tisdag 27 november 2012

Uppmuntringspresent!

Att få veta att man är lika mycket värd i sina vänners ögon oavsett om man springer bra eller ej och att man för dem inte "bara" är en löpare är en mycket trevlig insikt...

Får man karameller med smak av äppelpaj och vaniljsås och en
strut gelehjärtan kan man omöjligt vara deppig längre. 

måndag 26 november 2012

The båtten is nådd

Ett maratonlopp i toppform kan vara alldeles, alldeles underbart, nästan så att man aldrig vill att det ska ta slut och man blir ledsen när man närmar sig mål för att det roliga är över. Ett maratonlopp i dålig form med massa problem är alldeles, alldeles fruktansvärt och då tittar man på varenda en av de 42 kilometerskyltarna och håller nedräkning för att man längtar till det är över. Sådan var min marathondag i Florens.

Jag visste när jag åkte till Florens att det var en chansning att starta (läs tidigare inlägg) varför det var lite svårt att tagga upp och hitta den där riktiga inspirationen och motivationen inför loppet. Normalt har man ju en så klar målsättning, nu visste jag inte alls vad, eller om, min kropp skulle kunna prestera och det tidspann jag funderade på som sluttid sträckte sig på över en timme från bästa till sämsta tid. Att mentalt förbereda sig när man inte alls vet vad som väntar är svårt och jag får säga att jag kände mig en aning förvirrad och likgiltig inför det som väntade.
Men den känslan försvann i samma stund som jag steg in i startfållan. För när man väl är på plats och känner stämningen, nervositeten och adrenalinet som kokar bland alla tusentals människor som ska ställas inför samma utmaning kan man inte annat än att själv dras med och bli peppad. Började fundera på att uppladdningen sista dagarna kanske ändå faktiskt hade gått ganska bra. De senaste träningarna hade kanske en liten förbättring känts, jag hade sovit riktigt gott hela natten inför loppet, fått en bra frukost som de var snälla nog att servera extra tidigt på hotellet så att man skulle ha gott om tid innan starten på loppet och uppvärmningen kändes precis som vanligt. Tänk om det ändå skulle funka?

Startskottet skickade iväg oss, givetvis inte på utsatt tid för det gör det aldrig i denna mara där starten sker enligt info ”någon gång mellan 9,00 – 9,30”. De första 4-5km flöt på bra och det kändes precis som vanligt. Men redan vid 5km började sedan känningarna komma i magen varför jag slog av på takten och bestämde mig för att försöka hålla mig strax över 4,00min/km, ingen vidare tävlingsfart men ger ändå en okej sluttid och är en fart som jag vet att jag lyckades hålla utan att magen protesterade i 20km på träning förra veckan. I den farten var värken faktiskt hanterbar även denna dag, men bara en stund, för när jag passerade halvmaran med en total snittfart ganska exakt på 4,00 min/km och kände att det bara blev värre och värre i magen insåg jag att det här inte var ett lopp där jag kan styra över tiden. Här handlade det istället om huruvida jag skulle kunna ta mig hela vägen till målet vid Piazza Santa Croce eller inte.
Jag hade svårt att andas, kunde inte svälja, mådde illa och hade framförallt fruktansvärt, vidrigt ont. Därför slutade jag att titta på klockan och bestämde mig för att springa på säkerhet och bara se till att jag inte pressade mig mer än vad kroppen med säkerhet klarade av för att garanterat lyckas ta mig runt hela banan.
Jag tror inte att det går att beskriva för någon som inte själv upplevt det hur mycket mental kraft man måste mobilisera för att i 35km tänka bort smärtan, trycka bort alla negativa tankar om att avbryta och att tvinga sig själv att fortsätta springa och inte ge upp trots att kroppen ber om det. Hela tiden kommer tankarna på att bryta, hela tiden kommer tvivlet på att man inte kommer att klara det och det är ett krig att inte låta tankarna och smärtan vinna.
Sista 5km är nästan alltid ett krig på maraton, har man en dålig dag kanske även sista 10km men det klarar man alltid att hantera för det är man inställd på och det är normalt. Men att föra denna kamp i 35km är fruktansvärt ansträngande och innebär 2,5timme mental och fysisk kamp som inte går att beskriva, det är helt klart det jobbigaste jag någonsin utsatt mig själv för.

När jag efter en evighetslång resa korsade mållinjen som åttonde tjej på min sämsta marathontid på tre år (2,54,51 brutto, 2,54,35 netto) kände jag sorgligt nog inte något av den glädje man brukar känna vid målgång, bara lättnad över att det var över och att jag klarade det. Jag staplade direkt ur målfållan och rasade ihop på en stentrappa bland alla kamerautrustade turister framför palatset och grät så att jag hulkade. Inte för att jag var ledsen eller besviken på tiden och placeringen, tiden var nästan bättre än jag hade förväntat mig och placeringen är det ju inget fel på. (även om det den här gången säger mer om den svaga konkurrensen än om att jag skulle sprungit bra) Nej, tårarna kom av att spänningarna släppte och att få gråta en stund där på trappan, en stund i Jonnes famn och en stund i duschen var konstigt nog så himla skönt och för min skalle och min själ lika bra som en massage hade varit för trötta löparmuskler efter ett topplopp.
Efter lite tårar kändes det bara någon timme efter loppet trots allt ganska bra och som om jag på något underligt sätt var nöjd, eller i alla fall likgiltig, då jag inte kunde förvänta mig mer med de förutsättningar som råder. Jag hade gjort vad jag kommit dit för – fullföljt och avslutat säsongen så gott jag kunde och jag slapp toppa min struliga säsong med mitt första DNS.
Så istället för att deppa ner mig såg vi till att hinna med en lätt lunch på en mysig restaurang vid Doumen där vi samtidigt kunde titta när de långsammaste löparna passerade 40km och kämpade mot mål innan vi skyndade mot flygplatsen för att påbörja resan hemåt från den sista tävlingen 2012.

Som jag har sagt tidigare tar jag alltid med mig något positivt och något negativt från varje lopp. Det negativa lämnar vi därhän med ovan sagda ord, och fokuserar istället på det positiva.
Jag tar med mig att jag tror att sådant här bygger pannben och, även om säkert många tycker att det är vansinne att göra såhär mot sig själv, jag är faktiskt stolt över min mentala styrka, min vilja och mitt hjärta för löpningen som gör att jag både vågade starta trots att jag visste att jag inte var i form men framförallt att jag trots alla problem fullföljde och inte gav upp. Jag tar också med mig det positiva i att min lägsta nivå verkligen har höjts, för sämre än så här kan inte de fysiska förutsättningarna vara och om min lägsta nivå är 2,54 på maraton längtar jag till den dagen när jag ska få till det perfekta loppet och få se var min högsta nivå ligger.
För övrigt tar jag med mig allt positivt runtomkring loppet. De vackra dagar vi fick i Florens med fint väder, den goda maten och de trevliga restaurangerna, det fina hotellet och möjligheten till att ta igen förlorad tid tillsammans med min fina Jonne.
Ett härligt avbrott i den grå novembervardagen!

Nu väntar några lugnare veckors träning där kroppen ska få välbehövlig återhämtning efter en lång säsong och under dessa veckor hoppas jag även på att få hjälp av läkare att lösa magproblemen så att jag när den hårda vinterträningen tar vid kan få gå in i den med en tipptopp kropp redo för utmaningar.

Sedan ska jag möta säsongen 2013 starkare än någonsin.

 
Det bästa jag fick med mig hem var nog ändå mina nya armvarmare som jag
inhandlade på marathonexpot. Grymt sköna, vattenavvisande och första gången jag hittat
ett par som faktiskt passar mina sparrisarmar helt perfekt.
13EUR, årets fynd!

lördag 24 november 2012

En fin dag i Florens

Idag har vi haft en skön slappardag i Florens. Efter att ha varit på marathonexpot och fixat nummerlappen redan igår kväll var dagen helt oplanerad och tur var det eftersom en sovmorgon behövdes efter att jag och Jonne turats om att kuta på toa hela natten men upprörda magar.
Tänkte att det var nåt skumt när vi fick betala 38EUR för en paella och en chiliconcarne på flygplatsen igår men nu förstår jag, det ingick ju baciller i priset. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, min form var kass redan innan och sedan en dålig mage ovanpå det. Om förväntningarna på morgondagens lopp var låga innan är de om möjligt ännu lägre nu. Med tanke på allt som gått snett blir jag inte förvånad om jag försover mig och missar starten, blir överkörd av en bil eller bryter benet på upploppet.
Det är verkligen inte meningen att löpning ska funka just nu. Men mer om det efter loppet imon.

För utöver inledningen på toa har det varit en mycket bra dag. Våra magar lugnade sig efter frukost och då vi redan turistat i staden förra året hade vi ingen press att hinna med sevärdheter utan kunde ta dagen som den kom. Jag började med att i lugn och ro ta en lätt jogg medan Jonne var kvar på hotellet och höll koll på världscupen i längdskidor.
Sedan har vi ägnat dagen åt att njuta av staden genom att strosa runt i solen och värmen, ätit lunch på en uteservering utan att ens behöva ha jacka (i november!) och varit på en utsiktsplats där man såg hela den vackra staden.
Därefter lyckades vi även få in en kaffe tillsammans med Hammarbys Charlotte Karlsson som även hon ska springa imorgon. Charlotte, som är regerande svensk mästarinna på marathon, är i toppform och såklart taggad till tusen inför morgondagen. Att prata med henne och se hennes iver inspirerade mig så att jag nästan själv blev positivt inställd till morgondagens lopp och började drömma om bra tider och form. Nästa gång ska jag också vara så taggad, 2013 då jäklar.

Nu ska en pastamiddag intagas innan det blir tidigt sänggående för att vara pigg när klockan ringer i arla morgonstund och för att orka en lång dag innehållande både marathon och hemresa.
Håll gärna en tumme eller två!

torsdag 22 november 2012

När kroppen säger stopp

Jag antar att ni alla har noterat den flik till höger på bloggen där mina kommande tävlingar listas. Jag antar att ni därmed har sett att Florens maraton går av stapeln på söndag.
Jag antar att ni också har noterat att knappt ett ord om detta har dryftats i mina inlägg på sista tiden och jag antar att ni därmed också undrar vad denna tystnad beror på när mina inlägg inför maratonlopp nästan uteslutande brukar röra den uppladdning som brukar föregå en sådan utmaning.
Men det är inte lätt att skriva ett inlägg om en mara när man inte ens vet om man kommer kunna starta och när förberedelserna för den eventuella starten därmed inte är som vanligt.
Det är inte heller roligt att skriva inlägg där man måste ”snacka ner sig” inför ett lopp för att saker har strulat men berg-och-dalbanesäsongen 2012 är det ju inte direkt första gången ni får läsa ett sådant inlägg. Tyvärr.
Därför ska jag även denna gång släppa in er i mina förberedelser och har därmed äran att presentera min nya uppladdningsmetod som jag väljer att kalla för strutsmetoden:

Strutsmetoden går ut på att man stoppar huvudet i sanden och låtsas att ett befintligt problem inte existerar hoppas att problemet ska försvinna av sig självt så att man, när allt på ett mirakulöst sätt plötsligt har löstsig, kan lyfta upp huvudet igen för att möta en trevligare verklighet.

Metoden har inneburit att de kramper i övre delen av magen som har jagat mig sedan Berlin maraton har ignorerats i den mån det går och jag har tvingat mig att träna enligt plan med tron och trösten att genom strutsmetoden kommer kramperna att hinna försvinna innan Florens. Problemet är i nuläget så pass lokaliserat att läkarna tror sig ha hittat en orsak som måste utredas av specialist varför jag tills vidare lever på mediciner som dämpar problemen. Hade hoppats på en tid hos specialist i god tid innan loppet, men även om svensk sjukvård är fantastisk kan den innebära lång väntan, varför jag ännu inte ens fått en tid för den undersökningen. Självklart har jag både känt i kroppen och sett på klockan hur mycket detta har påverkat min fart träning och när snabbdistans över 5km visar tider över en minut långsammare än normalt och samtidigt bringar så mycket smärta att tårarna är nära kanske man för länge sedan borde strukit sina planer på att springa 42km i samma fart.
Men jag har fortsatt leka struts, jag har låtsats att problemet ska gå över och tränat som om en start vore given. För vitsen med strutsmetoden är ju som sagt just att problemen löser sig själv medan man själv har huvudet i sanden och låtsas att de inte finns.

Strutsmetoden har också inneburit att jag under tre veckors mängdträning ignorerat den onormala segheten i benen, inte tillåtit mig att känna den otroliga fysiska trötthet som gör att jag bara vill sova och tänkt bort den mentala trötthet som gör att inget är lika kul som vanligt. Istället har jag inte strukit en kilometer från den träningsplan som är lagd för en Jossan i toppform trots att jag innerst inne egentligen hela tiden känt, hela tiden vetat att kroppen inte funkar som den ska. Men med strutsmetoden tänker man att det kommer att lossna snart och att imorgon känns nog benen plötsligt sådär fantastiskt lätta igen. Dessutom har inte alla dagar och all träning varit kass, jag har haft flera fina långpass på 40km och många pass har känts helt normala men det har varit väldigt upp och ner. Vissa dagar har jag brutit ihop i gråt antingen innan träningen av ångest över att jag bara inte orkar mer eller efter avklarat pass av besvikelse över hur dåligt jag sprungit. Dessa dagar har jag varit 100% säker på att en start i Florens är utesluten. Men så nästa dag har humöret varit bättre och träningen gått ganska bra och då infinner sig plötsligt det där suget efter tävlingsnerv och en liten gnutta hopp tänds om att allt äntligen har vänt. Det är det där hoppet som har fått mig att fortsätta köra på utan att ge upp och som fått mig att tro att strutsmetoden ska funka.
Så blev det plötsligt dags att lätta upp träningen och börja ladda men när jag i helgen låtit nästan en vecka passera med lättare pass (mindre distans men mera fart) utan att ha märkt något av den effekt jag brukar få när jag trappar ner efter en tuff träningsperiod var paniken ett faktum. Jag insåg att jag inte kunde leka struts längre utan var tvungen att ta upp huvudet ur sanden, inse att maran är nära, acceptera att min kropp inte alls svarar på träning som den brukar och jag var tvingad att ta ett beslut. Det blev en helg full av tårar, tankar och bollande av funderingar med både min make och min tränare.

Vi har gemensamt försökt reda ut varför min kropp beter sig såhär, men kommer inte till ett enkelt svar. Den första och största anledningen är givetvis problemen med magen som hindrar mig från att hålla de riktigt höga farterna, men att enbart det skulle vara orsak även till tröttheten och segheten i kropp och knopp tvivlar jag på. Kanske gick jag på min tuffa träning lite för snart efter Berlin, att ta det halvlugnt ett par veckor för att sedan kasta sig in i tre veckor gristräning när man är i slutet av säsongen blev nog för tufft för mig. Kanske var det också oklokt att oplanerat kasta in ett maraton till i det utstakade tävlingsprogrammet och därmed förlänga säsongen med sex veckor när planen var att avsluta säsongen redan i september eftersom tävlingssäsongen inleddes redan tidigt i mars. Men det är lätt att vara efterklok, nu är min fysiska status den som den är och i nuläget spelar det egentligen ingen roll vad man kunde gjort annorlunda utan nu handlar det om att gilla läget och bestämma om man ska ro båten man sjösatt i land eller om man ska vika ner sig och stanna hemma.
Min tränare tycker inte att det finns någon anledning att starta, att jag riskerar att förstöra mig i onödan men stöttar mig ändå om jag väljer att springa. Min man säger samma sak, att det är bara jag som kan bestämma, och det förstår jag givetvis men jag önskar så innerligt att någon kunde ta beslutet åt mig och berätta vad som är rätt. Jag har ett förnuft som säger stanna hemma, en kropp som ber om vila men ett hjärta som skriker spring. 

Jag tror någonstans ändå att lycklig blir man när man följer sitt hjärta, så efter långa överväganden bestämde jag mig i måndags att det är just vad jag kommer att göra.
Hjärnan, förnuftet och min tränares ord ska dock få vara med på ett hörn genom att jag omvärderar min målsättning och inte längre siktar på pers utan struntar i tiden. Jag tänker åka till Florens och avsluta min säsong på ett så bra sätt som möjligt genom att försöka ha kul, försöka njuta av loppet och om min mage har en bra dag och jag slipper kramper ska jag springa med glädje även om jag måste släpa på tunga ben. Jag ska springa bara för min egen skull utan att försöka bevisa för mig själv eller andra att jag kan springa fort och jag ska göra det för att jag vet att jag kommer möta vinterträningen med mer positiva känslor om jag har ett genomfört maraton på en dålig tid än om jag har ett DNS i ryggsäcken.

Sen, på måndag, då ska jag ta säsongsvila.

Efter det sena beslutet att jag ska starta blev det bråttom att springa in
mina nya tävlingsskor som ska rädda mig från Florens förbaskade
kullersten...


...och att beställa hem lite påfyllning av sportdryck och gel.
Vad gjorde man innan internet? Räddar livet på oss lantisar som
inte har tillgång till butiker IRL.

tisdag 20 november 2012

Stockholm vs Göteborg

Då har en lantis varit på besök i stan igen. Den här gången var det för omväxlings skull inte Stockholm som var målet för min resa utan nu var det västkusten och Göteborg som stod värd för en utbildning inom värdering av varulager som jag ivrigt skulle delta på under måndagen och tisdagen.
En utbildning i Stockholm förra veckan och en i Göteborg denna veckan föranleder givetvis att en viss jämförelse görs mellan dessa Sveriges två största städer.

Tillgängligheten till bra löpträning.
Bodde väldigt centralt och bra i Göteborg, Scandic Crown beläget precis vid Centralstationen och ett stenkast från paradgatan avenyn. Då jag inte hittar särskilt bra i Götet (långt ifrån lika bra som i Stockholm) bad jag hotellpersonalen att tipsa mig om bra löprundor för att ge Götet en ärlig chans i matchen om bäst träningsmöjligheter. Fick två tips varav det ena innebar att välja en cykelväg och springa önskad distans i en riktning för att sedan vända och springa samma väg tillbaka. Alternativ två var att med en karta till hjälp följa kanalen och sedan ta en sväng runt hamnen. Alternativ två lät betydligt trevligare och cykelvägarna i Götet var verkligen imponerande, låg som ett rutnät över staden och hade tydliga skyltar om vart man var på väg. Dock tvingades jag till ständiga stopp för rödljus, fick gång på gång kasta mig åt sidan för att undvika att bli överkörd av cyklister och inte en enda gång på min 12km runda lyckades jag hamna på en plats som var lugn från trafik.
I Stockholm har jag bott på flera av de mest centrala hotellen och även här krävs en hel del kryssande mellan människor och stopp vid trafikljus, men efter bara några få minuter är man ute på Djurgården och kan springa utan minsta bil i sikte och tröttnar man på det finns väl uppskyltade slingor både runt Södermalm och Djurgårdsbrunnskanalen som erbjuder perfekta löprundor för en lantis som därmed kan lämna kartan på hotellet utan att riskera att komma bort.
Stockholm vs Göteborg, 1-0.

Kollektivtrafiken.
Vart man än vänder sig i Göteborg finns det en spårvagn på väg emot dig i ursinnig fart. Sitter du i bil räcker det således inte att fokusera på den täta stadstrafiken och de fotgängare och cyklister som korsar din väg utan när du minst anar det dyker det upp en spårvagn ur tomma intet och då vill det till att inte gripas av panik utan snabbt hitta en lucka för att väja undan innan man blir mos. När man är ute och springer snubblar man på spåren och när man försöker sova på natten hör man ständigt ljudet av detta högljudda fordon.
Spårvagnsnätet verkar synnerligen utbyggt, med tanke på att man ser dessa vagnar överallt, men för en utböling på besök i staden är det till ingen nytta för i svårighetsgrad synes det likställt med raketforskning att försöka förstå hur systemet fungerar. Lägger man sedan till den busstrafik man måste lära sig för att lyckas ta sig runt i staden behöver man nog vara släkt med Einstein om man ska fatta det på en dag. Spårvagnar torde dessutom vara känsliga för trafikstörningar (vägarbeten och oväder) vilket jag varje år i Göteborgsvarvstider blir påmind om när man ska försöka ta sig runt i staden när var och varannan linje är avstängd.
Tacka vet jag Stockholms tunnelbana där man bara behöver memorera några få linjer pedagogiskt utmärkta i olika färg och där man kan åka vart man vill oavsett om det är marathon, pridefestival eller till och med världskrig ovan jord.
Stockholm vs Göteborg, 2-0.

Mat.
Efter avslutad kurs och träning var det dags att vara social och dessutom försöka få något i magen. Klockan 19.00 mötte jag upp min kollega i lobbyn med siktet inställt på lite käk.
Döm om min förvåning när fiket vi hamnar på i princip inte har en enda maträtt kvar att servera vid denna "okristligt sena" tidpunkt och när vi blev näst intill utslängda innan vi ens hunnit svälja sista tuggan av paninin eftersom hela plejset tydligen stängde klockan 20.00 trodde jag knappt det var sant.
Klockan åtta kan jag ju nästan få en fika i lilla Gislaved men mitt i centrum i Sveriges näst största stad går detta tydligen inte.
Inser att jag givetvis hade otur och att det självklart finns kvällsöppna fik, men det går inte bortse från att detta aldrig har hänt mig i Stockholm.
Stockholm vs. Göteborg, 3-0.

På dagens morgonjogg fick jag dock glädjen att dela ut första poängen till Götet. På de fem inledande träningsminuterna hann jag passera Nya Ullevi, Nya gamla Ullevi, Scandinavium, Svenska mässan och avslutningsvis Liseberg med Lisebergshallen. Vilket nöjesstråk, så många evenemangsplatser på ett så litet område är verkligen mäktigt! Nya, moderna jättearenor och Gröna Lund i all ära, men gamla Ullevi är kult och Gröna Lund framstår som ett litet marknadstivoli i jämförelse med Liseberg.
Stockholm vs Göteborg, 3-1.

Och där slutar min jämförelse, mer hann jag nämligen inte med under de två dagar som spenderades i staden varav jag 16 timmar var instängd i ett konferensrum vilka ter sig lika oavsett i vilken stad de är placerade varför en konferensrumtävling mellan städerna synes överflödig.
Och om nu någon trevlig göteborgare därute blivit sårad kan jag trösta er med att när jag nu vid hemkomst till Gislaved gör motsvarande tävling fast Göteborg vs Gislaved vinner ni med ungefär 100-1 där Gislaveds enda poäng kommer från den sociala biten som uppfylls av de vänner och familj som troligen är enda anledningen till att man bor kvar i denna hålornas håla.
Men det är en mycket viktig poäng...


söndag 18 november 2012

Fannys saffransbullar (eller Leilas...)

Förra helgen utlovade jag att ni skulle få ta del av receptet på de saffransbullar vi blev bjudna på hos våra goda vänner Eric och Fanny.
Dags att bli lite husliga alltså, för så grymt goda bullar är det lätt värt jobbet!

De bästa saffransbullar jag ätit. Vinner med hästlängder över
traditionella lussekatter.
Ingredienser:

  • 4 dl mjölk
  • 1 dl vispgrädde
  • 4 påsar (2 g) saffran
  • 50 g jäst
  • ½ tsk salt
  • 2 dl strösocker
  • 250 g kesella 10 %
  • 100 g rumstempererat smör
  • Cirka 16 dl vetemjöl special

  • Fyllning:
    • 200 g mjukt smör
    • 1 dl strösocker
    • 1 msk malen kanel
    • 1/2 msk kardemummakärnor
    • Ägg till pensling
    • Ljus sirap och vatten till pensling
    • 1 msk kardemummakärnor
    • 1/2 dl strösocker
    1. Värm mjölk, vispgrädde och saffran till cirka 37 grader. Lös upp jästen i degvätskan.
    2. Tillsätt salt, strösocker och kesella.
    3. Tillsätt mjukt smör och vetemjöl lite i taget. Knåda degen väl. Låt jäsa till dubbel storlek i bunken under duk, i cirka 45 minuter.
    4. Sätt ugnen på 200 grader.
    5. Blanda smör, strösocker, kanel och nystötta kardemummakärnor till krämig fyllning.
    6. Dela degen och kavla ut en halva i taget till en rektangulär platta, cirka 1 cm tjock.
    7. Bred över smörkrämen.
    8. Vik ena långsidan mot den andra till ett dubbelvikt ark.
    9. Skiva arket i 4 cm breda remsor och skär snitt som delar varje remsa nästan helt (så att det ser ut som ett par byxor).
    10. Vrid/snurra varje byxben åt olika håll och knyt ihop till en knut. Se till att ändarna hamnar under knuten. Lägg dem på en muffinsplåt med stora pappersformar.
    11. Sätt ugnen på 200 grader.
    12. Låt bullarna jäsa under bakduk till dubbel storlek i cirka 40 minuter. Pensla bullarna med uppvispat ägg, strö över strösocker och nymald kardemumma och grädda dem gyllene i mitten av ugnen i cirka 10-12 minuter.
    13. Pensla de nygräddade bullarna med sirap utrört med en skvätt vatten och strö genast över stött kardemumma blandat med strösocker.

    lördag 17 november 2012

    Trogna vänner

    I mitt liv handlar varje dag om de tre P:na:

    Prioritering,
    Pussel
    Planering.

    Ska man få ihop löparlivet och samtidigt sköta sitt jobb och vårda sina relationer med familj och vänner gäller det onekligen att vara ganska strukturerad. Träningen prioriteras högt, oftast tyvärr till och med före tid tillsammans med familjen och vännerna, vilket stundtals kan kännas som en felprioritering som får mig att fundera på vad jag är för rutten sorts person som låter min löparsatsning vara viktigare än mina nära och kära.
    Jag hoppas och önskar att mina vänner och min familj förstår att de egentligen är viktigast för mig även om jag ofta väljer löparspåret framför gemensamma aktiviteter. Jag hoppas att de vet att i mitt hjärta har de störst plats, även om de i tidsplaneringen inte alltid får motsvarande utrymme.
    Jag hoppas att de ska finnas kvar för mig den dagen mitt tidsschema ser annorlunda ut, men det är inget jag förväntar mig, jag bara hoppas.

    Jag bara hoppas, för att förvänta sig den lojaliteten vore att kräva för mycket av sin omgivning och jag förstår att det inte är en självklarhet att man får fortsätta vara högt upp på deras prioriteringslista när man gång på gång visar hur illa man själv prioriterar. Därför värmer det oerhört var gång man märker att vännerna finns där, trots att de sällan får den kärlek och uppmärksamhet de förtjänar tillbaka.

    Min vän Hanna förtjänar idag en liten hyllning. Gång på gång får jag inbjudningar till fester, middagar, fika, frukostar, promenader och gång på gång tackar jag nej. I onsdags fick jag återigen ett mess med en inbjudan för middag och fredagsmys hemma hos Hanna med familj "i all enkelhet" som hon alltid uttrycker det för att sedan bjuda på en middag av toppklass.
    För en gångs skull kunde jag och min Jonne tacka ja och igår blev vi alltså bjudna på en middag bestående av en gulasch som hade kokat hela eftermiddagen följd av hemlagad chokladmousse med hallon. "I all enkelhet" som sagt...
    Nåväl, nu var det ju inte i första hand Hannas fantastiska kokkonst som skulle hyllas utan det faktum att hon inte ger upp, inte glömmer bort mig och inte slutar bjuda med mig på skojigheter trots alla gånger jag har tackat nej.
    Med tanke på hur många gånger hon har prioriterats bort till förmån för löpningen, hur sällan hon får en inbjudan tillbaka från mig och hur dålig jag är på att höra av mig förtjänar jag nog egentligen inte denna trogna vänskap.
    Men jag är tacksam för den, jag inser storheten i den och den bör hyllas.
    I mitt nästa liv ska jag betala tillbaka, till dess nöjer jag mig med att säga tack till Hanna och till alla mina andra fina vänner (Nettan, Malin, Marta...) som alla har tålamod, förståelse och fortfarande vill vara mina vänner år efter år.
    Guld värda.

    onsdag 14 november 2012

    Löparkonferensen

    Jag är ganska van att stiga upp tidigt, har inga problem med att ha morgonpass innebärande uppstigning vid fem- halvsexsnåret på schemat flera gånger i veckan, men när man måste ställa klockan på 04-någonting är det inte längre okej.
    Igår hade jag tyvärr inget val. Trots att jag sparade in tiden för frukost genom att packa en smörgås i väskan och trots att jag valt det icke så klimatsmarta men ack så tidseffektiva färdsättet att flyga från Göteborg var jag tvungen att låta klockan ringa redan 04,15 för att hinna i tid till den utbildning som började i Stockholm klockan 9,30. Straffet för att man bor i ödemarken.

    Under de två dagar konferensen har pågått har jag, utöver att jag lärt mig en massa om årsredovisningar såklart, kommit på en ny affärsidé, "löparkonferensen". Där ska jag sälja konferenspaket som är anpassade för löpare/idrottare för det är sannerligen inte dagens konferenser. (fast vem passar det egentligen?)

    För det första, hela kroppen blir konstig av att sitta blick-stilla en hel dag. Okej, man rör sig inte mycket på kontoret annars heller men man tar åtminstone en tur till skrivaren några gånger i timmen. Framförallt har man en ergonomisk stol och ett höj- och sänkbart skrivbord, i en konferenslokal sitter man på hård, obekväm stol och det vore ju fullkomlig jackpot om det visade sig att bordet var lagom högt. Med stela ben, öm nacke och uppsvälld mage ska man sedan efter avslutad konferens försöka träna, ofta med mindre lyckat resultat ur ren träningssynpunkt men i och för sig otroligt välgörande för den stela kroppen och det trötta huvudet som efter en dag instängd i dålig luft skriker efter att få vara utomhus. På löparkonferensen finns bara ståbord och till det har alla varsin höj- och sänkbar stol. Dessutom erbjuds 5min avbrott för gemensam pausgymnastik varje timme där alla får chansen att förebygga stela ryggar och ömma rumpor och se till att kroppen är igång inför kvällens träning.

    För det andra, varje gång jag är på konferens slås jag av frågan om verkligen alla "vanliga" människor äter som myggor? Idag bjöds det på ett havreflarn (obs ETT havreflarn var) till frukostfikat och en Mini Marabou dark (obs typ 10 g) till eftermiddagsmellis. Jag vet att jag som löpare har ett ovanligt stort energibehov, och då jag vet att menyn brukar se ut såhär på konferenser erbjuder innehållet i min handväska alltid ett utbud likt en mindre närbutik med både bananer, energibars, nötter och wasaknäcke när sådana dagar står på schemat. Det hade varit skönt att slippa bunkra som om en dag i fält väntade.
    På löparkonferensen kommer det bjudas på välfyllda frallor på frukosten och härligt krämig yoghurt med bär och müsli till mellis på eftermiddagen så att alla depåer är fulla inför kvällens träning.

    För det tredje, på tal om träning, finns det oerhört få konferenshotell som är anpassade för bra träning. Den här gången bodde vi inte på något konferenshotell utan på Scandic Anglais vilket förvisso är ett mycket trevligt hotell och förvisso har ett mycket attraktivt läge mitt på Stureplan. Men för att bedriva löpning är det knappast optimalt att behöva springa zickzack mellan alla stilettklackar, shoppingkassar och kostymer som möter en utanför dörren. Att hotellets hiss dessutom är placerad mitt i restaurangen/baren som verkar vara ett mycket hett ställe för alla affärsmän/kvinnor att hålla möten gör inte saken bättre. När jag och klubbkamraten Hanna klampade igenom restaurangen efter gårdagens träningspass med svetten rinnande, håret på ända, smutsiga löparskor och oformliga reflexvästar tittade folk på oss som om ett ufo hade landat.
    Att hotellet har ett mycket välutrustat gym som är så trevligt att till och med löparbandshatande jag med glädje körde intervaller där en timme i morse är ett plus och gör att jag hade kunnat tänka mig att ta med mig just den delen till mitt eget löparkonferenshotell. Men det hotellet ska vara förlagt med närhet till grönområden, fina belysta motionsspår och gymmet ska vara öppet dygnet runt så att man slipper kasta i sig frukosten för att hinna träna innan man börjar jobba klockan halv nio för att gymmet inte är tillgängligt förrän efter klockan sex på morgonen. Dessutom ska alla hotellrum innehålla en installation (läs tvättlina) där man kan hänga svettiga träningsläger på tork och samtliga papperskorgar ska vara försedda med lock så att man kan slänga bananskal utan att hela rummet luktar skunk.

    Nu låter det som om mina dagar i Stockholm varit pest, men det har de absolut inte, tvärtom! Jag fylls alltid av värme och glädje när jag får vara i denna fina stad och nu när jag även springer för en Stockholmsklubb och därmed kan få sällskap av klubbkamrater på mina löprundor i storstadsdjungeln blir ju jobbvistelserna än trevligare när även den lediga tiden fylls med skojigheter.
    Då jag verkligen trivs med mitt jobb, bland annat just för att man får åka på lärorika utbildningar ibland, är det knappast aktuellt att realisera min nya affärsidé.
    Men man kan väl få drömma lite?






    söndag 11 november 2012

    Långhelg, mängdträning, goda vänner och julstämning

    Tog mig friheten att vara ledig från jobbet i fredags och om någon av mina kollegor i början uttryckte avund på denna lyx ändrade de sig ganska snabbt när de fick reda på att anledningen till min ledighet var att jag hade flyttat veckans 40km pass från lördagen till fredagen för att få ihop de sista dagarna av mina tre grisveckors träning på bästa sätt. Det var ingen av dem som ville byta plats med mig, konstigt nog, men för mig är en vinstlott och en obeskrivlig lyx att kunna vara ute i skogen flera timmar i dagsljus.

    I tre veckor har jag nött mil, efter mil, efter mil och den här helgen kom peaken och helgen då grisandet skulle krönas med 40km i fredags, 28km i lördags och 20km i hög fart idag toppat med lite uppbyggande styrketräning och rörlighetsträning för att hålla mig hel.
    Nu är grisperioden inför Florens till ända, jag har gjort all viktig träning som ska göras och det är bara finslipning av formen genom framförallt fartträning som ska avklaras med lite tillhörande uppladdning innan det är dags för säsongens sista lopp.
    Varenda meter i min tränares plan har genomförts helt enligt plan och jag känner mig superstark när det kommer till långa distanser, mina två 40km pass de senaste veckorna har lämnat mig i princip oberörd. Det som tyvärr funkar sämre är fartträningen då min kropp fortfarande strular genom att stundtals krampa kraftigt i mellangärdet/magmunnen vilket på vissa pass har tvingat mig att dra ner på farten. Efter diverse provtagningar har läkarna hittat en hel del skumma saker som ska utredas vidare varför min start i Florens tyvärr är lite osäker, men jag hoppas och tror att vi ska finna en lösning och tränar på som om en start blir av, så får vi se hur min fysiska status är när tävlingsdagen kommer.

    Nu kan man ju tro att en helg med massa träning inte skulle lämna så mycket tid över till annat men efter lite huvudräkning kom jag häromdagen fram till att om jag ägnar tre-fyra av dygnets 24 timmar åt träning så finns det ju typ 20 timmar över åt annat. Plötsligt kändes det som om jag hade hur mycket tid som helst!
    All denna fritid gjorde att jag efter fredagens långpass hann med att först fira världens bästa pappa på fars dag genom att bjuda på lunch och överlämna en liten present innan jag sedan kastade mig i soffan för att titta ikapp på den triologi av "Torka aldrig tårar utan handskar" som varit så omtalad men vilken jag inte har hunnit se tidigare. Har ni inte sett den har ni missat något, gripande och verkligen sevärd.

    På lördagen for jag och Jonne iväg till Växjö för en dag tillsammans med våra goda vänner Eric och Fanny, Carl-Johan och Marie, och lilla Axel förstås som dagen till ära fyllde tre månader.
    Efter en inledande fika där Fanny bjöd på de godaste saffransbullar jag någonsin ätit (hoppas kunna återkomma med recept till er inom kort) for vi vidare för julmys på den stora julmarkanden i Huseby strax utanför Växjö. Vi tjejer kutade runt i diverse marknadsstånd där man kunde handla allt från fula stickade tröjor, till hembakade knäckebröd och julsenap medan killarna var nöjda med att surpla glögg och hänga vid den kör som framförde julsånger ur en gigantisk julklapp.
    Dagen avslutades sedan hemma hos Eric och Fanny där en finmiddag väntade innehållande både kantarellsoppa, hängmörad närproducerad oxfile och jordgubbspannacotta. Kvällen var så trevlig, vi hade så mycket att prata och så många sällskapsspel att spela att jag tittade på klockan först när den var 02,00 och insåg att det var god tid att gå och lägga sig om man skulle kunna få ihop en godkänd mängd sömn utan att behöva sova bort hela söndagen.
    Åtrigen är det alltså bevisat att tiden går fort när man har roligt, men det kan vara vara värt lite sömnbrist att få hänga med härliga människor som får en att skratta till magen värker. Längtar redan till nästa gång vi ses!
    Marie och Fanny i jakten på den perfekta julsenapen...
    ...Som efter mycket provsmakning visade sig vara en senap med
    smak av äpple och nejlika, även om jag var nära att välja
    champagnesenap bara för sakens skull...
    Som ni förstår har dagen idag inte bjudit på några större utsvävningar, jag var vansinnigt trött efter den sena kvällen och då min make var ännu tröttare, näst intill apatisk, efter att ha kommit i säng betydligt senare än mig har dagens aktiviteter varit mycket stillsamma. Efter att slappat tills det började krypa i benen hade jag dock ansamlat kraft till att genomföra dagens träning men nu när svetten har duschats bort och pulsen har återgått till det normala ska jag återigen krypa upp i soffan med en kopp te, Lars Keplers nya vansinnigt spännande bok och känna mig ruggigt nöjd med min väl genomförda träningsperiod men framförallt nöjd över en oslagbart trevlig helg.
    Grabbarna fastnade vid kören som framförde julsånger
    från denna julklapp av modell större.

    fredag 9 november 2012

    Recovery

    Gainomax, Vitargo, Maxim och Dahlblads i all ära men den allra bästa återhämtningsdrycken, i alla fall ur smaksynpunkt, måste ändå vara att blanda 50/50 blåbärssoppa och mjölk.
    Oslagbart god både kylskåpskall efter ett svettigt pass en varm sommardag, men kanske allra bäst en råkall höstdag då den funkar alldeles lysande att värma och avnjuta medan man tinar upp efer en tur i det kalla regnet.

    Inga onaturliga ämnen, fullt med vitaminer och innehållande både kolhydrater och protein har den allt kroppen behöver för maximal återhämtning efter pass.
    Säger tack till kostrådgivaren som gav mig detta tips, och till er andra säger jag bara Try it!!


    50% Blåbärssoppa (ej sockerfri)
    50% mjölk
    Rör ihop i ett stort glas och njut!

    onsdag 7 november 2012

    Pimpa vardagen

    Jag är troligen inte ensam om att tycka att november kan vara en ganska trist månad. Det är mörkt när man vaknar, mörkt när man går hem från jobbet och ärligt talat är det ju i princip mörkt hela dagen eftersom det på senaste tiden har regnat ta mig sjutton varenda dag.
    När regnet smattrar mot rutan i den hårda vinden och man måste plocka fram diverse funktionsplagg av mer eller mindre snygg art var gång man sätter näsan utanför dörren är det lätt till att bli lite smått deprimerad. Eller, deprimerad är väl kanske att ta i, det är ju trots allt ett ganska allvarligt tillstånd, men i alla fall är det lätt att känna att det mesta är rätt trist, grått och sömnigt.
    Så vad kan man då göra för att pigga upp sig?
    Man bestämmer sig helt enkelt för att pimpa upp en vanlig vardag och hitta de små, små enkla saker man kan göra för sig själv som gör att livet känns lite roligare, och lite lyxigare.

    Jag bestämde igår att det var hög tid att sätta lite guldkant på vardagen och se till att denna grå lillelördag i november pimpades upp ett par steg på livsnjutarbarometen.
    Började därför med att ställa klockan lite senare än vanligt igår kväll. Inte mycket, det finns det ju såklart inte möjlighet till i vårt tidspressade samhälle, men en kvart extra tror jag att alla hinner med någon gång ibland utan att världsbilden rubbas.
    Bara känslan och vetskapen om denna sovmorgon som skulle få pågå ända till 05,30 (!) gjorde att redan gårdagskvällen kändes lyxig och när jag vaknade idag hade jag liksom lyckats lura kroppen genom min mentala inställning att det var sovmorgon och det kändes som om jag hade sovit ut likt en helgmorgon.
    Hade missat att planera någon lyx till min frulle men den pimpades av sig själv genom att jag av en händelse, som om ödet ville mig väl idag, hittade en helt perfekt mogen banan som låg och väntade på bara mig i fruktskålen. En perfekt mogen banan enligt mig är en sådan banan där skalet fortfarande är ganska tjockt men har börjat få lite bruna prickar, frukten i sig är då fortfarande inte det minsta brun men har fått den där lite sötare smaken och faller isär sådär lagom lätt när man biter i den. Ljuvligt.
    Den perfekta bananen!
    När jag sedan satt i mitt kök, tuggade på min banan och tittade ut på regnet njöt jag av hur lyxigt det kändes att dagens första träningspass alldeles strax skulle få äga rum på gymmet. Ett gympass känns normalt sett inte det minsta som lyx, snarare som en bestraffning och nödvändigt ont, men efter 13,5 mil löpning på fyra dagar som alla genomförts mol allena i ösregn och mörker kändes det lyxigt att få vara inomhus, ha musik i högtalarna och kanske till och med i sällskap av andra tränande människor. För att ytterligare lyxa till känslan plockade jag fram ett par sprillans nya, supersnygga Nike-shorts som fick invigas dagen till ära och som blev en lyxig kontrast till det underställ och den reflexväst som varit de senaste dagarnas mer osnygga outfit. Genast kände jag mig lite snyggare och väl framme på gymmet kände jag hur jag liksom svassade runt som om jag vore på catwalken och inte i en unken gymlokal, synade mig själv i de stora speglarna flera gånger och när till och med håret låg på plats och inte tyngdes ner av en mössa eller av regn kände jag mig riktigt fräsch. Nästan synd att jag var ensam i lokalen denna morgon...
    Nya Nike shorts, fanns även i rosa - varför köpte jag inte dem??
    Måste beställas bums.
    Efter några timmars jobb unnade jag mig sedan att flexa ut lite tidigare för att få köra dagens andra pass i dagsljus och slapp därmed oroa mig för att snubbla i dolda håligheter eller halka på isfläckar under min fartlek och behövde inte förfrysa mig under mina löpskolnings- och teknikövningar.
    Efter avslutat pass tog jag mig sedan, trots att jag egentligen inte hade tid, en extra lång dusch där jag vägrade känna mig stressad innan jag piffade till mig lite inför dagens lyxigaste aktivitet – champagneprovning med damklubben.
    Är man inne på tredje grisveckan i rad och kroppen är ganska urlakad och man dessutom lider av misstänkt magsår kanske inte alkohol är att rekommendera men någon ska ju vara chaffis och när man är på provning är det ju faktiskt okej att smaka och spotta.
    I en trevlig källare radades skumpan upp och vi smakade, doftade och provade och min största insikt blev att jag i mitt nästa liv ska bli sommelier. Så himla roligt och framförallt så himla gott!
    Efter att ha retat smaklökarna och blivit bra mycket klokare inom den bubbliga dryckens konst bjöds vi på en fantastisk fisksoppa med efterföljande dessert. Dessert får man såklart äta när man har en lyxig dag, hur mycket man vill dessutom, och bäst av allt - dessert behöver inte spottas ut bara för att man är chaffis utan den får följa med genom hela systemet ner i magen och ut som balsam i blodet. Jag tog tillfället i akt och njöt av varenda tugga och riktigt kände vilken nytta det gjorde för mina trötta muskler och hur jag fick den extra bränsle som behövs för att överleva de ynka tre dagars riktigt grisig träning som återstår innan denna tuffa träningsperiod är över och det blir en liten lättnad i träningsdosen. Proteindrinkar, havregrynsgröt, smoothies och vitaminer i all ära men choklad, fniss med ett stort gäng tjejer, skumpa och god mat måste vara den överlägset bästa återhämtningen.

    Fem olika sorters champagne och mousserande vin skulle testas.
    Man fick inte veta innan vilket glas som innehöll vilket vin...

    ...självklart visade det sig att mitt favoritbubbel var den dyraste,
    kostade bara 529kr flaskan. Som hittat.
    Såhär mina vänner sätter man bästa guldkanten på en grå novemberonsdag. Då är det nästan så att man gillar hösten. Men bara nästan.

    lördag 3 november 2012

    Plötsligt händer det!

    Efter att ha deppat och delat med mig av mina sorger i gårdagens långa "tycka synd om mig" inlägg där jag beskrev hur jag plågats på alla pass sista tiden var kroppen som förbytt idag.

    Dagens 40km pass avklarades utan minsta tendens till illamående, utan någon trötthet och med enbart njutning. Hade till och med så kul i spåret att det råkade bli en spontan fartökning mellan 25-35km när sockret från min Vitargogel kickade in och gav mig än mer spring i benen. Märkligt hur mitt allmäntillstånd påverkas av hur det går i löparspåret, men nu är plötsligt humöret på topp igen och livet är lite roligare att leva. Jag vet att jag inte ska jubla, imorgon kan det kännas risigt igen då jag fortfarande inte vet orsaken till magproblemen, men idag väljer jag att leva i nuet och inte tänka på hur kroppen ska må på morgondagens dubbla pass utan bara njuta av att allt är alldeles, alldeles underbart idag!

    Efter avslutat pass lyckades jag, vilket jag lyckas med ganska ofta, tigga till mig käk av mina närstående.
    Den här gången var det vännerna Nettan och Linda och bästisbäbisen Stella som offrade sig och hade maten klar när jag sprungit klart.
    Så lyxigt att varva ner med god mat, prat med bästa tjejerna och lek och gos med lilla Stella. Efter en liten promenad med ovanstående i regnet knallade jag vidare till min gamle far där eftermiddagskaffet intogs tillsammans med Storebror med familj som är hemma från Stockholm och hälsar på. Ännu mera gos med ännu en gosig bäbis hela eftermiddagen, men vem orkar bry sig om dagisbaciller när man omges av dessa sötnosar? Är ju fullständigt omöjligt att låta bli att pussa och krama på dem!

    fredag 2 november 2012

    "Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när det är såhär?"

    Som ni ju alla vet fick jag ju mina chanser till personligt rekord i Berlin marathon förstörda av en elak kramp i mellangärdet. Denna kramp har jag upplevt två gånger förut, en gång i Prag halvmarathon för några år sedan och en gång på Stockholm marathon förra året. Båda gångerna var lika oförklarliga och trots att jag sökte efter samband hittade jag inget och då två gånger på ett helt liv nästan är lika med ingen gång har jag båda gånger lämnat efterforskningen därhän då problemen varit väldigt tillfälliga och försvunnit efter bara några dagar.

    Den här gången har det dock varit annorlunda. Sedan Berlin marathon har problemen med mellangärdet eskalerat och gjort sig påmint till och från nästan varje dag i form av kramper när jag springer i tävlingsfart, värk i mellangärdet, tryck över bröstet, halsbränna, ont i brösryggen och ont kring skulderbladen. Med tre veckor kvar till Florens marathon är det inte roligt när varje pass är mer eller mindre en plåga att genomföra, och det krävs enorm mental laddning att ändå ta sig ut på samtliga pass en vecka som denna, 18mil löpning, när jag vet redan innan att jag kommer att må dåligt. Än så länge har jag inte missat en enda meter träning men frågan är hur länge den mentala styrkan räcker till?
    Nu när det senaste veckan har övergått till konstant värk och konstant obehag med följden att jag har svårt att sova, mår illa och det inte längre bara är under hård fysisk ansträngning som jag mår dåligt utan jag även har håll när jag sitter still på min kontorsstol var det dags att göra något åt saken.

    Började med att gå till kiropraktorn då det känns som om problemen sitter i ryggen, trycker framåt och påverkar magen. Kiropraktorn var säker på att han hade lösningen då han hittade något konstigt i ett revbensfäste och behandlade mig tre gånger innan jag enligt hans mening var frisk. Tyvärr fortsatte problemen varför jag tog steget och gick vidare till vårdcentralen.
    Läkaren där var även han lika övertygad om att ha lösningen på mitt problem; magsår eller magkatarr, varför jag fick någon dundermedicin som ska käkas för att dämpa problemen i väntan på provsvaren som ska visa hur vi ska gå vidare.
    På kvällen efter läkarbesöket hade jag ett telefonmöte med min kostrådgivare som även hon hade en lösning; äta tillskott av magnesium som är kramphämmande, dra ner på kaffet och prova laktosfri mat ett tag då jag tidigare varit väldigt känslig mot mjölkprodukter.
    Och idag hade jag min sedvanliga massagetid bokad. När jag ber massören gå över ryggen lite extra och beskriver mina problem vägrar han göra det då han tycker att ryggen ser skum ut och vill att hans kollega (ytterligare en kiropraktor) ska titta på min rygg. Den nya kiropraktorn tittar på min rygg och nu är det han som har lösningen på problemet. En kota som ligger fel och orsakar delar av värken i magen i kombination med att något i magmunnen har "åkt upp" varför han vill knäcka till kotan och göra någon form av massage där man trycker ner magmunnen igen. Tid bokades på tisdag, till dess kan jag lindra besvären med att kyla bröstryggen med is.

    Så nu äter jag således magsårstabletter, magnesiumtillskott, laktosfri mat, dricker grönt te istället för kaffe och kyler min rygg med isklamp ett par gånger om dagen.
    Det sorgliga är att trots alla snälla människors hjälpsamhet och engagemang och trots att alla är så säkra på att just deras metod är den rätta, kommer jag inte ha en aning om vem som hade rätt och vilken åtgärd som hjälpte när jag (inom kort?) är frisk och därmed inte kommer att veta vem som ska hyllas med choklad från den fina Lindtbutiken vid Doumen i Florens när min kropp har levererat 42km i tävlingsfart utan magproblem...

    
    En salig blandning av hjälpande medel, men många kockar
    ger nog en bra soppa tror jag!