Sista dagen innan vila

Vaknar till med ett ryck och känner mig långt ifrån färdigsövd. Ber en bön om att klockan ännu inte är morgon, behöver vila någon timme till. Blundar med båda ögonen när jag vänder mig mot klockradion, räknar tyst till tre innan jag försiktigt öppnar ena ögat och tittar på klockan med rädsla för att den ska visa att det är dags att stiga upp.

02,15.

Gud har hört min bön. Tre timmar kvar i sängen.

Proceduren upprepar sig sedan två gånger till innan klockan obönhörligt skräller att det är dags att stiga upp. Det är dags för 45min intervaller på crosstrainer + 45min spinningklass och jag känner att lårmusklerna ju inte ens har slutat pulsera efter det tvåtimmarspass som avslutades 20.00 igår kväll. Skit också.

Istället för att som vanligt flyga upp ur sängen och tyst som en vässla lämna rummet för att inte väcka min fina J hör jag mig själv desperat utbrista att "fy FAN, jag orkar inte". Ett omedvetet rop på hjälp i hopp om att jag på något sätt ska komma undan plågan, om att den som sover på andra sidan dubbelsängen skulle säga några tröstande ord om att jag nog ändå borde hoppa över passet om jag är så trött eller att man med två veckor i rad med 20+ träningstimmar på kontot och fjärde dagen i rad med bagarväckning klockan 5 verkligen har förtjänat att ligga kvar. 

Men personen jag delar säng med har plötsligt bytt skepnad från kärleksfull make till PT så mitt rop på hjälp möts endast med en puff på axeln och orden "Bit ihop nu, gå upp med dig och kör. Vila  imorgon". Sen vänder han sig om och somnar.

Han har ju rätt. 

Vi vet ju dessutom båda två att jag ändå inte skulle lyssnat och skippat träningen bara för att jag är trött. Men lite medömkan kunde ju ha suttit fint.

Som i en dimma drar jag på mig träningskläderna, plockar ihop träningsväskan och knallar ner för trappan men sätter mig och vilar på sista trappsteget, redan trött i benen. Det här kommer aldrig att gå!

Fy fan vad jag hatar min tränare.

Fy fan vad jag hatar elitidrott.

Grubblar en stund över hur problemet ska lösas och kommer fram till att idag behövs drastiska åtgärder om passet ska bli genomförbart. 

Så jag startar kaffemaskinen, shottar två superstarka koffeinbomber och klipper en sockerstinn energibar som mest liknar och smakar som en chokladkaka. Tio minuter senare står jag på crosstrainern och även om kroppen fortfarande känns  mosad är i alla fall hjärnan så speedad av socker och koffein att jag håller mig vaken och fokuserad.

Första kvarten på crossen är vidrig. Negativa tankar jagar mig och att köra 90min känns som ett berg att bestiga. Vill kliva av. 

Peppar huvudet med att det är jobbigt att springa marathon också. Att man även då har svackor. Att man måste träna på att bita ihop och härda ut. Att jag just nu bygger pannben. Att träning inte alltid kan vara rolig och lätt.

Så plötsligt har 45min passerat och det är dags att knalla vidare till spinninghallen där Les Mills passet spinning RPM just ska starta och jag får välkommet sällskap i träningen.

Hoppar upp på hojen (eller nej, hoppar gör jag definitivt inte, släpar mig upp på cykeln med ett litet falskt leende och en låtsatshurtig morgonhälsning till träningskamraterna) och börjar trampa.

Vill kliva av nu också.

Blir dock istället förbannad över att benen är så trötta att jag knappt får runt tramporna. Blir så förbannad att det slår över och jag bestämmer mig för att sluta tycka synd om mig själv och istället köra extra hårt. Jävlas kroppen med mig ska jag minsann jävlas tillbaka. 

Dagens första pass skulle enligt plan vara hyfsat lugnt och kvällspasset bestå av hård intervallstege. I någon form av ologisk trötthetsdimma bestämmer jag mig för att köra stenhårt redan nu - med tanke på hur sliten jag är vet man ju aldrig om man verkligen kommer att orka köra hårt på nästa pass och eftersom man inte vill riskera att att gå igenom dagen utan något hårt pass är det lika bra att svina på redan nu för säkerhets skull. 

Så jag maxar mig totalt, ligger över styret sista intervallerna och dör trötthetsdöden när klassen äntligen är över.

Nu kommer jag definitivt inte orka köra bra på kvällens intervallstege. Bra tänkt Jossan, verkligen. Duktigt. Smart.

Efter att i väntan på mitt tåg till Stockholm smällt en stadig frulle toppat med tre koppar kaffe på det till stationen närliggande hotellet ser jag nu fram emot att sova några timmar på resan och en liten gnutta hopp har ändå tänts om att få vakna full av energi till träningsperiodens allra sista pass som väntar när jag kommer fram.

För det är ju ändå en viss tillfredställelse att få till den där sista dagen som knyter ihop säcken och kompletterar två grisveckor där man fått till vartenda pass helt enligt plan. Det är då man kan vila med ro.

Jag längtar till imorgon.