tisdag 30 augusti 2011

Barcelona


Nu är jag hemma igen efter en intensiv jobbvecka i min favoritstad Barcelona.
Dagarna har varit fullspäckade med utbildning fram till klockan 17 och kvällarna har därefter varit fulla av roliga aktiviteter tillsammans med kollegorna.
Lördag och söndag var helt lediga dagar och på lördagen passade jag därför på att delta i en utflykt till vindistriktet Penedes där vi fick titta på odlingen av druvor, framställningen av vin och cava samt genomföra en vinprovning tillsammans med vingårdens ägare.
En fantastiskt rolig (och god!) upplevelse och helt klart resans höjdpunkt! Fick smaka det bästa rosévin jag någonsin druckit, Radix, ett väldigt mörkt rosévin som för ovanlighetens skull lutade mer åt rödvinshållet än vitvinshållet vilket passade mig perfekt.
Dagens vintips har därmed levererats, tyvärr säljs det inte på Systembolaget men kan importeras via dem – kan definitivt vara värt en extra peng!

Provsmakning av Cabernet Savignon.
För övrigt var det ju femte gången jag var i Barcelona varför de stora sevärdheterna har klarats av flera gånger om vilket var ganska skönt – när de andra turistade kunde jag på ett smidigt sätt klämma in mina träningspass och därefter ansluta lagom till det var dags att käka middag på någon trevlig restaurang, shoppa eller ta sig ett dopp i havet.
Då det var ganska många mil som skulle avklaras fick jag chansen uppleva Barcelona på ett annat sätt än tidigare gånger jag varit där.
Jag sprang i Parc de Cituadella och tittade på mammutstatyn, fontänerna och de semesterlediga spanjorerna, jag körde backträning vid Olympiastadion och tillät mig samtidigt att njuta av utsikten var gång jag var på toppen av Montjuic och jag fick uppleva den annorlunda känslan av att på mina morgonpass vid 05,30 möta fler människor som var på väg hem från krogen än folk på väg till jobbet. Lite skillnad på svensk och spansk dygnsrytm… J
Självklart tog jag mig även tid att springa förbi platsen för målgång i Barcelona Maraton som ligger vid Placa D’Espana och jag får ärligt erkänna att en rysning gick genom kroppen och att det pirrade till i magen när alla härliga minnen från min målgång i våras kom tillbaka.

Temperaturen har legat stadigt runt 35 grader på dagarna och 26-28 grader på kvällarna och mitt inne i staden där luften står helt stilla var det oerhört varmt och därmed tufft att få kvalitet på träningen varför jag genomfört mestadels lugnare distanspass, några pass styrkeintervaller/fartlek för att få lite fart i benen utan att dö av värmeslag samt ett ”idiotpass” innebärande 22km backig distans – upp och ner för berget Montjuic 5 gånger i 38 gradig värme kändes ordentligt i kroppen…
Totalt lyckades jag klämma in ca 13mil löpning och två styrkepass under veckan vilket jag är nöjd med då det alltid är svårare att få tiden att räcka till när man är på resande fot och dessutom har kollegor, möten och middagar att ta hänsyn till och inte styr över sin tid själv.
Nu ska jag ägna kommande vecka åt att försöka få lite fart på benen genom diverse kvalitetspass inför Tjejmilen på lördag samt att låta kroppen få ny energi i form av bra löparmat (inte tapas...), många timmars sömn och härligt svenskt augustiväder, d v s ösregn och 11 grader…

På fredagskvällen avslutades utbildningen med en stor gemensam middag för samtliga 140 anställda som var med på resan vilket blev en ganska speciell upplevelse.
Middagen ägde rum på en restaurang precis vid havet vid Port Olimpico och inleddes med lite traditionella spanska tapas. Eller lite tapas kanske var fel ordval. Först anlände en stor omgång klassiska tomatbröd tillsammans med varsin rejäl tallrik med spansk skinka. Knappt hade man hunnit smaska i sig detta innan kyparen kom med en stor sallad med lax, tonfisk och oliver och sedan följde en stril ström av nya tapas; musslor i saffransås, vitlöksmarinerade räkor, friterad bläckfisk, fiskkroketter mm.
Efter denna orgie i spanska tapas var det dags för huvudrätt (som om det behövdes).
Jag hade valt fisken och fick in en stor tallrik med typ 1kg fisk på, dock utan några vidare tillbehör eller smak så det var tyvärr en ganska tråkig rätt, vilket i och för sig inte gjorde något, man hade ju inte supermycket plats kvar i lilla magen efter alla tapas…
För dem som valt köttet blev det en chockartad upplevelse när ungefär en halv gris lades upp på varje tallrik och vi höll på att smälla av i skratt när tallrikarna bars in.
Okej,  jag är en hungrig marathonlöpare och brukar kunna äta rejält med mat och uppskattar framförallt när man får så mycket mat att man blir mätt men ärligt talat, när man häver på som de gjorde ser det inte aptitligt ut. Synd när man lägger krutet på kvantiteten istället för kvaliteten.
Efter att alla hade gjort en gemensam insats för att undvika matsvinn så gott det gick, vilket tyvärr troligen inte räckte långt utan restaurangen fick slänga både tapas, kött och fisk i en så stor mängd att de hade kunnat försörja en mindre afrikansk by i ungefär en vecka fortsatte den vansinniga matserveringen med att efterätten levererades.
Varsin stor portion Crema Catalana serverades, inte heller den var tyvärr någon höjdare för smaklökarna utan bara stor, varför ytterliggare några kilo mat hamnade bland soporna.
När det efter detta även serverades kaffe och någon torr kaka passerades gränsen och vid det laget var det nog ingen som längre var intresserad av att ens försöka äta utan istället minglades det bland kollegor och nya bekantskaper stiftades med anställda på våra andra kontor runt om i landet. Det är verkligen trevligt att lära känna nya människor!
Vid klockan 24 gavs två alternativ, ett för de partysugna som fick erbjudandet att svänga sina lurviga och stuffa på en trendig nattklubb fram till småtimmarna och ett mer passande alternativ för tråkiga, seriösa löpare som innebar transfer tillbaka till hotellet och en god natts sömn.

