Jag har i ett par veckor försökt lura mig själv att cykling, simning, styrketräning och för all del till och med jympa och Bodystep är något för mig, men när jag nu var ute i löparspåret blev det så tydligt att det är där i löparskorna jag har min hemmaplan. Varje steg känns så naturligt, varje andetag fyller mig av energi och den friska luften och naturen ger mig något som inget pass på gymmet eller simhallen någonsin kommer att kunna ge mig. Frihet.
Jag behöver inte tänka, inte koncentrera mig för min kropp vet precis hur och vad den ska göra för att på bästa möjliga sätt transportera mig runt uttänkt runda. Rörelsen är så bekant, så invand och så naturlig, nästan som om jag går på autopilot och det känns som om det är just det här jag är född att göra.
Det är bara jag, min andning och ljudet av mina steg mot asfalten, utöver det bara total tystnad. Jag inser att jag älskar stillheten och tystnaden, trots att jag under mina pass på gymmet har tänkt att just det bästa med att vara där är musiken och energin av gruppträningens sällskap. Kanske är det så att omväxlingen förnöjer och att kontrasterna är bra att få, men det är i tystnaden i skogen jag finner ro.
Jag som hatar höstmörkret välkomnade just på dagens härliga comebackpass till och med den detaljen. Jag njöt i mörket och såg det fina i att kunna gömma mig, ingen som ser mina slitna löpartajts och mitt rufsiga hår, ingen som ser när jag snyter mig i handen, ingen som bryr sig om jag springer fyra varv på samma slinga. Jag får vara anonym, ensam och osynlig.
Jag älskar känslan efter ett löppass. Den där tröttheten i hela kroppen som jag inte kan uppnå genom någon annan idrott. Jag har sökt den känslan genom att igår pressa mig med 4km simning, i fredags genom att pressa upp min puls högre än någonsin på ett spinningpass men känslan efteråt nådde ändå aldrig den där känslan jag söker. Den där känslan av att precis hela kroppen är trött, samtidigt som ditt huvud är piggt och du är fullständigt avslappnad för det finns ingenstans jag kan rensa hjärnan och få sådan meditation som på ett lugnt och stilla distanspass i skogen. För jag behöver inte koppla in hjärnan för att kunna springa, kroppen kan liksom själv, och jag kan istället tänka på ingenting. Just därför är problemen jag hade med mig ut som bortblåsta när jag snörar av mig skorna och dagens trötthet som följde med hem från kontoret försvann redan i första backen.
Efter ett avklarat löppass är jag renad i både kropp och själ.
Löpningen gör mig hel, på många sätt.
Jag vet nu att jag är löpare, ända in i själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar