Ensam hemma 3

Har varit ensam hemma hela veckan då min fina J varit iväg på jobb.

Att vara ensam hemma kan ju vara lite mysigt en dag eller två då man bara får rå om sig själv och till exempel äger fullständig kontroll över fjärrkontrollen och fritt fram får välja middag alldeles själv var dag. 

Igår unnade jag mig en riktig lyxmiddag: 

Min fina J hatar nämligen blodpudding så till den milda grad att han inte ens står ut med lukten av det så det gäller ju att passa på att käka denna godsak när man har chansen...

Mitt tips är att steka dem riktigt hårt och servera med riven morot blandat med keso och lingonsylt. Mums!

Toppade det tillfälliga singellivet med att läsa glättiga veckotidningar, lyssna på hög musik och kolla gamla tv-serier. 

Men efter ett par dagar vill jag inte vara själv längre. Inser att en vardag utan blodpudding, med fotboll på tv men med min fina J bredvid i soffan och som sällskap vid middagsbordet vinner över all egentid i världen med hästlängder. 

Ensam är inte stark.

Bra måndagsmugg!

God måndagsmorgon mina vänner!

Regnet öser ner ute, en lång arbetsvecka väntar och väckarklockan har ringt alldeles för tidigt.

Då är det viktigt att välja rätt mugg till morgonkaffet för att pigga upp sig.

Idag valde jag en mugg som påminner mig om den fina helgen som just passerat! 

Ha en bra dag!! 

Mosad och ond kropp - men en skön känsla inombords

En helg går fort, särskilt när den uteslutande ägnas åt att äta, sova och träna och nu sitter jag plötsligt återigen på tåget för att avklara de 45 milen mellan Gislaved och Stockholm. 

Just att sitta känns som en väldigt bra sysselsättning just nu, min kropp är nämligen helt slut efter några intensiva, tuffa men bra träningsdagar tillsammans med Coach A och mina klubbisar. Vilan är välkommen.

Fredagen inleddes med ett kvalitetspass genom en start på Danderydsloppet. Första tävlingen sedan Europacupen den 1 februari och första lite längre kvalitetspasset (10km) sedan januari - det var således med lite osäkerhet som jag ställde mig på startlinjen. Men även om det såklart var med lite skräckblandad förtjusning över den plåga som jag visste väntade, var det ändå allra mest med glädje då jag verkligen har saknat att få vara med på race. Som jag tidigare skrivit har inte farten velat infinna sig på mina kvalitetspass så några förhoppningar om en bra tid fanns inte utan jag hoppades på ett bra träningspass där jag skulle kunna ta ut mig lite extra i och med tävlingsmomentet. 

Jag tittade inte så mycket på klockan under loppet utan bestämde mig för att försöka hitta en hög fart som ändå kändes kontrollerad första 5km för att vara säker på att mina krafter skulle räcka för fulla distansen. 

Den första delen av banan var lättlöpt och gick på fina grus- och cykelvägar utmed sjön till vi vid 3,5km svängde upp mot ett villaområde och fick ett ganska långt och segt motlut innan vi vände tillbaka samma väg som vi börjat. Vid 5km klockade jag av mig själv på 18,32 och blev förvånad att jag ändå hållit så pass "bra" fart (inte bra för en Jossan i form men bra sett till att det är samma fart som jag hållit när jag pressat mig på 5km på träning) för jag kände just att det hade gått väldigt lätt och kontrollerat och att jag verkligen hade sparat mycket kraft inför andra halvan. Och det var tur för andra halvan var rejält tuff med både flera branta stigningar men också en kilometer som löptes i skogen över rötter och stenar och mer gav en orienteringskänsla än känslan av ett landsvägslopp. Kroppen kändes dock fortsatt pigg och jag upplevde det ändå som att jag kunde trycka på rätt bra på de delar som var bättre underlag och när vi passerade 9km hade jag till och med både fysisk och mental kraft att öka farten något vilket absolut inte har varit fallet det senaste året när jag sprungit lopp där varken kropp eller knopp varit med mig vägen ut. 

Avslutade sista kilometern på 3,32 och korsade mållinjen som segrare på tiden 37,23 - bara 14 sekunder från Anna Rahms banrekord!

Arrangören vill hävda att man kan dra av 1-1,5min på sin tid mot en flack 10km bana och med tanke på att jag under hela 2014 inte var under 37min en enda gång på milen får jag nog klassa det här som mitt bästa 10km lopp på väldigt länge och unna mig att vara lite nöjd och ta till mig resultatet som en självförtroendeboost.

Det jag tar med mig är dock i första hand inte tiden, för den lämnar egentligen ganska mycket övrigt att önska och inte heller segern, även om det alltid är kul att vinna. Det jag tar med mig är att det var första gången på säkert 1,5år som jag fick springa med en lätt känsla i kroppen och där även skallen orkade vara med och pusha mig utanför mina gränser, hålla fokus och orkade njuta av att det var roligt. Inga negativa tankar som tog över, ingen längtan över att vara någon annanstans utan bra fokus på loppet och på glädjen.

Mycket oväntat, och mycket välkommet!

Danderydsloppet är kända för sina något oversizade pokaler - fick låna en större väska av brorsan för att kunna få med den hem....

           

I förstapriset ingick även ett presentkort på City Gross och två chipspåsar - bra för energiåterställningen. 

   

Direkt efter loppet for jag och Coach A ut till hässelby IP för att avsluta dagen med ett lättare rehabpass med fokus på rörlighet och styrka samt att springa bort lite seghet i benen. 

Avslutade sedan dagen med att se Child 44 på bio med min lillbrorsa, en bra film som jag kan rekommendera alla att se även om det tog dryga halvtimmen innan den kom igång. Vad jag dock inte kan rekommendera är den godisbutik i närheten av Hötorget vi besökte innan bion. I skyltfönstret lockades vi in av de färgglada klubbor som stod uppradade i stora skålar. Vi tittade inte på priset utan plockade till oss tre snusklubbor var med vetskapen att de brukar säljas för typ "3 för 15kr". När vi kom till kassan och blev ombedda att betala 64kr bröt vi båda ut i ett asgarv, men betalade och konstaterade att dessa godsaker bör ätas med omsorg. (Notera att man inne på biografen kunde köpa 3st för 12kr...)

Det sved i oss smålänningar.

Tidigt på lördagsmorgonen begav jag mig återigen mot hässelby IP för nästa pass, ett konditionsstyrkepass som blev rejält tufft då Coach A stod bredvid med tidtagaruret och langade redskap och vikter åt oss så vi definitivt inte skulle få vila något mellan övningarna. 10min styrka växlandes med 10min kondition utan vila till jag hade hållit på i 100min. 

Efter en lunch, ett planeringsmöte med Coach A om träning och tävlingar framöver samt en tupplur på en massagebänk var det dags för nästa pass tillsammans med de fem andra löpare som nu anslutit sugna på att springa sig trötta. Blandade intervaller, både långa, korta och i backe stod på agendan men det visade sig ganska snart att mina höftböjarmuskler och lår inte klarade av att springa uppför då de var alltför stela efter gårdagens race. Så när de andra sprang backe sprang jag desto fler flacka intervaller vilket var jobbigt nog. Väldigt o-jobbig var dock utsikten från toppen på kullen (kallad Tippen) där flera av intervallerna avklarades samtidigt som man hade utsikt över hela Stockholm - coolt! Avslutade med 40min lugn sightseeingdistans i Hässelby med omnejd och insåg att det ju finns riktigt fina områden i hässelby och inte bara de tråkiga hyreshus jag tidigare sett mellan tuben och idrottsplatsen. 

Begav mig sedan hemåt och förundrades återigen över hur lång tid allt tar i storstan och hur stora avstånden är - lämnade hässelby IP 18,30 och var framme i Helenelund 19,52. Långa minuter när man är trött och hungrig...

Idag klev jag upp i ottan och sprang mitt långsammaste, segaste distanspass på mycket länge men den fina rundan i solskenet i den vackra naturen runt Edsviken räddade situationen så att jag ändå lyckades härda ut i snigelfarten i strax över två timmar. Stockholm är så vackert, hittar nya guldkorn varje gång jag är där! 

Summa sunmarum, en bra och givande träningshelg - inte bara fysiskt utan även psykiskt då jag i och med loppet fick ett kvitto på att jag inte är riktigt så kass som jag trodde och även givande att vara på Hässelby IP och träffa lite andra människor från klubben och lära känna området kring den klubb jag representerar.

Nu ska jag sova de tre resterande timmarnas resa. Godnatt.

För varje dåligt pass är man ett pass närmare ett bra...

Under mer än två månaders tid, februari, mars och halva april, har jag haft strul med mitt vänstra ben. Jag vet inte om jag ska säga att jag har varit skadad eftersom jag den mesta tiden har kunnat springa, men jag kan heller inte säga att jag har varit skadefri eftersom jag inte kunnat köra på för fullt. Passen har mestadels varit begränsade till lugna distanspass då benet inte hållit för att springa kvalitetspass så dessa har istället fått bedrivas på crosstrainer, cykel och andra liknande redskap. Det har delvis funkat visar det sig nu när en naprapat för två veckor sedan fixade min bakåtroterade höftkula och jag har börjat kunna trappa upp löpträningen, för hjärta och lungor verkar helt opåverkade av kvalitetslöpningens frånvaro. Värre är det dock med farten i benen som verkar helt utraderad och känslan är att jag just nu är tränad mer som en ultralöpare än en marathonlöpare då det verkar som om jag kan springa precis hur långt som helst så länge farten är kontrollerad men så fort jag försöker köra hård fart gör sig frånvaron av sådan träning väldigt väl påmind.

Det går nämligen sjukligt långsamt, så långsamt att farten på vissa av mina längre intervaller knappt håller min "vanliga" marathonfart och även de två snabbdistanspass där jag testat att maxa mig över 5km visar att ungefär den fart jag har brukat hålla första 5km på en mara när jag varit i form är min toppfart just nu. Otroligt frustrerande, särskilt när man tar i så att det i kroppen känns som om man håller på att persa samtidigt som klockan visar att just ett pers är något man just nu är ljusår ifrån tyvärr.  

Trösten är att jag ändå på något konstigt sätt samtidigt känner mig i bra form - stark efter att ha kört en hel del distans och skött min alternativträning med en total träningsdos om ca 3 timmar per dag under en väldigt lång tid. Så grunden finns där, men att ha formstatus som i en grundträningsperiod när det är maj månad och tävlingssäsongen är i full gång är ju inte direkt det man vill.

Eftersom enda boten mot långsamma ben är att gång på gång utsätta sig för den nära döden upplevelse som det just nu innebär för mig att springa kvalitetspass ligger fokus just nu på just dessa pass. Och det går framåt, sakta men säkert, men klart är att det kommer att krävas många plågsamma minuter och kilometer där i spåret innan jag närmar mig något som liknar fart. 

Men varje gång jag är därute i spåret och frustande försöker ta mig igenom ett grisigt kvalitetspass tröstar jag mig med att för varje minut som går och för varje "snabb" kilometer som avklaras är jag ett steg närmre den där härligt lätta och snabba känslan som vi alla löpare eftersträvar. Tålamod är nyckelordet.

Nästa steg i formjakten är att jag just nu sitter på ett tåg på väg till Sthlm för att över helgen ha förmånen att på ett mini-träningsläger bli plågad av Coach A på samtliga pass. Det har utlovats godbitar som backintervaller, konditionsstyrka, långpass och ett snabbdistanspass som kommer att förläggas på ett 10km lopp imorgon med förhoppningen att en nummerlapp ska locka fram någon sekunds extra fart ur mina ben. Det kommer att bli tufft men givande.

Vägen till formen är just plågsam, tuff, utmanande och ganska lång, men motivationen att träna hårt stiger till enorma höjder när man tror sig se slutet på rehabträsket och anar tävlingar och form där borta i fjärran.

Jakten på den försvunna formen kan börja... 

En ny pepp-mugg!!!!

Idag när jag kom hem från jobbet höll jag på att smälla av när jag öppnade postlådan och hittade ett litet paket adresserat till mig. Ett paket mitt bland alla räkningar och reklam, en helt vanlig måndag - händer sånt i verkligheten?

Ivrig som ett litet barn slet jag av pappret och min förvåning blev om möjligt ännu större när jag såg dess innehåll.

Paketet innehöll nämligen en kaffemugg och ett brev som återkopplade till det blogginlägg om min ritual att välja kaffemugg efter dagshumör och efter vad jag har på agendan för dagen. 

Den anonyme givaren hade tagit sig tid att välja mugg åt mig med omsorg då kaffemuggen med de finska mumintrollen på bild enligt brevet skulle symbolisera min önskan om att någon gång få springa i landslaget (Finnkampen). Brevet som bifogades innehöll i övrigt en massa peppiga ord kring min framtida satsning och jag uppmanades bland annat att ha tålamod och vara tjurskallig så kommer resultaten snart att gå min väg.

Tack snälla, snälla du anonyma bloggläsare som tagit dig tid att göra detta för mig - köpa en mugg, skriva ett välformulerat brev, leta reda på min adress, slå in ett fint paket och se till att få det postat till mig. 

Jag blev verkligen så innerligt glad och så himla rörd av detta engagemang och stöd. TACK!!!!

Härmed utser jag Mumin-muggen till min pepp-mugg som kommer att användas de dagar jag ska springa race eller kötta grisiga intervaller då den kommer att inspirera och påminna mig om mina målsättningar med löpningen.

Stockholm levererar - som alltid

Redan när vi kör in mot Stockholm och ser staden tona upp sig från Essingebron får jag alltid en skön känsla i kroppen. Det är något med den där staden som liksom gör mig lycklig och det känns nästan som att komma till ett andra hem. 

Vi anlände sent på torsdagskvällen och stupade i säng i de stora, mjuka sängarna på trevliga Park Inn by Radisson. Efter att jag på fredagsmorgonen tagit den av naprapaten ordinerade morgonpromenaden njöt jag av en härlig frukost på hotellet i en väldigt stillsam och trevlig miljö med tända ljus och en lång stund där jag läste mig igenom det stora utbudet av morgontidningar. Frukost är verkligen min favoriträtt och morgonen min bästa stund på dagen, och såhär är den verkligen fulländad!

Efter alldeles för många koppar kaffe åkte jag sedan till fysiometrics i stan för att träffa min kostrådgivare Sophia Sundberg. Sophia har tidigare hjälpt mig med en bra kostplan men då jag känner att jag har hamnat i en tråkig skadecirkel kände jag att det var dags att göra ännu ett ryck för att se som det finns ytterligare detaljer att förbättra för att öka prestationsförmågan och hålla mig skadefri. Sophia hade inför vårt möte gått igenom den kostregistrering jag gjort under tre dagar och hade många bra tips på hur och vad jag ska äta för att lyckas få i mig allt jag behöver. Det är verkligen min akilleshäl, att min kropp har en helt galen förbränning, och det känns som att det liksom inte spelar någon roll hur mycket jag äter så går jag ständigt med energiunderskott. Men nu jäklar ska den nya kostplanen funka, är så taggad på alla förändringar som ska göra mig bättre!

Gjorde även en kroppscanning som visade både bentäthet, kroppsfetter, musklernas sammansättning och balans mm vilket kommer att vara en bra hjälp för mig i min framtida träning för att kunna förebygga skador men också för Sophia för att kunna ge de kostråd som passar just för min kropp. Verkligen häftigt och intressant!

Att som löpare ha en kostrådgivare som själv är löpare på elitnivå är verkligen en tillgång. Sophia har ju full förståelse för en löpares frågeställningar och förstår att det jag är ute efter är mat för maximal prestation, inte mat för att bli snyggast på beachen. Att veta att hon dessutom förmodligen själv lever som hon lär då hon ju själv presterar på topp i lopp efter lopp gör att jag mer än gärna suger åt mig av precis allt hon säger. 

Eftermiddagen ägnades sedan bland annat åt shopping på stan där jag under ett besök på Löplabbet för första gången på många år skaffade mig ett annat par löparskor än Nike då jag blev ägare till den beryktade världsrekordskon adidas adios boost. Tajtsen som fick följa med hem var dock förstås ett par Nike, nån måtta på galenskaperna får det ju ändå vara...

Vi avslutade sedan en lyckad dag med att träffa min lillebror för lite allsvensk fotboll på Tele 2 arena. Fotbollen var dock  inget att hurra för och då det dessutom var vansinnigt kallt ägnade jag istället stora delar av andra halvlek åt att knalla runt och kolla in arenan som var ett imponerade bygge.

På lördagen besöktes Lidingöloppsbanan vilket i mitt tycke är en av de bästa och vackraste platserna att springa på. Hade jag fått välja en annan stad att bo i hade jag valt Stockholm och jag hade då absolut valt att bo på Lidingö - tänk att ha de här träningsmöjligheterna runt knuten! Helt fantastiskt att samtliga tävlingsbanor är så väl skyltade året runt. Jag fick köra ett skönt långpass i värme och strålande solsken samtidigt som min fina J attackerade samma bana på sin MTB.  Är så himla skönt att ha en andra hälft som delar min uppfattning att en perfekt dag till stora delar spenderas utomhus i vackra omgivningar med någon form av fysisk aktivitet och som ser det som en självklarhet att avsätta några timmar till detta även när man är iväg på en weekend hemifrån.

Lek med syskonbarnen resten av dagen får dock räknas som helgens höjdpunkt och när lilla Hugo överlämnade en present med ett halsband och ett armband som pärlats på dagis smälte fasters hjärta fullständigt. Jag kan inte annat än hålla med honom när han sa att "det hade varit bra om de också hade kunnat bo i Småland".

Det är verkligen alldeles för långt till Stockholm...

       

                      Sagostund!

Vissa dagar är längre än andra...