Trots att hon jobbade hårt misslyckade Kollega K med att få i sig den där biffen efter typ 10 tapas. Bör sägas att vi blev serverade lunchbiffen (restaurangens minsta stek) middagsbiffen vägde 750gram...
På söndagen var det dags för hemfärd igen och precis som man brukar säga så är ju borta bra men hemma bäst så det var fantastiskt skönt att krypa ner i min egen säng, somna bredvid min make istället för mol allena på ett hotellrum och vakna till min vanliga svenska frukost.

Men Barcelona, Barcelona underbara stad, snart kommer jag tillbaka igen. Jag kan bara inte få nog…

Kollegorna C*2 botaniserar bland skinkor (lammkött??) i Saluhallen på Ramblan.

måndag 22 augusti 2011

Bloggpaus

Efter en underbar helg fylld av diverse födelsedagskalas tillsammans med familjen och släkten, och med en mängdvecka med många sköna distansmil i ryggen har jag idag packat väskan för en jobbresa till Barcelona.

Underbara Barcelona.
En av mina avsoluta favoritplatser på jorden och trots att det blir mitt femte besök kan jag inte få nog, jag vill återvända gång på gång på gång till den goda maten, de trevliga människorna, det härliga klimatet och den oerhört vackra staden.
Efter mitt senaste besök när jag dessutom fick ta med mig en stor pokal i handbagaget och den allra finaste och största idrottsupplevelsen jag någonsin kommer att få uppleva då jag gick och vann deras marathon mildrades inte direkt mina känslor för staden. Tvärtom.
Ytterliggare fina minnen lades till samlingen av alla positiva minnen jag redan hade och nu får jag alltså åka dit igen och inte bara återuppleva fina semesterminnen utan även mina allra finaste löparminnen.
Inte dumt, inte dumt alls...

Resan har varit känd för både mig och min tränare sedan länge så veckans träning har planerats med viss anpassning till att jag är på resande fot. Veckans längsta, och troligen tuffaste, träningspass har just genomförts; 32km progressiv distans med 10km i 4.45 fart, 10km i 4.30 fart, 7km i 4.10 fart och avslutande 5km i maxfart (idag 3,50). Kanske inte låter så tufft när man tänker att jag snittade 3,53 i Barcelona när jag slog mitt pers, men inför en tävling är uppladdningen lite annan än idag då jag fick genomföra passet med ca 15mil löpning, 3 pass styrketräning och 3km simning i kroppen från den senaste veckan och när det dessutom är 10 dagar sedan senaste vilodagen var detta fullt tillräckligt för att göra mig illamående får jag ärligt erkänna...
Det optimala hade varit att spara detta pass till senare i veckan för att ha kunnat få någon lugn träningsdag innan passet för att vila kroppen, men det är just detta som är nackdelen med att inte springa på heltid - man styr inte helt själv över sin tid utan måste anpassa sig efter jobbet. Då det kändes betydligt lättare att både skapa sig tid till ett så långt pass och att hitta en lämplig runda på hemmaplan fanns inget bättre alternativ än att få det avklarat innan avfärd och göra det bästa av situationen (trött kropp...)
Resterande av veckans 10 mil kommer dock att kutas i Barcelona fördelat på ganska många kortare pass för att jag ska ha möjlighet att genomföra träningen trots fullspäckade dagar med jobb och gemensamma aktiviteter med arbetskamraterna.
Tur alltså att jag redan sett varenda sten i Barcelona så att jag kan använda "turisttiden" till träningstid och skippa guidade rundturer till förmån för lite intervaller i någon park i staden eller ett distanspass utmed havet.

Tror dock att det kommer att bli svårt att även lyckas klämma in bloggandet i det späckade schemat så jag tar därför en liten bloggpaus och återkommer med rapport om hur resan, jobbet och tränandet har fungerat i världens vackraste stad efter min hemkomst på måndag.

På återläsande.

torsdag 18 augusti 2011

Lantis

Sent i tisdags kväll åkte jag och kollegan C mot Stockholm för att på onsdagen delta i ett möte på Ernst & Youngs svenska huvuskontor.
Innan jag ska iväg på jobbresor tycker jag alltid att det känns lite bökigt och stressigt då det genast blir ännu mer pusslande för att hinna med träningen, men när jag väl är på plats brukar det oftast lösa sig på ett bra sätt - särskilt när vi är i Stockholm som är den staden förutom min hemort där jag hittar allra bäst.
Det underlättar dessutom enormt mycket att jag har arbetskamrater som har förståelse för att tränigen är viktig för mig. Det kändes fantastiskt skönt när bästa kollegan C lät mig avgöra hur sent på kvällen vi skulle åka och dessutom försäkrade sig om att jag säkert tog mig tid att hinna träna innan avfärd. Guld!

Som sagt, väl på plats brukar det ändå vara ganska bra.
Lyckas man bara skapa sig tid att träna (vilket brukar innebära att man får tulla lite på sömntimmarna på morgonen eller skippa välkomstdrinken på den gemensamma middagen) brukar det vara superkul att ge sig ut på andra vägar än de man springer på hemma där man känner varenda sten.
Det var därför jag med glädje skuttade ur sängen igår morse, eller skuttade kanske var att ta i, klockan var 05.30 och jag hade inte kommit i säng förrän klockan 23 kvällen innan så något jätteskutt kanske det inte var tal om, men det var i alla fall lättare att ta sig ur sängen när löpning i vackra Stockholm hägrade än om det hade varit den vanliga morgonrundan som stod på agendan.

Solen strålade och luften var ljummen, det var inte tal om mössa och vantar som på morgonpasset dagen innan utan det var snarare shorts och t-shirt som gällde som dresscode.
Jag sprang från Park Hotell på Karlavägen via Karlaplan ner mot Strandvägen, passerade stora pampiga byggnader och sprang nästan in i en porche som stod parkerad på trottoaren. Reflekterade en sekund över om man inte borde få p-böter för den sortens parkering men konstaterade snabbt att om man har råd med en våning på Strandvägen med tillhörande porche har man förmodligen även råd med en P-bot lite nu och då.
Planen var att improvissera iihop en 15km runda runt Djurgården men när jag passerade en karta över "hälsans stig", en 7km slinga runt Djurgårdsbrunnskanalen utmarkerad med skyltar, bestämde jag mig för att springa två varv på den istället. Dels var det ju smidigt att slippa improvisera men framförallt kom det lägligt då batterierna i GPS klockan dog precis när jag kom utanför hotelldörren så det hade blivit ganska svårt att bedöma avklarad distans.

Vilken upplevelse jag fick!
Jag som är van att springa morgonpass antingen i skogen - där jag på sin höjd möter ett rådjur eller en hare, eller på någon cykelväg i Gislaved - där jag med lite tur möter tidningsbudet eller möjlligen någon person som rastar hunden i gummistövlar och anorak, mötte här mer människor än jag gör på ett helt år under mina löprundor i Gislaved.
Powerwalkande välkammade kvinnor/tjejer med fina, trendiga träningskläder typ kort sportig Puma kjol och stora solglasögon var helt klart mest representerade, tätt följda av vältränade män/killar med I-phonen i högsta hugg och musik i öronen.
Äldre stiliga damer promenerade med små fina hundar som säkert hette Fiiifiii eller något sådant och många äkta par, kompisgäng, mödrar och döttrar och andra konstellationer som hade sammanstrålat klockan 06.00 för att få sig en motionsrunda passerades med jämna mellanrum på min färd runt kanalen.
Och så en lite udda figur.
En katt bland hermelinerna. En alien. En "englishman in New york" som Sting en gång sjöng. Eller "en finne i Göteborg" som Hassangänger sjöng i sin tolkning av samma låt.
En lång, spinkig, okammad, nyvaken lantis iklädd något för korta löpartajts och en Craft-tisha med mängder av reklamtryck som med stora ögon tittade på alla människor, stora byggnader och var fachinerad av morgontrafiken, förvirrad av sitt dåliga lokalsinne och med en lite ryckig löpstil då hon i farten försökte hinna med att läsa på alla små skyltar som kanske kunde ge en hint om vilka spännande byggnader som passerades eller info om vilka fåglar som trivdes bäst utmed kanalen.

Jag kanske inte var snyggast eller mest världsvan. Men jag var snabbast...

tisdag 16 augusti 2011

Ointressant inlägg.

Jag har lovat mig själv att bara publicera inlägg när jag har något kul eller intressant att skriva om. Jag ska aldrig, aldrig tvinga mig själv att skriva bara för sakens skull utan endast skriva när jag har något vettigt att säga, det ska inte blir ett påhäng och jag ska inte behöva forcera fram en text utan orden ska komma av sig själv utan att jag behöver tänka.
Men vad gör man när man faktiskt vill skriva men helt enkelt inte har varit med om något kul som är värt att berätta? Om man liksom vill skriva ett roligt och lite fyndigt inlägg men det inte finns något roligt eller fyndigt att sätta fingret på i vardagen där alla dagar ser likadana ut?

Jag hade kunnat skriva lite om den stora händelsen att vi äntligen har beställt en diskmaskin som gör att vi kommer att spara in massor med tid i vår redan så tidspressade vardag. Exempel:
Igår var jag hemma från träningen 19.20, lagade middag till kvällen/lunchlåda till idag på hälften av spisens plattor samtidigt som jag fixade pasta och köttfärssås på de andra för att ha i frysen i reserv till senare i veckan. Denna matlagningsorgie, intagandet av middagen samt diskandet av de cirka tvåhundra olika redskap och byttor som hade använts varade i hela två timmar, ända till klockan var 21.00 och mamma ringde. En halvtimme telefonsamtal senare var det bara att hoppa i säng för att hinna skrapa ihop rätt antal timmar sömn innan klockan skulle ringa i arla morgonstund för träning.
Vår blivande diskmaskin kommer att generera en extra halvtimme där jag kanske istället för att plaska i diskvattnet kan läsa en bok, se lite på tv eller kanske till och med stretcha ordentligt på min yogamatta istället för lite halvhjärtat på köksgolvet framför spisen medan spagettin kokar. Halleluja!
Men, det är ju inte särskilt intressant att skriva om en diskmaskin, så det hoppar vi över.

Jag skulle också ha kunnat ägna en rad eller två till att skriva om det misstag jag gjorde på Ica nyss när jag släppte förbi en tant i kön för att "hon ju inte hade så mycket varor", bara för att senare bittert konstatera att hon (såklart) skulle gnälla på priser, fippla med rabattkuponger, hämta diverse saker som hon hade glömt och dessutom leta igenom hela sin väska innan hon hittade lämpligt betalmedel innan det efter en lång tids uttråkning äntligen var min tur.
Lär er det kära vänner, att det inte är mängden varor man ska ha som beslutsgrund när man låter någon gå före i kön utan detta är ett beslut som bör grundas på en bedömning av den frågande personens personlighet. Är personen en tant 70+ bör en varningsflagg höjas!
Men det vore ju ganska kinkigt och bittert att skriva om det på sin blogg, så det hoppar vi också över.

Träningen borde jag ju skriva om, det här är ju trots allt i första hand en löparblogg.
Jag är grymt lycklig för att jag äntligen har fått en mängdvecka av min tränare innehållande i huvudsak en massa lugn distans efter en sommar fylld av tävliingar och kvalitetsträning.Min tränare utlovade detta mellan mina tårar när vi pratades vid efter fredagens tävling, som en belöning (tyckte han) eller en tröst. (tyckte jag)
För någon som inte känner varken mig eller tränaren så kanske man snarare skulle tro att det är en bestraffning att behöva springa så många mil, så många timmar, men för mig är det just nu en gåva - det känns underbart att släppa tidskraven man har på intervaller och andra kvalitetspass några dagar för att istället få löpa långt, långt, långt i lugn och avslappnad fart.
Men hur intressant är det då för er att läsa om dessa distanspass när det enda att rapportera om från rundan igår var att jag blev attackerad av flugsvärmar vid den fuktiga mossen - svalde hälften av dem och fick hälften i ögat? (Hm, kanske kunde hoppat över att laga den där middagen ändå, proteinbehovet var ju helt klart tillgodosett) Eller hur jag oroligt började tänka på den kidnappade Natascha i min senast lästa bok, 3096 dagar, när jag mötte två vita pick-up bilar i skogen klockan 5.30 i morse. Jag ökade farten av rädsla för att råka ut för samma öde som Natascha och såg mig noga om över axeln innan jag insåg att det var bockjakten som hade börjat idag och jag alltså mötte ett gäng jägare, inte kidnappare?
Jag hade i och för sig kunnat rapportera om mina kilometertider på passen, hur kroppen kändes vid 5km, 10km, 15km och 20km, att jag busade in en rejäl fartökning de sista 3km på gårdagens pass, att det bara var 6 grader varmt i morse och att jag borde haft mössa och vantar på mig eller hur vansinnigt bra yoghurt och müsli smakar när man sprungit 25km på kvällen följt av ytterliggare 20km innan frukost.
Men det är ju inte heller särskilt intressant så jag tror att jag skiter i att skriva om det också...

söndag 14 augusti 2011

Blandade känslor.

Fjärde plats, den sämsta placeringen av dem alla. Så nära finrummet men ändå utelåst i hallen. Så nära rampljuset men ändå lämnad i skuggan. Så nära historieböckerna men ändå bortglömd på ett ögonblick.
Så nära, men ändå så långt borta...

Kan man vara nöjd med en fjärdeplats?
Hade jag fått frågan för en vecka sedan hade jag svarat att det hade varit fantastiskt att bli fyra på den stundande SM tävlingen över 10 000m och att en sådan placering hade inneburit total lycka för mig. Det kändes som en utopi och något som var helt out of reach.
Såhär efter loppet blir dock svaret annorlunda, som fyra känner man sig bara som en förlorare.

Ställde mig på startlinjen full av adrenalin och självförtroende, den nervositet jag känt i flera veckor var som bortblåst och jag kände mig bara laddad och sugen på att springa. Inte alls så vilsen som jag trodde att jag skulle göra då det var min debut på SM och min debut på distansen 10 000m.
Loppet startade och min plan var att avvakta och se vad som hände första kilometern. Vad som hände var - absolut ingenting. Alla var avvaktande och ingen ville dra upp någon vidare fart. Enligt tränarens order skulle jag i ett sådant läge gå upp och dra för att bestämma farten då en hög fart från början skulle gynna mig mer än ett ryckigt, taktiskt lopp som avslutas med spurtstrider om placeringarna.
Placerade mig alltså längst fram i klungan och hade precis börjat hitta lite tempo och rytm när något oväntat och mycket tråkigt hände. Någon råkar trampa mig på hälen så att jag tappar min ena sko.
Många olika skräckscenarior inför loppet hade jag målat upp men detta var definitivt inget jag hade räknat med. 
Några svordomar flög ur min mun och för en millisekund hann jag tänka "är loppet över? Är 2 km allt jag får efter att ha förberett mig så? Bör man bryta nu?".

                                                Men NEJ. Jag. Bryter. Inte.

Som en robot kastade jag mig ner på huk för att knyta upp, ta på mig skon och sedan knyta den igen och börja springa. Denna dramatik utspelade sig under kanske 25-30 futtiga sekunder.
Tyvärr är 25-30sek en evighet när man kommer upp på benen och ser hur långt övriga löpare har hunnit på den tiden och inser hur hopplöst sist man är. Jag är helt faschinerad över hur min hjärna ändå automatiskt utan minsta tvekan fick mig att direkt ta upp jakten istället för att ge upp även om jag självklart insåg efter en stund att risken att ta slut under denna jakt var stor men att ge upp och inte ens försöka var aldrig ett alternativ.
Jag la mig på mitt planerade tempo sedan innan loppet, 3.30, - 3,35 och inser att klungan fortfarande håller ganska måttligt tempo varför denna fart räcker för att sakta men säkert knapra in deras försprång.
Vid ca fem kilometer är jag nästan ikapp och min bror skriker åt mig att jaga ikapp de sista meterna och sedan "vila" i klungan. Jag lägger i ett extra sista ryck och tar mig in i mitten av klungan, äntligen är jag med i matchen igen!

I samma ögonblick bestämmer sig de två starka Hässelbylöparna Von Schenk och Viker för att lägga in en ganska ordentlig tempohöjning. I det läget var jag inte mentalt förberedd på att gå med i en farthöjning, hade det kommit ett eller två varv senare så att jag hade hunnit sansa mig och samla fokus hade jag nog chansat på att gå med, men i det här läget var det helt uteslutet.
De gick ifrån och fick med sig ett par löpare medan jag låg kvar någonstans runt sjunde plats. Jag kände mig dock oväntat fräsch och höll mig ganska lugn och satte mitt hopp till att några framför mig kanske skulle krokna i den nya hårdare farten och att jag skulle få nytta av min uthållighet som är min största styrka som löpare.
Fortsatte därför tugga på i mitt tempo och såg ju längre loppet gick att jag fick rätt i mitt antagande. En efter en började tappa på ledarduon och samtidigt kom jag närmare och närmare och plockade någon placering.
Jag bestämde mig för att följa min tränares ursprungsplan vilket var att oavsett hur tävlingen såg ut lägga in en fartökning med 1- 1,5km kvar av loppet vilket gav resultat. Jag tog först en placering och med två varv kvar såg det ut som om jag skulle kunna ta mig förbi både trean och fyran som verkade tröttna.
Fjärde platsen fick jag, dock inte utan kamp utan jag fick pressa mig rejält för att ta mig förbi, men tredje tjej fick nya krafter på sista varvet och hennes försprång blev övermäktigt för mig att ta in.
Passerade mållinjen 14sek från bronsmedaljen.

Med blandade känslor pustade jag ut. Nöjd över att ha lyckats komma tillbaka efter missödet med skon, nöjd över att trots upphämtningen lyckats hushålla med krafterna till en fartökning på slutet och nöjd över att i stort sett följt min plan. (med vissa nödvändiga justeringar.)
Samtidigt otroligt besviken över att vara så nära en medalj men ändå bli utan och framförallt besviken över att inte få göra mitt lopp utan få loppet förstört p g a något jag själv inte kunde råda över. Hade haft mycket lättare att acceptera en fjärdeplats om jag blivit ifrånsprungen i en spurt, kroknat av trötthet eller gjort någon taktikmiss

Jag bet ihop och höll god mask i Mixed zone i väntan på prisutdelningen men när jag sedan återförenades med min familj grät jag för första gången jag kan minnas av besvikelse. Så nära, men ändå så långt borta.
Jag vet att jag borde vara nöjd. En fjärdeplats var låååååångt mer än jag någonsin hade väntat mig och jag är säker på att jag om några dagar när jag fått lite distans till loppet kommer att känna annorlunda.
Just nu känner jag dock att som loppet utvecklade sig, så stark som jag kände mig och då jag i mina ögon gjorde allting rätt känns det bara bittert, snopet och som en STOR besvikelse...

Pappa och mina två bröder coachade med mellantider och peppande tillrop.

Längst fram i klungan, lyckligt ovetande om vad som komma skall...
Såhär ensamt är det att ligga sist...

På pallen för prisutdelning, fast ändå liksom inte på pallen på riktigt...


onsdag 10 augusti 2011

Att våga.

Nu är man alltså tillbaka i vardagen igen, i ekorrhjulet, and i like it!
Det har verkligen varit förvånandsvärt kul att jobba de här första dagarna och jag njuter av att vara hemma igen, njuter av att det har varit dåligt väder så att man kan "boa" in sig i hemmets lugna vrå och njuter av att få lite struktur på tillvaron.
Måste ändå säga att det känns lite konstigt när man inser att sommaren snart är över, hösten närmar sig och att två tredjedelar av året snart är avklarat! Detta slog mig om inte annat när jag nyss tittade på min tävlingsplan för 2011 och insåg hur fort tiden går och att snart är alla tävlingar genomförda och det är dags att kliva in i den grisiga vinterträningen med många, många mil i dåligt väder, mörker och kyla iklädd Ice Bugs och hummervantar...
Samtidigt blir jag alldeles varm inombords när jag tittar på den där tävlingsplanen för just i år väcker det så många positiva minnen. Jag har tävlat mer än något år tidigare och av någon oförklarlig anledning har det gått bättre än någonsin och framförallt långt bättre än jag hade förväntat mig när planen sattes i december.
Jag skulle till och med vilja påstå att jag hade kunnat kliva av tävlandet för i år, eller komma sist i alla resterande tävlingar, och jag skulle ändå känna att jag var nöjd med säsongen 2011.
Men, mycket vill ha mer, så jag ser ändå med spänning, förväntan och stor glädje fram emot årets kvarvarande utmaningar!

Vad gäller mina tidsmål för året är samtliga mål utom ett uppnått;
Målet att gå under 2,48,48 på marathon mosades i säsongens första tävling med 2.45.31 i Barcelona och målet att gå under 80min på halvmaran käkade jag upp av bara farten i säsongens andra tävling genom 79.01 i Kungsbacka. På 5000m var målet helt enkelt att slå pers vilket jag också har gjort två gånger om.
Det mål som återstår är således SUB36min på milen.

Ett annat stort mål för 2011 var att våga tävla mer och våga utmana mig själv på distanser och tävlingar jag aldrig provat tidigare för att komma ifrån den vansinniga nervositet jag kan känna inför tävlingar. Jag inledde denna utmaning med att springa Terräng DM över 4000m, fortsatte med att springa Karlstad GP över 3000m på bana och kommer nu på fredag avsluta med den största utmaningen av dem alla - att debutera på 10 000m på bana i samband med Friidrotts SM i Gävle.

Att springa 10000m på bana låter läskigt i mina öron. Så läskigt att jag har varit nervös och haft en klump i magen ända sedan beslutet togs att jag skulle starta. Så läskigt att jag kastas mellan att ena sekunden se fram emot det, längta efter utmaningen, längta efter att återigen få testa mina krafter till att våndas, ångra att jag anmält mig, bäva för hur plågsamt och jobbigt det kommer vara och måla upp det ena skräckscenariot värre än det andra framför ögonen.
Jag försöker som alltid förbereda mig mentalt inför lopp och visualisera hur det kommer att vara och hur jag ska hantera olika situationer som kan uppkomma, men hur gör man det när man inte vet vad som väntar?
Fast egentligen kanske det är precis så enkelt som en kompis frågade mig häromdagen - "det är väl liksom inte längre bara för att du springer på bana?!" . Så sant som det är sagt.

Vad har jag då för målsättning med fredagens lopp?
Som ni nyss har läst finns alltså möjligheten för mig att klara av två av mina kvarvarande målsättningar för säsongen i och med detta lopp. Dels att våga ställa upp och prova något nytt, dels att springa under 36 minuter. Det ena av dem vet jag att jag kommer att klara av, jag kommer att ställa mig på startlinjen, men vad gäller tid och placering är det omöjligt att säga när jag inte känner min kapacitet. Kanske är jag superbra på att springa 10000m på bana och det blir succé, kanske är jag kass - vad vet jag?! Jag vet dock att om jag inte vågar försöka nu när jag känner mig i bättre form än något år tidigare kommer jag aldrig att våga så ledordet inför fredagen blir således - VÅGA.
Våga utmana mig själv genom att ställa upp, våga spänna bågen och satsa på att springa snabbare än jag någonsin gjort och med Karlstad GP färskt i minnet ska jag framförallt våga pressa mig ett ytterliggare snäpp än på tidigare banlopp - jag vägrar komma i mål och känna att jag sparat på krafterna och inte tagit ut mig maximalt.

Av små barn och fyllerister får man höra sanningen brukar man ju säga. I samband med Falkenbergsloppet sa 3år gamla Arvid till sin mor (min svägerska) att han inte förstod varför hon skulle springa, "du är ju värdelös på att springa mamma". Vi försökte pedagogiskt förklara för Arvid att värdelös är man inte ens om man skulle komma sist, värdelös är man möjligtvis om man inte ens vågar ställa upp.
(bör här poängtera att Arvids mamma verkligen inte kom sist i loppet och att hon verkligen är allt annat än värdelös)
Man ska ju leva som man lär, så dessa visdomsord tar jag med mig och kommer vägra tillåta mig själv att känna mig värdelös även om det går åt pipan. För jag ska ha vågat!!

söndag 7 augusti 2011

Slut på semestern...

Det är inte klokt, fyra långa härliga veckors semester är slut och imorgon är det dags att återgå till vardagen igen. Känns konstigt, som om det var en evighet sedan man var på jobbet, och jag är nästan lite spänd och uppspelt - sådär som när skolan skulle börja igen efter sommarlovet. Skillnaden är dock att istället för att oroa sig för hur man ser ut, vilka lärare man ska få, förbereda sig med ny ryggsäck och fylla pennskrinet går tiden åt till att fundera på vilket lösenord man har till datorn och till att fixa lunchlåda för första gången på en månad. Vuxenpoäng.
Som tur är tillhör jag inte den skara av människor som får söndagsångest när helgen är slut eller panik när semestern är över utan jag tycker att det är ganska kul att börja jobba igen och jag gillar verkligen vardag.
Jag mår bra av att veta hur dagen ska se ut och att få äta, sova, träna och jobba enligt ett bestämt mönster. Nackdelen är dock att dygnet blir lite för kort när man ska lägga 8 timmar, helst av sin vakna tid, på jobbet och övrig tid på träning och hemmafix. Man har ju i fyra veckor blivit bortskämd med att hinna med en massa roliga och sociala aktiviteter vid sidan om träningen varje dag, inte bara på helgen.
Mitt knep för att inte bli deppad över detta är att se till att ha en massa roliga saker planerade på helgerna och inte centrera allt kul till sommarens semester. Det är betydligt lättare att se fram emot hösten när i princip varje helg fram till slutet av oktober är uppbokad med en härlig kombination av massa roliga löpartävlingar, resor och skojiga aktiviteter tillsammans med vänner och familj!

Efter Karlstad GP i onsdags packade vi våra väskor för en sista liten roadtrip den här semestern och åkte mot Stockholm för att hälsa på mitt lilla fyra veckor gamla syskonbarn Hugo och hans föräldrar.
På vägen upp stannade vi till för en "finlunch" på Gyllene uttern utanför Gränna och sedan spenderade vi en dag och en natt i Trosa. En mycket vacker stad med ett pyttelitet centrum, en massa gamla byggnader, en fin liten båthamn och en hel del mysiga små restauranger. Vi bodde på Trosa stadshotell som också det var kanonfint och supertrevligt, frukosten i den lilla lummiga trädgården var en höjdare - så lungt och stillsamt att vi blev sittande ett par timmar med en kaffekopp och en dagstidning som sällskap innan vi for vidare för ytterligare ett litet stopp vid vackra Tullgarns Slott (min man är så impad av Per Morberg att han var tvungen att se platsen där hans matlagningsprogram spelas in).

