lördag 25 juli 2015

Friluftsliv, lugn och ro i Zell am See

Bytte storstadspulsen i München mot lugnet i Zell am See, en liten by i Österrike känd för sina vandringsleder, cykelvägar och andra utomhusaktiviteter.
Så puls kan man alltså få även här, om än på ett annat sätt än storstadens puls...!

Anlände till vårt väldigt trevliga hotell i torsdags eftermiddag där personalen tog emot oss, visade oss runt på hotellet och vårt rum samt informerade och svarade på diverse frågor. Bra service som gjorde att man genast kände sig hemma och välkommen. Ett litet minus får ändå hotellet då det visade sig att restaurangen är stängd och bara serverar frukost (som i och för sig är grymt bra) - något som man kunde önskat att de hade informerat om vid bokning. Inte för att det inte finns matställen i närheten, det verkligen kryllar av dem, men ibland när man har varit på en heldag ute i bergen är man så sliten och trött att man uppskattar att slippa ge sig ut någonstans för att äta och hellre vill äta på hotellrestaurangen eller ta roomservice till balkongen. 

Vila på hotellet
Skyndade oss att hyra MTB cyklar och gav oss direkt ut på en första tur, precis lagom till att det soliga vädret byttes till åska och regn så det blev två blöta timmar på hojjen men det var helt okej då luften ändå var väldigt varm och vi frös verkligen inte trots att vi var klädda i shorts. Körde en runda runt sjön som ligger mitt i byn och hann även med en sväng runt grannbyn Kaprun med omnejd - cykelvägarna är oändliga och har man bara en bra karta finns det MTB-turer och vanliga cykelvägar som kunde hålla en sysselsatt ett halvt liv typ.
Möra efter resa och cykling köpte vi med oss lite käk och satt sedan på ballkongen och käkade, läste bok och njöt av en härligt ljummen sommarkväll då regnet avtog.

När vi sedan vaknade var himlen klarblå vilket var perfekt för de strapatser som var planerade för dagen. 
Jag inledde dock med 45min cross och 45min styrka på gymmet innan frullen för att få till min "riktiga" träning, svidade sedan om till mer vandringsvänliga kläder innan  vi gav oss iväg mot bergen och jagade toppar och utsikt. Började med att ta oss de 1300m upp till Smittenhöhe på 2000m höjd och vandrade sedan vidare utmed bergets kant till nästa topp, och nästa topp innan vi började vår vandring ner och hemåt igen. 


Liten tjej, stora berg.
För mig är detta semester när den är som bäst, att utmana sig själv fysiskt, få vara ute i naturen och njuta av frisk luft och fina vyer och när man tar ett lunchstopp på en bergstopp och blir serverad en gulashsoppa i en hütte samtidigt som man njuter av utsikten - då lever man verkligen!

I väntan på gulaschsoppan...
4timmar och 45min aktiv tid senare var vi hemma igen och jag mjukade upp mina stela ben med ett lättare simpass i hotellets 25m utomhuspool och vilade en stund i solstolen innan det blev kvällen.
Åt då en trevlig österrikisk middag med schnitzel (såklart) innan det blev ytterligare en kväll med bokläsning på balkongen.

Ja, och sådär fortsätter dagarna, med en behaglig blandning av aktivitet och stillhet. 
Idag blev det knappa 40km löpning i en vacker dalgång direkt följt av den helkroppsmassage som var förbokad på hotellets spa. 
Imorgon ska vi ta oss upp till glaciären Kitzsteinhorn på 3029m höjd där det lär finnas både snö och fantastisk utsikt. För er som följer "Bonde söker fru" var det dit Sebastian fick åka på sin resa i senaste säsongen. Såg fantastiskt fint ut, och även om det är tveksamt om vi kommer få skåda en 150kg baröverkroppad bonde som tävlar i styrkelyft åka pulka när vi är där kan det ju bli kul ändå.
Det har även visat sig att det ska vara träningsmatch mellan Hannover (Bundesliga) och Hull (premier league) på fotbollsplanen som ligger precis vid vårt hotell imorgon. Min fina J, som blev lite lätt knäckt när han igår insåg att han missat att Bayer Leverkusen var här på läger när vi såg deras spelarbuss rulla ut ut stan lagom att vi kom tillbaka efter vår vandring, blev väldigt till sig i trasorna när han idag såg reklamen för matchen. Plötsligt insåg jag hur besviken han varit över leverkusenfadäsen då hans humör steg väsentligt och eftersom hans iver inför matchen är svår att blunda för lär morgondagens kvällsaktivitet bli fotboll -det kan aldrig bli för mycket sport!

Det går alltså ingen som helst nöd på oss, hoppas att även ni kära läsare njuter av era semestrar!

torsdag 23 juli 2015

Hög puls i Munchen

I dubbel bemärkelse.

Träningsmässigt nådde jag igår en rejäl pulstopp på intervallerna om 3000m-2500m-2000m-1500m-1000m. Passet kördes på hotellets löpband eftersom jag inte lyckats hitta någon riktigt bra intervallväg här i stan ännu och planen var att köra första intervallen (3000m) i 3,45min/km och sedan skruva upp farten med 5 sek för varje intervall. 
Men redan första intervallen nådde jag hela 188bpm (min maxpuls är 194bpm) och bestämde mig därför för att avvakta med att öka farten och se vad som var på gång med min kropp. Samtliga efterföljande intervaller såg sedan pulsmässigt exakt likadana ut, låg mellan 187bpm och 192bpm, vilket är vansinnigt högt och givetvis gjorde att fartökningen uteblev och kunde ha tolkats som en varningssignal på att något är fel i kroppen och inneburit ett avbrutet pass - särskilt som jag höll en fart som inte alls borde kräva en sådan ansträngning.
Men det skumma var att kroppen kändes pigg, stark och bra (om än såklart plågad av den höga ansträngningen) och då pulsen snabbt återhämtade sig mellan intervallerna valde jag ändå att köra på då min känsla var att jag tog ut mig på ett bra sätt, inte för att något var fel i kroppen.
Men frågan kvarstår ju ändå - ska jag vara nöjd med passet? 3,45min/km och en sådan vansinnig ansträngning att man under sista intervallen håller koll på var papperskorgen finns så man vet var man ska kräkas är inte normalt för mig. 
Kanske var det den 30 gradiga värmen med tillhörande vätskebrist eller det faktum att passet kördes tidigare på dagen och med mindre mat i magen än jag är van vid som påverkade men då tycker jag inte att kroppen borde ha känts så bra.
Skumt, men mår man bra så är det bra tänker jag, och tror snarare på att jag lyckats hitta ett felkalibrerat band och höll högre fart än vad bandet visade vilket känns troligt då om man valde att ställa bandet på "sprint" ställdes det på 9km/h...
I träningsväg har Munchen även levererat ett par mil turistlöpning i Englishe garten i tisdags tillsammans med min fina J på cykel där vi tog oss tid både att stanna och fota fina saker och att dricka apfelshorle i en biergarten.

Kinesiche turm i Englishe garten.
Ett gemensamt styrkepass på hotellets gym fick vi till precis vid ankomst i måndags och idag blev det ytterligare 20km i Englishe garten - dock utan fotostopp och fikapaus den här gången. Kroppen kändes bra idag vilket var skönt, nu kan jag släppa oron för att något var fel med tanke på gårdagens pulschock.
Är så glad och tacksam att min fina J dels har förståelse för att några timmar varje dag även på semesterresan måste avsättas till min löpning, men också för det faktum att han själv uppskattar att antingen följa med mig ut eller att själv passa på att köra ett träningspass när jag ändå är igång. Inga sura miner från honom och därmed inget dåligt samvete för mig - dygnet har ju så himla många timmar så det finns ju ändå tid för så mycket annat!

Tid som kan spenderas med att besöka Münchens Olympiapark från 1972 där man kan kolla in alla de välbevarade arenorna och minnesmonumenten efter medaljörerna.


Olympiastadion
Eller genom att besöka BMW museet där både nya och gamla bilar visades upp.



Inte BMW:s senaste modell direkt...
Man kan också spana in det gamla residenset och slottsträdgården som enligt rykte föll vår gamle kung så mycket i smaken när han erövrat staden att han planerade att sätta hjul på det och frakta hem det till Stockholm. Hur nu det skulle gå till...

         
Residenset.
Vi har besökt rådhuset med det mäktiga klockspelet på Marienplatz, shoppat lite i några butiker, gått på guidad rundtur på Allianz arena samt besökt den dagliga marknaden fylld med delikatesser, hantverk och smakprover på all möjlig konstig tysk mat.
Vad gäller den tyska maten gick jag "all in" när jag överraskade både mig själv och min fina J med att beställa en "sweinhaxe mit knödeln und sauerkraut" vilket inte direkt liknar min mat som brukar återfinnas i min kostcirkel. Knödeln var seg som en gummiboll, kålen påminde om julmat och det var kött till ett helt kompani. Men det var faktiskt otippat gott, även om det kanske inte seglar upp som en ny favoriträtt - men kul att ha provat!

Sweinhaxe mit knödeln und sauerkraut.


Sen skulle vi, även om jag ju inte dricker öl, besöka det legendariska Hofbrauhaus där jag beställde en Radler (öl blandat med fruktsoda) vilket är en dryck som enligt ryktet uppkommit för cyklister som vill stanna och ta en öl utan att få i sig så mycket alkohol. (rad = cykel).
Fick en smärre chock när jag som beställt en "orginal" fick in en så kallad mass innebärande 1 liter. Där hade jag en utmaning som heter duga och även om Radler förvisso är gott och stämningen i den stora Biergarten var peppande fick jag se mig besegrad av denna jätte och bryta på upploppet.


Chockad. Hur får man i sig en sådan här??
Nu lämnar vi storstadspulsen i Munchen för den här gången och far söderut mot friluftslivet i de österrikiska bergen.
Auf wiederhören!

måndag 20 juli 2015

Mycket skoj

Sitter med mosade och ömma ben på Arlanda och väntar på det flyg som ska ta mig till München några dagar och sedan vidare färd till Zell Am See. Ovanligt ömma ben som dock troligen inte beror på de 28km lugn skön distans som jag klippte innan frullen i morse utan snarare på de 300-ingar jag och klubbisen Jakob körde på Sollentunavallen igår påhejade av Coach A. Det var mina första korta intervaller på bana sedan lägret i USA i början av året vilket kan förklara den ömhet och stelhet som idag gjorde det ytterst spännande varje gång jag mötte en nedförsbacke då det var oklart om jag skulle kunna hålla mig stående på de svajiga benen. Men 4,40 fart i knappa 3mil innan frulle indikerar okej form och att den förkylning/slitenhet jag känt senaste veckan nu förhoppningsvis verkar vara på väg bort lagom till det är dags att ägna hela dagarna åt fysisk aktivitet i de österrikiska bergen.
300-ingarna igår gick också ganska bra, ett par av de tio intervallerna var till och med betydligt snabbare än jag brukat hålla på liknande intervaller, även om jag inte kände mig särskilt snabb då klubbisen Jakob var ungefär en sekund före mig i mål var gång. Kanske inte så oväntat kan man ju tycka då han är kille, 15år yngre än mig och dessutom inte en seg marathonlöpare, men då han hade det "lilla" handikappet av att ha tre hinderbockar att klippa under sina 300m kunde man ju trott på en annan utgång...
Kul pass var det i alla fall, och Jakob var en väldigt trevlig kille som det var skoj att lära känna! Försöker alltid passa på att köra något gemensamt pass med klubben när jag har möjlighet just för att lära känna andra och därmed kunna förstärka klubbkänslan. 

Förutom roliga och bra träningspass så har de senaste dagarna i Stockholm som vanligt bjudit på en mängd roliga aktiviteter och mysigt häng med familjen.
I fredags packades picknickkorgen och vi åkte till naturområdet Lida där vi grillade korv, spanade på kaniner och avslutade med att flyga helikopter. En spännande upplevelse för både stora och små, kanske allra mest för de små vilket yttrade sig genom lilla Hugges fem kisspauser under tiden vi stod i den 30min långa kön.


Nervös liten kille!
På lördagen tog vi en heldag på Gröna Lund som även den var lyckad för både stora och små. Jag åkte diverse stillsamma och mysiga karuseller med syskonbarnen men då jag vägrar bli den gamla och fega tanten som nöjer sig med att hänga bland barnattraktionerna så föll jag för grupptrycket och åkte både den galna bergbanan Insane med min fina J och bröderna och katapulten med svägis. Märkligt hur man blir pirrig i magen och spänd som ett barn när man står där i kön och hur man skriker som en tok under färden trots att man är väl medveten om att väldigt lite kan hända och att antalet dödsfall i Gröna Lunds attraktioner är ganska begränsade på ett år. 

   Efter ett misslyckat åk där vi fick nöja oss med hästarna lyckades vi som
     tur var paxa girafferna och dagen var därmed räddad. 
Igår kväll drog jag, min fina J och lillbrorsan till Friends arena för att avnjuta en spelning med legendariska AC/DC. 
Jag gjorde vad jag kunde för att smälta in i hårdrocksvärlden genom att ta på mig mina söndrigaste jeans och en tisha med lite rockigt tryck från MQ men insåg att jag ändå var en udda fågel då unga, blonda kvinnor var klart underrepresenterade i detta sammanhang där 90% av publiken bestod av män 50+ i urtvättade hårdrockstishor från 1976. 
Men vad gjorde det, spelningen var grym och jag kan inte annat än sålla mig till den skara som dyrkar gitarristen Angus Young som höll igång konstant i två timmar trots att han är gammal och så sliten att det såg ut som om han skulle falla ihop i en hjärtinfarkt redan på första låten. Inget mellansnack mellan låtarna, kanske för att gubbarna behövde vila eller för att de helt enkelt har sagt allt som finns att säga efter 30 år på scen.

Jag och lillebror på rockkonsert!
Nu. Boarding. Mot Tyskland!

onsdag 15 juli 2015

Första semesterveckan

Egentligen ljuger rubriken lite grann, jag har faktiskt haft semester från mitt "riktiga" jobb i över två veckor redan men det var först i torsdags då min fina J också fick semester som det kändes som om det började på riktigt. 
Den första delen av min ledighet har jag nämligen uteslutande ägnat åt mitt andra jobb, springandet, genom att först roadtrippa norrut för SM och Vansbro marathon och sedan köra ett träningsläger på hemmaplan där dagarna enbart ägnats åt att träna, vila, äta, träna ett pass till, vila lite till och äta ännu mer. Varit löpare på heltid helt enkelt.
Kroppen älskar just det, det går plötsligt leverera toppenpass hur många dagar på raken som helst och orken är på topp, men för min skalle är det inget jag älskar. Efter någon vecka är jag rätt uttråkad och behöver ha lite annan stimulans emellan passen för att livet ska vara kul.
Perfekt då att J fick semester så jag får sällskap samtidigt som det var dags för mig att lätta lite på träningen en vecka för att kroppen ska få lite payback på allt slit.

Lustigt nog är det först då man känner hur sliten man ändå är. Jag tog en vilodag och plötsligt kände jag hur ont jag hade i kroppen och hur benen nästan krampade redan innan jag steg ur sängen på morgonen. Humöret var så svajigt att jag började lipa och skälla på min fina J då han cyklade ifrån mig på ett gemensamt MTB-pass, mitt sömnbehov är enormt och oavsett hur mycket jag äter blir jag liksom inte mätt.
Jag blir alltid lite less när jag känner mig sliten, som att jag är en vekling, vilket tidigare har varit anledningen att jag har fortsatt att träna på och ignorera tröttheten med resultatet att jag knappast blir en bättre löpare utan bara en tröttare sådan. Nuförtiden har jag ju tack och lov en Coach som gör allt han kan för att bromsa mig och få mig att inse att efter tre riktigt hårda veckor är det BRA att jag är sliten, det visar ju bara på att jag har tränat hårt. Vore jag motionär kunde jag ha joggat varje dag utan vila, men tränar man hårt måste man vila hårt och han påminner mig om att en lugn vecka efter hårda veckor ger kroppen kompensation och att det är just då som jag blir bättre. 
Jag vet ju såklart allt det där redan, det är bara så satans svårt att omsätta teori i praktiken, och svårt att unna sig extra vila trots att kroppen skriker efter det.
Tur att jag har en Coach som tänker och bestämmer åt mig. Ovärderligt.

         
Såhär glad kan man vara innan passet. Inte lika glad när man sliter som ett djur och samtidigt ser sitt sällskap cykla utan händerna på styret en bit längre fram. Sånt kan leda till skilsmässa. 


