onsdag 3 februari 2016

Marocko del två

I söndags var det då dags för Marrakech halvmarathon vilket för många i vår grupp var huvudmålet med resan. På sätt och vis var det ju det även för mig, hade ju inte åkt till Marakech just nu om inte loppet hade gått av stapeln, men jag hade tvärtom många andra inte prioriterat loppet i min kalender utan såg det som ett träningspass som bra avbrott i vinterträningen. Men trots det vill man ju såklart gärna springa så fort som möjligt och jag var faktiskt riktigt taggad, om än inte lika nervös som vanligt, innan loppet.

Starten för marathonloppet gick 8.00 och halvmaran 9,15 och då lillbrorsan skulle kuta det förstnämnda blev det en tidig väckning redan 05.00. Brorsan drog ut och joggade medan jag stannade på hotellet och slappade innan vi gemensamt åt frulle klockan 6.00. Hotellet levererade tyvärr inte vad de hade lovat på frukostfronten, när vi kom ner till "buffén" fanns där endast bröd, smör och kaffe (inte ens pålägg) trots att de utlovat att en rejäl laddarfrulle skulle finnas tillgänglig för alla löpare. Då vi vid det här laget lärt oss att i Afrika blir det oftast inte som utlovat hade vi kompletterat med att själva handla lite bananer och avocado men det var ju ändå inte i närheten av den laddning man vill ha inför ett lopp. Jag är otroligt tacksam att jag inte hade några
ambitioner med loppet, hade jag förberett mig för ett topplopp hade jag fått panik då min kropp är otroligt beroende av bra energi och känslig när den inte får det den behöver och är van vid. För brorsan som skulle köra hela maran var det såklart dessutom värre men han gjorde vad han kunde för att lösa situationen och klämde väl ungefär en hel klase bananer och en låda energibars. 

Efter att ha vinkat av brorsan i starten värmde jag upp tillsammans med mina två medresenärer Micke Grip och BG Nilensjö som hade ett gemensamt mål om att springa på 81,30 vilket kändes som en rimlig sluttid även för mig även om jag tänkte försöka göra runt 80min trots mina slitna ben. 
Starten blev kaos. Min utlovade elitplats gick om intet så jag fick istället krypa under ett staket för att ens komma in i en startfålla och väl där insåg jag att jag stod lågt bak och det var fruktansvärt trångt. Jag hade trott att vår fålla skulle flyttas fram till startlinjen i lugn fart efter eliten för att invänta startskottet. Plötsligt började det så smått röra sig i min fålla så jag promenerade/småjoggade med skocken av människor framåt i väntan på startlinjen. Jag gick förbi den båge jag trodde var starten men då inget startskott kom fortsatte jag sakta framåt med övriga motionärer och tänkte att det väl är någon av de andra bågarna jag såg längre fram som är starten. Men inget startskott kom och plötsligt insåg jag att det nog heller inte skulle komma något och att jag i sakta mak redan promenerat  ett par hundra meter på själva tävlingsbanan.
Fick psykbryt. Inte för att jag hade siktat på en fantastisk tid på något sätt men nu hade ju alla chanser till att ens få försöka göra ett bra lopp förstörts redan i starten. I panik rusade jag fram någon kilometer i vansinnig fart till jag kom på det orimliga i att ens försöka ta igen den förlorade tiden. Tappade då sugen lite grann och sprang därför första milen väldigt ofokuserat och funderade på vad jag skulle göra åt saken. Bryta? Jogga igenom banan? 
Kom dock fram till att jogga 21km inte ens skulle ge mig ett träningspass värt namnet så jag bestämde mig för att ta mig samman och springa på så hårt jag kunde även om motivationen att ta ut mig fullständigt såklart inte längre fanns där.
Gick i mål med en snittfart från det att jag startade klockan om 3,50, dock med en betydligt snabbare andra halva. Det borde ju motsvara en sluttid på halvmaran om höga 80 exklusive den tid jag tappade i starten. I resultatlistan har jag dock först haft en tid om 1,07 och sedan en tid om strax över 1,23. Den andra tiden är mer rimlig än den första såklart, även om även den gör mig tveksam då det känns väl mycket att jag skulle ha tappat över två minuter på startfadäsen. Men som sagt, här i Marocko gäller inte ordning och reda på samma sätt som hemma i Sverige och efter den kaosartade starten är jag inte förvånad om även tidtagningen felar.
Samtidigt spelar det ju ingen roll vad resultatet visar den här gången - kroppen kändes bra och jag fick till ett bra träningspass på en fin bana vilket ju var målet. Vill man ha en annorlunda upplevelse rekomenderar jag verkligen er att springa loppet men vill man jaga en bra tid ska man nog dock åka någon annanstans där starten är bättre organiserad och där det serveras någon bättre energi än vatten och oskalade apelsiner utmed banan...
Dock galet impad av lillebror som kutade maran på 3,22 med bara tre långpass i benen sedan juni, med en usel frulle och bara vatten som energi utmed banan. Starkt tycker jag!
        
             Brorsan redo för start!

Efter loppet blev det poolhäng för de flesta, så även för mig, men eftersom jag ändå var lite frustrerad över att jag inte fått ta ut allt av min kropp på loppet avslutade jag dagen med ett lättare distanspass på kvällen innan hela gruppen gick till torget och åt på matmarknaden där vi helt enkelt betalade en peng och åt av de rätter som lite random ställdes framför oss. Valde dock att inte kika in i det provisoriska kök som inrymdes i ett tält bakom oss då jag tror att hanteringen av maten hade skrämt en bacillrädd svensk...
        
        

På måndagen var det dags för äventyr igen då jag, brorsan och Frida hoppade på en lokalbuss som vi inte visste vart den var på väg och hoppade av där det såg kul ut. Blev ett besök i en förort där vi fick se ett marockanskt bostadsområde, åt lunch i ett hål i väggen och även promenerade upp på ett litet berg med utsikt över staden. 
Plötsligt kom några barn springande mot oss och ropade på min bror. Första tanken var att de ville tigga pengar då vi befann oss i ett uppenbart väldigt fattigt område, men plötsligt langade ett av barnen upp en mobil och det enda de ville var att prova brorsans selfiepinne lite. 
Efter att ha lekt med den en stund lämnade de tillbaka den, tackade artigt och sprang iväg till sina kompisar en bit bort och visade sina bilder och uppspelt berättade vad som hänt. 

                      Photosession.

Efter en avslutande dag med besök i en berberby, en sista tur i Medinan för att dricka ännu mer av den underbart goda, färskpressade juicen, ett par distanspass varav jag bland annat passade på att gå upp supertidigt i morse för att ta sista chansen att få njuta en så lång runda som möjligt i shorts sitter vi nu på planet hem. Äventyret är slut för den här gången och det är dags att återgå till vardagen igen.

Mot Sverige!

7 kommentarer:

  1. Han är ju grym den där lillbrorsan! Ja, och du också såklart :)

    SvaraRadera
  2. Bra jobbat, tror många hade brutit där.

    SvaraRadera
  3. Saknar dina inlägg och undrar vart du tog vägen? Hoppas allt är ok!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anonym!
      Allt är bara fint med mig!Motivationen till bloggandet bara tvärdog helt plötsligt i vintras... Sorry!
      Hoppas att inspirationen ska återvända så att bloggen kan få liv igen!

      Tills vidare får du hemskt gärna följa mig på Instagram (@lillakenyanen) där jag är betydligt mer aktiv med uppdateringar! Kanske var det mitt nyfunna intresse i just Instagram som tog över bloggen lite - är ju så mycket enklare att uppdatera ofta där än att hålla liv i bloggen!

      Tack för ditt intresse!

      Radera
  4. Great Article it its really informative and innovative keep us posted with new updates. its was reallyvaluable. thanks a lot.Nike Shoes very good.

    SvaraRadera