När man tror att man äntligen är på väg upp och persen under sommaren radat upp sig. När vårens strul med småskavanker, kollapsen på Varvet toppat med magsjukan inför Stockholm marathon börjat bli vaga minnen. När man börjat blicka fram mot höstens stora mål Berlin marathon, den stora revengen, där jag ska visa mig själv och världen att jag är värd att kalla mig marathonlöpare.
Då kommer nästa smäll, då återvänder den objudna gästen, hej igen maginfluensa.
Vaknade i måndags, taggad till tusen för de två veckor av gristräning som stod på agendan som formtoppning inför Berlin. Inga mer tävlingar, bara mängdträning och full fokus på Det Stora Målet. Hann med morgondistansen på 22km och ett besök hos massören innan det roliga var slut och svettning i löparspåret byttes mot feberfrossa, kramp i benen av trötthet mot kramp i magen, långa härliga distanspass i skogen mot intervallpass till toan.
Säg marathon till min kropp och den svarar med att leverera magsjuka. I våras en vecka innan loppet, nu en månad innan.
Jag vet att maran inte är körd, långt ifrån, men det var inte såhär jag hade tänkt mig. Inte såhär det skulle vara.
Jag skulle ställa mig på linjen och känna att jag var 100% förberedd. Jag skulle ha sommarens personliga rekord med mig som en ryggsäck full av självförtroende. Jag skulle ha en kropp stark av det nya kostprogram jag så noga följt.
Nu får jag tänka om, prioritera att bli frisk och utarbeta en ny plan efter de nya tristare förutsättningarna.
2012 går nog trots allt till historien som ett av mina struligaste löparår.
Det var ju inte så det skulle bli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar