Mycket skoj

Sitter med mosade och ömma ben på Arlanda och väntar på det flyg som ska ta mig till München några dagar och sedan vidare färd till Zell Am See. Ovanligt ömma ben som dock troligen inte beror på de 28km lugn skön distans som jag klippte innan frullen i morse utan snarare på de 300-ingar jag och klubbisen Jakob körde på Sollentunavallen igår påhejade av Coach A. Det var mina första korta intervaller på bana sedan lägret i USA i början av året vilket kan förklara den ömhet och stelhet som idag gjorde det ytterst spännande varje gång jag mötte en nedförsbacke då det var oklart om jag skulle kunna hålla mig stående på de svajiga benen. Men 4,40 fart i knappa 3mil innan frulle indikerar okej form och att den förkylning/slitenhet jag känt senaste veckan nu förhoppningsvis verkar vara på väg bort lagom till det är dags att ägna hela dagarna åt fysisk aktivitet i de österrikiska bergen.

300-ingarna igår gick också ganska bra, ett par av de tio intervallerna var till och med betydligt snabbare än jag brukat hålla på liknande intervaller, även om jag inte kände mig särskilt snabb då klubbisen Jakob var ungefär en sekund före mig i mål var gång. Kanske inte så oväntat kan man ju tycka då han är kille, 15år yngre än mig och dessutom inte en seg marathonlöpare, men då han hade det "lilla" handikappet av att ha tre hinderbockar att klippa under sina 300m kunde man ju trott på en annan utgång...

Kul pass var det i alla fall, och Jakob var en väldigt trevlig kille som det var skoj att lära känna! Försöker alltid passa på att köra något gemensamt pass med klubben när jag har möjlighet just för att lära känna andra och därmed kunna förstärka klubbkänslan. 

Förutom roliga och bra träningspass så har de senaste dagarna i Stockholm som vanligt bjudit på en mängd roliga aktiviteter och mysigt häng med familjen.

I fredags packades picknickkorgen och vi åkte till naturområdet Lida där vi grillade korv, spanade på kaniner och avslutade med att flyga helikopter. En spännande upplevelse för både stora och små, kanske allra mest för de små vilket yttrade sig genom lilla Hugges fem kisspauser under tiden vi stod i den 30min långa kön.

Nervös liten kille!

På lördagen tog vi en heldag på Gröna Lund som även den var lyckad för både stora och små. Jag åkte diverse stillsamma och mysiga karuseller med syskonbarnen men då jag vägrar bli den gamla och fega tanten som nöjer sig med att hänga bland barnattraktionerna så föll jag för grupptrycket och åkte både den galna bergbanan Insane med min fina J och bröderna och katapulten med svägis. Märkligt hur man blir pirrig i magen och spänd som ett barn när man står där i kön och hur man skriker som en tok under färden trots att man är väl medveten om att väldigt lite kan hända och att antalet dödsfall i Gröna Lunds attraktioner är ganska begränsade på ett år. 

   Efter ett misslyckat åk där vi fick nöja oss med hästarna lyckades vi som

     tur var paxa girafferna och dagen var därmed räddad. 

Igår kväll drog jag, min fina J och lillbrorsan till Friends arena för att avnjuta en spelning med legendariska AC/DC. 

Jag gjorde vad jag kunde för att smälta in i hårdrocksvärlden genom att ta på mig mina söndrigaste jeans och en tisha med lite rockigt tryck från MQ men insåg att jag ändå var en udda fågel då unga, blonda kvinnor var klart underrepresenterade i detta sammanhang där 90% av publiken bestod av män 50+ i urtvättade hårdrockstishor från 1976. 

Men vad gjorde det, spelningen var grym och jag kan inte annat än sålla mig till den skara som dyrkar gitarristen Angus Young som höll igång konstant i två timmar trots att han är gammal och så sliten att det såg ut som om han skulle falla ihop i en hjärtinfarkt redan på första låten. Inget mellansnack mellan låtarna, kanske för att gubbarna behövde vila eller för att de helt enkelt har sagt allt som finns att säga efter 30 år på scen.

Jag och lillebror på rockkonsert!

Nu. Boarding. Mot Tyskland!