tisdag 30 juni 2015

Lyxfikar

Mellanlandar på Arlanda, har inget mellis nerpackat i väskan. Blir tvingad till det klassiska rånet det innebär att fika på en flygplats.
Banan, nötmix, Yoggi och kaffe för 109kr. Och folk kallar oss smålänningar snikna...


Letade febrilt efter oxfilé, tryffel och Moet på min bricka men nej. Det var fortfarande bara banan och Yoggi.
Men magen blev glad och humöret steg tillsammans med blodsockret så då var det väl värt tänker jag...

måndag 29 juni 2015

Bor i kappsäck

Det var en väldig tur att jag tog mig i kragen och slängde in en maskin tvätt när vi kom hem ifrån Stockholm vid 21-tiden i söndags kväll. Igår ringdes jag nämligen in till Hässelbys trupp till Lag-SM då vår 5000m löpare blivit tvungen att lämna återbud. Efter en lång stunds roddande med logistisken sitter jag nu med en flygbiljett till Sundsvall i handen, har packat om resväskan och är på väg norrut. 

Två tuffa löpardagar väntar, starten på mitt 5000m lopp går 16,45 på onsdag kväll. Loppet blir mina första löpsteg på bana sedan träningslägret i USA i januari och mitt första 5000m lopp sedan hösten 2012. Vet således inte alls vad jag kan förvänta mig men det ska bli kul och känns väldigt kravlöst och skönt att slå ur i underläge. Vet ju att jag blev inkallad i laget som en sista nödlösning så det finns inga förväntningar på mig och alla resultat jag kan prestera är ju bättre för laget än att inte ha någon deltagare alls i loppet. Samtidigt är det en ära att få representera Hässelby på en SM-tävling och jag ska såklart göra precis allt jag kan för att leverera ett så bra resultat som möjligt. Även om tiden att förbereda sig för denna uppgift ju varit minimal...

Direkt efter avslutad SM-tävling blir det bilresa till Ludvika för en övernattning och vidare färd mot Vansbro där starten för 43km terränglöpning står på agendan klockan 11.00 på torsdagen. 
En terrängmara där tanken är att jag ska springa och njuta av den fina banan som ett kul långpass och skojig utflykt tillsammans med min ultralöparvän Frida Södermark. Med allt resande och ett 5000m lopp färskt i benen kanske den där fullständiga njutningen kommer att utebli och det blir lite mer slitsamt än planerat, men jag ser ändå fram emot det som en skojig upplevelse!

Tanken var från början att åka från Vansbro till Strömstad för att springa strömstadmilen där på lördag men där gick gränsen även för mig. Bokar om tågbiljetten och åker hem på fredag och laddar om för 10km i Varberg bästa helg istället. En kropp klarar inte hur mycket resande som helst om man samtidigt ska kunna prestera. (Med förra veckans dåliga återhämtning efter halvmaran i färskt minne)

Mot äventyret!

lördag 27 juni 2015

Mitt andra hem

Då var man i Stockholm igen, mitt andra hem, staden där jag trivs nästan bättre än hemma.
Torsdagen spenderades på Sollentuna GP, dock inte iklädd tävlingsdräkten utan istället en alldeles för stor pikétröja och illrosa keps då jag jobbade som funktionär. Min uppgift var att vara korgbärare, innebärande att jag skulle bära de aktivas överdragskläder från start till mål i den olika löpgrenarna. En mycket bra uppgift då man hade lagom mycket att göra hela kvällen, men också då man hade pole postion för att titta på tävlingarna. Tävlingarnas höjdpunkt var helt klart Andreas Almgrens comeback på 800m där hann vann loppet och dessutom klarade VM kvalgränsen på första försöket. Hemmapubliken var som tokiga och stadion kokade när han sprutade mot mål på upploppsrakan. Kul!

Efter loppet följde jag med storebror med familj hem och hade sedan hela fredagen tillsammans med barnen då vi hann med både att rita teckningar, leka i lekparken, bada fötterna i sjön, titta på ankorna innan min fina J anslöt på kvällen till barnens stora förtjusning som ända sedan frukosten frågat "när är det eftermiddag", "har Jonas satt sig i bilen ännu"... Jonne följde med på en liten båttur i Norrviken medan jag och lilltjejen Nono roade oss på land med allt från att titta på myror till att kasta pinnar i sjön. Att hänga ned småbarn är som terapi - allt tar den tid det tar, igen stress för någonting och att bara titta på en myra kan vara underhållning nog i 15min. Otroligt avkopplande.

           
Bada fötterna = perfekt isbad för faster Jossans svullna fotleder och kul lek för lilla Nono.


Lite grillning och prat och skratt med bror och svägerska till sena kvällen och sen var en härlig fredag till ända.
Just det, dagen toppades ju med en fadäs när vi skulle bädda i lillbrorsans lägenhet som vi lånat som hotell. Hade sagt åt min fina J att ta med lakan, och han tog mig på orden. Tog med ett lakan. Inga örngott, inga påslakan för det ingick ju inte i instruktionen. Förlåt alla män därute - men det är bara en man som skulle göra en sådan tabbe. 
Tur att det var hos brorsan vi skulle sova  så att vi ogenerat kunde gräva igenom alla hans garderober i jakt på kompletterande material...

Min kropp har varit galet sliten efter halvmaran i söndags, sliten på ett sätt jag nog aldrig känt innan. Trött i hela kroppen, stel och svullen i fotleder och underben. Även huvudet har varit trött och engagemanget på träningen har inte varit vad det brukar. Blev inte ens arg när Coach började stryka pass i planeringen och uppmana mig att ta det lugnt några dagar vilket normalt hade föranlett ett mindre raseriutbrott. Att flyga hem direkt efter loppet i söndags och följa upp med en vecka med för långa dagar på jobbet och en massa annat på "att göra" listan innebärande tidiga morgonpass med för lite sömn som resultat och sena kvällar som ytterligare nött på sömnkontot var kanske inte det bästa ur återhämtningssynpunkt. Har insett att detta är den stora skillnaden på att vara 22år eller 32år - numer är jag tvungen att vara mer noggrann med att sköta mat och sömn för att få bra återhämtning, för några år sedan fixade kroppen det alldeles utmärkt även om man misskötte sig lite. Men så blir det ibland, inte alltid man kan styra sin vardag fullt ut och ibland blir det bara lite för mycket av allt, så det är bara att gilla läget och ge kroppen några extra dagar för att bli återställd den här gången.
Först igår förmiddag fick jag för första gången sedan söndagens halvmara till ett riktigt bra pass när jag åkte ut till Järvafältet där fantastiska träningsmöjligheter med mil efter mil av grusvägar i härlig skogsmiljö erbjuds. Jag hade räknat med att den planerade tvåtimmarsdistansen skulle bli en seg historia men efter att kroppen fått en rejäl sovmorgon var den visst på banan igen och levererade 4,20-4,25min/km fart i 27km utan minsta problem. Skönt att kroppen funkade igen, men märkligt hur det kan vända från en dag till en annan!

Efter en fika och lek med syskonbarnen på Ulriksdals slott åkte jag och min fina J in till stan för helgens andra funkisuppdrag så vi skulle vara trafikvakter på Nikes 10km lopp för tjejer. Ett häftigt lopp med rejält påkostade kringaktiviteter där Nike verkligen fick visa upp sig, blev sjukt sugen på att vara med och springa men med tanke på hur sliten kroppen varit i veckan var det såklart inte ett alternativ. 
Loppet blev ändå helgens höjdpunkt för plötsligt står min stora förebild inom löpningen framför mig, Paula Radcliffe, världsrekordhållaren i marathon. Jag blev så uppspelt och starstruck att det nästan var löjligt, fotade som besatt och följde efter henne en lång stund. Stort!

         
               Världsrekordhållaren!! 

Efter ytterligare en välbehövlig sovmorgon, en löptur runt Edsviken och en shoppingtur på Kistagallerian är vi nu på väg hem. Inser att det blir tajt att hinna med det extra styrkepass jag hoppats på att köra ikväll som inte fanns på schemat men som jag själv hittat på då det skulle stilla samvetet och väga upp för att Coach var tvungen att stryka pass tidigare i veckan. Orkar inte ens stressa upp mig för det, har blivit vuxen och inser att efter veckan som varit finns det ingen anledning att stressa för att trycka in extraträning utan vad jag behöver är lugn och ro. Köper istället mig en kaffe och en stor glass, förfallet är ju ändå ett faktum liksom...


onsdag 24 juni 2015

Midsommar i fullt ös!

Midsommar är verkligen en fantastisk högtid.
Iklädd en tunn och fin sommarklänning är man ute i solen och plockar färgglada blommor till midsommarkransen, äter sill och potatis på altanen, leker lekar till sena kvällen, njuter av jordgubbar och glass innan man tar ett bad i en sjö eller havet och avslutar dagen med att tända grillen och sitta ute och prata och skratta med vänner till timmen är alltför sen.
Eller vänta nu, det är ju så vi varje år inbillar oss att det ska vara, innan vi vaknar upp till verkligheten på midsommaraftonens morgon och plockar på oss strumpbyxor under klänningen, packar regnkläderna och myggmedlet till lekarna, ringer runt till vännerna och ber alla ta med sig infravärmare till festen och letar efter locket till grillen för att kunna rädda de stackars stekarna från hällregnet. Koftan och filten åker fram på kvällen när värmen från infravärmarna inte längre räcker till men trots att man hackar tänder och håller på att bli uppäten av myggen sitter man där på altanen med sin sill och låtsas att varken vädret, myggen eller den äckliga maten spelar roll - för det är ju midsommar och då SKA man sitta ute, då SKA man njuta och vara glad åt att sommaren nu kickstartar.
Tror jag ska testa samma upplägg till jul, att sitta på altanen med infravärmaren och käka julbord. Det är ju liksom ändå samma väder och i princip samma mat.

Skämt åsido.
Min midsommar var verkligen supertrevlig, men inte lever den direkt upp till den där klassiska svenska midsommardrömmen som beskrevs ovan. Men det kan ju vara bra ändå!
Själva aftonen spenderades med ett stort gäng av goda vänner, en vänskapsskara som för varje år utökas med fler och fler barn vilket gör att firandet får en lite annan twist än för tio år sedan. I år rymdes utöver den klassiska sillunchen både ett besök på lekplatsen, fotbollsmatcher, blomplockning och tillverkning av midsommarkransen på schemat. Om än iklädda regnkläder och gummistövlar. Mitt kulinariska bidrag till dagen blev en jordgubbspaj till eftermiddagsfikat som gick hem hos alla deltagare och faten rensades till sista smula. Se recept här: 


Efter kvällens avslutande grillning satte vi oss i bilen mot Landvetter för att övernatta på flygplatsen eftersom vi skulle med en flight till Hamburg redan klockan 07,00 på midsommardagens morgon.


Perfekt att vakna på flygplatsen i svinottan bara kunna krypa förbi frukostbuffen och plocka med sig några mackor och sedan vidare några hundra meter till säkerhetskontroll och gaten. Den där extra timmens sömn som detta innebar var guld värd då själva syftet med Hamburgresan var att jag skulle springa halvmaran där på söndagen och då kan det ju vara trevligt om man är lite utvilad.
06,15 lämnade vi Landvetter Airporthotel (ett hotell som för övrigt var på tok för sunkigt för de 1500kr som en nattsömn där kostade) och klockan 09,15 var vi på plats på Renaissans hotel i Hamburg. Nära och bra!
Personalen på hotellet var otroligt tillmötesgående och lyckades skaka fram ett hotellrum åt oss ganska omgående trots att vi kom så tidigt och fixade även sen utcheckning för söndagen så att jag skulle kunna komma tillbaka efter loppet och duscha och vila lite. Uppskattas.

Min föreställning var att Hamburg skulle vara en riktigt trist och ruffig stad, allt jag kände till var Repebahn och ryktet om den stadsdelens prostitution och kriminalitet gav ju inte en så positiv bild. Jag hade dock helt fel – stadskärnan var väldigt vacker och trevlig med sjön Alster som centrum. Joggade loss lite stelhet från flygresan just med en sväng runt denna sjö i strålande solsken och fick därmed möjlighet till sightseeng genom alla de parker som kantar sjön och var fulla av människor som joggade, spelade fotboll, hade picknick, barn som lekte i lekparker och på flera ställen utmed sjön låg trevliga restauranger precis vid vattnet. Centrum erbjöd också möjligheter till bra shopping för den som är intresserad av det och även en hel del trevliga restauranger.

           Promenad utmed sjön Alster.

På eftermiddagen tog vi oss till nummerlappsutdelningen och kollade samtidigt in målet som passande nog var placerat precis framför EY:s kontor. (revisionsbyrån jag ju är anställd på).

           Målområdet vid EY-Hamburg. 

Fortsatte med lite ytterligare sightseeing i närområdet där det fanns bla en stor tennisarena som varje år är en del av ATP-serien, ytterligare en vacker park och tog en fika vid rådhuset.
Kul när städer överraskar och visar sig vara trevligare än väntat, ger alltid mig en positiv känsla i kroppen och jag brukar alltid leverera bättre på själva tävlingen om man har fått njuta lite och kommit in i ett avslappnat semestermood där allt liksom bara är kul och trevligt.

På söndagen var det så dags för race och vi tog därmed tunnelbanan till de där ruffiga områdena jag hade hört talas om då starten gick just på Repebahn och det var verkligen precis så solkigt där som jag trodde. Det luktade urin överallt (vilket inte enbart berodde på nervöskissande löpare) och på den 5km slinga i området som skulle springas två varv i början av loppet chockades jag av den stora folksamling som befann sig under en bro vi sprang under och som inte bestod av påhejjande åskådare utan av femtiotalet uteliggare vars vardagsrum nu våldgästades av 9000 löpare. En udda upplevelse.
Kroppen kändes pigg och fräsch, första milen avklarades på ganska exakt 37 minuter vilket var helt enligt min plan och hoppet om att klara sub 79min (dagens målsättning) levde i allra högsta grad. Men så vid 13km hamnade jag ensam med alldeles för långt upp till framförvarande klunga för att kunna jaga ikapp och det dröjde ända fram till 18km innan jag lyckades få sällskap igen. Tog rygg på en blind löpare med följeslagare som höll perfekt tempo och som även hade en följecyklist med sig vilket innebar att jag fick fint vindskydd av denna trio. Men efter bara någon kilometer kände jag att jag ville spurta lite så jag lämnade dem, ökade farten och insåg att jag hade ett väldigt tryck i benen då klockan visade en fart på strax över 3,30min/km. En skarp vänstersväng väntade som ledde oss in på den långa raka som alltså var upploppet och jag skådade den uppblåsta målbågen i horisonten. Min fina J stod plötsligt vid sidan om och manade på mig att ta ut allt jag hade kvar sista biten mot mål och det gjorde jag verkligen. Jag kikade just på klockan och blev förvånad över hur bra tid den visade, jag trodde att jag tappat en massa tid och att hoppet om 79min var ute men såg nu målet och hade fortfarande god marginal kvar. I glädje över detta spurtar jag som besatt mot det hägrande målet.
Jag spurtade. Och spurtade. Och spurtade lite till. Mjölksyran började spruta ur öronen men fortfarande var målet väääääldigt långt borta. Jordens längsta upploppsraka var ett faktum.
Sekunderna tickade iväg och när jag äntligen närmade mig målbågen insåg jag dessutom att det fanns två bågar och den första bara indikerade att det var hundra meter kvar.
Ytterligare sekunder av mjölksyra och spurtande lades således till innan jag till slut äntligen fick korsa mållinjen. Men då hade tiden runnit iväg ända upp till 79,44 och det hopp som nyss tänts om att jag trots allt var på väg att klara målsättningen krossades. Suck.

         
     En tumme upp för godkänt lopp.  
   Två tummar om det hade blivit sub79... 

Efter en granskning av mellantiderna var det dock såklart inte det långa upploppet som bidrog till att jag inte klarade sub 79min, de sista två kilometerna sprang jag riktigt fort. Loppet gled mig istället ur händerna mellan 13-18km när jag sprang utan draghjälp och tappade kollen på vilken hastighet jag höll – visade sig efteråt att jag tappat nästan 10sek/km under det partiet. Onödigt och flummigt - särskilt som jag inte ens var särskilt trött!
Nåväl, nöjd i alla fall med att det inte var formen eller kroppen som inte kunde leverera utan att jag var full av kraft, att det fortsätter gå framåt för varje lopp och dessutom hade jag bestämt att om jag inte klarade 79min skulle sub 80 i alla fall få godkänt. Så godkänt blev det!
Nu väntar jag bara på ”proppen ur” som min Coach säger ska komma om jag har tålamod och som ska innebära att det verkligen lossnar på tävlingarna. Den som väntar på något gott…

Tillbaka på hotellet redan vid 12.00 var det guld värt att ha fått en sen utcheckning så att jag hann duscha och vila en stund innan vi avslutade den trevliga midsommarhelgen med wienerscnitzel på en uteservering vid sjön och sedan passade på att njuta ytterligare av det fina vädret genom att sätta oss på Rådhustorget med en kaffe och lapa sol.
Bra helg!

lördag 13 juni 2015

Besviken

Idag var det då dags för en liten utflykt till Malmö för att kuta Malmömilen. 
Träningen senaste veckorna har känts helt grymt bra och utefter resultaten där skulle jag vilja påstå att jag börjar komma i riktigt bra form. Det liksom flyter på av sig självt och det är roligt och motiverande att springa på ett sätt som det inte har varit på länge.
Efter ytterligare en vecka i raden där alla pass känts bra och en vecka där jag haft möjlighet att sova och äta bra och även har lättat lite på träningen efter några tuffa träningsveckor var jag riktigt pepp på att springa fort idag. Trodde absolut på en tid runt 36,30, hoppades på ännu bättre...

Så blev det inte.
Första fem kilometerna utmed havet kändes lätta och kontrollerat snabba. Passerade 5km på 18,05 vilket var precis enligt plan och det kändes ändå som om jag hade fått dem gratis och hade mycket kraft kvar i kroppen till andra halvan.
Men så kom man in mellan husen och den friska havsluften byttes mot den kvalmiga åskvärmen som blev väldigt påtaglig och tryckande. Benen kändes pigga och starka men det kändes som om en elefant hade ställt sig på min bröstkorg och andingen blev väldigt ansträngd. Från superpigg till superseg på bara någon kilometer.
Det fanns plötsligt ingenting i kroppen, försökte svalka mig med att häva vatten över mig men det hjälpte föga. Den tryckande luften gjorde det helt omöjligt att syresätta kroppen ordentligt.
Plågade mig i mål på 37,02 och hade därmed tappat en minut på andra halvan. Lyckades inte ens spurta in de stackars sekunderna som behövdes för SUB37 som hade sett betydligt roligare ut.
Sjukt besviken.

Jag blev andra tjej i loppet, dryga minuten efter segrande superstarka Therese Ohlin. Vi kunde dock konstatera att vi hade haft precis samma upplevelse under loppet, att det gick bra i början men sen blev man knäckt i värmen då även hon hade tappat ungefär lika mycket som jag andra halvan och hamnat 45-60sek från sin planerade tid. Samma sak från alla andra jag pratade med och även när jag kollade resultatlistan - alla har klappat ihop på andra halvan. 
En liten tröst, att det kanske inte är min form det är fel på då alla andra också verkar ha påverkats negativt, men klockan visar ju ändå det den visar och besvikelsen finns således där i alla fall.
Men, det fina med såhär korta lopp är ju att det bara är att bryta ihop och komma igen - man behöver inte vänta så länge på en ny chans som är fallet om man har failat på en mara.
Så jag ska vända det här till revengelusta till Hamburg nästa helg, inte låta det äta upp det självförtroende jag hade byggt upp under träningsperioden och som jag hade med mig när jag gick in i dagens lopp eller överskugga den form som jag vet finns där. Jag bara vet det. Och finns resultaten på träning, finns känslan, finns formen, så lossnar det förr eller senare på tävling också. Tålamod.

För övrigt en eloge till arrangören som hade en tidsbonus innebärande att om man sprang under en viss tidsgräns skänktes en penningåva till välgörande ändamål. Känns bra att min insats kunde komma någon annan till gagn. 
Bra initiativ!

Nu har jag tröstat mig med kaffe och kanelbulle samtidigt som jag genom bilrutan ser åskan och regnet rulla in och rensa luften... Så dags nu liksom.
Suck.

fredag 12 juni 2015

Njuter

Återhämtningsmellis på altanen, fortfarande iklädd löpashorts å top.
Strålande solsken, lätt svalkande vind, 26 grader i luften.

Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag älskar sommar.

torsdag 11 juni 2015

Snabb statusuppdatering

Inläggen duggar sannerligen inte tätt här på bloggen, förlåt för det, hoppas att ni härdar ut och ändå hänger kvar till jag når bättring i frågan. Händer ju så himla mycket kul saker hela tiden att jag liksom bara inte hinner sätta mig ner och skriva! 
Hinner inte nu heller egentligen, trots att jag har vilodag från träningen, för jag har passat på att gästjobba en heldag på vårt kontor i Värnamo (5mil resväg bort) och ska strax träffa mamsen för en promenad i solskenet. (Ja äntligen verkar det ju vara sommar!!)

Kort uppdatering:

1. Nej, jag sprang aldrig halvmaran i Augsburg som jag ju laddade för när jag sprang Varvet som förberedelse. Anledningen var att det började strula med resan och när då istället möjligheten att springa Hamburg halvmaraton ett par veckor senare dök upp tog jag det som ett tecken på att min kropp nog ändå ville ha ett par veckor till att träna på och gav mig därmed också tid att unna mig någon extra lugn dag efter Varvet. 
Så i midsommarhelgen bär det av till Hamburg för halvmara!

2. Träningen flyter på riktigt bra! Känner mig piggare och starkare för var dag som går och efter att ha kutat 40km på asfalt i lördags i 4,40 fart utan minsta lilla känning i låret konstaterar jag att den skadan numera får anses vara ett minne blott. (Peppar peppar) Nu hoppas jag att den fina känslan får hålla i sig och att jag även ska kunna få till det på lite lopp framöver och inte bara vara bra på träning jämt och ständigt. Framförallt hoppas jag att kroppen får fortsätta kännas hel, frisk och stark - njuter varje sekund när jag springer nu och minns tillbaka på förra sommaren då jag med stressfraktur fick stänga in mig på gymmet när solen sken som allra starkast ute. Vill inte uppleva det igen.

3. Apropå förra inlägget om hur mycket jag hatar det dåliga vädret kan jag nu glatt konstatera att solen och värmen är här (här för att stanna?) och i med den har farten på kvalitetspassen ökat (här för att stanna?) och livet känns så mycket lättare i shorts och linne än underställ och tajts.

4. I veckan har jag för första gången varit på salong och färgat mina ögonfransar och bryn vilket jag hade fått i födelsedagspresent av mina tjejkompisar. Vilket resultat! Till alla er springande tjejer därute som inte har testat - do it! Helt fantastiskt att känna sig som om man har mascara även när man ska ut och träna och underbart att inte se ut som ett lik när man knallar hem efter träning och dusch och inte orkar sminka sig. (Nu kanske ni andra alltid orkar det, jag gör det dock inte utan är glad om jag orkar kamma mig)

Och just det. På lördag ska jag kuta Malmömilen, blir kul det!

Over and out.

fredag 5 juni 2015

Äntligen solsken!

Vi svenskar är ju kända för att vara lite besatta av det där med vädret. I alla sammanhang ska det pratas om vad senaste väderleksprognosen visade, hur kallt det var i morse, hur mycket eller lite det har regnat och framförallt såklart vad det ska bli för väder på stundande semestrar och långhelger. Min sociala komptens gör att även jag brukar delta i detta kallprat, inte för att intresset egentligen är särskilt genuint utan mer för att det bara är något man förväntas göra av artighet. Men de senaste veckorna har jag faktiskt känt att det här med vädret på riktigt engagerar mig och jag har till och med haft ett behov av att vara med och älta det faktum att hela våren har regnat bort.

Jag kan acceptera att det är snö och kallt på vintern för då är man förberedd och har alltid en plan B i bakfickan inför alla pass med ett bra alternativ att ta till om det skulle vara så risigt väder att det inte går att genomföra träningen helt enligt plan, och man ser också till att boka upp resor till varmare breddgrader för att garantera bra förutsättningar för träning.
Från april och framåt tycker jag dock att man ska kunna räkna med att få vara hemma då förhållandena här i Sverige då bör vara näst intill perfekta. Man SKA kunna springa i shorts och om inte i tisha så i alla fall i en tunnare långärmad tröja. Farten på kvalitetspassen SKA INTE påverkas särskilt mycket av yttre förhållanden och man ska liksom inte ens fundera på vädret för vädret ska bara finnas där i bakgrunden och inte märkas.
Men inte i år inte, och nu är jag förbaskat trött på skiten.

De pass som frusna jag har kunnat träna i shorts går att räkna på en hand och att komma hem efter träningen så nerkyld och blöt att det sticker i armar och ben när man ställer sig i den varma duschen är snarare regel än undantag. Varje dag får jag ägna en stund åt att torka upp allt vatten som har droppat (runnit) från mina dyngsura kläder från torkställningen i badrummet ner på golvet och inläggen i skorna är inte ens i närheten av att hinna torka mellan passen utan man får till och med inleda träningspassen med kippande skor.
Att försöka hålla uppe någon form av fart på sina kvalitetspass när regnet vräker ner och smattrar så hårt mot ansiktet att det känns som om någon kastar småspik på dig eller när det blåser stormvindar som suger tag i benen så att du inte själv längre styr din fotisättning utan nästan blåser omkull är nästan omöjligt. Mer än en gång har jag funderat på att kliva in på löpbandet, men det bär mig emot, på bandet står man när det är isgata, 20 grader kallt och kalendern visar att det är februari. Inte juni.
Jag imponeras av alla som sprang på fantastiska tider i ösregnet på Stockholm marathon för min kropp är då verkligen inte skapt för att klara kyla så när termometern sjunker under tio grader sjunker även min prestationsförmåga och i kombination med att min motivation och glädje samtidigt dör totalt när det är ösregn och blåst blir mina möjligheter att leverera resultat nästan obefintliga. Är nog bara till att tacka min inbyggda, på gränsen till maniska, diciplin som gör att jag tar mig ut och tränar även de allra risigaste dagarna. För kul är det då fan inte.

Men så idag vaknade jag och förvånades av att det var så tyst. Inget regn som smattrar mot rutan? Ingen blåst som viner i takpannorna?
Klev upp och kikade ut genom fönstret för att mötas av en strålande sol och en klarblå himmel som bara ropade ”kom, kom ut och spring Jossan”. Mössan som var så skön på gårdagens distanspass kastades längst in i garderoben och byttes mot ett tunt, fint hårband. Jag slapp fläta håret då det är den enda frisyr som smidigt går att reda ut i ett blött hår utan kunde fästa en knut på hjässan istället. Vindjackan byttes mot en tunn långärmad tröja och solglasögonen plockades fram.
Plötsligt var benen lättare, lungorna vidöppna att fyllas med den friska härliga luften och den klassiska morgonrundan visade ju sig vara riktigt vacker när solen speglades i sjön och jag utan att få småspiksregn i ansiktet kunde lyfta blicken och se de gröna och blommande träden.
Välkommen våren.
Det finns hopp om livet.
Längtar tillbaka till soliga, varma och snabba banpass i Florida....



Distanspass i solnedgången iklädd shorts och linne känns väldigt avlägset...