Den första delen av min ledighet har jag nämligen uteslutande ägnat åt mitt andra jobb, springandet, genom att först roadtrippa norrut för SM och Vansbro marathon och sedan köra ett träningsläger på hemmaplan där dagarna enbart ägnats åt att träna, vila, äta, träna ett pass till, vila lite till och äta ännu mer. Varit löpare på heltid helt enkelt.
Kroppen älskar just det, det går plötsligt leverera toppenpass hur många dagar på raken som helst och orken är på topp, men för min skalle är det inget jag älskar. Efter någon vecka är jag rätt uttråkad och behöver ha lite annan stimulans emellan passen för att livet ska vara kul.
Perfekt då att J fick semester så jag får sällskap samtidigt som det var dags för mig att lätta lite på träningen en vecka för att kroppen ska få lite payback på allt slit.
Lustigt nog är det först då man känner hur sliten man ändå är. Jag tog en vilodag och plötsligt kände jag hur ont jag hade i kroppen och hur benen nästan krampade redan innan jag steg ur sängen på morgonen. Humöret var så svajigt att jag började lipa och skälla på min fina J då han cyklade ifrån mig på ett gemensamt MTB-pass, mitt sömnbehov är enormt och oavsett hur mycket jag äter blir jag liksom inte mätt.
Jag blir alltid lite less när jag känner mig sliten, som att jag är en vekling, vilket tidigare har varit anledningen att jag har fortsatt att träna på och ignorera tröttheten med resultatet att jag knappast blir en bättre löpare utan bara en tröttare sådan. Nuförtiden har jag ju tack och lov en Coach som gör allt han kan för att bromsa mig och få mig att inse att efter tre riktigt hårda veckor är det BRA att jag är sliten, det visar ju bara på att jag har tränat hårt. Vore jag motionär kunde jag ha joggat varje dag utan vila, men tränar man hårt måste man vila hårt och han påminner mig om att en lugn vecka efter hårda veckor ger kroppen kompensation och att det är just då som jag blir bättre.
Jag vet ju såklart allt det där redan, det är bara så satans svårt att omsätta teori i praktiken, och svårt att unna sig extra vila trots att kroppen skriker efter det.
Tur att jag har en Coach som tänker och bestämmer åt mig. Ovärderligt.
Såhär glad kan man vara innan passet. Inte lika glad när man sliter som ett djur och samtidigt ser sitt sällskap cykla utan händerna på styret en bit längre fram. Sånt kan leda till skilsmässa.
Semestern inleddes med en helg i Göteborg där jag passade på att nyttja mitt presentkort på Sjömagasinet som jag fick när jag fyllde år. En restaurang jag länge velat prova men liksom aldrig blivit av. Presenten var från min fina J och jag skulle få välja vad jag ville på menyn vilket blev en hummersoppa till förrätt och en skaldjursplatå till huvudrätt. Tyvärr tyckte jag inte så mycket om hummersoppan men då jag fick byta den mot Jonnes tallrik med kalixlöjrom var middagen räddad och så även äktenskapet då cykelfadäsen tidigare på dagen därmed var bortglömd.
Under helgen hann vi även med att utforska den nya träningsanläggningen som byggts strax utanför Göteborg innehållande skidspår på nedre plan, stort gym, fullstora fotbollsplaner och handbollsplaner, hotell, gymnasieskola och beachvolleyanläggning där det dagen till ära var Swedish beach Tour. Bland de häftigaste anläggningar jag någonsin sett! Min plan var att åka skidor någon timme men då det visade sig vara öppet hus och därmed ungefär tre personer i spåret och trehundra som tittade på valde jag att avstå då min stolthet inte tillåter mig att bjuda publiken på en show i brutna skidor och vurpor.
Åkte istället till Slottskogen som även det kokade av aktiviteter i det strålande solskenet och insåg plötsligt att delar av Göteborgsvarvet ju faktiskt går i riktigt vackra omgivningar. Var en rätt trevlig kontrast att strosa i sandaler utmed den blå linjen och slicka på en glass istället för att armbågas med 60000 andra människor. Var sak har sin tjusning.
På söndagen bar det av hemåt igen och ett ohyggligt segt 35km pass avklarades i hemmaskogarna. Passade på att prova det flipbelt jag just införskaffat som gjorde det möjligt att bära med mobiltelefon vilket jag annars aldrig har med mig på passen då jag inte gillar att bära runt på prylar. Bra ur säkerhetsaspekt om man springer långt hemifrån eller på en ny plats, men också ganska trevligt att kunna lyssna på musik vilket jag aldrig brukar göra under löppass - kan jag tänka mig att göra fler gånger när något lugnt pass står på schemat.
Flipbelt är verkligen en bra grej om man vill kunna bära med sig telefon, lite energi mm på passen och det höll sakerna på plats runt midjan utan att man ens tänkte på att de var där. Löp å köp!
Just nu befinner jag mig i Halmstad där vi hälsar på våra goda vänner Jocke och Therese. Dagen har inletts på bästa sätt genom att jag och Therese redan klockan 07.00 åkte till Brottets simstadion för en timme simning. Jag är fortfarande i chock över det faktum att det där erbjuds en tempererad 50m bassäng utomhus dit allmänheten är välkommen utan att ens betala entré. Helt fantastiskt av kommunen att ge möjlighet dels till alla motionärer att få träna men framförallt för de personer som inte har råd med så mycket aktiviteter på semestern som alltså i alla fall kan få möjloghet till bad. Heja Halmstad!
Efter en mysig frukost var det dags för grabbarna att ge sig ut på cykel och för mig och Therese att ta hand om lilla Markus 6mån som alltså är Jocke och Thereses lilla son. Lägligt nog vill en 6mån grabb sova ganska ofta vilket passade oss perfekt då det innebar att även vi kunde få en timme vila på soffan.
Nu bär det dock hemåt igen, ett lugnt distanspass i skogen ska avklaras innan väskorna ska packas om för nästa äventyr tIll Stockholm, München och slutligen Österrike där otaliga berg ska bestigas i löparskor och på cykel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar