Terräng DM

För att citera Susanna kallur; "det är som om en liten häckdjävul har tagit över min kropp", fast en löpardjävul i mitt fall. Jag känner inte igen min kropp, har en helt annorlunda känsla - så stark, så lätt, så bra flyt - att springa känns plötsligt så lätt och naturligt. Som om jag äntligen har hittat en balans mellan träning, kost, vila och hela livspusslet i helhet. Allt är så lätt!

Igår skulle jag utmana mig själv och prova något nytt, jag skulle prova på 4000m terräng. Vad har en seg, långsam marathonlöperska att göra på en 4000m tävling?! Ingenting om man frågar mig men Mr Coach bestämda uppfattning var att just för att jag är feg och tveksam till att prova nya distanser skulle jag vara med för att ge mig själv en mental utmaning. Då Mr Coach ord är min lag åkte jag till Kalmar med inställningen att jag skulle se, lära och få en bra genomkörare inför nästa helgs halvmarathon.
Efter en tidig morgon och en lång resa till ett soligt, varmt men mycket blåsigt Kalmar genomfördes en ordentlig banbesiktning (konstaterade förvånat att tävlingen skulle gå på gräs??!!) och en utförlig uppvärmning innan det var dags för start.
Taktiken var att hänga med täten så länge jag orkade och om jag fortfarande var med in på sista varvet skulle jag försöka mig på en långspurt då en seg marathonlöperska inte skulle ha en chans i en spurt.
Men löpardjävulen hade andra planer. Han tog över min kropp och helt plötsligt var jag snabb och stark vilket ledde till att jag upplevde de två första varven som obekvämt långsamma. Löpardjävulen tog över mina ben och bad; "spring fortare, fortare"! Men min hjärna ville följa taktiken och la i bromsen och följde istället de andras fart. På varv tre av fyra kom en överraskande fartökning från en av de andra tjejerna och i ovanan att växla tempo bjöd jag på 10m innan jag fattade vad som hänt och sedan var det omöjligt att jaga ikapp en så stark och taktisk löpare.
4 sekunder efter segraren sprang jag i mål, lite missnöjd över att känna att jag inte tagit ut mig 100% och att jag inte i första hand förlorade på att vara en svagare löpare rent fysiskt utan för att jag inte var lika smart och duktig taktiskt som den starka segrarinnan. Med facit i hand tror jag att det bästa hade varit att låta löpardjävulen segra, att inte vara så förståndig utan att våga lita på känslan och göra mitt eget race.
Å andra sidan är jag nöjd över att jag vågade prova något nytt och glad över att jag faktiskt tyckte att det var roligt - jag hade riktigt, riktigt kul i spåret idag!

Men den där löpardjävulen som bott inom mig de senaste månaderna får gärna permanent uppehållstillstånd i min kropp. Han ger mig krafter jag inte visste att jag hade och gör mig förvirrad och förvånad över vad jag kan prestera. På lördagens halvmara ska jag lämna förnuftet hemma och lyda honom från första steget, det har han förtjänat!

Villstads representanter: Adam, 6e plats i P17, Amelie segrare i F19 och Kenyanen 2a i damklassen.

Men livet är ju inte bara löpning. Efter avslutad tävling var det dags att tvätta leran från skorna och svetten från kroppen och ta fram den andra, lite glammigare sidan av Kenyanen och ta fram sminkväskan och "den lilla svarta" för att spendera kvällen på tjejmiddag med god mat, prat och en avslutning på dansgolvet på Harrys.
Seriös marathonlöpare som man är var jag såklart chaffis för kvällen vilket tyvärr innebar att man gick miste om middagens noga utvalda viner men efter ett par små "smuttar" hittade jag i alla fall ett underbart dessertvin som kommer att inhandlas till kommande middagar under tävlingsfria perioder.

Nu är det söndag igen, lite träning, lite hemmafix och framförallt lite tid med min andra hälft som jag inte träffat sedan i torsdags står på schemat och sedan väntar en helt ny outforskad vecka!
God söndag mina vänner!