Ett mellanbarn är som mellanmjölk, som landet lagom och varken bäst eller sämst, äldst eller yngst eller särkilt speciell på något vis. Man är lagom och lite bortglömd.
Säger de som tror sig veta. De som har lite för mycket tid över att forska i oviktiga saker. De som gillar att stöpa alla i en och samma mall.
Jag tror dem inte. Att vara mellanbarnet och dessutom enda tjej i vår syskonskara är en guldsits. Men det kanske är för att jag har så grymt, ovanligt och unikt bra brorsor.
Familjens minsting ska ju vara egoistisk, bortskämd och bara vilja bli omhändertagen av alla oss andra men uppenbart är det något fel på vår familjs minsting. Min lillebror ställer nämligen alltid upp och igår när jag hade en tid hos en läkare i Sthlm tvekade han inte en sekund på att offra sin tid på att göra mig sällskap på min resa.
I torsdags kväll satte vi oss därmed tillsammans i bilen för att färdas de femtio milen till vår huvudstad och väl framme såg vår fantastiska storebror till att som vanligt öppna sitt hem och erbjuda oss sovplats även om det innebär att hela hans familj får tränga ihop sig i ett och samma sovrum.
Hela fredagen fick jag sedan sällskap av bästa lillbrorsan som stod ut med att jag ville spendera en timme på löplabbets nya butik - inte för att shoppa utan bara för att se hur den såg ut. Han väntade tålmodigt de 1,5 timme jag var på mitt läkarbesök för att därefter kunna göra mig sällskap till den stora XXL butiken utanför stan där han med ett tålamod från en annan planet stod ut med att jag provade typ sjutton olika plagg medan han provat klart på fem minuter. Efter en och en halv timme lämnade vi butiken, jag nöjd och glad som nybliven ägare till både ny baddräkt, löparjacka, tajts å en låda Swebar. Brorsan lämnade butiken med en ny vattenflaska, men inte en suck eller uttråkad kommentar han lämnade till sin omständliga syrra trots att tiden han spenderat i butiken definitivt inte stod i proportion till hans egna inköp. Grym.
När storebror sedan slutade sitt jobb väntade fredagsmys där syskonträffen förgylldes av bästa svägerskan som den extrasyster hon är kunde ge mig lite omväxling genom att diskutera de tjejigare grejer som jag inte kan lyfta med mina bröder. God mat, ett glas vin, litet slappande i soffan och planering av framtida gemensamma aktiviteter blev den perfekta fredagskvällen innan vi alla somnade gott i vår egen lilla mysiga flyktingförläggning med sängar och madrasser överrallt.
Idag väntade som sig bör en lång och härlig löprunda på Järvafältet innan hemfärd. Bara jag och min storebror, 20km med tid att prata om allt mellan himmel och jord och en chans att pressa varandra lite extra då ingen någonsin skulle erkänna för den andra att man viker sig. Just därför bär det mig emot att såhär efter fjärde löppasset sedan mitt uppehåll behöva konstatera att mina vader är stumma och mina höfter stela som om jag sprungit ett helt marathon. Jag är förvånad över hur snabbt min kropp vant sig av vid stötarna från löpningen, för jag bestämmer att det är det som är orsaken till min stelhet även om min bror kommer vilja hävda att det skulle bero på att han sprungit skiten ur mig.
Min storebror är den person som är mest lik mig här på jorden och innan han öppnat munnen vet jag vad han ska säga, vi gillar samma saker och tänker så likt att det är kusligt. Det som är allra bäst med honom är att han lockar fram sidor hos mig som jag gillar. Jag tycker helt enkelt mer om mig själv när jag hänger med min storebror, om ni förstår vad jag menar, varför jag alltid mår så himla bra när jag fått hälsa på honom.
Det enda som är kass med mina brorsor är att de envisas med att bo så jäkla långt från våra hemtrakter. Men man kan väl inte få allt här i livet...
Min storebrors avkommor är minst lika bra människor som han, och dessutom tio gånger sötare...
Hugo spelar Hugo på paddan, Nora dammsuger. Förlåt alla feminister, men de där stereotypa könsrollerna har vi visst med oss från födseln...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar