Jag har ju i alla fall två friska ben

Förbannade snön under dagens morgonpass.
Inte en enda väg var skottad och jag pulsade i den decimeterhöga snön i en fart som kändes som långsam promenad i kvicksand. När jag någon gång lyckades komma på en väg där någon bil redan hunnit köra och jag fick ett bilspår att springa i kände jag mig som en raket, värsta sprintern i toppform, till jag sneglade på klockan och insåg att den fantastiska sprintfarten motsvarade ca 4,37 min/km. Blir ingen 100m final på OS i den farten direkt. Inte i DM eller ens i Gislavedsmästerskapen heller skulle jag tro.  

Men på något sätt var det ändå lite kul. Jag hade ingen press på att farten behövde vara hög, jag hade inte krav på någon särskild distans utan kunde istället slappna av och försöka göra det bästa av situationen. Jag valde att se detta hinder som extra träning.

Så istället för att svära högt de gånger jag behövde kliva ut i diket för att undvika att bli påkörd av en bil (vägarna blir sjukt smala när de inte är skottade) valde jag att garva och ta några extra steg med höga knän i den djupa snön. Istället för att visa finger när lastbilarna rusade förbi i full fart och blåste stora snömoln mot valde jag att tycka att det var lite härligt med den mjuka snön mot mina kinder och när snön var som allra, allra djupast drömde jag mig tillbaka till den stekheta dagen i somras när strandetappen i Bornholm avgjordes. Strandloppet var oväntat nog min bästa etapp på hela Bornholmsveckan, kanske just för att vi här i norr de senaste åren fått vänja oss vid vargavintrar där snöpulsning (som på många sätt påminner om sandpulsning) är ett naturligt inslag i vardagen.

Efter en timme i snön fick det ändå vara slut på det roliga och när jag slog av klockan på parkeringen och var så trött att jag ville kasta mig ner och vila i närmsta snödriva kändes det ändå lite konstigt att vara nöjd med sitt pass när klockan visar en snittfart om 5.00 plus samtidigt som kroppen känns som efter en tuff tävling. Men det är bara att vänja sig, det är vinter, och jag väljer att tacka vädergudarna för att de planerade om mitt träningsschema så att den lugna morgonjoggen ersattes med en timmes tröskelpass. Extraträning som härdar. Så istället för missnöjd med dålig fart kände jag mig till och med duktigare än vanligt för efter ett sådant här pass har man liksom besegrat motståndet att ge sig ut, skrattat vädergudarna i ansiktet och visat att mig knäcker de inte i första taget. Man känner sig som en ostoppbar hårding som klarar alla utmaningar och övervinner alla tänkbara hinder.

Men strax fick jag lite perspektiv på mitt liv.

För när jag tittade upp genom snön som tyngde mina ögonfransar såg jag min rullstolsburne granne som på något sätt lyckats ta sig ut på parkeringen genom snön och nu väntade på sin taxi till jobbet. ”Du är inte klok, är du ute och springer i det här vädret, hur lyckas du ta dig fram?” frågar han.

Vad svarar man på det? Hur lyckas JAG ta mig fram?
Jag har ju liksom två friska ben som jag helt frivilligt har valt att slösa med genom att använda till att bara för nöjes skull pulsa runt i snön. Den utmanande träningstimmen kändes plötsligt ganska futtig jämfört med den utmaning det måste innebära att klara en vardag i rullstol. Att förbanna snön för att den är ett hinder som gör det svårt att genomföra träningen ter sig ju onekligen som ett pluttigt I-Landsproblem i jämförelse med att försöka ta sig till jobbet, till affären eller ens ut för att slänga soporna på oskottade vägar när man färdas i en rullstol.
Det var plötsligt inte jag utan min granne som visade sig vara den ostoppbara hårdingen som klarar alla utmaningar och övervinner alla hinder. Respekt.