Dag 1, PlayItas

Igår firades nyårsafton traditionsenligt tillsammans med bästa vännerna Nettan och Pelle och deras lilla Stella. Eftersom jag skulle iväg till flygplatsen för avresa mot träningsläger på Fuerteventura redan vid 05.30 på nyårsdagens morgon och min fina J snällt nog lovat att offra sig genom att följa med som chaffis var planen att inte låta kvällen bli alltför sen varför vi istället träffades redan på eftermiddagen för att hinna med alla skojigheter som ska hinnas med. Stella skulle grattas på tvåårsdagen, en trerätters middag skulle tillagas tillsammans, sällskapsspel skulle spelas innan vi skulle avsluta kvällen med att skåla in det nya året vid tolvslaget.
Självklart hann vi ju inte allt detta innan klockan var tolv varför uret trots allt ändå visade 01,30 innan vi kom i säng varför man inte direkt var pigg som en nötkärna när det var dags att stiga upp 3,5 timme senare. Gissar dock att det var något lättare för mig som faktiskt skulle iväg på något kul, än för Jonne som faktiskt bara skulle åka bil fram och tillbaka till Göteborg för att vinka av mig för så många suckar och så många fy fan som jag hörde denna morgon har mitt öra aldrig tidigare skådat. Men iväg och fram kom vi och vi hann t o m med att käka frulle på ett fik tillsammans innan det var dags för mig att gå till gaten.

Kalla mig löjlig, men det där momentet när vi skulle skiljas åt och jag liksom ensam skulle knalla iväg åt mitt håll medan han vände hemåt var överraskande jobbigt. Kanske för att jag väldigt sällan reser iväg utan Jonne som sällskap men kanske framförallt för att jag för första gången reste iväg helt utan något sällskap överhuvudtaget. Jag är en person som kan njuta av lugnet i att få vara själv och till och med gillar att vara ensam hemma, att få styra mina egna tider och jag kan verkligen njuta av att bara ha en bra bok som sällskap. Men ändå var det en mycket märklig känsla att sätta sig ensam på flygplanet, att ensam vänta på sin väska på bagagebandet, att ensam åka bussen från flygplatsen till hotellet och att ensam sätta sig på ballkongen och njuta av den fantastiska utsikten utan att kunna dela det med någon.
Jag måste ärligt erkänna att jag hann känna mig riktigt ensam där någon timme innan Ann från Spårvägen messade att Stockholmarna var på väg mot hotellet och att ett första gemensamt träningspass väntade klockan 17.00. Tur att de förbarmar sig över en ensam stackars smålänning på äventyr!

Så nu är vi igång med träningen och jösses vad det ska tränas, jösses vad underbart det var att springa i shorts och linne, att ha lätta skor på fötterna och framförallt att ha fäste i frånskjutet och inte kana runt på snömodd eller isfläckar. Trots den knappa sömnen kändes kroppen så lätt, som en kalv på grönbete och det var inte förrän efter avslutad träning när jag pustade ut i den "kabinbana" jag måste åka från receptionen till mitt hotellrum som ligger allra längst bort och allra högst upp på berget som jag kände hur trött jag faktiskt var. Hade det inte varit för att jag var vrålhungrig efter en dålig matdag som mest bestått av bananer och mackor på flygplanet och jag visste att en middagsbuffé av modell större väntade i hotellrestaurangen hade jag utan problem kunnat krypa ner i sängen och somna redan klockan 19.
Men det gjorde jag inte utan istället tog jag mig ner till matsalen och åt till magen stod i fyra hörn innan jag återigen tog kabinbanan tillbaka till rummet och nu äntligen ska få krypa till kojs och njuta av de nio timmar härlig sömn som väntar innan det är dags för morgonpass.
Ett morgonpass i solen, iklädd shorts, med träningssällskap och med havet som närmsta granne. Nej, värre kan man allt ha det. Mycket värre.

Den här utsikten blir nog inte särskilt svår att stå ut med...