Att våga.

Nu är man alltså tillbaka i vardagen igen, i ekorrhjulet, and i like it!
Det har verkligen varit förvånandsvärt kul att jobba de här första dagarna och jag njuter av att vara hemma igen, njuter av att det har varit dåligt väder så att man kan "boa" in sig i hemmets lugna vrå och njuter av att få lite struktur på tillvaron.
Måste ändå säga att det känns lite konstigt när man inser att sommaren snart är över, hösten närmar sig och att två tredjedelar av året snart är avklarat! Detta slog mig om inte annat när jag nyss tittade på min tävlingsplan för 2011 och insåg hur fort tiden går och att snart är alla tävlingar genomförda och det är dags att kliva in i den grisiga vinterträningen med många, många mil i dåligt väder, mörker och kyla iklädd Ice Bugs och hummervantar...
Samtidigt blir jag alldeles varm inombords när jag tittar på den där tävlingsplanen för just i år väcker det så många positiva minnen. Jag har tävlat mer än något år tidigare och av någon oförklarlig anledning har det gått bättre än någonsin och framförallt långt bättre än jag hade förväntat mig när planen sattes i december.
Jag skulle till och med vilja påstå att jag hade kunnat kliva av tävlandet för i år, eller komma sist i alla resterande tävlingar, och jag skulle ändå känna att jag var nöjd med säsongen 2011.
Men, mycket vill ha mer, så jag ser ändå med spänning, förväntan och stor glädje fram emot årets kvarvarande utmaningar!

Vad gäller mina tidsmål för året är samtliga mål utom ett uppnått;
Målet att gå under 2,48,48 på marathon mosades i säsongens första tävling med 2.45.31 i Barcelona och målet att gå under 80min på halvmaran käkade jag upp av bara farten i säsongens andra tävling genom 79.01 i Kungsbacka. På 5000m var målet helt enkelt att slå pers vilket jag också har gjort två gånger om.
Det mål som återstår är således SUB36min på milen.

Ett annat stort mål för 2011 var att våga tävla mer och våga utmana mig själv på distanser och tävlingar jag aldrig provat tidigare för att komma ifrån den vansinniga nervositet jag kan känna inför tävlingar. Jag inledde denna utmaning med att springa Terräng DM över 4000m, fortsatte med att springa Karlstad GP över 3000m på bana och kommer nu på fredag avsluta med den största utmaningen av dem alla - att debutera på 10 000m på bana i samband med Friidrotts SM i Gävle.

Att springa 10000m på bana låter läskigt i mina öron. Så läskigt att jag har varit nervös och haft en klump i magen ända sedan beslutet togs att jag skulle starta. Så läskigt att jag kastas mellan att ena sekunden se fram emot det, längta efter utmaningen, längta efter att återigen få testa mina krafter till att våndas, ångra att jag anmält mig, bäva för hur plågsamt och jobbigt det kommer vara och måla upp det ena skräckscenariot värre än det andra framför ögonen.
Jag försöker som alltid förbereda mig mentalt inför lopp och visualisera hur det kommer att vara och hur jag ska hantera olika situationer som kan uppkomma, men hur gör man det när man inte vet vad som väntar?
Fast egentligen kanske det är precis så enkelt som en kompis frågade mig häromdagen - "det är väl liksom inte längre bara för att du springer på bana?!" . Så sant som det är sagt.

Vad har jag då för målsättning med fredagens lopp?
Som ni nyss har läst finns alltså möjligheten för mig att klara av två av mina kvarvarande målsättningar för säsongen i och med detta lopp. Dels att våga ställa upp och prova något nytt, dels att springa under 36 minuter. Det ena av dem vet jag att jag kommer att klara av, jag kommer att ställa mig på startlinjen, men vad gäller tid och placering är det omöjligt att säga när jag inte känner min kapacitet. Kanske är jag superbra på att springa 10000m på bana och det blir succé, kanske är jag kass - vad vet jag?! Jag vet dock att om jag inte vågar försöka nu när jag känner mig i bättre form än något år tidigare kommer jag aldrig att våga så ledordet inför fredagen blir således - VÅGA.
Våga utmana mig själv genom att ställa upp, våga spänna bågen och satsa på att springa snabbare än jag någonsin gjort och med Karlstad GP färskt i minnet ska jag framförallt våga pressa mig ett ytterliggare snäpp än på tidigare banlopp - jag vägrar komma i mål och känna att jag sparat på krafterna och inte tagit ut mig maximalt.

Av små barn och fyllerister får man höra sanningen brukar man ju säga. I samband med Falkenbergsloppet sa 3år gamla Arvid till sin mor (min svägerska) att han inte förstod varför hon skulle springa, "du är ju värdelös på att springa mamma". Vi försökte pedagogiskt förklara för Arvid att värdelös är man inte ens om man skulle komma sist, värdelös är man möjligtvis om man inte ens vågar ställa upp.
(bör här poängtera att Arvids mamma verkligen inte kom sist i loppet och att hon verkligen är allt annat än värdelös)
Man ska ju leva som man lär, så dessa visdomsord tar jag med mig och kommer vägra tillåta mig själv att känna mig värdelös även om det går åt pipan. För jag ska ha vågat!!

Slut på semestern...

Det är inte klokt, fyra långa härliga veckors semester är slut och imorgon är det dags att återgå till vardagen igen. Känns konstigt, som om det var en evighet sedan man var på jobbet, och jag är nästan lite spänd och uppspelt - sådär som när skolan skulle börja igen efter sommarlovet. Skillnaden är dock att istället för att oroa sig för hur man ser ut, vilka lärare man ska få, förbereda sig med ny ryggsäck och fylla pennskrinet går tiden åt till att fundera på vilket lösenord man har till datorn och till att fixa lunchlåda för första gången på en månad. Vuxenpoäng.
Som tur är tillhör jag inte den skara av människor som får söndagsångest när helgen är slut eller panik när semestern är över utan jag tycker att det är ganska kul att börja jobba igen och jag gillar verkligen vardag.
Jag mår bra av att veta hur dagen ska se ut och att få äta, sova, träna och jobba enligt ett bestämt mönster. Nackdelen är dock att dygnet blir lite för kort när man ska lägga 8 timmar, helst av sin vakna tid, på jobbet och övrig tid på träning och hemmafix. Man har ju i fyra veckor blivit bortskämd med att hinna med en massa roliga och sociala aktiviteter vid sidan om träningen varje dag, inte bara på helgen.
Mitt knep för att inte bli deppad över detta är att se till att ha en massa roliga saker planerade på helgerna och inte centrera allt kul till sommarens semester. Det är betydligt lättare att se fram emot hösten när i princip varje helg fram till slutet av oktober är uppbokad med en härlig kombination av massa roliga löpartävlingar, resor och skojiga aktiviteter tillsammans med vänner och familj!

Efter Karlstad GP i onsdags packade vi våra väskor för en sista liten roadtrip den här semestern och åkte mot Stockholm för att hälsa på mitt lilla fyra veckor gamla syskonbarn Hugo och hans föräldrar.
På vägen upp stannade vi till för en "finlunch" på Gyllene uttern utanför Gränna och sedan spenderade vi en dag och en natt i Trosa. En mycket vacker stad med ett pyttelitet centrum, en massa gamla byggnader, en fin liten båthamn och en hel del mysiga små restauranger. Vi bodde på Trosa stadshotell som också det var kanonfint och supertrevligt, frukosten i den lilla lummiga trädgården var en höjdare - så lungt och stillsamt att vi blev sittande ett par timmar med en kaffekopp och en dagstidning som sällskap innan vi for vidare för ytterligare ett litet stopp vid vackra Tullgarns Slott (min man är så impad av Per Morberg att han var tvungen att se platsen där hans matlagningsprogram spelas in).

Väl framme i Stockholm fick vi äntligen krama och pussa på lilla Hugo hur mycket som helst. Han sov mesta tiden men då och då piggnade han till och avfyrade ett leende som kunde få vilken isglass som helst att smälta. Gjorde lite ont i själen när man skulle åka hem igen efter två dagar och de 40 mil som skiljer oss åt kändes som en ocean men det var verkligen en tröst att veta att om bara en vecka får man träffa honom igen.

Hugo och faster Jossan, kärlek vid första ögonkastet!

Besöket hos familjen Johansson bjöd, förutom aktiviteten "gos med liten bäbis", även på ett kanonfint långpass med Den stora kenyanen i strålande solsken ute på Järvafältet. Underbart vackert att springa i skogen bland ladugårdar och kohagar - kändes nästan som hemma. Det roligaste var när vi sprang förbi typ en visningsgård och jag förundrad undrar vad den är till för?! Min bror förklarar pedagogiskt att det är dit Stockholmarna tar sina barn så att de ska få se en livs levande kossa. Vi avfyrar ett gemensamt gapskratt åt detta storstadsfenomen, vi är ju båda uppväxta på landet i mörkaste Småland med en kohage som närmsta granne varför en utflykt för att titta på en kossa inte känns särskilt exotiskt utan snarare obegripligt löjligt och dumt. Skrattet mattas dock av lite grann och jag anar ett uns av hemlängtan hos min bror när vi konstaterar att brorsan troligen kommer att bli tvungen att gå på just en sådan kovisning med sin nyfödda son om han någonsin ska få se en kossa...
Utöver detta hann vi även med en minigolfrunda (jag kom såklart på sista plats), lite bad i sjön, lite grillning och en Uno-turnering. (kom sist även där, tur att jag i alla fall är bäst i familjen på att springa annars vore det lite knäckande att alltid komma sist i alla familjeaktiviteter...)

Den stora kenyanen firar en spik på minigolfbanan.

Nu är vi hemma igen och jag är nästan glad att vi för första gången på två veckor ser regnet, det blir betydligt lättare att ta tag i vardagssysslorna och förberedelserna inför veckan när inte utomhusaktiviteter lockar. Lägenheten ska städas (hur sjutton det nu är möjligt att det kan vara smutsigt när man bara varit hemma tre dagar på en månad??), storhandling ska genomföras, smutstvätten ska tas om hand och lunchlådorna ska tillagas.

Men först lite progressiv distans i ösregnet. Det gäller ju att prioritera...

Snabbrapport från Karlstad GP

Jag och lagkamraten Amelie och hennes pappa/coach Magnus begav oss igår till Karlstad för att för min del testa på distansen 3000m för första gången och för Amelies del förhoppningsvis sänka perset på samma distans.

Min plan var att försöka hålla 80sek/varv och sikta på en sluttid SUB10.00, d v s ca 3.20 min/km. Jag och Amelie blev båda placerade i B-finalen, vilket jag var glad för då det hade varit lite förnedrande att bli varvad i A-finalen (segraren gjorde typ 9.07). Det var också skönt att vara i samma heat som Amelie som är rutinerad banlöpare och vet hur allt fungerar runtomkring loppet med avprickning, upprop mm. Själv visste jag ju knappt var på banan vi skulle starta...

Jag hamnade lite fel redan i starten och det märktes rätt tydligt att jag inte är van att kriga mig till en bra position i fältet utan var lite mesig och försiktig vilket innebar att jag hamnade längst bak och längst ut i första kurvan. Sprang dock på i mitt planerade tempo och passerade 200m på exakt 40sek och placerade mig på tredje plats i klungan.
Fortsatte hålla farten enligt plan hela första kilometern och kroppen kändes väldigt lätt och stark och det kändes inte alls som att jag behövde pressa mig. Hamnade sedan på tredje plats och låg kvar i rygg på tvåan. Var lite klumpig och höll dålig koll på tiden och förutsatte att det var en bra fart då jag trodde att alla i fältet var betydligt bättre än jag och jag var förvånad att jag låg så långt fram i gruppen. När jag passerade 2000m insåg jag dock att jag hade lurats med i ett något för lågt tempo och att jag hade tappat en hel del fart. Insåg samtidigt att loppet snart var slut - hur är det möjligt, vi hade ju just börjat???
Dags att höja tempot alltså och inse att det faktiskt var tävling, typiskt en trögstartad marathonlöpare att behöva låta 2000m gå innan man tar tag i sitt liv och börja springa på allvar...
Drog upp tempot igen och började ta in på ledarinnan som hela tiden varit långt före och efter en mycket bra avslutande kilometer var jag nästan förbi när mållinjen passerades, skiljde bara en sekund mellan mig och segraren. Officiell tid blev 10.14.10.

