fredag 29 april 2011

Jag lever!!

Så fick jag rätt ännu en gång, vila är bevisligen helt onödigt... ;)
Har just avklarat 40.1 km, visserligen i lugn och stillsam fart (3 timmar och 9min), men utan att dö p g a min förkylning i alla fall. Tur - vore synd att dö nu när man har en så rolig helg framför sig!

Nu grillar maken hamburgare på balkongen och jag sitter med fötterna i ett fotbad och väntar på att bli serverad. Livet kunde vara jobbigare...

Trevlig helg!

torsdag 28 april 2011

Att vila eller inte vila - det är frågan...

Har gått runt och skrutit och varit mallig över att jag äntligen har blivit vuxen. Att jag tagit lärdom av förra säsongen då jag tränade och tävlade som vanligt trots onormal trötthet (som jag skyllde på mängden tränining), blod i avföringen (som jag skyllde på vätskebrist) och ont i magen (som jag skyllde på min mjölkallergi) istället för att känna efter och inse att en tarmsjukdom sänkt mitt blodvärde till under 90.
Numera inser jag mitt bästa, lyssnar på min kropp och gör alltid det som är bäst för min hälsa. Eller?

Mina 200ingar i tisdags gick lite långsammare än vanligt, vilket fick sin förklaring när jag vaknade på onsdagsmorgonen med lätt snuva och risig mage. Genomförde ändå gårdagens morgonpass om 13km och kvällspasset om 23km - men nog kan man träna bort lite snuva? Vaknade i morse och var ännu mer igentäppt - men det planerade simpasset kan väl ändå genomföras, bastun efteråt gör väl att det lossnar?
Har därefter brottats hela dagen med tankar om kvällens kombipass om snabbdistans/styrketräning skulle genomföras eller ej. Jag är i en 2 veckors period med mycket mängd, veckor som är oerhört viktiga inför Stockholm marathon så jag har egentligen "inte råd" att missa ett pass. Men å andra sidan har jag absolut inte råd att missa en veckas pass för att bli liggande i feber.... Men när är man tillräckligt sjuk för att vila från ett pass? När är man klen som stannar hemma och när är man förståndig?
Min inställning att man alltid kan ta på sig kläderna och ge sig ut och testa. Känns det fortfarande som att man vill avbryta efter ett par km då kan man göra det, men det ska betydligt mycket mer till att avbryta ett pass när man har gjort sig besväret att byta om och gett sig ut än att ta beslutet hemma i soffan.
Ännu har jag aldrig avbrutit ett pass, så inte idag heller utan snabbdistansen och styrkan genomfördes - om än med större ansträngning och i lägre fart än normalt. Nu återstår det att se om man vaknar med 40 graders feber imorgon eller om jag svettades ut bacillerna och kan köra mitt planerade 38km pass imon.
Förståndig? 

För övrigt tycker jag att detta har varit en seg vecka. Långledigheten gav mersmak och strålande solsken och 15-20 grader varmt är inte bra för arbetsmoralen, blir ganska sugen på semester...
Men nu är det ju i alla fall snart helg igen. Den ska spenderas med en hel del träning såklart men även lite annat smått och gott. Lördagen ska jag ägna åt att laga mat tillsammans med bästis Malin som ska ha födelsedagsfest. Vi ska gemensamt slänga ihop en vårbuffé till ca 20 personer, ska bli fantastiskt kul! Älskar att laga festmat och älskar att laga mat tillsammans med någon annan!
Älskar ännu mer att äta all den goda maten tillsammans med roliga människor, i en trädgård, i strålande sol - så även kvällen känns som om den kommer att bli succé! Längtar...

Om man nu inte blir sjuk då förstås... Bäst att pressa i sig några apelsiner för att C-vitamin boosta kroppen lite innan det är dags att sova...

måndag 25 april 2011

En mycket glad påsk

Då börjar påskhelgen gå mot sitt slut, det har verkligen varit fantastiskt skönt med lite långledigt!
En vanlig helg brukar försvinna på ett ögonblick, dels i löparspåret såklart men framförallt med andra mer nödvändiga och tråkiga saker som man inte hinner på vardagarna som städning, tvätt och storhandling.
Tycker ändå själv att jag har blivit ganska bra (eller dålig?!) på att prioritera vad som är viktigt - löpningen, min familj och mina vänner kommer i första rummet och till en elitsatsning inom långdistanslöpning hör givetvis också att man måste lägga en hel del tid på att laga bra mat och att vila. Har med åren insett att detta går inte att kombinera med att ha det perfekta, mest välstädade och moderna hemmet eller med att jobba 60 timmar i veckan varför jag faktiskt sätter dammråttorna i hörnen ganska långt ner på min prioriteringslista och karriären på jobbet i andra hand. Läste en artikel för ett tag sedan om en man som arbetade på ett hem där svårt sjuka männsikor spenderade sina sista veckor i livet. Inte en enda gång under alla år hade han mött någon som ångrade att de inte hade städat lite mer eller jobbat lite mer i livet. Det folk ångrar brukar vara att man inte spenderat tillräckligt med tid med sina vänner, familj eller att man inte levt ut sina drömmar.
Detta tycker jag rättfärdigar min inställning om att byta gardiner max en gång om året och bara städa, tvätta och handla på söndagar - tiden med familjen, vännerna och i löparspåret är värd så mycket mer för mig!

Men nu har det alltså varit långhelg och helt plötsligt finns det tid till det där lilla extra!
Självklart har jag tränat; 3km simning, 15km fartlek, 2pass på gymmet och tre distanspass över 36, 23 och 20km har det blivit sedan skärtorsdagen och kroppen känns mycket bra och formen är fortsatt god.
Mådde lite dåligt på påskaftonens eftermiddag, troligen beroende på vätskebrist då kroppen inte är van vid värmen och jag ju som bekant inte är särskilt bra på att dricka. Men efter att ha fyllt på med lite Resorb, mineralvatten och banan (för kaliumbristens skull) mådde jag snart bättre. Bara att inse att när värmen är här måste man genast tänka lite extra på vätske- och mineralhalten i kroppen.

Utöver detta har det även funnits massor med tid till mysigheter som påskmiddag med släkten hos svärmor med traditionsenlig målning av ägg tillsammans med syskonbarnen, kolla fotboll på Ryttarvallen, grilla hos Nettan och Pelle, 75års kalas hos svärmormor, filmkväll med Jonne, besök i mamma och hennes sambos nya hus mm.
Vi har även hunnit med lite hemmafix som att t e x göra i ordning ballkongen med att lägga nytt golv, köpa nya trädgårdsmöbler, planterat lite växter och därmed stylat om ballkongen från en "Alkisballkong" med plaststolar och inga växter till en riktigt ombonad plats!

En av helgens höjdpunkter var ändå dagens frukost tillsammans med mina två allra bästa vänner, Nettan och Malin, och deras små bäbisar. Med väskan packad med nybakade frallor, kaffe och frukt promenerade vi en sväng och intog därefter frukosten på en filt i gröngräset i strålande solsken.
Mina fina bästisar har alltid något kul på gång och är fantastiska till att stå ut med att ofta få anpassa sig efter min löpning för att vi ska få ses så mycket som möjligt. De håller sig framme och bokar in mig för shopping och andra utflykter på mina vilodagar, hinner jag inte ses på kvällstid ser Nettan till att vi ses på lunchrasten, Malin möter upp mig på badet efter simpasset för gemensam bastu och fruktstund och jag vet inte hur många gånger jag har haft lyxen att få förlägga löprundan hem till Malin (som bor någon mil utanför stan) och där fått kvällsmaten serverad utan att lyfta ett finger - allt för att vi ska lyckas klämma in någon timme att umgås i vardagen.
Är så tacksam att de är mina "systrar" och att de finns där för mig trots att jag inte alltid har så mycket tid som jag önskar att ge till dem - vet inte exakt vad jag har gjort för att förtjäna dem, men lyckligt lottad är jag i alla fall!


Mina bästisar och deras bäbisar; Stella i vagnen å Joppe i koppel...
Nu ska jag ta till vara på helgens sista timmar genom att sitta på min nyrenoverade ballkong och läsa en bok och låta kroppen vila ordentligt för imorgon kl 05.00 börjar en ny, hård träningsvecka. Mums!

fredag 22 april 2011

Långfredag

När påskhelgens träning skulle planeras in var det väl ganska givet att helgens längsta pass skulle ligga på långfredagen då LÅNGfredag måste vara den optimala dagen för LÅNGpass.
Inledde dagen i LÅNGfredagens anda med en LÅNG sovmorgon följt av en LÅNG frukost tillsammans med min älskling och morgontidningen.
I strålande solsken gav jag mig därefter ut på ett lugnt och stillsamt 36km pass i strålande solsken. Underbar känsla att få dra på sig shorts och t-shirt och få vara ute och njuta av sitt favoritpass! Kroppen kändes bra och det gick oväntat lätt med tanke på att jag har en mängdvecka och dessutom inte har fått någon extra vila efter helgens halvmara. Gjorde första 20km i 4,21 fart men då värmen sliter hårt på mig som har svårt att få i mig vätska när jag springer blev det lite tyngre på slutet - fick lite småkramper i magen samt skoskav då fötterna svullnade i värmen så totala snittfarten slutade på 4,29. Helt ok!
Övade på att få i mig näring/vätska under passet vilket funkade ganska bra. Det är verkligen något jag måste lära mig - brukar bli illamående efter bara ett par klunkar vatten vilket innebär att jag aldrig dricker på tävling! (inte ens på marathon tyvärr...)  2dl vatten och en Runes Energikaka slank i alla fall ner idag - ett litet steg på vägen!