Semestern inleddes med en helg i Göteborg där jag passade på att nyttja mitt presentkort på Sjömagasinet som jag fick när jag fyllde år. En restaurang jag länge velat prova men liksom aldrig blivit av. Presenten var från min fina J och jag skulle få välja vad jag ville på menyn vilket blev en hummersoppa till förrätt och en skaldjursplatå till huvudrätt. Tyvärr tyckte jag inte så mycket om hummersoppan men då jag fick byta den mot Jonnes tallrik med kalixlöjrom var middagen räddad och så även äktenskapet då cykelfadäsen tidigare på dagen därmed var bortglömd.
Under helgen hann vi även med att utforska den nya träningsanläggningen  som byggts strax utanför Göteborg innehållande skidspår på nedre plan, stort gym, fullstora fotbollsplaner och handbollsplaner, hotell, gymnasieskola och beachvolleyanläggning där det dagen till ära var Swedish beach Tour. Bland de häftigaste anläggningar jag någonsin sett! Min plan var att åka skidor någon timme men då det visade sig vara öppet hus och därmed ungefär tre personer i spåret och trehundra som tittade på valde jag att avstå då min stolthet inte tillåter mig att bjuda publiken på en show i brutna skidor och vurpor. 
Åkte istället till Slottskogen som även det kokade av aktiviteter i det strålande solskenet och insåg plötsligt att delar av Göteborgsvarvet ju faktiskt går i riktigt vackra omgivningar. Var en rätt trevlig kontrast att strosa i sandaler utmed den blå linjen och slicka på en glass istället för att armbågas med 60000 andra människor. Var sak har sin tjusning.

         

På söndagen bar det av hemåt igen och ett ohyggligt segt 35km pass avklarades i hemmaskogarna. Passade på att prova det flipbelt jag just införskaffat som gjorde det möjligt att bära med mobiltelefon vilket jag annars aldrig har med mig på passen då jag inte gillar att bära runt på prylar. Bra ur säkerhetsaspekt om man springer långt hemifrån eller på en ny plats, men också ganska trevligt att kunna lyssna på musik vilket jag aldrig brukar göra under löppass - kan jag tänka mig att göra fler gånger när något lugnt pass står på schemat.
Flipbelt är verkligen en bra grej om man vill kunna bära med sig telefon, lite energi mm på passen och det höll sakerna på plats runt midjan utan att man ens tänkte på att de var där. Löp å köp!

Just nu befinner jag mig i Halmstad där vi hälsar på våra goda vänner Jocke och Therese. Dagen har inletts på bästa sätt genom att jag och Therese redan klockan 07.00 åkte till Brottets simstadion för en timme simning. Jag är fortfarande i chock över det faktum att det där erbjuds en tempererad 50m bassäng utomhus dit allmänheten är välkommen utan att ens betala entré. Helt fantastiskt av kommunen att ge möjlighet dels till alla motionärer att få träna men framförallt för de personer som inte har råd med så mycket aktiviteter på semestern som alltså i alla fall kan få möjloghet till bad. Heja Halmstad!


Efter en mysig frukost var det dags för grabbarna att ge sig ut på cykel och för mig och Therese att ta hand om lilla Markus 6mån som alltså är Jocke och Thereses lilla son. Lägligt nog vill en 6mån grabb sova ganska ofta vilket passade oss perfekt då det innebar att även vi kunde få en timme vila på soffan.
Nu bär det dock hemåt igen, ett lugnt distanspass i skogen ska avklaras innan väskorna ska packas om för nästa äventyr tIll Stockholm, München och slutligen Österrike där otaliga berg ska bestigas i löparskor och på cykel.

onsdag 8 juli 2015

City Gross matkasse

Nej, det här är inte ett sponsrat inlägg även om rubriken kanske indikerar detta. Men efter att denna vecka ha testat en av deras matkassar tycker jag att de kan vara väl värda att nämnas i alla fall. Har varit överraskande bra!

Jag är ju som ni kanske vet väldigt intresserad av matlagning och tycker att det är roligt att laga mat och testa olika recept. Som löpare är jag dessutom såklart även väldigt noga med att få i mig bra råvaror och framförallt alla näringsämnen och all energi jag behöver och av dessa anledningar har det aldrig varit aktuellt för mig att prenumerera på en matkasse med tillhörande recept - jag vill helt enkelt bestämma över innehållet i mina middagar själv och tycker att det är rätt kul att leta fram och prova recept.
Men så på Danderydsloppet i våras var första pris en matkasse för en vecka och det är alltså det priset jag nu har cashat in.

Kassen jag fick var en viktväktarkasse och fördelen med att få just viktväktarkassen har varit att alla recept har varit väldigt hälsosamma med ett välbalanserat näringsinnehåll och bra fördelning av både kolhydrater och proteiner. Av förståeliga själ har middagarna en viss avsaknad av fett och ett alldeles för lågt energiinnehåll för mig som har ett väsentligt större energibehov än en viktväktare. Detta har dock inte varit ett problem, jag har helt enkelt kompletterat med att koka pasta, ris, potatis, äta knäckebröd vid sidan om eller att röra ihop en sås. (Många recept saknade sås vilket jag upplevde som lite torrt - gissar att det kan vara en energibov om man vaktar kalorier)

Recepten har varit varierade och varje dag en ny huvudråvara - kött, fisk, färs, kyckling och en vegetarisk rätt. 
Det har varit riktigt fina råvaror med svenskt kött och färsk fisk och de grönsaker som skickades med i kassen var även de väldigt färska och fräscha.
Har man idétorka och tycker att matlagning är trist och ointressant tycker jag absolut att man ska satsa på en prenumeration av en matkasse, inte en minut behöver läggas på planering av middagar och bor man på en större ort än jag kan man även få kassen hemkörd och slipper därmed till och med att gå till affären!

För mig var det ett kul test och en skojig vecka och absolut något jag ska ha i åtanke om jag någon gång får idétorka på receptfronten eller helt enkelt lessnar på att lägga så mycket tid i vardagen på matlagningen. Min fina J säger att han kommer att ha matkassen i åtanke nästa gång jag (läs hans personliga kokerska) är bortrest på träningsläger vilket kommer att bli ett betydligt bättre alternativ än de halvfabrikat som nu ligger på tallriken när han är kock.

Try it!

fredag 3 juli 2015

Roadtrip i norr

När jag anlände till flygplatsen i Sundsvall fick jag ett trevligt bemötande av en taxichaufför som tydligen inte bara var en hejare på att köra bil utan även hade varit en grym idrottare i ungefär varenda sport i världen. När han fick veta att jag var där för att springa SM berättade han om hur han gjort 7 minuter blankt på 3000m terräng. (Världsrekordet i slätlöpning är 7,20) Sen hade han även hoppat 1,86 i höjd när han gick på mellanstadiet, simmat 50m bröstsim på 24 sekunder som 11 åring, (svenska senioreekordet är 26,55) varit med i juniorlandslaget i handboll, på elitpojklägret i fotboll, tagit medalj i nordiska mästerskapen i styrkelyft och ja, you name it. Måste vara skönt att vara mytoman och leva i sin egen bubbla där man kan skapa sig den verklighet man själv vill. Kul att lyssna på var han i alla fall, och han skjutsade mig dit jag skulle - södra bergets hotell på toppen av en skidbacke med utsikt över hela Sundsvall.
Där var resten av laget redan på plats och vi åt en gemensam middag innan det var dags att krypa till kojs.

               Utsikt från hotellet!

Lämpligt nog fanns det en skidstadion på toppen av berget med fina rundor att springa på så den tävlingsförberedande morgonjoggen klarades av i vacker miljö med några fina flytlopp på upploppsrakan på stadion innan det bar av mot friidrottsanläggningen där jag roade mig med att titta på mina duktiga lagkamrater i väntan på min tur att prestera klockan 16,45. Konstaterade att alla tjejer som har korta magtoppar på sig ser vansinnigt snabba och proffsiga ut så jag tänkte att jag kanske kan lura mig själv om jag också smälter in i miljön. Fixade raskt fram en hässelbytopp som obarmhärtigt exponerade min alvedonvita och inte så sprinterbiffiga kropp men jag kände mig minst 15 sekunder snabbare iklädd detta plagg och det var ju lättförtjänta sekunder tänker jag. (Its all in your mind, and a little bit in you feet)
Taktiken Coach hade lagt upp var att jag skulle lägga mig i en jämn fart och inte dras med i någon långsam "bevaka placering fart" då det skulle innebära en spurt på slutet vilket lämnar en långsam marathonlöpare helt chanslös. Jag visste att de starka tjejerna Therese Olin från Ullevi och Cecilia Norrbom från spårvägen skulle vara alltför svåra att konkurrera med men hoppades kunna springa till mig en tredje plats. 
När loppet inleddes la jag mig bakom dessa två tjejer trots att jag kände att det gick betydligt långsammare än min plan eftersom det kändes konstigt att lägga sig framför när jag visste att de är så mycket bättre. Efter ca en kilometer skrek Coach åt mig att sluta jogga, hålla mig till planen och gå upp och dra vilket jag då såklart gjorde. Hittade direkt min planerade fart, ca 83sek/varv, och genast släppte övriga fältet och det var bara Therese och Cecilia kvar i min rygg. Visste ju att de inte skulle nöja sig med min fart och förr eller senare skulle springa ifrån så jag tuggade på längst fram i klungan några varv innan de sa tack och hej och drog upp en fart som
jag inte hade en chans att haka på. 
Jag kände mig dock otroligt stark hela loppet och det var oväntat roligt att springa på bana och inte alls så långtråkigt som jag inbillat mig. Höll en jämn och fin fart hela vägen och kom i mål på tiden 17,46 och den beräknade tredjeplatsen var ohotat min. Väldigt nöjd med både placering och tid - särskilt då jag känner att tiden bör kunnat slipas med ytterligare 15sek om vi inte hade joggat första kilometern och om loppet hade varit en jakt på tid och inte på placering i första hand.
En nerjogg och en massage senare var lagtävlingen avgjord och vi kunde konstatera att vi vunnit ett SM-silver, knappt slagna av Ullevi. Det börjar ta sig, tre SM-brons och ett SM-silver finns i min samling, nu saknas bara den ädlaste valören...

Direkt efter avslutade tävlingar liftade jag med min lagkamrat Emma som efter en lång bilresa släppte av mig i Ludvika vid midnatt där min kompis Frida Södermark redan hade checkat in oss på Ludvika stadshotell. Smög in på rummet, sov 6 timmar innan det var dags att stiga upp för vidare färd mot Vansbro där jag och Frida skulle springa ett terränglopp över 43km som ett kul gemensamt träningspass innan vi skulle kompishänga i Dalarna ett par dagar. Då vi båda planerade att springa igenom loppet som träning och upplevelse hade vi inte förberett oss mer än för ett vanligt träningspass vilket vi började ångra när vi kom fram till startområdet och för första gången kollade in banprofil och bilder från banan. Terrängen såg riktigt tuff ut och i takt med att termometern bara steg och steg för att passera 30 grader strecket strax innan startskottet började vi inse att det här nog skulle kunna bli en rejält utmanande tur i skogen.
Men, lätta i sinnet och med en avslappnad inställning konstaterade vi lugnt att det var tur att vi inte visste det innan så vi slapp oroa oss, käkade lite stulet godis från hotellet och ställde upp oss vid starten ivrigt babblades om allt från himmel och jord (var länge sedan vi sågs) till en funktionär kom fram och informerade oss om att vi ställt oss på fel sida av linjen på väg att springa banan åt fel håll. Vi flyttade oss raskt till rätt ställe och passade då även på att fråga våra medtävlare om de visste vilken färg det var på snitslarna vi skulle följa utmed banan? I samma stund presenterade speakern stolt att rutinerade ultralöparen Frida med flera SM medaljer och landslagsuppdrag på meritlistan stod på startlinjen, han skulle bara vetat att hon just attackerat samma linje från fel håll...

             
                    Klart för start!

Skottet gick och vi inledde med att springa och prata tillsammans första 5km innan vi kom ifrån varandra på de smala stigarna. Lite synd, vi hade hoppats på att kunna springa tillsammans betydligt längre, men var ju medvetna om att även om vi båda skulle ta det lugnt kan det ju innebära olika fart för dagen. Jag sprang på i ett tempo som kändes bekvämt utan att titta på klockan de första två milen och stannade till på varje vätskekontroll för att få i mig ordentligt med vätska vilket jag insåg skulle bli viktigt i värmen, hällde vatten över huvudet och tog mig tid att småprata lite med de pigga och glada funkisarna. Hade det alltså precis just så trevligt, kul och avslappnat som jag hade planerat även om terrängen var betydligt tuffare än jag hade förväntat mig. Efter tre mil började det dock kännas ganska tungt då framförallt värmen började ta ut sin rätt. Stoppen på vätskekontrollerna blev längre och längre och jag räknade ner till varje station då jag skulle få en kanna vatten över huvudet och ett par muggar Cola i magen. Stort plus till arrangören som på varje km-skylt angav avstånd till nästa vätskestation - blev otroligt viktigt och skönt att veta i värmen.
Med fem kilometer kvar höll jag knappt styrfart och började fundera på om det här egentligen var så himla trevligt och kul längre? Bestämde mig för att det skulle vara kul så jag lät det gå precis så långsamt som behövdes för att jag inte skulle behöva ta ut mig mer än att jag skulle må bra och dessutom orka vara människa och ha kul även efter loppet och fokuserade på allt vackert runt banan, den peppande publiken och den lilla bonusen att jag dessutom låg först i loppet och fortfarande konstigt nog passerade manliga löpare som hade kroknat än mer än jag. För även om jag inte tog loppet som en viktig tävling ville jag vid det här läget såklart gärna vinna, (man är ju tävlingsmänniska!) men det var samtidigt skönt att veta att om jag skulle bli omsprungen skulle det mest troligt vara av Frida och det skulle ju liksom vara en win-win situation då det hela ju var vårt gemensamma projekt. 
Efter 3 timmar och 38 minuter sprang jag in under målbågen som första dam och först när jag stannade kände jag hur värmen verkligen hade påverkat mig. Var rejält yr i huvudet och skakig i benen men efter en stund på en filt i skuggan, en näve smågodis och otaliga muggar resorb var jag back in business igen och kunde hejja fram Frida när hon som andra dam korsade mållinjen en stund senare. 
Upp på prispallen för oss båda, sen delade vi systerligt på på våra priser innebärande att hon fick min elektriska kylbag och jag kunde nyttja hennes presentkort i en butik i Vansbro till att köpa naggellack. Den lilla snidade trähästen med Vansbro marathonlogga på som tilldelades vinnaren istället för pokal höll jag dock hårt fast vid. Min prishylla måste ju vårdas tänker jag.

Sedan började den riktiga semestern och vår roadtrip på allvar. Knallade in i Vansbro centrum för att besöka den Björn Skifs monter som sades finnas i stadens medborgarhus. Den 2kvm stora (lilla) montern visade sig innehålla en uppsättning scenkläder, lite tidningsurklipp och posters. Man kunde ju trott att man om man har haft låtar på billboardlistan och är en av Sveriges mest folkkära artister har man förtjänat något mer än en undangömd monter i ett hörn på Medborgarhuset i sin hemort. Men kanske har Vansbro en hel massa större kändisar än så, vad vet jag.

         
             Björn Skifs monter. Han 
      måste känna sig väldigt hedrad.

Svalkade oss därefter med en glass på det konditori som seglade upp som första turisttips när man googlade på Vansbro innan vi körde ett Spotifymedley på högsta volym med bilrutorna nedvevade där vi valde varannan låt efter olika teman medan bilen rullade mot Wanbo herrgård där natten skulle spenderas. Ägaren hade varit gullig nog att på telefon ta upp vår matbeställning då köket skulle vara stängt när vi kom fram så direkt efter incheckning blev vi  serverade kallrökt lax med dillstuvad potatis på herrgårdens uteservering samtidigt som ägaren entusiastiskt berättade om de spöken som bodde på gården innan han bjöd på en liten rundtur  i den likkällare från 1000-talet där spökena tydligen bodde.

         
           Frida på Wanbo herrgård.

Dagen idag inleddes på bästa sätt med en morgonjogg utmed sjön och en härlig frulle i solskenet innan vi fortsatte turistandet med en utkiksplats och en isgruva som var så väl gömd att vi både fick fråga en lokalinvånare om vägen och gräva oss igenom två meter buskage för att läsa på den igenvuxna skylten om detta kända utflyktsmål som vi verkade vara de enda som hade besökt de senaste 25 åren.

            
          Det var inte lätt att ta sig
                 fram till gruvan...

Nu sitter jag på tåget på väg hem igen, en lång resa på 6 timmar som jag spenderar med att skriva världshistoriens längsta blogginlägg. Men stora äventyr kräver stort utrymme...