Inte särskilt nöjd med mitt lopp då jag kände att jag "flummade" bort en kilometer mitt i loppet och framförallt för att jag kände att det fanns så otroligt mycket mer att ge när jag gick i mål. Jag hatar verkligen att ha krafter kvar efter målgång, när tävlingen är avslutad ska man känna att man har gett allt och fullständigt tagit ut sig. Så var inte fallet igår.

Men jag ser det som en bra erfarenhet, ett bra träningspass och framförallt som ett formbesked att få springa bra i Falkenberg i lördags följt av ett hyfsat 3000m lopp utan att känna mig det minsta sliten.
Som seg och trögstartad marathonlöpare kan jag bara konstatera att det nog är tur att det är 17 varv till som ska avklaras på SM nästa vecka, då kanske även min kropp hinner vakna innan loppet är slut... ;)

Falkenbergs stadslopp

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN fick jag göra bra ifrån mig på "hemmaplan" i Falkenberg!

Som vanligt när det var dags för Stadsloppet så var det en av sommarens hittills varmaste dagar, termometern letade sig upp mot 27 grader innan start, så med Strömstadmilens hetta färsk i minnet var jag mycket noga med att hålla mig i skuggan så mycket som möjligt under uppvärmningen för att vara pigg till starten. Detta var ganska lätt då mängder av uppvärmningsstigar runt Vallarnas friluftsteater är skuggade av stora träd så när skottet gick kände jag mig pigg och fräsch och kände inte alls av de domningskänslor i benen eller den seghet och yrsel jag kände av i värmen inför starten i Strömstad.

När startskottet gick och jag gick med i den allmänna rusning av adrenalinstinna löpare som alltid inleder loppen drabbades jag av en känsla jag aldrig haft förut. Plötsligt var det superviktigt för mig att vinna tävlingen! Jag brukar alltid i första hand fokusera på att springa på bra tider, gärna nya personliga rekord, och låta vara placering något som kommer i andra hand - man kan ju ändå inte påverka hur fort övriga i startfältet kommer att springa. Är de snabbare än mig är det ju inte mycket jag kan göra något åt liksom.
Men igår var det annorlunda.
Jag var medveten om att jag tog ledningen redan från start men hade ingen aning om hur långt före jag var under loppet. Handlade det om 5 sekunder eller 50 sekunder? Tappade jag eller utökade jag min ledning?
Alla mina tankar och min koncentration gick åt till att försöka snappa upp rapporter utmed banan om hur jag låg till i förhållande till övriga i startfältet, benen gick av sig själva och jag glömde helt bort att ens titta på min klocka. Det enda som kändes viktigt var att få vinna tävlingen, en tävlingsinstinkt jag aldrig tidigare upplevt!

Det var fantastiskt mycket folk som hade övergett stranden denna soliga sommardag för att heja på oss löpare så det var en helt otrolig stämning utmed banan. Det ger ju såklart en massa extra energi att höra alla hejarop och när man är första tjej blir man alltid lite extra påhejad. (tack förresten till den kille som sprang bakom mig och manade på publiken att heja fram ledartjejen, gulligt av dig)
Men på grund av allt folk utmed banan kunde jag inte höra tidsangivelser från mina anhöriga varför jag sprang hela loppet i tron att jag var tätt jagad av de andra och fast besluten att inte tappa min ledning.

Loppets 5 första kilometer är de värsta. Det är knixigt, det är kullersten, det är en galen rusning i starten som vanligt, det var lite blåsigt och man hinner springa både in-, ut-, in- och sedan ut ur stadens centrum igen varför det när man passerar 5km skylten känns som man har sprungit i en evighet.
Efter att man har korsat Ätran för andra gången (ca 4,5km) har jag alla tidigare år haft en känsla av att vilja bryta och tvivlat på att jag kommer att hålla ända in i mål. Så även denna gången, men bara för en ynka sekund. Att vinna var det enda som rörde sig i min hjärna så att ge upp eller sänka farten när jag var i ledning var fullkomligt uteslutet.

När jag svängde in på upploppet med ca 200m kvar till mål tyckte jag mig höra någon i publiken skrika "heja tjejerna" och jag blev då än mer övertygad om att någon höll på att spurta förbi mig. Jag tog fram de sista krafterna och lade i en växel jag inte trodde att jag hade, spurtade som en galning och väjde undan för kranskullan och tänkte att hon måste vara knäpp som stiger ut med kransen mitt under en spurtstrid. När jag passerade mållinjen som segrare insåg jag dock ganska snart att min spurt var lite överdriven, jag var ca 2 minuter före tvåan i loppet...

När jag knäppte av klockan upptäkte jag överraskad att jag sprungit på 36 minuter och 40 sekunder, bara 20 sekunder från mitt personliga rekord från den betydligt snabbare banan i Hässelby!
Kan såklart inte låta bli att tänka på hur det hade varit om jag hade sneglat på klockan lite mer under loppet och haft en uppfattning om att jag var så nära mitt pers - kanske hade det då funnits ytterliggare lite mer att ge? Men, det får bli en annan gång, igår var det bara segern som räknades och den var min, bara min!

Trött men glad löpare pustar ut på asfalten...

Lilla Stella var nästan ännu mer förtjust i min blomsterkrans än jag...

Efter avslutad tävling väntade prisutdelning med helt galet många fina priser (det var nästan så att jag skämdes när jag utöver alla fina priser även råkade vinna på utlottningen av priser på nummerlappen) och sedan en noggrann nerjogg och stretch för att ge kroppen åtmindstone en mikroskopisk chans att hinna återhämta sig till tisdagens 3000m tävling på Karlstad GP.
Väl tillbaka i stugan återförenades jag över en kopp kaffe med min duktiga svägerska som varit stark och tagit sig igenom loppet trots stora problem med värmen samt övrig släkt och vänner som agerat fanclub. Kvällen avslutades sedan med grillning, prat och skratt i en varm och härlig sommarkväll som aldrig ville ta slut.

Syskonbarnet Arvid underhöll med en sång och ett badmintonrack som gitarr...

Tack till alla fina snälla människor, både er jag känner och er jag inte känner, som hejjade fram mig utmed banan. Ni anar inte hur mycket extra kraft och energi ni ger till mina ben och hur mycket positiva tankar ni ger en trött hjärna som gör att man kan hitta nya krafter att fortsätta slita även när man börjar ledsna. TACK!

Tävlingsdags!

Sitter och slöar i solen på altanen och tänkte passa på att uppdatera er på statusen inför morgondagens tävling, 10km stadslopp i Falkenberg.
Detta är ett lopp jag har sprungit tre gånger tidigare i mitt liv men där jag har aldrig riktigt lyckats prestera bra. Första gången sprang jag som motionär och det var bara en rolig grej att springa ett litet lopp. Tror jag kom typ på sjunde eller åttonde plats och sprang väl gissningsvis någonstans runt 45min.
Andra gången hade jag börjat satsa hårdare på löpningen men det var fortfarande nytt för mig att springa 10 km (brukade bara springa halvmarathon och marathon) men bestämde mig för att gå ut hårt och se hur länge det höll. Underskattade dock distansen och överskattade min förmåga och gick ut lite väl hårt genom att ta rygg på Malin Ewerlöf (som till slut vann loppet på typ 35min...). Snacka om att jag tog mig vatten över huvudet, hängde på bra i ca 2-3 km sedan fick jag krypa i mål. Sluttiden 38.10 var dock personligt rekord vid det läget så jag var ändå nöjd, placerade mig på fjärde eller femte plats. (vilken dålig koll jag har!!)
Förra årets lopp var verkligen en total katastrof!! Sommarens träning hade känts tung, jag var andfådd och trött på alla pass men trodde att det berodde på för mycket träning eller ev pollenallergi och tvingade därför mig själv att träna på som vanligt hela semestern. Bestämde mig ändå springa stadsloppet i Falkenberg den sista Juli och trots att jag tog ut mig fullständigt presterade jag den mycket svaga tiden 39.33 (tredje plats) vilket blev ett kvitto på att allt inte var som det skulle i kroppen. Gick till doktorn dagen efter loppet och det visade sig att jag hade blödningar i tarmen och ett blodvärde på 90, enligt läkaren ett värde då man har problem att typ cykla till och från jobbet, så inte konstigt att mina 15-20 mil löpning/vecka hade känts lite tunga! Åtgärdade problemet med medicin och två månader senare sprang jag 10km i Hässelby 3 minuter och 13 sekunder snabbare. Tänk vad lite bra blod kan göra för formen... ;)

Så vad hoppas jag på inför morgondagen?
Ja, det kan ju omöjligt bli sämre än förra året i alla fall, så länge jag inte bryter benen eller blir dålig i magen så att jag behöver bryta förstås. (ingen järntablett imorgon bitti alltså, haha)
Banan är flack men ganska knixig så det är inte helt lätt att göra kanontider. Hässelbyloppets bana (där jag ju har mitt pers på 36.20) är betydligt snabbare men samtidigt vet jag att jag har visat bättre form i vår än någonsin tidigare och persat på alla distanser så förhoppningen är att i alla fall kunna närma mig det personliga rekordet. En tid under 37 min känns som ett rimligt mål och sedan får vi se om det finns ännu mer att ge.
Har haft en liten känning i högra låret sedan någon vecka tillbaka varför jag ersatt en del kvalitetspass med lugn distans men igår körde jag 8*200m på bana iklädd tävlingsskorna utan någon som helst känning så det bör inte vara något problem till morgondagens tävling. Möjligen ett minus för att jag känner att jag är lite rostig vad gäller bra fartträning efter en veckas lugn distans.
Blodvärdena hade dalat något senast jag kollade (125 i början av juli) men har sedan dess käkat järntabletter, blutsaft och jordgubbar till förbannelse så inte heller det borde ställa till något problem.

Fit for fight alltså, och hoppas på att få göra ett bra lopp på "hemmaplan" med stora delar av släkten, min bästis Nettan och min lilla favoritmaskot Stella som för första (men långt ifrån sista) gången ska titta på löpning!

Håll gärna en liten tumme eller två för mig, så ska jag försöka att inte göra er besvikna!

Toffel

Oj oj oj, nu har vi verkligen semester på riktigt.
Vi har spenderat några dagar i sommarstugan i Falkenberg och stämningen i stugområdet är verkligen avslappnad och semesteraktig. Dagarna spenderas (givetvis) med massa träning men mellan passen är det mest läsa böcker, gå stugområdets tipspromenader, spela minigolf, grilla, strosa runt i stadens små butiker, äta glass på uteserveringar och faktiskt (!) bada i havet. Igår var dessutom några vänner här på besök och tillsammans med dem blev det lite häng på uteservering i stan och därefter utomhusbio med Sällskapsresan 1. Otroligt mycket folk hade tagit med sig sina brassestolar och parkerat på torget för att avnjuta detta mästerverk och då vi hade missat att detta evenemang ägde rum hade vi en fantastisk tur som lyckades få plats på Harrys uteservering med perfekta platser för att kolla in filmen över en god måltid.

Ett STORT problem finns dock på semesterhimlen.
Svärmormor och svärmorfar är ägare till varsitt par Foppatofflor som har lämnats kvar i sommarstugan. Denna toffel är bland det fulaste plagg jag någonsin skådat och jag har varit tydlig med att något sådant aldrig någonsin ska komma i familjen Ambjörnssons ägo. Min man har lyckligtvis delat min uppfattning i denna fråga. Fram till nu.
Helt plötsligt har han i smyg börjat använda sin morfars tofflor när han lufsar runt utanför stugan. I början användes de bara när det var dags att gå ut med soporna "eftersom de stod närmast", sedan utökades det med att han hade på sig dem till affären på stugområdet "de gick ju snabbare att ta på än sneakers" och igår fick de till och med följa med oss ner till stranden. Inte nog med att han prisar dess funktionalitet, lovorden visste inga gränser när han skulle beskriva hur bra de var att ha på stranden då han slapp få lika mycket sand på fötterna som i sina vanliga flip-flops. "Å så lätta att cykla i också, och bekväma!"
Min förtvivlan är total.
Är jag gift med en foppa-toffel??? Har vi efter bara några dagar i semesterstaden förvandlats till sådana genuina fritidsmänniskor och är nästa steg likadana träningsoveraller?
Jag ställer fram makens snygga La coste tygskor på väl utvalda platser för att han ska se hur dess snygghet vinner över Foppa-tofflen och välja dem istället när han lämnar stugan. Utan resultat.
Jag ställer de snygga Hilfiger flip-flopsen ovanpå Foppa-tofflen vid dörren för att han av ren smidighet ska ta de tofflor som står överst. Även det utan resultat.
Jag börjar känna mig besegrad men vägrar låta denna äktenskapsdödare påverka vår relation. Jag påminner mig om att skönhet kommer innifrån, att kärleken är blind och glädjer mig i smyg åt att semestern snart är slut och att Foppa-toffeln då kommer att få gå i ide i sommartugan till nästa år. Håll ut...

Någon som har numret till modepolisen?

Svensk sommar...

Häromdagen gav jag det svenska sommarvädret en ledning med 1-0 över det grekiska sommarvädret ur träningssynpunkt. Nu har ställningen helt klart utjämnats...
Vaknade tidigt igår morse av att det blåste halv storm ute, regnet smattrade mot rutan och av att partytältet från lördagskvällens stugområdesfest hade blåst in i gaveln på sommarstugan. Projekt nedmontering av partytält inleddes klockan 06.00, och man kan bara konstatera att det är en väldans tur att majoriteten av områdets invånare har passerat "bäst före datum"  så att det gick relativt lätt att rekrytera flertalet pensionärer till arbete denna arla morgonstund, trots att det varit fest dagen innan.

Därefter var det dags för projekt löpträning i detta underbara, svenska sommarväder. Ut i stormen iklädd långa tights för första gången på flera veckor och med en keps till skydd mot det värsta regnet. Hjälpte dock föga mot det kraftiga skyfallet och jag fick dra åt kepsen så hårt att jag nästan fick huvudvärk för att den inte skulle blåsa bort. Ett steg fram och två steg tillbaka i den hårda vinden måste väl innebära att min 12km morgonjogg i 4,40 fart borde kunna kallas 24km i 2,20 fart i träningsdagboken?
Hur som helst längtade jag plötsligt tillbaka till träning i 35 grader och sol på ett bergigt Samos... Grekiskt träningsväder vs svenskt träningsväder, 1-1...

Efter avslutad träning väntade en hel dag under en filt med en bra bok, en påse karamellkungen och regnet smattrande mot rutan. Eller inte.
I verkligheten väntade en tur till Helsingborg för att fira svärmormors 75års dag med 3 timmar på en friluftsteater. Underbart att vi hade valt den överlägset sämsta dagen vädermässigt än så länge den här sommaren, att sitta och frysa i regnet var verkligen precis vad man såg fram emot efter denna inledning på dagen...
Hela tjocka släkten samlades i Helsingborg i god tid för att hinna strosa runt i den vackra staden och titta på omgivningarna en stund innan middagen. Strosandet förvandlades dock till att ett gäng stelfrusna och kinkiga människor tog skydd i kulturhuset och försökte fördriva tiden på bästa sätt till det var dags för middag på den flytande restaurangbåten Swea.
Väl på restauragen steg stämningen något och det började bli riktigt trevligt ända till delar av sällskapet började bli sjösjuka och blev tvugna att lämna restaurangen illamående då blåsten bidrog till en väldig sjögång. Efterätten fick därför förflyttas till ett närliggane café för att alla skulle kunna delta.
Stämningen sjönk återigen men vi gjorde vad vi kunde för att peppa upp varandra för att hitta glädjen i att sätta sig ute i ösregnet, blåsten och den 13 gradiga kylan och titta på buskis/revy - "vi får ju i alla fall vara tillsammans, det är ju det viktigtaste", "det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder" och "det är ju i alla fall en fantastiskt vacker teater" var frekvent återkommande pepptalk. Funkade sådär bra...
På väg till våra platser noterade min svåger Emil att de sålde föreställningen på DVD i souvenirshopen och alternativet att köpa en sådan och tillsammans avnjuta föreställningen i tv-soffan kändes som ett ganska bra alternativ...

Men, väl påbyltade med alla varma kläder vi ägde kompletterat med regnkläder, filtar och även sopsäckar som skydd mot regnet överlevde vi de första 10min i ösregn. Därefter mattades faktiskt regnet och blåsten av och även buskisen/revyn var bättre än förväntat då de låga skämten varvades med ganska mycket sång och musik så det hela resulterade faktiskt i en riktigt trevlig och mysig eftermiddag i rusket.
Den här gången får jag dock ge min make rätt i sitt motto att "man ska alltid se allting negativt från början och utgå från att allt blir skit, så kan allting bara bli bättre än man tänkt sig"...

Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder...

Inga ansträngda leenden här inte...