Väl framme i Stockholm fick vi äntligen krama och pussa på lilla Hugo hur mycket som helst. Han sov mesta tiden men då och då piggnade han till och avfyrade ett leende som kunde få vilken isglass som helst att smälta. Gjorde lite ont i själen när man skulle åka hem igen efter två dagar och de 40 mil som skiljer oss åt kändes som en ocean men det var verkligen en tröst att veta att om bara en vecka får man träffa honom igen.
Hugo och faster Jossan, kärlek vid första ögonkastet!
Besöket hos familjen Johansson bjöd, förutom aktiviteten "gos med liten bäbis", även på ett kanonfint långpass med Den stora kenyanen i strålande solsken ute på Järvafältet. Underbart vackert att springa i skogen bland ladugårdar och kohagar - kändes nästan som hemma. Det roligaste var när vi sprang förbi typ en visningsgård och jag förundrad undrar vad den är till för?! Min bror förklarar pedagogiskt att det är dit Stockholmarna tar sina barn så att de ska få se en livs levande kossa. Vi avfyrar ett gemensamt gapskratt åt detta storstadsfenomen, vi är ju båda uppväxta på landet i mörkaste Småland med en kohage som närmsta granne varför en utflykt för att titta på en kossa inte känns särskilt exotiskt utan snarare obegripligt löjligt och dumt. Skrattet mattas dock av lite grann och jag anar ett uns av hemlängtan hos min bror när vi konstaterar att brorsan troligen kommer att bli tvungen att gå på just en sådan kovisning med sin nyfödda son om han någonsin ska få se en kossa...
Utöver detta hann vi även med en minigolfrunda (jag kom såklart på sista plats), lite bad i sjön, lite grillning och en Uno-turnering. (kom sist även där, tur att jag i alla fall är bäst i familjen på att springa annars vore det lite knäckande att alltid komma sist i alla familjeaktiviteter...)
Den stora kenyanen firar en spik på minigolfbanan.
Nu är vi hemma igen och jag är nästan glad att vi för första gången på två veckor ser regnet, det blir betydligt lättare att ta tag i vardagssysslorna och förberedelserna inför veckan när inte utomhusaktiviteter lockar. Lägenheten ska städas (hur sjutton det nu är möjligt att det kan vara smutsigt när man bara varit hemma tre dagar på en månad??), storhandling ska genomföras, smutstvätten ska tas om hand och lunchlådorna ska tillagas.

Men först lite progressiv distans i ösregnet. Det gäller ju att prioritera...

onsdag 3 augusti 2011

Snabbrapport från Karlstad GP

Jag och lagkamraten Amelie och hennes pappa/coach Magnus begav oss igår till Karlstad för att för min del testa på distansen 3000m för första gången och för Amelies del förhoppningsvis sänka perset på samma distans.

Min plan var att försöka hålla 80sek/varv och sikta på en sluttid SUB10.00, d v s ca 3.20 min/km. Jag och Amelie blev båda placerade i B-finalen, vilket jag var glad för då det hade varit lite förnedrande att bli varvad i A-finalen (segraren gjorde typ 9.07). Det var också skönt att vara i samma heat som Amelie som är rutinerad banlöpare och vet hur allt fungerar runtomkring loppet med avprickning, upprop mm. Själv visste jag ju knappt var på banan vi skulle starta...

Jag hamnade lite fel redan i starten och det märktes rätt tydligt att jag inte är van att kriga mig till en bra position i fältet utan var lite mesig och försiktig vilket innebar att jag hamnade längst bak och längst ut i första kurvan. Sprang dock på i mitt planerade tempo och passerade 200m på exakt 40sek och placerade mig på tredje plats i klungan.
Fortsatte hålla farten enligt plan hela första kilometern och kroppen kändes väldigt lätt och stark och det kändes inte alls som att jag behövde pressa mig. Hamnade sedan på tredje plats och låg kvar i rygg på tvåan. Var lite klumpig och höll dålig koll på tiden och förutsatte att det var en bra fart då jag trodde att alla i fältet var betydligt bättre än jag och jag var förvånad att jag låg så långt fram i gruppen. När jag passerade 2000m insåg jag dock att jag hade lurats med i ett något för lågt tempo och att jag hade tappat en hel del fart. Insåg samtidigt att loppet snart var slut - hur är det möjligt, vi hade ju just börjat???
Dags att höja tempot alltså och inse att det faktiskt var tävling, typiskt en trögstartad marathonlöpare att behöva låta 2000m gå innan man tar tag i sitt liv och börja springa på allvar...
Drog upp tempot igen och började ta in på ledarinnan som hela tiden varit långt före och efter en mycket bra avslutande kilometer var jag nästan förbi när mållinjen passerades, skiljde bara en sekund mellan mig och segraren. Officiell tid blev 10.14.10.

Inte särskilt nöjd med mitt lopp då jag kände att jag "flummade" bort en kilometer mitt i loppet och framförallt för att jag kände att det fanns så otroligt mycket mer att ge när jag gick i mål. Jag hatar verkligen att ha krafter kvar efter målgång, när tävlingen är avslutad ska man känna att man har gett allt och fullständigt tagit ut sig. Så var inte fallet igår.

Men jag ser det som en bra erfarenhet, ett bra träningspass och framförallt som ett formbesked att få springa bra i Falkenberg i lördags följt av ett hyfsat 3000m lopp utan att känna mig det minsta sliten.
Som seg och trögstartad marathonlöpare kan jag bara konstatera att det nog är tur att det är 17 varv till som ska avklaras på SM nästa vecka, då kanske även min kropp hinner vakna innan loppet är slut... ;)