Har ett återkommande, väldigt stort problem varje gång det blir sommar; det hade ju varit optimalt om man kunde "förena nytta med nöje" och se till att få en snygg solbränna under alla dessa timmar man ändå spenderar ute i solen. Har dock ännu  (efter många års funderande) inte kommit på något bra sätt att undvika ränder efter klocka/shorts/linne/strumpor. Har kommit fram till två alternativ:
1. Att helt enkelt börja köra nudiststilen och springa naken.
2. Att skaffa mig en "superdräkt" a la simlandslaget och helt enkel vara helt täckt.
Känner dock inte att något av ovanstående alternativ är helt optimala så tips på lösning av problemet mottages gärna!

Efter avklarat pass blev det en snabb dusch (borde varit en LÅNGdusch) innan jag mötte upp bästis Nettan för att gå ner till Ryttarvallen och heja fram våra grabbars fotbollslag Gislaveds FF som hade seriematch idag. Nettan är ju en äkta spelarfru (hade sin man på plan) medan min man har rollen av ordförande i föreningen så jag får väl inte kalla mig spelarfru (synd - har alltid tyckt att det verkar lite glammigt att typ Victora Beckham få sitta på läktaren med stora solglasögon och Gucciväska...)
Tyvärr blev det bara oavgjort vilket i sin tur kan få resultatet att en mycket LÅNG långfredagskväll väntar - min man brukar inte vara någon solstråle när fotbollsresultaten inte går hans väg...


Rune Larssons torra energikaka, mitt sällskap på dagens pass...
Lyxiga chokladpraliner jag fått i present av min fining blir mitt sällskap till kvällen...

tisdag 19 april 2011

Vardag...

Tisdag. Finns det någon dag på veckan som är mer vardag än just tisdag?!
Måndag - första dagen på ny vecka, lite förväntansfull möter man måndagen spänd över att se vad den nya veckan kommer att erbjuda. Onsdag - "lillelördag" som en liten försmak på helgen, man är på hemväg och i nedförsbacke. Torsdag - Bästa dagen för after work och för mig innebär torsdag mysig morgonsimnining i badhuset vilket innebär stillsam simträning med tända ljus och frukost på bassängkanten. Fredag - då är det ju liksom en feststämning redan när man vaknar och alla är på något sätt lite gladare än annars.
Men tisdag?! Vad har egentligen den att erbjuda?!Ganska mycket om du frågar mig!
Personligen älskar jag nämligen vardag. Jag älskar när allting bara är precis som det brukar vara och man liksom vet vad som väntar för dagen, med lite lagom spännande överraskningar såklart - men helst inget mer revolutionerande än att man lyckas klämma in en lunchdejt med en kompis, att det visas något bra program på tv, att man har en ny tröja att ta på sig till jobbet eller att man överraskas av att det finns paprika istället för gurka till frallan på jobbet. Men that's it - kom inte och ändra mina rutiner tack, då blir jag ur balans!

Just därför njuter jag lite extra denna tisdag då min bättre hälft äntligen kommit hem efter 5 dagar i Tyskland så att allt äntligen blir som vanligt igen! Jag vill påstå att jag är en ganska modern och mycket självständig kvinna så just därför förvånar det mig hur vilsen och förvirrad jag blir när jag är ensam hemma. Den där sängen som brukar bli bäddad av sig själv medan jag duschar är plötsligt obäddad. Sportsidorna i morgontidningen är plötsligt inte lika intressanta när jag får läsa hur länge jag vill utan att dela med mig. Finns ingen vits att piffa till middagsmaten när ingen annan ser den. Plötsligt måste köksskåpen städas klockan 21 då en film i soffan inte känns särskilt kul i ensamhet - trots att jag laddat upp med SATC boxen. Känner mig liksom halv, liksom förvirrad som om ena hjärnhalvan följde med till Munchen och lämnade den andra halvan lite vilsen kvar här i lägenheten.
Men nu är han alltså tillbaka igen och jag är som ett frimärke, som ett barn som pockar på all hans uppmärksamhet för ingen får mig att känna mig så lugn, så balanserad, så välmående som han och nu efter 5 dagar med konstiga rutiner och en obalanserad vardag är allt som vanligt igen och min hjärna börjar så sakteliga repareras och livet falla på plats i vanliga rutiner igen.