En dag som följer vardagsrutinen med träning, jobb, träning igen, middag, tv-soffan och sen sängen har man liksom koll på, känns vanlig och tidsuppfattningen stämmer. Man vet liksom att klockan är 6,00 när första passet körs, att man börjar jobba runt åttasnåret, man eftermiddagsfikar klockan 15, är hemma från pass två vid 19-tiden, kollar Sportnytt och somnar vid 22. Såna dagar passerat rätt fort och obemärkt förbi. Men om man klämmer in riktigt många olika sorters aktiviteter på en dag, eller gör sakerna i en annan ordning än normalt kan det kännas som om dygnet har betydligt fler än 24 timmar och tidsuppfattningen blir helt rubbad - det som man gjorde på morgonen känns som om det var igår för att man har gjort så himla mycket saker sedan dess. 

En sån dag hade jag igår. Och idag.

Började gårdagen med att gå upp 05,30 för att äta en lättare frulle. Normalt sett tränar jag första passet utan käk och normalt sett är morgonpasset ganska soft, men eftersom jag på grund av dagens hektiska schema skulle köra kvalitetspass (6*4min) på morgonen ville jag se till att kroppen fick energi nog att prestera. Vilade en stund medan maten smälte och gav mig sedan ut i ösregnet och blåsten och grisade mig igenom passet som blev både tungt, segt och lerigt. Med den tillhörande upp- och nerjoggen fick jag ihop 20 blöta kilometer och avslutade med 30 minuter styrka innan jag fick kliva in och värma mig i duschen med den väldigt ovana känslan av att ha kvalitetspasset gjort redan klockan nio. När frukost nummer två sen var avklarad och kaffekoppen lastades in i diskmaskinen var klockan 9,45 och det var dags att göra sig iordning för en aktivitet av mer allvarlig och sorglig karaktär då vi skulle på begravning. 

Det är något speciellt med begravning för någon som fick bli hela 92år gammal - självklart är det sorgligt att personen i fråga inte längre finns med oss och saknaden är givetvis lika stor för de anhöriga oavsett ålder på den avlidne. Men på något sätt finns det också något stort och fint i att få hedra och ta farväl av någon som har fått vara med så länge, uppleva så mycket och hunnit uträtta så mycket gott. Det blir tungt, men ändå väldigt vackert och högtidligt på något sätt.

När begravningen var avslutad var klockan tolv och jag åkte hem för att svida om och käka lunch innan jag begav mig till kontoret för några timmars jobb. 

Klockan fem lämnade jag kontoret, bytte om till träningskläder och körde de fyra milen till Värnamo där jag skulle hålla i ett löppass för ett tjugotal av våra kunder. 

Lagom till passet började upphörde regnet (tack och lov!) och under drygt en timme körde vi löpskolning, löpstyrka och lite tekniklopp. En härligt peppad och intresserad grupp som sög åt sig allt jag sa, var på hugget i varenda övning och efter passet var det flera som ville prata och ställa frågor. Så himla kul att se intresset och roligt att få bidra och dela med sig av den lilla kunskap man kanske trots allt har lyckats samla på sig under åren. Kul också att prova på att vara coach, något helt nytt för mig!

Bytte om till torra kläder och åkte hemåt, och när jag anlände hem och klockan visade 20,45 var jag glad att dagen dessförinnan hade bjudit på ett betydligt lugnare schema så att en matlåda stod färdig i kylen till middag. 

Satte mig ner och pustade ut och kände just den där skumma känslan av att den här dagen hade pågått precis hur länge som helst. Var det verkligen idag jag var ute och grisade intervaller i ösregnet? Har jag varit på jobbet idag? Stupade i säng klockan tio för att vakna upp till ytterligare en dag av det mer intensiva och ovanliga slaget. 

För trots att jag idag har varit ledig från jobbet har dagen rusat iväg - redan klockan 12,00 hade jag hunnit med ett  90min pass på cross/cykel och ett pass med 60min löpning och 45min styrka med både vila, frulle och hemmafix emellan. Var tvungen att klämma in båda passen innan lunch eftersom jag klockan tre hade tid för återbesök hos naprapaten i Jönköping och innan dess även skulle hinna med omvägen runt Värnamo för att möta upp min fina J på jobbet. 

For därifrån vidare till Jönköping och hann till min behandling, tog en fika och besökte sedan två cykelaffärer för att spana på ny racer. 

I detta nu sitter jag och andas ut i bilen på väg vidare mot vår huvudstad där jag ser fram emot att slå av på tempot en aning och njuta av en lugn och skön långhelg med löpning, besök hos bröderna och annat mys. 

För DÄR gick luften ur mig.

Välkommen helgen.

Blev ingen cykel till mig just idag, men den här lilla söta mini-biancin bara måste jag köpa till min cykeltokige storebrorsas lilla 4-årige son Hugo i present någon gång. Undrar om Bianci säljer stödhjul?