söndag 17 maj 2015

Hej hej väggen!

Det är inte alltid som kroppen vill göra det som hjärnan vill att den ska göra. 

Idag stod det långpass på schemat och efter några intensiva dagar med tävling, träning och framförallt en massa lek, bus och gos med syskonbarnen som förgyllt helgen hos oss var jag rätt seg redan innan det var dags att börja kuta. Det var en sån där dag ni vet när det tar lite längre tid än vanligt att plocka fram träningskläderna, man går en extra gång på toa och knyter om skorna både en och två gånger för att man egentligen inte är särskilt pepp på att träna och omedvetet försöker skjuta det framför sig. Som om det skulle bli lättare bara för att man drar på det en kvart liksom. Lite som att kissa på sig för att värma sig när det är kallt ute - en väldigt tillfällig lösning.

Nåväl. Sent om sido kom jag ändå iväg och det kändes helt okej även om det blåste halv storm samtidigt som jag insåg att jag i mitt klädvelande tagit på mig på tok för mycket kläder. Underställ, tisha, regnjacka, pannband och vantar är väl att ta i den 17 maj (även om det blåser) så efter 5km dumpade jag min 1500kr jacka vid elljusspåret och bad en stilla bön att inga klåfingriga människor var ute och motionerade just idag så att den skulle ligga kvar när jag kom tillbaka om ett par timmar.
Efter ett par ganska trevliga inledande mil där jag till och med slogs av att livet som marathonlöpare är rätt trevligt när man myser runt på långpass i skogen och tuggar lite på en bar då och då började kroppen plötsligt protestera lite. 
Det blev rätt segt i benen och jag blev plötsligt lätt illamående. Försökte dämpa illamåendet med att ta ett bett till på den där energikakan som nyss var ganska god men det tog emot och plötsligt kom jag på att energibars faktiskt är rätt äckligt egentligen. Vid 25km började jag även få ont i huvudet, benen blev ännu tyngre, jag började ana ett litet skoskav på ena hälen och undrade också varför jag lagt så mycket krut på att plocka på mig massa kläder men inte tänkt på att ta med mig någon vätska? Hade kunnat göra nästan vad som helst för en mugg vatten i det här läget.
Vid 30km kom dödens motvind som gjorde att mina av trötthet väldigt vingliga ben knappt orkade hålla mig uppe i blåsten, jag började bli dimmig i huvudet och nästan lipfärdig av trötthet. Inte så himla mysigt och lyxigt att vara marathonlöpare längre nu inte. 
Hela kroppen skrek åt mig att ta närmaste vägen hem men det gick ju såklart inte för den där regnjackan som jag dumpat i början av passet skulle ju hämtas upp först och dessutom ska det mycket till för att min hjärna ska tillåta kroppen att avvika från den på förhand bestämda träningsplanen. Så det var bara till att försöka plocka fram något som liknade löpsteg och ta sig de där sista kilometerna via elljusspåret och sedan förnedras genom att springa i pensionärsfart genom hela samhället som därifrån är enda vägen hem.

Efter 35km med en snittfart om 4,43min/km varav de sista 5km på slöa 4,53min/km (jämför med exakt samma pass förra veckan med lätt känsla i 4,37 fart med 4,20 sista femman) stupade jag över tröskeln och reste mig inte från min fosterställning förrän min fina J levererat både vatten och Cola för att ge mig tillräckligt med kraft för att orka krypa uppför trappan till duschen.

Alla dagar är inte bra dagar.
Hej väggen.

     
En Nogger, en kopp kaffe och en etapp av Giro D'Italia efter passet. Lite mer lagom jobbigt.

4 kommentarer:

  1. Jag har följt din blogg under några års tid nu, oftast med stor behållning och mycket igenkänning, är själv löpare fast på en helt annan nivå än du. Det händer dock, som i inlägget ovan, att det skaver lite efter att ha läst. Det handlar om de gånger du blivit riktigt missnöjd med något pass eller lopp, och beskriver det i form av "pensionärstempo

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  2. (hm, bara halva kommentaren kom med innan)

    Jag har full förståelse för frustrationen och besvikelsen de gånger passet inte går som tänkt, och de gånger du inte presterar som du vet att du kan. Jag är lika frustrerad i samma läge. Men hur besviken du än är håller du ett tempo som är bra mycket högre efter 35 km än vad de flesta kan hålla på 5 km. Att läsa en beskrivning av det som ett pensionärstempo känns kanske inte så upplyftande för oss medelmåttor... Med det sagt, jag ser fram emot kommande inlägg och hoppas på att få fortsätta följa din resa som maratonlöpare!

    SvaraRadera
  3. Hej Anna!

    Jag vill börja med att be om ursäkt att jag uttryckt mig klumpigt och tycker att det är väldigt ledsamt att du har tagit illa upp.
    Det har absolut aldrig varit min avsikt att vara nedlåtande mot någon!

    Man ska alltid utgå från sig själv och sina egna förutsättningar när det kommer till löpning. Jag är väl medveten om att den fart som för min kropp innebär ett (klumpigt uttryckt) "pensionsärstempo" självklart kan innebära en fantastisk fart för någon annan - likväl som min maxfart kan upplevas som snigelfart för någon som är betydligt snabbare än mig.
    Jag vill verkligen förtydliga att jag dagligen imponeras av människor som springer både betydligt långsammare och betydligt snabbare än jag då det är prestationen utifrån varje individs förutsättningar som räknas - att ens klara springa överhuvudtaget är ju en seger för många människor. Jag vill också minnas att jag tex skrev på bloggen om hur jag nästan sprack av stolthet när min svägerska gick sub 2tim på halvmaran för första gången. Det var stort och imponerade på mig då det var en helt fantastisk prestation med hennes mått mätt.

    Men för min personliga del skulle det inte vara ett resultat att jubla över då det med den träningsmängd, tid och engagemang jag lägger ner är långt ifrån vad jag förväntar mig av min kropp. Därmed inte sagt att det är dåligt på något sätt men just idag är det inte inom min ram för vad jag är nöjd med -
    men säkert en fart som kommer att vara lagom och göra mig nöjd i en annan period av mitt liv när min elitsatsning är över.

    Hoppas du förstår hur jag menar och att du tar emot min ursäkt och förklaring på rätt sätt!
    Hoppas också att du vill fortsätta läsa min blogg framöver och att jag kanske kan lyckas förmedla lite pepp och inspiration!

    /Jossan

    SvaraRadera