Träningen senaste veckorna har känts helt grymt bra och utefter resultaten där skulle jag vilja påstå att jag börjar komma i riktigt bra form. Det liksom flyter på av sig självt och det är roligt och motiverande att springa på ett sätt som det inte har varit på länge.
Efter ytterligare en vecka i raden där alla pass känts bra och en vecka där jag haft möjlighet att sova och äta bra och även har lättat lite på träningen efter några tuffa träningsveckor var jag riktigt pepp på att springa fort idag. Trodde absolut på en tid runt 36,30, hoppades på ännu bättre...
Så blev det inte.
Första fem kilometerna utmed havet kändes lätta och kontrollerat snabba. Passerade 5km på 18,05 vilket var precis enligt plan och det kändes ändå som om jag hade fått dem gratis och hade mycket kraft kvar i kroppen till andra halvan.
Men så kom man in mellan husen och den friska havsluften byttes mot den kvalmiga åskvärmen som blev väldigt påtaglig och tryckande. Benen kändes pigga och starka men det kändes som om en elefant hade ställt sig på min bröstkorg och andingen blev väldigt ansträngd. Från superpigg till superseg på bara någon kilometer.
Det fanns plötsligt ingenting i kroppen, försökte svalka mig med att häva vatten över mig men det hjälpte föga. Den tryckande luften gjorde det helt omöjligt att syresätta kroppen ordentligt.
Plågade mig i mål på 37,02 och hade därmed tappat en minut på andra halvan. Lyckades inte ens spurta in de stackars sekunderna som behövdes för SUB37 som hade sett betydligt roligare ut.
Sjukt besviken.
Jag blev andra tjej i loppet, dryga minuten efter segrande superstarka Therese Ohlin. Vi kunde dock konstatera att vi hade haft precis samma upplevelse under loppet, att det gick bra i början men sen blev man knäckt i värmen då även hon hade tappat ungefär lika mycket som jag andra halvan och hamnat 45-60sek från sin planerade tid. Samma sak från alla andra jag pratade med och även när jag kollade resultatlistan - alla har klappat ihop på andra halvan.
En liten tröst, att det kanske inte är min form det är fel på då alla andra också verkar ha påverkats negativt, men klockan visar ju ändå det den visar och besvikelsen finns således där i alla fall.
Men, det fina med såhär korta lopp är ju att det bara är att bryta ihop och komma igen - man behöver inte vänta så länge på en ny chans som är fallet om man har failat på en mara.
Så jag ska vända det här till revengelusta till Hamburg nästa helg, inte låta det äta upp det självförtroende jag hade byggt upp under träningsperioden och som jag hade med mig när jag gick in i dagens lopp eller överskugga den form som jag vet finns där. Jag bara vet det. Och finns resultaten på träning, finns känslan, finns formen, så lossnar det förr eller senare på tävling också. Tålamod.
För övrigt en eloge till arrangören som hade en tidsbonus innebärande att om man sprang under en viss tidsgräns skänktes en penningåva till välgörande ändamål. Känns bra att min insats kunde komma någon annan till gagn.
Bra initiativ!
Nu har jag tröstat mig med kaffe och kanelbulle samtidigt som jag genom bilrutan ser åskan och regnet rulla in och rensa luften... Så dags nu liksom.
Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar