Äntligen solsken!

Vi svenskar är ju kända för att vara lite besatta av det där med vädret. I alla sammanhang ska det pratas om vad senaste väderleksprognosen visade, hur kallt det var i morse, hur mycket eller lite det har regnat och framförallt såklart vad det ska bli för väder på stundande semestrar och långhelger. Min sociala komptens gör att även jag brukar delta i detta kallprat, inte för att intresset egentligen är särskilt genuint utan mer för att det bara är något man förväntas göra av artighet. Men de senaste veckorna har jag faktiskt känt att det här med vädret på riktigt engagerar mig och jag har till och med haft ett behov av att vara med och älta det faktum att hela våren har regnat bort.

Jag kan acceptera att det är snö och kallt på vintern för då är man förberedd och har alltid en plan B i bakfickan inför alla pass med ett bra alternativ att ta till om det skulle vara så risigt väder att det inte går att genomföra träningen helt enligt plan, och man ser också till att boka upp resor till varmare breddgrader för att garantera bra förutsättningar för träning.

Från april och framåt tycker jag dock att man ska kunna räkna med att få vara hemma då förhållandena här i Sverige då bör vara näst intill perfekta. Man SKA kunna springa i shorts och om inte i tisha så i alla fall i en tunnare långärmad tröja. Farten på kvalitetspassen SKA INTE påverkas särskilt mycket av yttre förhållanden och man ska liksom inte ens fundera på vädret för vädret ska bara finnas där i bakgrunden och inte märkas.

Men inte i år inte, och nu är jag förbaskat trött på skiten.

De pass som frusna jag har kunnat träna i shorts går att räkna på en hand och att komma hem efter träningen så nerkyld och blöt att det sticker i armar och ben när man ställer sig i den varma duschen är snarare regel än undantag. Varje dag får jag ägna en stund åt att torka upp allt vatten som har droppat (runnit) från mina dyngsura kläder från torkställningen i badrummet ner på golvet och inläggen i skorna är inte ens i närheten av att hinna torka mellan passen utan man får till och med inleda träningspassen med kippande skor.

Att försöka hålla uppe någon form av fart på sina kvalitetspass när regnet vräker ner och smattrar så hårt mot ansiktet att det känns som om någon kastar småspik på dig eller när det blåser stormvindar som suger tag i benen så att du inte själv längre styr din fotisättning utan nästan blåser omkull är nästan omöjligt. Mer än en gång har jag funderat på att kliva in på löpbandet, men det bär mig emot, på bandet står man när det är isgata, 20 grader kallt och kalendern visar att det är februari. Inte juni.

Jag imponeras av alla som sprang på fantastiska tider i ösregnet på Stockholm marathon för min kropp är då verkligen inte skapt för att klara kyla så när termometern sjunker under tio grader sjunker även min prestationsförmåga och i kombination med att min motivation och glädje samtidigt dör totalt när det är ösregn och blåst blir mina möjligheter att leverera resultat nästan obefintliga. Är nog bara till att tacka min inbyggda, på gränsen till maniska, diciplin som gör att jag tar mig ut och tränar även de allra risigaste dagarna. För kul är det då fan inte.

Men så idag vaknade jag och förvånades av att det var så tyst. Inget regn som smattrar mot rutan? Ingen blåst som viner i takpannorna?

Klev upp och kikade ut genom fönstret för att mötas av en strålande sol och en klarblå himmel som bara ropade ”kom, kom ut och spring Jossan”. Mössan som var så skön på gårdagens distanspass kastades längst in i garderoben och byttes mot ett tunt, fint hårband. Jag slapp fläta håret då det är den enda frisyr som smidigt går att reda ut i ett blött hår utan kunde fästa en knut på hjässan istället. Vindjackan byttes mot en tunn långärmad tröja och solglasögonen plockades fram.

Plötsligt var benen lättare, lungorna vidöppna att fyllas med den friska härliga luften och den klassiska morgonrundan visade ju sig vara riktigt vacker när solen speglades i sjön och jag utan att få småspiksregn i ansiktet kunde lyfta blicken och se de gröna och blommande träden.

Välkommen våren.

Det finns hopp om livet.

Längtar tillbaka till soliga, varma och snabba banpass i Florida....

Distanspass i solnedgången iklädd shorts och linne känns väldigt avlägset...