fredag 3 juli 2015

Roadtrip i norr

När jag anlände till flygplatsen i Sundsvall fick jag ett trevligt bemötande av en taxichaufför som tydligen inte bara var en hejare på att köra bil utan även hade varit en grym idrottare i ungefär varenda sport i världen. När han fick veta att jag var där för att springa SM berättade han om hur han gjort 7 minuter blankt på 3000m terräng. (Världsrekordet i slätlöpning är 7,20) Sen hade han även hoppat 1,86 i höjd när han gick på mellanstadiet, simmat 50m bröstsim på 24 sekunder som 11 åring, (svenska senioreekordet är 26,55) varit med i juniorlandslaget i handboll, på elitpojklägret i fotboll, tagit medalj i nordiska mästerskapen i styrkelyft och ja, you name it. Måste vara skönt att vara mytoman och leva i sin egen bubbla där man kan skapa sig den verklighet man själv vill. Kul att lyssna på var han i alla fall, och han skjutsade mig dit jag skulle - södra bergets hotell på toppen av en skidbacke med utsikt över hela Sundsvall.
Där var resten av laget redan på plats och vi åt en gemensam middag innan det var dags att krypa till kojs.

               Utsikt från hotellet!

Lämpligt nog fanns det en skidstadion på toppen av berget med fina rundor att springa på så den tävlingsförberedande morgonjoggen klarades av i vacker miljö med några fina flytlopp på upploppsrakan på stadion innan det bar av mot friidrottsanläggningen där jag roade mig med att titta på mina duktiga lagkamrater i väntan på min tur att prestera klockan 16,45. Konstaterade att alla tjejer som har korta magtoppar på sig ser vansinnigt snabba och proffsiga ut så jag tänkte att jag kanske kan lura mig själv om jag också smälter in i miljön. Fixade raskt fram en hässelbytopp som obarmhärtigt exponerade min alvedonvita och inte så sprinterbiffiga kropp men jag kände mig minst 15 sekunder snabbare iklädd detta plagg och det var ju lättförtjänta sekunder tänker jag. (Its all in your mind, and a little bit in you feet)
Taktiken Coach hade lagt upp var att jag skulle lägga mig i en jämn fart och inte dras med i någon långsam "bevaka placering fart" då det skulle innebära en spurt på slutet vilket lämnar en långsam marathonlöpare helt chanslös. Jag visste att de starka tjejerna Therese Olin från Ullevi och Cecilia Norrbom från spårvägen skulle vara alltför svåra att konkurrera med men hoppades kunna springa till mig en tredje plats. 
När loppet inleddes la jag mig bakom dessa två tjejer trots att jag kände att det gick betydligt långsammare än min plan eftersom det kändes konstigt att lägga sig framför när jag visste att de är så mycket bättre. Efter ca en kilometer skrek Coach åt mig att sluta jogga, hålla mig till planen och gå upp och dra vilket jag då såklart gjorde. Hittade direkt min planerade fart, ca 83sek/varv, och genast släppte övriga fältet och det var bara Therese och Cecilia kvar i min rygg. Visste ju att de inte skulle nöja sig med min fart och förr eller senare skulle springa ifrån så jag tuggade på längst fram i klungan några varv innan de sa tack och hej och drog upp en fart som
jag inte hade en chans att haka på. 
Jag kände mig dock otroligt stark hela loppet och det var oväntat roligt att springa på bana och inte alls så långtråkigt som jag inbillat mig. Höll en jämn och fin fart hela vägen och kom i mål på tiden 17,46 och den beräknade tredjeplatsen var ohotat min. Väldigt nöjd med både placering och tid - särskilt då jag känner att tiden bör kunnat slipas med ytterligare 15sek om vi inte hade joggat första kilometern och om loppet hade varit en jakt på tid och inte på placering i första hand.
En nerjogg och en massage senare var lagtävlingen avgjord och vi kunde konstatera att vi vunnit ett SM-silver, knappt slagna av Ullevi. Det börjar ta sig, tre SM-brons och ett SM-silver finns i min samling, nu saknas bara den ädlaste valören...

Direkt efter avslutade tävlingar liftade jag med min lagkamrat Emma som efter en lång bilresa släppte av mig i Ludvika vid midnatt där min kompis Frida Södermark redan hade checkat in oss på Ludvika stadshotell. Smög in på rummet, sov 6 timmar innan det var dags att stiga upp för vidare färd mot Vansbro där jag och Frida skulle springa ett terränglopp över 43km som ett kul gemensamt träningspass innan vi skulle kompishänga i Dalarna ett par dagar. Då vi båda planerade att springa igenom loppet som träning och upplevelse hade vi inte förberett oss mer än för ett vanligt träningspass vilket vi började ångra när vi kom fram till startområdet och för första gången kollade in banprofil och bilder från banan. Terrängen såg riktigt tuff ut och i takt med att termometern bara steg och steg för att passera 30 grader strecket strax innan startskottet började vi inse att det här nog skulle kunna bli en rejält utmanande tur i skogen.
Men, lätta i sinnet och med en avslappnad inställning konstaterade vi lugnt att det var tur att vi inte visste det innan så vi slapp oroa oss, käkade lite stulet godis från hotellet och ställde upp oss vid starten ivrigt babblades om allt från himmel och jord (var länge sedan vi sågs) till en funktionär kom fram och informerade oss om att vi ställt oss på fel sida av linjen på väg att springa banan åt fel håll. Vi flyttade oss raskt till rätt ställe och passade då även på att fråga våra medtävlare om de visste vilken färg det var på snitslarna vi skulle följa utmed banan? I samma stund presenterade speakern stolt att rutinerade ultralöparen Frida med flera SM medaljer och landslagsuppdrag på meritlistan stod på startlinjen, han skulle bara vetat att hon just attackerat samma linje från fel håll...

             
                    Klart för start!

Skottet gick och vi inledde med att springa och prata tillsammans första 5km innan vi kom ifrån varandra på de smala stigarna. Lite synd, vi hade hoppats på att kunna springa tillsammans betydligt längre, men var ju medvetna om att även om vi båda skulle ta det lugnt kan det ju innebära olika fart för dagen. Jag sprang på i ett tempo som kändes bekvämt utan att titta på klockan de första två milen och stannade till på varje vätskekontroll för att få i mig ordentligt med vätska vilket jag insåg skulle bli viktigt i värmen, hällde vatten över huvudet och tog mig tid att småprata lite med de pigga och glada funkisarna. Hade det alltså precis just så trevligt, kul och avslappnat som jag hade planerat även om terrängen var betydligt tuffare än jag hade förväntat mig. Efter tre mil började det dock kännas ganska tungt då framförallt värmen började ta ut sin rätt. Stoppen på vätskekontrollerna blev längre och längre och jag räknade ner till varje station då jag skulle få en kanna vatten över huvudet och ett par muggar Cola i magen. Stort plus till arrangören som på varje km-skylt angav avstånd till nästa vätskestation - blev otroligt viktigt och skönt att veta i värmen.
Med fem kilometer kvar höll jag knappt styrfart och började fundera på om det här egentligen var så himla trevligt och kul längre? Bestämde mig för att det skulle vara kul så jag lät det gå precis så långsamt som behövdes för att jag inte skulle behöva ta ut mig mer än att jag skulle må bra och dessutom orka vara människa och ha kul även efter loppet och fokuserade på allt vackert runt banan, den peppande publiken och den lilla bonusen att jag dessutom låg först i loppet och fortfarande konstigt nog passerade manliga löpare som hade kroknat än mer än jag. För även om jag inte tog loppet som en viktig tävling ville jag vid det här läget såklart gärna vinna, (man är ju tävlingsmänniska!) men det var samtidigt skönt att veta att om jag skulle bli omsprungen skulle det mest troligt vara av Frida och det skulle ju liksom vara en win-win situation då det hela ju var vårt gemensamma projekt. 
Efter 3 timmar och 38 minuter sprang jag in under målbågen som första dam och först när jag stannade kände jag hur värmen verkligen hade påverkat mig. Var rejält yr i huvudet och skakig i benen men efter en stund på en filt i skuggan, en näve smågodis och otaliga muggar resorb var jag back in business igen och kunde hejja fram Frida när hon som andra dam korsade mållinjen en stund senare. 
Upp på prispallen för oss båda, sen delade vi systerligt på på våra priser innebärande att hon fick min elektriska kylbag och jag kunde nyttja hennes presentkort i en butik i Vansbro till att köpa naggellack. Den lilla snidade trähästen med Vansbro marathonlogga på som tilldelades vinnaren istället för pokal höll jag dock hårt fast vid. Min prishylla måste ju vårdas tänker jag.

Sedan började den riktiga semestern och vår roadtrip på allvar. Knallade in i Vansbro centrum för att besöka den Björn Skifs monter som sades finnas i stadens medborgarhus. Den 2kvm stora (lilla) montern visade sig innehålla en uppsättning scenkläder, lite tidningsurklipp och posters. Man kunde ju trott att man om man har haft låtar på billboardlistan och är en av Sveriges mest folkkära artister har man förtjänat något mer än en undangömd monter i ett hörn på Medborgarhuset i sin hemort. Men kanske har Vansbro en hel massa större kändisar än så, vad vet jag.

         
             Björn Skifs monter. Han 
      måste känna sig väldigt hedrad.

Svalkade oss därefter med en glass på det konditori som seglade upp som första turisttips när man googlade på Vansbro innan vi körde ett Spotifymedley på högsta volym med bilrutorna nedvevade där vi valde varannan låt efter olika teman medan bilen rullade mot Wanbo herrgård där natten skulle spenderas. Ägaren hade varit gullig nog att på telefon ta upp vår matbeställning då köket skulle vara stängt när vi kom fram så direkt efter incheckning blev vi  serverade kallrökt lax med dillstuvad potatis på herrgårdens uteservering samtidigt som ägaren entusiastiskt berättade om de spöken som bodde på gården innan han bjöd på en liten rundtur  i den likkällare från 1000-talet där spökena tydligen bodde.

         
           Frida på Wanbo herrgård.

Dagen idag inleddes på bästa sätt med en morgonjogg utmed sjön och en härlig frulle i solskenet innan vi fortsatte turistandet med en utkiksplats och en isgruva som var så väl gömd att vi både fick fråga en lokalinvånare om vägen och gräva oss igenom två meter buskage för att läsa på den igenvuxna skylten om detta kända utflyktsmål som vi verkade vara de enda som hade besökt de senaste 25 åren.

            
          Det var inte lätt att ta sig
                 fram till gruvan...

Nu sitter jag på tåget på väg hem igen, en lång resa på 6 timmar som jag spenderar med att skriva världshistoriens längsta blogginlägg. Men stora äventyr kräver stort utrymme...
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar