torsdag 27 september 2012

Berlin Marathon, nu kommer jag!

Så är vi då inne på sista dagarna innan maraton. Dessa sista så jobbiga dagar där man kastas mellan hopp och förtvivlan, där man ena stunden är säker på att man kommer att göra sitt livs lopp för att nästa stund vara lika säker på att man inte kommer att starta för att man nog börjar bli sjuk. Man lever i sin hyponkondri-bubbla och sover varenda sekund man kan, överkonsumerar vitaminer av rädsla för att bli sjuk, spritar sina händer tills de blir nariga och torra och är arg (rentav hatisk) på varenda person som vistas i ens närhet och visar minsta tecken på förkylning. Ena sekunden är man full av självförtroende när man summerar alla fina träningstimmar man har bakom sig, nästa sekund analyserar man sönder dessa timmar och hittar tusen saker man kunde gjort annorlunda.
Alla ni därute som tävlar vet hur det är, samma sak inför varje viktigt lopp, och ni andra som följer min blogg har fått denna ångest beskriven för er så många gånger förut att jag lämnar det därhän denna gång. Ni vet hur jag känner just nu.

Istället fokuserar vi på vad jag hoppas, förväntar mig och tror om helgens utmaning:
Jag hoppas: Att min kropp visar sig från sin piggaste sida. Att jag får må bra under loppet och inte får ont någonstans. Att jag slipper strul med magen eller andra problem. Att vädret blir bra och stämningen på loppet är trevlig. Och så hoppas jag på pers.
Jag förväntar mig: Ett välorganiserat lopp, vi snackar trots allt en av världens största maraton som dessutom äger rum i Tyskland där ”alles in ordnung” är ledordet. En pannkaksplatt bana som ska passa min dåliga backteknik och obefintliga benmuskulatur som hand i handsken. Bra draghjälp tack vare det enorma startfältet.
Jag tror: Att det kommer att vara tufft att nå upp till mitt mål om nytt pers. 2,45 är inget jag gör vilken dag som helst och något som kräver att både min kropp och alla yttre förutsättningar är 100%. Men jag tror också att jag är bättre förberedd nu än någon gång innan när jag har startat ett maraton varför jag, pers eller inte, tror att jag kommer att kunna prestera ett resultat som jag är nöjd med. Träningen i veckan har känts grymt bra och efter att ha känt mig riktigt hösttrött och sömning i början av veckan börjar jag nu känna mig pigg och riktigt, riktigt taggad!

Utöver mina förhoppningar och förväntningar på helgens idrottsliga prestationer hoppas jag även på en trevlig helg i en för mig ny stad. Stannar i Berlin två dagar efter loppet för att hinna turista och hoppas då på trevliga restaurangbesök, bra shopping och att hinna med diverse sevärdheter som min nyinförskaffade reseguide samt vänner och bekanta tipsat om.
Förhoppningarna på en trevlig helg ökade än mer när jag idag pratade med brorsan, som också ska springa maran, och vi konstaterade att vi ovetande av varandras bokningar lyckats ordna boende på samma gata i Berlin endast några hundra meter ifrån varandra. Hur stora är oddsen för det? Känns som om det finns ganska många gator och hotell att välja på i Berlin. Nu kommer vi enkelt att kunna njuta av underbart sällskap av brorsan med familj under helgen vilket känns som en riktig höjdare!

Men de goda middagarna, shoppingrundan och museibesökandet kommer att upplevas som betydligt trevligare om jag får uppleva dem nöjd efter ett bra lopp än om de ska upplevas med en känsla av besvikelse i kroppen…

3 kommentarer:

  1. Restaurang Austria i Kreuzberg har gigantiska
    wienerschnitzlar. Väl värt ett besök ! Lycka till !! / Gerd

    SvaraRadera
  2. Stort Lycka till!!
    //Jonas

    SvaraRadera
  3. Stort lycka till från din supporterklubb i Sollentuna, för närvarande utlokaliserad till Italien..! Vi håller en tumme för dig och en för brorsan! Kram!

    SvaraRadera