på som kallas Jorden är allt det där bara en utopi. När första advent nalkas tror vi att det ska vara precis som på den där andra planeten, men ju närmare jul vi kommer inser vi att verkligheten på planeten Jorden är något helt annat:

Då var det alltså bara en ynka vecka kvar till jul och julstämningen är på topp!
Alla barns ögon tindrar när de drömmer om svindyra datorer och Iphones som de kan visa upp för sina kompisar medan de spelar War of Warcraft på datorn när regnet öser ner i en jämn stril över staden.
Jag stressar panikartat runt i en dimma av rök från ugnen efter mina brända pepparkakor ackompanjerade av tonerna från Sean Banans (o)stillsamma julsång på stereon. Alla mina julklappar är inhandlade men vackert inslagna bara om jag har orkat välja den långa kön i butiken där paketinslagning ingår, vilket jag aldrig orkar, varför jag sliter mitt hår då jag antingen klipper av för mycket eller för lite papper, för lång eller för kort tejpbit och när jag väl får papper runt alla paket inser att jag lagt alla i en hög, glömt sätta på etiketter och måste riva upp allt i igen för att reda ut vilken paket som var till vem. Jag har inte bakat, och kommer inte baka, något julgodis för jag vet att knäcken alltid blir rinnande mjuk eller hård som sten, fudgen aldrig stelnar och något finger alltid blir bränt så jag halar hellre upp plånboken och gynnar Marabou istället för att det faktiskt är både smidigare och godare än stenhård kola gjord på grädde, smör och socker. Jag köper en färdigkokt skinka som smakar ljuvligt trots att den penslas med Jonnys grova senap och de köttbullar jag var duktig och rullade en träningsfri dag är fyrkantiga, brända på utsidan och råa inuti. Hemmet pyntas med det fåtal stilrena tomtar jag äger som matchar övrig inredning och som stod närmast till hands när jag öppnade källardörren och vi har en plastgran av märket ”gles och kort anno 2003”. De enda juliga planteringar jag har är de stackars blommor som mot förmodan kan dyka upp från någon kund som varit nöjd med mitt deklarations- och bokslutsarbete under året.
Då träningen idag äntligen drar igång för fullt igen inför säsongen 2012 och prioriteras före allt annat, lär inte sista dagarna fram till jul vakas in i lugn och ro med glögg i handen utan snarare med andan i halsen och sportdryck i handen när julgranen kläs sent på kvällen efter avslutad träning och julmaten inhandlas på lunchrasten. Men vad gör det?

Nä, om tomten bara är snäll och ger mig ett par röda dagar där jag får vara med min familj, käka några mackor med julskinka och senap, ta en extra timme sovmorgon och uppleva juldagsmorgonen som glimmar (om än av ösregn istället för is) iklädd löparskor och tomteluva så är jag i alla fall så nära en perfekt jul som jag kan önska.

Firade låtsas-jul med släkten från Stockholm i helgen. Lilla Hugo fick en julklapp som jag hitade på Disney Store i Florens och ville ha själv, Ior utklädd till en ren - hysteriskt rolig!  Då Hugo är i mer lämplig ålder hamnade den i hans paket. Blev dock anklagad av vissa familjemedlemmar för att vara opedagogisk som gav Hugo (som ännu inte känner den riktiga Ior) en utklädd version, då Hugo kan komma att få en chock och tro att Ior är naken när han ser honom "på riktigt".
Hmmmmm, man kan inte tänka på allt....
Hugos mamma fick, av samma person som anklagade mig för att vara opedagogisk, en mycket genomtänkt julklapp.
En s k "Snug-rug", en filt som någon mycket klok person designat med b l a hål för armarna så att man lätt ska kunna läsa en bok eller byta tv-kanal utan att filten kanar ner så man blir kall. Extra plus får designern för den ditsydda fickan anpassad för fjärrkontrollen. Nästan nobelpris för den va?

måndag 12 december 2011

Lite FÖR mycket information...

Idag när jag kom till simhallen efter att hela dagen ha sett fram emot tre härliga kilometer i bassängen möttes jag av en lapp på dörren som gjorde att jag plötsligt inte var riktigt lika sugen på att simma längre...


(O)gillar särskilt den blå rutan med "kul fakta".
Kanske är det min humor det är fel på men jag bröt inte direkt ihop i ett skrattanfall av att bli informerad om hur mycket hudrester, tarmbakterier och urin en eventuell kallsup innehåller. But that's just me...

torsdag 8 december 2011

Premiär!

Igår var en stor dag, det var dagen när jag skulle käka sushi för första gången.

Ja , jag vet att jag är tio år efter alla andra och ja, jag vet att i storstan äter man detta lika ofta som vi på landet äter spagetti med köttfärssås. Men då det inte funnits någon Sushibar i närheten förrän alldeles nyligen är detta inte ett naturligt inslag i en lantis vardag.
Många gånger har jag tänkt att jag ska välja sushi när jag har varit ”i stan” för att käka en trevlig middag men varje gång har något hinder kommit i vägen. Eller rättare sagt, jag har kommit på något hinder som jag har satt upp i vägen.
Antingen har jag varit alldeles för hungrig – när magen skriker av hunger efter ett långpass på tre timmar är inte en liten hög ris toppad med en räka vad jag är sugen på. (och troligen inte vad kroppen behöver heller för den delen…)
Eller så har rädslan för att förstöra hela middagen med att få in något jag inte gillar gjort att valet alltid fallit på något mera säkert kort där jag vet att jag får in en rätt jag kommer att tycka om och njuta av.

Men igår var det dags att vidga sina vyer så min rutinerade, sushiätande vän Malin tog med mig på ett kulinariskt äventyr.
En vanlig, tråkig onsdag skulle det ju inte vara en katastrof om jag inte skulle gilla maten då alternativet förmodligen hade varit just spagetti med köttfärssås i hemmets lugna vrå.
Har man dessutom bara åkt fyra mil i bilen och kombinerat resan med julklappsshopping på Stadiums kundkväll (20% rabatt = 45min kö = vansinne) skulle det inte kännas lika bortkastat om maten var en katastrof som en lördagskväll.
Men då en hungrig Jossan är en mycket grinig och hemsk människa får jag ärligt erkänna att jag tog det säkra före det osäkra och klippte en extra macka till eftermiddagskaffet för att undvika eventuella sammanbrott om det visade sig att jag inte skulle lyckas äta mig mätt.

Efter mycket lyckad julshopping äntrade vi således Sushibaren och det kändes tryggt att Malin tog ansvar även för min beställning och såg till att jag fick ett lass med lite blandade bitar för avsmakning då menyn var fullständigt obegriplig för ett otränat sushiöga.
Osäker och förvirrad attackerade jag därefter tallriken:
Ska man doppa bitarna i sojan eller hälla den över?
Ska man stoppa in hela biten i munnen på en gång?
Kan man äta den där svarta, konstiga algen som omsluter riset?
Vad gör man med den äckliga wasabin?

Efter en något trevande start kom jag snart igång och efter en stund tuggades alger, räkor, laxar och friterad ingefära som om jag aldrig gjort annat och snart hade jag slukat alla bitar utom en som var en äcklig sak med majonnäs vilket för övrigt var ett konstigt påhitt, finns det ens majonnäs i Japan? Okej att majonnäs funkar bra i kombination med skaldjur men då ska den serveras på en tekaka tillsammans med ägg – inte i en algrulle med wasabi och ris som tillbehör. Punkt.

Slutsats:
Kul upplevelse men jag har svårt att se att det kommer att bli en favvorätt, det var liksom ingen fantastisk smaksensation. Dessutom var just smakerna ganska ospännande, jag menar, ris vet vi ju alla hur det smakar. Räkor, lax och avokado likaså och då jag inte är överförtjust i wasabi och lämnade den vid sidan blev det en aning smaklöst.
Betyget höjs dock något just för upplevelsen skull, kände mig väldigt häftig när jag satt där och petade med mina pinnar.
                     Betyg: 4 nigiri av 10.


fredag 2 december 2011

Pyyyyyyyyyyyyys….

Om det är någon som undrar vad det där var så var det luften och energin som just gick ur mig. Efter helgens maraton tillika säsongsavslutning beter sig min kropp som en ballong man inte knutit åt ordentligt eller som en luftmadrass med pyspunka.
Den lider av ett kraftigt energiläckage.

Jag tror att alla som har sprungit maraton någon gång har upplevt den där känslan av en ”maraton-hangover”, att det liksom känns lite tomt och konstigt att det är över. Man har laddat och förberett sig så länge och i flera veckor (ibland månader) har maran funnits med i huvudet och sedan går den så fort förbi. Plötsligt står man där och det enda som finns kvar är minnen, blåsor på fötterna och stela ben och man undrar vart allt det roliga tog vägen?
Man känner sig vilsen och förvirrad och man vet inte vad man ska vila sina tankar på när det inte längre ska räknas på passertider, planeras kolhydratuppladdning eller packas tävlingskläder.
För er som aldrig sprungit en mara kan man jämföra känslan med t e x julafton. I flera månader pratas det, längtas det och byggs upp förväntningar kring denna dag. Man förbereder sig med julhandel och julbak i flera veckor och sedan går det så snabbt förbi. Tomheten infinner sig och man blir vilsen kvar där bland kvarglömt julpapper och snören och undrar om detta verkligen var allt?

Men den här gången känner jag även något annat.
Hela veckan har jag haft en olustig känsla i kroppen som jag inte kan sätta fingret på. Jag är inte sjuk, men känner mig inte pigg heller utan bara…. Konstig….
Efter att ha tävlat utan något längre uppehåll sedan i början av mars och tränat hårdare än någonsin i oktober/november är min teori att orsaken till mitt konstiga tillstånd är att jag liksom har fått pyspunka, att energin pyser ur mig nu när jag inser att jag inte har någon nära förestående tävling att ladda inför. Det är som att nu när jag för första gången på många månader tillåter mig själv att slappna av och känna efter kommer hela årets trötthet över mig på en och samma gång och det blir liksom för mycket.
Kroppen vill så gärna sova och jag längtar hela arbetsdagen efter att få komma hem och vila, men väl hemma har jag ändå inte ro att vara still utan det kryper i kroppen av rastlöshet samtidigt som jag inte orkar göra något alls.
Energibalansen vill så gärna återställas att det inte spelar någon roll hur mycket jag äter utan allt jag lastar i mig landar som i en avgrund och försvinner till ingenstans och jag är lika hungrig en timme efter avslutad måltid som innan tuggandet påbörjades, men samtidigt inte särskilt sugen på mat.
Mina muskler vill så gärna vila, men är samtidigt så stela att jag känner att de mår allra bäst av lite lätt träning så 3 lugnare joggpass på 10-15km samt tre rehabpass i simhallen har veckan bjudit på. Varje pass har känts som ett berg att bestiga, varje simtag känns som ett styrkelyft och varje löpsteg som om jag sprang i kola men ändå är det ljuv massage för min sega kropp och ger mig ändå en känsla av välbefinnande, fast samtidigt ändå inte för det är för jobbigt och gör för ont. Det känns ofattbart att denna skruttiga kropp kunde prestera ett maratonlopp i en snittfart under 4.00min/km för bara några dagar sedan när en 10km jogg känns som en utmaning som vore jag en motionär.

Men i själen mår jag bra och snart, snart kommer energin att återvända och då är det dags att åter tagga upp, vända blicken framåt och börja förbereda sig för ett nytt härligt löparår 2012…