Under frukosten i morse satt jag och surfade runt lite på nätet och läste bl.a. AKleist blogg på löparsajten "Löpning för alla" där det senaste inlägget hade den passande rubriken "mil slaktar ben".
Passande på så sätt att vi verkade vara lite i samma läge just nu, båda med en tävlingshalvmara i benen följt av i princip ingen återhämtning utan istället massa, massa mängd.
Eftersom jag inte har någon uppfattning om hur just han tränar slutar jämförelserna där, men kontentan av hans inlägg var i alla fall att springer man många mil kommer det till sist en dag när benen är så mosiga att man blir tvingad till att, mer eller mindre frivilligt, ta en vilodag.
Jag tänkte verkligen när jag satt där med min ostmacka och mitt kaffe och läste om de slaktade benen att jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag når samma stadium men bad till högre makter att jag skulle klara de två dagar som återstår till måndagens planerade vilodag utan att komma dithän. Har ett snitt på 30km per dag denna vecka och kroppen har trots denna, för mig, stora löpmängd levererat förvånansvärt bra fart på tröskelintervaller, bra känsla på grisiga backintervaller och framförallt har snittfarten på mina lite lugnare distanspass alla krupit ner mot 4,20 fart mot sedvanliga 4,30.
Men till slut blir man tvungen att betala...
Gav mig ut vid åttasnåret i strålande solsken och ett underbart vårväder för 2,5 timme lugn distanslöpning. En helt underbar förmiddag skulle det bli med ledigt från jobbet, favoritpass på schemat (lugn fart, lagom långt) vårkänslor i kroppen och där lyxpasset skulle krönas med en rehabbehandling på fantastiska Amadeuskliniken som är snälla nog att sponsra en seg och mörbultad löpare med både massage och kiropraktorbehandlingar.
Allt började bra med samma härliga känsla i benen som tidigare i veckan, och trots att jag på tränarens order försökte hålla igen lite på farten kunde jag bara inte få benen att gå långsammare än 4,30 fart. Det gick liksom inte bromsa dem, hur jag än försökte.
Så på lätta ben sprang jag och njöt av fågelkvitter, solsken och fantastisk löpform fram till ca 15km då det plötsligt hände något med min kropp.
På en sekund förvandlades den pigga kroppen som svävade över marken till en kropp som kändes som den sprang i kvicksand. Det fanns plötsligt ingen som helst energi kvar i kroppen och jag kände mig helt matt, dimmig i synen, yr, konstig, fumlig men jag kan inte påstå att musklerna i benen eller benen överhuvudtaget kändes särskilt tunga utan det var mer som om hjärnans signaler till benen att springa liksom plötsligt inte gick fram längre. Farten sjönk från en stund till den andra med säkert en halvminut/km och i backarna jag tidigare knappt märkt av kunde jag plötsligt knappt längre ta mig uppför springande.
Soppatorsken var ett faktum.
I det här läget är det inte kul att veta att nästan 20km löpning återstår innan man är hemma och det är i detta läge man förbannar sin bekvämlighet och sitt övermod där jag bestämt mig för att strunta i att ta med mig någon energi då jag just käkat frulle innan passet och räknade med att energin lätt skulle räcka de 2,5timme som jag skulle vara ute innan påfyllning åter skulle ske.
Det brukar det göra.
Tyvärr funkar tydligen inte kroppen som den "brukar göra" när man har en tiodagars period med så många mil i kroppen som i kombination med de sedvanliga alternativpassen resulterat i många, många timmars fysisk aktivitet var dag. Då finns det tydligen inga reserver kvar så jag gissar att min rejäla "ladda inför pass frulle" gick åt för att täcka det redan skrikande energibehovet från gårdagen, dagen innan dess och dagen dessförinnan varför jag gick tom redan efter dryga timmens löpning.
Det positiva i det hela är ju att det är ett problem som är snabbt avhjälpt. Efter att mer eller mindre ha krupit hem de sista två milen tömde jag skafferiet på de snabba energikällor jag kunde hitta och förvånades över vilka underverk choklad, banan och blåbärssoppa kan göra för en blodsockerlåg kropp. En dusch på det så var jag återigen människa nog att först kunna uthärda massagen som gör så ont under tiden men så gott efteråt och faktiskt även hitta energi att jobba några timmar på eftermiddagen.
Dagens lärdom, mina vänner, blir således att aldrig springa långa distanspass under tuffa träningsperioder utan att ha någon form av energipåfyllning redo i fickan, tro en som vet.
Till helgens planerade 40km pass blir det således till att engagera maken för en cykelutflykt i solen med tillhörande langning åt springande fru där förhoppningsvis cykelturen avslutas med en sväng om pizzerian.
Mil slaktar inte bara ben, de slaktar energireserver...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar