Blandade känslor.

Fjärde plats, den sämsta placeringen av dem alla. Så nära finrummet men ändå utelåst i hallen. Så nära rampljuset men ändå lämnad i skuggan. Så nära historieböckerna men ändå bortglömd på ett ögonblick.
Så nära, men ändå så långt borta...

Kan man vara nöjd med en fjärdeplats?
Hade jag fått frågan för en vecka sedan hade jag svarat att det hade varit fantastiskt att bli fyra på den stundande SM tävlingen över 10 000m och att en sådan placering hade inneburit total lycka för mig. Det kändes som en utopi och något som var helt out of reach.
Såhär efter loppet blir dock svaret annorlunda, som fyra känner man sig bara som en förlorare.

Ställde mig på startlinjen full av adrenalin och självförtroende, den nervositet jag känt i flera veckor var som bortblåst och jag kände mig bara laddad och sugen på att springa. Inte alls så vilsen som jag trodde att jag skulle göra då det var min debut på SM och min debut på distansen 10 000m.
Loppet startade och min plan var att avvakta och se vad som hände första kilometern. Vad som hände var - absolut ingenting. Alla var avvaktande och ingen ville dra upp någon vidare fart. Enligt tränarens order skulle jag i ett sådant läge gå upp och dra för att bestämma farten då en hög fart från början skulle gynna mig mer än ett ryckigt, taktiskt lopp som avslutas med spurtstrider om placeringarna.
Placerade mig alltså längst fram i klungan och hade precis börjat hitta lite tempo och rytm när något oväntat och mycket tråkigt hände. Någon råkar trampa mig på hälen så att jag tappar min ena sko.
Många olika skräckscenarior inför loppet hade jag målat upp men detta var definitivt inget jag hade räknat med. 
Några svordomar flög ur min mun och för en millisekund hann jag tänka "är loppet över? Är 2 km allt jag får efter att ha förberett mig så? Bör man bryta nu?".

                                                Men NEJ. Jag. Bryter. Inte.

Som en robot kastade jag mig ner på huk för att knyta upp, ta på mig skon och sedan knyta den igen och börja springa. Denna dramatik utspelade sig under kanske 25-30 futtiga sekunder.
Tyvärr är 25-30sek en evighet när man kommer upp på benen och ser hur långt övriga löpare har hunnit på den tiden och inser hur hopplöst sist man är. Jag är helt faschinerad över hur min hjärna ändå automatiskt utan minsta tvekan fick mig att direkt ta upp jakten istället för att ge upp även om jag självklart insåg efter en stund att risken att ta slut under denna jakt var stor men att ge upp och inte ens försöka var aldrig ett alternativ.
Jag la mig på mitt planerade tempo sedan innan loppet, 3.30, - 3,35 och inser att klungan fortfarande håller ganska måttligt tempo varför denna fart räcker för att sakta men säkert knapra in deras försprång.
Vid ca fem kilometer är jag nästan ikapp och min bror skriker åt mig att jaga ikapp de sista meterna och sedan "vila" i klungan. Jag lägger i ett extra sista ryck och tar mig in i mitten av klungan, äntligen är jag med i matchen igen!

I samma ögonblick bestämmer sig de två starka Hässelbylöparna Von Schenk och Viker för att lägga in en ganska ordentlig tempohöjning. I det läget var jag inte mentalt förberedd på att gå med i en farthöjning, hade det kommit ett eller två varv senare så att jag hade hunnit sansa mig och samla fokus hade jag nog chansat på att gå med, men i det här läget var det helt uteslutet.
De gick ifrån och fick med sig ett par löpare medan jag låg kvar någonstans runt sjunde plats. Jag kände mig dock oväntat fräsch och höll mig ganska lugn och satte mitt hopp till att några framför mig kanske skulle krokna i den nya hårdare farten och att jag skulle få nytta av min uthållighet som är min största styrka som löpare.
Fortsatte därför tugga på i mitt tempo och såg ju längre loppet gick att jag fick rätt i mitt antagande. En efter en började tappa på ledarduon och samtidigt kom jag närmare och närmare och plockade någon placering.
Jag bestämde mig för att följa min tränares ursprungsplan vilket var att oavsett hur tävlingen såg ut lägga in en fartökning med 1- 1,5km kvar av loppet vilket gav resultat. Jag tog först en placering och med två varv kvar såg det ut som om jag skulle kunna ta mig förbi både trean och fyran som verkade tröttna.
Fjärde platsen fick jag, dock inte utan kamp utan jag fick pressa mig rejält för att ta mig förbi, men tredje tjej fick nya krafter på sista varvet och hennes försprång blev övermäktigt för mig att ta in.
Passerade mållinjen 14sek från bronsmedaljen.

Med blandade känslor pustade jag ut. Nöjd över att ha lyckats komma tillbaka efter missödet med skon, nöjd över att trots upphämtningen lyckats hushålla med krafterna till en fartökning på slutet och nöjd över att i stort sett följt min plan. (med vissa nödvändiga justeringar.)
Samtidigt otroligt besviken över att vara så nära en medalj men ändå bli utan och framförallt besviken över att inte få göra mitt lopp utan få loppet förstört p g a något jag själv inte kunde råda över. Hade haft mycket lättare att acceptera en fjärdeplats om jag blivit ifrånsprungen i en spurt, kroknat av trötthet eller gjort någon taktikmiss

Jag bet ihop och höll god mask i Mixed zone i väntan på prisutdelningen men när jag sedan återförenades med min familj grät jag för första gången jag kan minnas av besvikelse. Så nära, men ändå så långt borta.
Jag vet att jag borde vara nöjd. En fjärdeplats var låååååångt mer än jag någonsin hade väntat mig och jag är säker på att jag om några dagar när jag fått lite distans till loppet kommer att känna annorlunda.
Just nu känner jag dock att som loppet utvecklade sig, så stark som jag kände mig och då jag i mina ögon gjorde allting rätt känns det bara bittert, snopet och som en STOR besvikelse...

Pappa och mina två bröder coachade med mellantider och peppande tillrop.

Längst fram i klungan, lyckligt ovetande om vad som komma skall...

Såhär ensamt är det att ligga sist...



På pallen för prisutdelning, fast ändå liksom inte på pallen på riktigt...