Min snabbaste tid på 10km landsväg har jag nämligen gjort på min första mil på halvmaran i Haag och även på ett par andra halvmaror har första milen varit snabbare än mitt officiella pers på distansen.
Samma sak gäller på träning. Så sent som i tisdags höll jag högre fart på ett tröskelpass om 15km än den fart jag har på mitt säsongsbästa över 10km. Och då tyckte jag inte ens att jag pressade mig på max utan att jag var "bekvämt trött", som man ju ska vara på tröskelpass.
Det är något som inte stämmer.
Att jag spöar säsongsbästat på träning må vara en sak då jag bara har sprungit tre 10km lopp i år varav två med osnabb bansträckning helt eller delvis i terräng och ett stadslopp där jag hade en 17mils vecka i benen. Jag har ju inte direkt gett mig själv chansen att springa fort på distansen.
Men för att ständigt springa fortare på halvmaran när jag vet att jag har hälften kvar efter avklarad mil än när jag står på startlinjen och "bara" ska kuta 10km har jag ingen ursäkt.
Dock en förklaring - mental kollaps.
Hur ska jag göra för att bryta mönstret på lördagens Tjejmil?
Förutsättningarna rent fysiskt är inte 100%, jag har tränat hårt inför nästa helgs halvmara och är fortfarande en aning för sliten i kroppen för att kunna få till ett topplopp redan denna helgen. Men slog jag mitt säsongsbästa på träning i tisdags med 40km i 4,34 fart från söndagen färskt i benen borde det ju inte rent fysiskt vara ett problem att göra detsamma på lördag.
Men hur ska jag göra för att förhindra den mentala blackout som gör att det låser sig?
1. Jag ska försöka att inte vara övertaggad och i ren adrenalinkick för att det är race och man ska springa fort kuta i vansinnestempo första biten. Istället ska jag hålla igen och låta kilometer 1 vara ovanligt långsam.
2. Jag ska under ovanstående kilometer försöka hitta det flyt och den avslappnade känsla jag finner på träning och på tävling över längre distanser. Känslan där jag inte spänner mig för att "ojojoj vad fort jag nu ska springa" utan istället är avslappnad och trygg i att jag kan hålla minst lika hög fart när jag flyter och bara låter benen gå.
3. När jag börjar bli rejält trött, vilket man på millopp ofta gör redan med halva loppet kvar, ska jag inte få panik och i rädsla för att inte orka hela vägen slå av på farten bara för att vid 9km inse att jag har en massa krafter kvar. För då är det för sent.
Istället ska jag pressa mig, påminna mig själv om att halva loppet i det här fallet "bara" motsvarar 5km och inte 21km vilket vore fallet om man kroknade efter halva loppet på en mara.
Det är en jäkla skillnad.
4. Jag ska ändå inte underskatta distansen och liksom ta det lite på skoj, med en klackspark eftersom jag "bara ska springa så kort som 10km." Det är ju ingen big deal jämfört med ett marathon, är det ju lätt att inbilla sig. Och det kanske det inte är, men ska man kunna springa det riktigt fort måste man ändå förbereda sig på en viss smärta. Jag ska inte återigen bli överraskad över hur ont det gör och hur jobbigt det faktiskt är att springa 10km utan jag ska vara förberedd på smärtan och tröttheten och vara beredd på att kriga för att hantera den och våga pressa mig lite längre än jag brukar.
5. Jag ska inte ha min sedvanliga (icke)taktik om att springa mitt fortaste så länge det håller och dumdristigt haka på löpare som är snabbare än jag. Istället ska jag likt ett marathonlopp eller halvmarathonlopp göra mitt eget lopp mot klockan och med olika tidsmål utmed vägen som jag kan pricka av, ett efter ett, eller ha som väckarklocka när jag börjar tappa fart och fokus och få en chans att skärpa mig innan det är för sent.
Nämensåattdåså.
Då är det ju bara att göra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar