fredag 30 maj 2014

Ett annorlunda Stockholm marathon

Nu är jag på plats i Stockholm för att för sjunde gången i rad ställa mig på startlinjen på Stockholm marathon. Den här sjunde gången är dock inte lik någon av de andra gångerna. Den här gången är jag här med en klump i magen, en känsla av enorm tomhet och med sorg i hjärtat. Glädjen vill inte riktigt infinna sig.
Samtliga de sex andra gångerna har min största supporter tillika en av mina bästa vänner och svärmor Gun funnits med. Gun som älskade Stockholm marathon, som älskade mig och som älskade hela den här helgen som var "vår" helg. 
Vår årliga utflykt tillsammans med möjlighet att ta igen massor av kvalitetstid.
Nu finns hon inte mer och jag måste ta mig igenom den här helgen och alla banans 42km utan henne.
Jag vet inte om jag klarar det.

Men även om jag måste klara mig utan bästa svärmor är jag inte ensam. Jag har hela övriga familjen på plats, en femton personer stor skara som ska hjälpa mig runt banan genom att med sina hejarop påminna mig om att jag inte är ensam, att jag är älskad som person och inte för min prestation och att vi är starka tillsammans.
Och om inte det räcker till har jag ju alltid "Mr Hoptimistic" till hjälp, min nya pepp-maskot som jag fick av min fina mamma idag.
         

Imorgon springer jag för Guns skull. 
Tider och placeringar är oviktigt, det som räknas är att jag lyckas ta mig hela vägen runt och får springa in på stadion till hennes minne. 
Imorgon skänker jag också både en slant och en tanke till Cancerfonden och alla cancersjuka människor som inte kan vara med och springa eller på annat sätt få uppleva folkfesten tillsammans med oss andra.
Fuck cancer.

          


2 kommentarer:

  1. Fina, go'a Jossan - jag skrev i en kommentar för länge sen att du visst skulle springa Stockholm Marathon igen - för att hedra minnet av din svärmor. Nu är du där - och du kommer att fixa det! Vi ska heja allt vad vi orkar! Stor kram! ♥

    SvaraRadera
  2. Heja, heja! Du klarar det!!!

    SvaraRadera