På tal om det, klockan är snart 22.00 och då ringer mat och sovklockan för min del. Kanske ska jag festa till det, bryta rutinen och hålla mig vaken till efter Sportnytt?! Eller nej förresten, kanske en annan gång...

lördag 16 april 2011

SUB80!!!

I svinottan ringde klockan och jag vaknade med galet hög puls, var dålig i magen, frös och var spänd i hela kroppen. Släpade mig ur sängen och försökte ställa en diagnos över vad det var för livshotande sjukdom jag drabbats av. Magsjuka? Influensa? Pesten? Efter en stunds funderande ställdes dock diagnosen; nervositet. Nervös?? Varför?? Jag ska ju bara springa, trodde jag hade slutat med sådana tramsigheter som att vara näst intill ångestliknande nervös inför tävling men icke - jag var tillbaka där jag var för flera år sedan då varje tävling föregicks av en ångestladdad nervositet. Fick pressa i mig frukosten och köra någon form av amatörmässig meditation i form av djupa andetag för att försöka finna någon form av lugn.
Efter en bilresa med dagens fanclub/vattenbärare/chaffisar a.k.a pappa och bror kände jag mig betydligt lugnare och efter avklarad uppvärmning var nervositeten som bortblåst och omvandlad till energi istället och jag var taggad till tusen!

Starten gick i Kungsbacka och banan följde sedan gamla E6an till Lindome där man vände och sprang samma sträcka tillbaka igen. Föga inspirerande bansträckning men första milen gick ändå lekande lätt och jag låg långt före tränarens utsatta tidsplan som skulle ge en sluttid om 1.19.05. Sprang bara och njöt och tänkte flera gånger på hur himla roligt det är att springa!
Sedan kom vändpunkten (i dubbel bemärkelse...) i Lindome och jag insåg att jag hade sprungit första milen i medvind, då behöver man ju inte direkt vara raketforskare för att räkna ut att den väntade sista milen skulle avklaras i motvind.
Goodbye till det personliga rekordet var således min slutsats när det plötsligt kändes som om man tog två steg fram och ett tillbaka - inte lika kul med löpning längre...
Som tur var fick jag just som det var som allra jobbigast sällskap med en kille som hjälpte till att dra upp farten och just som jag var beredd att släppa hans rygg och ge upp sa han några peppande ord och uppmanade mig att inte släppa. (dagens ros till honom!) Tänkte till en sekund och kom fram till "att det har han rätt i, jag ska f-n inte släppa nu" så jag bet mig fast och när vi närmade oss stan för de sista 2-3 km hamnade vi i lite bättre vindskydd och då insåg jag att jag hade massor krafter kvar! Avslutade med att springa en km mellan 19km-20km i 3.30 fart och en km mellan 20-21km i 3,41 fart, en underbar avslutning! Klev över mållinjen på nytt pers på 1.19.01 och jag hade följt tränarens tidsplan sånär som på 4 sek och fick gå under magiska 80min! Vann dessutom loppet med ca 7 min marginal till andraplatsen!

Glad löpare i väntan på prisutdelning.

Vilken maja hade ni valt, den för nr 1 eller den för nr 2??
Historiskt sett brukar jag må riktigt dåligt efter tävling och ha svårt att äta, dricka eller göra något alls. Så var inte alls fallet idag varför hemresan innehöll ett pit-stop på Freeport där jag passade på att fynda världens bästa schampoo/balsam till vrakpris - 2 stora flaskor Tigi Bed Head för 399kr!
Hjälpte även brorsan att fynda brallor och bjöd min härliga fanclub på en lång, god och välförtjänt lunch!


Dagens fynd!!
Imorgon ska jag ha näst intill träningsfritt, (endast 10km återhämtningsjogg på morgonen) och därefter ska jag och min personal shopper/bästis Annette och hennes 3 månaders fina bebbe Stella ha en heldag tillsammans innefattande shopping och fika. Del 2 av uppdatering av garderob imorgon alltså, fast nu med betydligt roligare kläder än löpartajts och t-shirtar...

fredag 15 april 2011

Julafton

Idag var det som julafton, en hel låda med sprillans nya tränings- tävlings och överdragskläder anlände rykande färska från tryckeriet där de blivit utsmyckade med mina snälla sponsorers logotyper. Som ett lyckligt barn på julafton slet jag upp paketet och har därefter provat vartenda plagg framför spegeln; långa tights, korta tights, t-shirts, linnen, jackor, mysbyxor, väst, hoodie... Det är nästan löjligt hur mycket roligare man tycker att det ska bli att träna och tävla nu när man har en helt ny träningsgarderob för 2011.
Tack Ernst & Young, tack Levi Peterson Industri AB, tack Åsas Tomtebod AB, tack High Chaparral och tack Hans Dolck Verktygsfirma!


Jossan fashion colletion 2011
På tal om träning och tävling, imorgon är det ju dags att mäta krafterna på Kungsbacka halvmarathon.
Har en tendens att bli en aning manisk inför viktiga tävlingar, det är väldigt väldigt viktigt att allt är precis som vanligt. Vissa ritualer är mer normala; äta på ett visst sätt, sova ett visst antal timmar, alltid värma upp på samma sätt osv. Andra ritualer är mer udda som att jag t e x måste lyssna på Paradise City med Guns and Roses. Har också en tendens att gräva ner mig i tankar och inte bli särskilt pratsam. Kort sagt; man vill inte hänga med mig kvällen innan/timmarna innan en tävling.
Som tur är så är jag inte en erimit utan har ganska många vänner, en stor familj och framförallt en man som offrar sig och står ut med mig trots mina små manier inför tävling - det är ju trots allt inte tävling varje dag och övriga dagar är jag näst intill normal om jag får säga det själv!
För en gångs skull behöver dock inte detta gå ut över någon annan då min andra, bättre hälft har flytt fältet för fotboll och pilsner i Munchen så jag har i lugn och ro, utan dåligt samvete för att vara osocial, fått följa mitt utstakade mönster och spenderat denna mycket festliga fredagskväll med att äta spagetti med köttfärsås och rårivna morötter och planen är att sova senast klockan 22.00. Glammigt...

Formen känns bra inför morgondagen, har inte ont någonstans och benen var pigga och motivationen på topp på dagens träning. Hoppas innerligt att jag nu för första gången på länge ska få överträffa mig själv på halvmarathon, som faktiskt är den distans jag en gång började tävla på, men som de senste åren inte riktigt har gått så bra som jag önskat.
Imorgon känns placering fullständigt oväsentligt men snälla, snälla Tomten, jag önskar mig ett nytt personligt rekord med mig hem och kanske, kanske att man även kan få nöjet att spränga 80min vallen?!

onsdag 13 april 2011

Deklarationskväll

Auktoriserad redovisningskonsult. Revisionsbyrå. Deklarationer. Bokslut. Årsredovisningar. Månadsavstämningar. Bokföring.  Kanske inte direkt ord som får det att pirra i kroppen?!
För mig är det vardag, mitt levebröd och ett yrke jag verkligen älskar. Kanske är det inte i första hand arbetsuppgifterna som får mig att skutta till jobbet med glädje varje dag utan mest gänget jag jobbar med. Vi har en härlig blandning av personligheter där det alltid finns någon som är beredd att pigga upp när man har en dålig dag.
Just nu är det deklarationstider och för att hinna leverera samtliga deklarationer i tid till Farbror Staten har vi infört deklarationskvällar. Deklarationskväll innebär att alla jobbar över, släpper allt annat jobb klockan 17.00 och bara deklararerar till klockan 21.00. Tråkigt?! Icke!
Man hade kunnat låta det vara precis så tråkigt som det låter, stänga in sig på sitt kontor med en hög deklarationer, bara fokusera på att vara effektiv och att få komma hem så snart som möjligt.
Eller, så kan man göra något kul av det genom att tävla med kollegorna om hur många deklarationer man hinner göra, köpa hem lite god mat till kontoret och ha en gemensam inställning att man ska ha en myskväll tillsammans och helt plötsligt är det alldeles, alldeles underbart...
Detta stämmer bra in på min filosofi; det finns alltid något skoj som gömmer sig bland det som verkar tråkigt och tar man sig bara tid att leta reda på det roliga kan det mesta som verkar trist bli till något kul här i livet!

Idag fick gänget dock klara sig utan mig på deklarationskvällen. Klockan 17.00 avvek jag från festligheterna och förlorade deklarationstävlingen på Walk Over. För att vara i toppform till lördagens halvmara var det inte läge att pussla med träningen eller att jobba en 12 timmars dag så istället spenderade jag kvällen med ett par timmars distanslöpning i duggregnet och ordentlig återhämtning med bra mat och slappande i soffan.
Hur kändes då formen på dagens pass?!
Ta en del trötta ben från helgens terrängtävling, addera 2 lika delar av behandling/misshandel av kiropraktor och massör, blanda i ett par distanspass och toppa med några 200-ingar i regn och kyla och voila; du har två trötta ben som inte är särskilt sugna på att springa varken fort eller långt!
Men det är många dagar kvar ännu. Dagar som ska fyllas med mycket sömn, bra mat och lätta träningspass för att istället kunna krydda kakan med lika delar av segerns sötma och nytt personligt rekord på lördag...

söndag 10 april 2011

Terräng DM

För att citera Susanna kallur; "det är som om en liten häckdjävul har tagit över min kropp", fast en löpardjävul i mitt fall. Jag känner inte igen min kropp, har en helt annorlunda känsla - så stark, så lätt, så bra flyt - att springa känns plötsligt så lätt och naturligt. Som om jag äntligen har hittat en balans mellan träning, kost, vila och hela livspusslet i helhet. Allt är så lätt!

Igår skulle jag utmana mig själv och prova något nytt, jag skulle prova på 4000m terräng. Vad har en seg, långsam marathonlöperska att göra på en 4000m tävling?! Ingenting om man frågar mig men Mr Coach bestämda uppfattning var att just för att jag är feg och tveksam till att prova nya distanser skulle jag vara med för att ge mig själv en mental utmaning. Då Mr Coach ord är min lag åkte jag till Kalmar med inställningen att jag skulle se, lära och få en bra genomkörare inför nästa helgs halvmarathon.
Efter en tidig morgon och en lång resa till ett soligt, varmt men mycket blåsigt Kalmar genomfördes en ordentlig banbesiktning (konstaterade förvånat att tävlingen skulle gå på gräs??!!) och en utförlig uppvärmning innan det var dags för start.
Taktiken var att hänga med täten så länge jag orkade och om jag fortfarande var med in på sista varvet skulle jag försöka mig på en långspurt då en seg marathonlöperska inte skulle ha en chans i en spurt.
Men löpardjävulen hade andra planer. Han tog över min kropp och helt plötsligt var jag snabb och stark vilket ledde till att jag upplevde de två första varven som obekvämt långsamma. Löpardjävulen tog över mina ben och bad; "spring fortare, fortare"! Men min hjärna ville följa taktiken och la i bromsen och följde istället de andras fart. På varv tre av fyra kom en överraskande fartökning från en av de andra tjejerna och i ovanan att växla tempo bjöd jag på 10m innan jag fattade vad som hänt och sedan var det omöjligt att jaga ikapp en så stark och taktisk löpare.
4 sekunder efter segraren sprang jag i mål, lite missnöjd över att känna att jag inte tagit ut mig 100% och att jag inte i första hand förlorade på att vara en svagare löpare rent fysiskt utan för att jag inte var lika smart och duktig taktiskt som den starka segrarinnan. Med facit i hand tror jag att det bästa hade varit att låta löpardjävulen segra, att inte vara så förståndig utan att våga lita på känslan och göra mitt eget race.
Å andra sidan är jag nöjd över att jag vågade prova något nytt och glad över att jag faktiskt tyckte att det var roligt - jag hade riktigt, riktigt kul i spåret idag!

Men den där löpardjävulen som bott inom mig de senaste månaderna får gärna permanent uppehållstillstånd i min kropp. Han ger mig krafter jag inte visste att jag hade och gör mig förvirrad och förvånad över vad jag kan prestera. På lördagens halvmara ska jag lämna förnuftet hemma och lyda honom från första steget, det har han förtjänat!

Villstads representanter: Adam, 6e plats i P17, Amelie segrare i F19 och Kenyanen 2a i damklassen.
Men livet är ju inte bara löpning. Efter avslutad tävling var det dags att tvätta leran från skorna och svetten från kroppen och ta fram den andra, lite glammigare sidan av Kenyanen och ta fram sminkväskan och "den lilla svarta" för att spendera kvällen på tjejmiddag med god mat, prat och en avslutning på dansgolvet på Harrys.
Seriös marathonlöpare som man är var jag såklart chaffis för kvällen vilket tyvärr innebar att man gick miste om middagens noga utvalda viner men efter ett par små "smuttar" hittade jag i alla fall ett underbart dessertvin som kommer att inhandlas till kommande middagar under tävlingsfria perioder.

Nu är det söndag igen, lite träning, lite hemmafix och framförallt lite tid med min andra hälft som jag inte träffat sedan i torsdags står på schemat och sedan väntar en helt ny outforskad vecka!
God söndag mina vänner!

torsdag 7 april 2011

Tid för eftertanke

Cancer. Denna läskiga parasit som äter sig in i folks kroppar och förstör så många människors liv. Varför finns det sådana sjukdomar? Vad är meningen?
På senare tid har alltför många både nära och mer avlägsna bekanta drabbats av denna pest som angriper ung som gammal, kvinnor som män och bara en massa människor som absolut inte förtjänar det. För min kära svärmor fick sagan ett lyckligt slut, hon är nu frisk efter ett års kamp och har på många sätt visat för mig och många andra att med positivt tänkande och vilja reder man ut det mesta. För alla drabbade slutar det dock inte lika lyckligt vilket jag blev påmind om idag...

Kanske måste det ibland hända lite tråkiga saker för att man ska få perspektiv på livet och inse vad som faktiskt är väsentligt?
Just idag tänker jag därför extra på att vara tacksam över allt jag har; jag är frisk, jag har ett roligt jobb, jag har en härlig familj, fina vänner, är gift mitt livs kärlek, har mat på bordet, tak över huvudet...

Och just därför tänker jag från och med denna sekund sluta ha ångest och vara nervös över något så futtigt som att göra bort mig på lördagens Terräng DM - trots att jag ger mig ut på hal is och springer en distans jag aldrig sprungit och dessutom i terräng som jag aldrig springer. Istället tänker jag vara tacksam över att jag kan vara med, se fram emot det med glädje och som en rolig utmaning. För vad är en fajt mot klockan i löparspåret mot en fajt för livet i sjukhussängen?!

tisdag 5 april 2011

Budapest

Åh denna ljuva skapelse, en perfekt kombination av maräng, grädde, choklad och frukt. Dessutom vackert levererad i en exklusiv, fin design i form av en liten rulle för att extra utmärka sig som tårtornas Rolls Royce. Denna kära vän har funnits med mig sedan barnsben då jag varje gång det var min tur att välja fika på Kindbloms lyckades få en Budapest med mig hem. Otaliga är de födelsedagar som har krönts med en Budapest och när det var dags att bli fru Ambjörnsson var det den givna bröllopstårtan, fast "utbakad" och i flera våningar...

Men sällsynta är de regniga, grå tisdagskvällar då jag får möjlighet att träffa min gamla vän varför idag är en mycket speciell tisdag. Efter avslutade 300m intervaller på idrottsplatsen i Villstad hade mina fina klubbkompisar förberett med kaffe och Budapest för att gratulera till min seger i Barcelona!
Vem kan motstå något sådant?! Alla mina principer om vad man bör och inte bör äta efter ett dödligt jobbigt intervallpass åsidosattes för en dag och med glädje njöt jag av min tårta, mitt personliga rekord, min seger och över att jag har så fina klubbkompisar!

Johanna och Amelie laddar för att hugga in på my precious...


söndag 3 april 2011

Sköna söndag

Sitter här med fötterna i ett fotbad och en kaffekopp i handen och njuter av en mycket skön söndag.
Dagen inleddes sällsynt tidigt för att vara söndag, klockan ringde redan 07.00 för morgonjogg med storebrorsan. Fantastiskt att få ge sig ut på morgonjogg när det är ljust ute och 10 grader varmt, för första gången i år sprang jag utan vantar och vi mindes båda två ett gemensamt 38km pass i Stockholm för en månad sedan då termometern visade -22 grader när vi startade...

När vi kom hem från passet väntade våra respektive på oss och det var dags för att avsluta vår gemensamma helg med en lyxig frukost på Hestraviken, en herrgård ett par mil utanför stan.
Frukosten är verkligen fantastisk och det allra bästa är att det är så mycket som är hemlagat - brödet, müslin, yoghurten, juicen vilket gör att det känns som om de har ansträngt sig lite extra. Miljön är dessutom helt fantastisk med b la öppen spis i restaurangen vilket gör att man gärna sitter där i lugn och ro och äter och umgås i flera timmar. (vilket vi också gjorde...)
Tyvärr var det sedan dags för brorsan å svägerskan att åka hem till Stockholm igen, önskar verkligen att de bodde här så att man kunde ses oftare - men kanske är det just för att de inte gör det som det känns så himla mysigt när vi väl ses!

Väl hemma i lägenheten igen infann sig den där tomheten som alltid kommer när man har haft huset fullt med härliga gäster och man helt plötsligt är själva igen. Varken jag eller Jonne hade inspiration att ta oss för något vettigt och bestämde oss för att göra just det - alltså inte göra något vettigt, så jag kastade mig över del 1 i en ny kriminaltriologi skriven av Stefan Tegenfalk som jag inhandlade tidigare i veckan.

Efter ett par timmar blev dock rastlösheten för stor, passade ju bra då att dagens andra träningspass stod på schemat - 10km varav 5km snabbdistans. Helt galet vad kroppen kan kännas lätt ibland, tyckte inte att jag tog i men ändå hade jag hur mycket kraft som helst och snittade 10sek snabbare/km jämfört med samma pass förra veckan och då mådde jag illa och skakade jag av trötthet efteråt - nu var jag ärligt talat oberörd. Kroppen är allt konstig!

Men lika fort som pulsen gick upp har den nu gått ner igen och rastlösheten är borta. Tänker därför inte göra något vettigt nu heller utan istället fortsätta sippa på mitt kaffe och kolla in "the social network" på DVD.
Undrar dock hur dammråttorna under sängen ska försvinna medan jag kollar på film? Ska prova att öppna balkongdörren och se om de hittar ut själva...

Trevlig kväll!

lördag 2 april 2011

Stora och lilla kenyanen

Lördag morgon innebär alltid att mitt favoritpass står på schemat; lång och lugn distans!
För mig är detta löpning när den är som allra bäst; man får vara ute i den friska luften i flera timmar, springa stillsamt i den farten som känns bra för dagen och bara låta tankarna flyta iväg medan man tillryggalägger kilometer efter kilometer. Har jag en bra glömmer jag tiden och bara njuter av omgivningarna och tystnaden varför jag alltid försöker förlägga dessa pass på så fina och stillsamma platser som möjligt - i skogen, vid en sjö eller på någon fin landsväg genom byarna runt vår stad.
Har jag en dålig dag kan det vara desto mer slitsamt och börjar jag då räkna ner hur långt jag har kvar redan efter två-tre kilometer kan de resterande 30-35km kännas som en evighet - oavsett vad det är för väder och hur vacker runda man än springer. Lyckligtvis är dessa dagar ganska lätträknade!

Idag var upplägget annorlunda. Min bror med fru är hemma på besök vilket för ovanlighetens skull innebär att jag får sällskap på träningen!
Efter en tidig frukost med övriga familjen var det dags för den stora och den lilla kenyanen att ge sig ut på distanspass, 28km var önskemålet från den stora kenyanen så den lilla kenyanen anpassade sig till sin gäst med enda kravet att få välja en runda med mjukt underlag då jag haft lite ont i en höft/fot senaste veckan varför vi gav oss iväg till en av mina bästa skogsvägar.
Skogsvägarna hade dock förvandlats till gyttjebad efter töväder och regn varför vår löpning fick bedrivas på ett bedrövligt underlag - när det var som bäst sprang vi på vattensjuk grusväg, när det var som sämst sjönk vi ner i 2 dm lera... Som grädde på latten skulle jag dessutom improvisera och testa en ny väg där skogsägaren varit vänlig nog att avverka all skog och låtit den vara liggande så att vi fick klättra över alla stockar och snubbla över stubbar.
Redan efter 20km var jag trött i rygg och vader efter denna kombinerade löpning/styrketräningsupplevelse, men upprymd över glädjen att faktiskt ha någon att prata med under passet försvann ändå tiden löjligt fort och plötsligt är vi hemma igen. Men, med 29,3km på GPS:en kunde jag bara inte avbryta - på klassiskt löparnördigt sätt var jag tvungen att få 30km i dagboken varför jag fick ta ett extra varv runt kvarteret. Den stora kenyanen skakde på huvudet åt den lilla kenyanen och ägnade sig åt stretching medan den lilla kenyanen irrade runt kvarteret och grannarna fick ytterligare fog för att granntjejen nog inte riktigt är som alla andra...


Nu blir det engelsk ligafotboll i tv-soffan med maken, bröderna och svägerskan innan hela familjen ska skämmas bort med middag hos mamma ikväll.
Imorgon bitti blir det lätt morgonjogg innan vi tar med oss stockholmarna till Hestravikens mycket härliga frukostbuffé som jag vill rekommendera till alla; hembakat bröd, hemmagjord müsli, pannkakor, färskpressad juice i en underbar herrgårdsmiljö.

Dagens tips: om foten ömar på ovansidan, snöra skorna "omvänt" så får ni trycket på ett annat ställe!


Då har man blivit med blogg...

Äntligen har jag fått ändan ur vagnen och tagit mig ut i cyperspace!
På den här bloggen kommer ni att kunna följa framförallt min framfart i löparspåret och hur mitt liv som löpare ser ut men målet är att även låta er få en liten inblick i livet runtomkring och hur jag kombinerar elitsatsningen som marathonlöpare med mitt liv som redovisningskonsult, vän, hustru, syster, dotter...

Min förhoppning är att bjuda på inspiration till andra löpare, både på motions- och elitnivå, och även en möjlighet att följa min vardag för de vänner och familjemedlemmar jag inte hinner träffa så ofta som jag önskar.

Mycket nöje!!