Jag talar såklart om stormen Emil.
Oturligt nog låg vinden på precis från det håll där vi har våra sovrumsfönster varför det var helt omöjligt att sova. Jag är en ganska lugn, kanske t o m lite känslomässigt förlamad människa så jag hanterade det hela med ganska stor ro då det inte kändes som om det var så mycket jag kunde göra åt saken. Jag la en kudde över huvudet och försökte slappna av trots allt oväder från regn som smattrade mot fönsterblecken och vinden som ven utanför och gjorde det omöjligt att sova. Min man har dock lite närmre till känslorna och blev oerhört upprörd och irriterad och började vid tre-tiden på natten fundera på hur han om möjligt kunde göra sig av med fönsterblecken för att dämpa ljudet. Lyckades inte.
Jag i min tur ägnade de vakna timmarna åt att istället försöka fundera ut hur jag skulle lösa problemet med morgonpasset som lurade runt hörnet (går det ens att springa när tegelpannorna flyger i luften??). Lyckades dock slumra till framåt morgonkvisten och när det var dags att stiga upp för just morgonpass upptäckte jag att sovplatsen bredvid min var tom.
Lite förvirrad steg jag upp och började leta efter min make som var så upprörd när jag senast var vaken, hade han gett sig ut på tredje våning för att montera ner fönsterblecken mitt i natten? Letade överrallt i vårat hem (vilket iofs gick ganska fort, bor på 88 kvadratmeter) och hittade honom till slut sovandes på min yoga/stretchmatta i ett rum med fönster mot innergården där det förmodligen var tystare än i övriga lägenheten... Såg inte jättebekvämt ut direkt.
Hur som helst, frågan om morgonpassets vara eller inte vara i stormen kvarstod och tidigare på natten hade jag tagit ett beslut om att packa väskan och åka till gymmet för att springa på löparband då löpning i full storm inte kändes lämpligt. Packade min väska och ställde mig i fönstret och kikade ut över eländet en stund. Stormen var fortfarande kvar och träd låg nerblåsta, flaggstängerna nästan dubbelvikta i vinden och jag hörde på radion att en klass 2 varning utfärdades. Funderade över hur tråkigt det är att springa på löparband och på hur mycket mindre löpning inomhus ger mot "riktig" löpning. Den lilla envisa och målmedvetna Jossan började plötsligt vakna till liv där runt 5,30 tiden och plötsligt kom tankar om att dåligt väder alltid ser värre ut inifrån värmen än vad det egentligen är ute i verkligenheten, att jag kan ångra mig och vända hem igen om det är för bedrövligt och de väl använda orden att det som inte dödar härdar fick avgöra saken. På med löparskorna och ut i skiten.
För första gången vågar jag påstå att den där känslan av att det alltid ser värre ut inifrån faktiskt inte stämde. Det var det värsta väder jag någonsin sprungit i och precis så grisigt som jag föreställt mig.
För varje steg framåt kändes det som om jag tog två steg tillbaka, regnet piskade i ansiktet som om någon kastade småspik på kinderna och ibland var vindarna så starka att det liksom kom så mycket luft att jag inte kunde andas. Kvällen innan hade jag tränat b l a motståndslöpning inomhus med cykelslangar och tyckt att 5*30m var jobbigt, nu var det 15km motståndslöpning som gällde.
Det gick inte fort om man säger så.
Men på något konstigt självplågande sätt gillade jag det. Ju grisigare förhållanden desto mer full i fan blir jag och njuter av att vara ute och plåga mig när jag kanske egentligen borde stannat inne. Man blir kanske inte en bättre löpare av sådana pass men garanterat starkare mentalt, stärkt av tanken att man härdar sig själv och vetskapen att man inte viker ner sig i första taget.
Nöjd och glad kom jag således hem, svidade om till torra träningskläder och avslutade plågan med en timme styrketräning på gymmet innan jag kurade in mig i värmen på kontoret och hoppades att vinden skulle mojna till kvällens distanspass över 20km. Det gjorde den som tur var, och även om det fortfarande blåste betydligt mer än vanligt var det inte någonstans i närheten av morgonpasset. Den motvind som jag en annan dag skulle upplevt som hemskt störande kändes med morgonpasset i färskt minne plötsligt knappast alls och jag upplevde det som nästan perfekt löparväder.
Det är belöningen för att man plågar sig själv ibland mina vänner, man lär sig uppskatta även de halvbra dagarna och blir inte så kräsen.
För övrigt bjöd gårdagen på ytterliggare en riktigt skön och härlig upplevelse när jag plockade ihop för dagen på jobbet och satte igång mitt autosvar på mailen med meddelandet att "Josephine is out of office and will not return until january 17".
Nej, för tänk det gör hon faktiskt inte. Hon ska nämligen på träningsläger till ett soligt och garanterat snö- och stormfritt Fuerteventura och komma hem med snabba, starka löparben och en fräsch solbränna.
Goodbye Emil, welcome sunshine!
du är ju komplett galen.
SvaraRadera=)