Vatten, vatten bara vanligt vatten...

Eftersom jag skrev i mitt förra inlägg att vi aldrig mer ska prata om loppet i lördags ska jag hålla mitt löfte och låta bli men jag tänker först låta er ta del av fortsättningen av historien.
Som jag antydde i lördagens inlägg var det något som inte var som det skulle med min kropp.
Hjärtklappning på uppvärmningen med bortdomnade armar borde varit en varningssignal som skulle stoppat mig från att starta. Men startade gjorde jag.
Svinhög puls, ont i bröstet och svårt att andas under loppet borde varit anledning nog att bryta. Inte heller det gjorde jag.
Jag är expert på att stänga av och inte lyssna på kroppen och springer i princip oavsett hur jag mår, jag vet att det är dumt men sån är jag, men när det är hjärtat som spökar blir jag rädd.
Uppsökte därför läkare idag för att få en genomgång av kroppen, en förklaring till det som hände och ett grönt ljus för att fortsätta träna som vanligt utan att riskera några allvarliga följder och jag blev helt fantastiskt bemött hos Familjeläkarna i Gislaved.
Med full förståelse för att jag ville reda ut dessa problem snarast möjligt för att kunna blicka framåt mot halvmarathon SM om två veckor tog läkaren alla tänkbara blodprover och även ett EKG och såg dessutom till att skynda på analysen av proverna så att jag skulle få svar på så mycket som möjligt på en gång.
Stort hjärta till dem, underbart med läkare som inte bara säger åt en att vila från träning till det känns bättre!!

Hur som helst, samtliga prover som har analyserats var bra, ska bara komplettera med ett ultraljud av hjärtat för säkerhets skull. Så vad var då anledningen till hjärtproblemen i lördags?
Det första doktorn frågade när jag kom in var om jag dricker tillräckligt med vätska då vätskebrist tydligen kan orsaka hjärtproblem. Jag tillbringade ju en hel vecka med träning i 35 gradig värme nyss och var förmodligen lite "urvätskad" redan innan loppet i lördags så den lilla värme som kom var troligen tillräcklig för att förvärra en redan låg vätskenivå. 
När vi gick igenom blodproverna var det enda avvikande att mitt blodvärde var onormalt högt för att vara mig. Det var 15 enheter högre än vad det var förra hösten när jag ätit medicin för detta i 3 månader. Fantastiskt tyckte jag. Mindre bra, tyckte läkaren som upplyste om att onormalt höga blodvärden kan vara ett tecken på kraftig vätskebrist varför vi alltså hade hittat källan till problemet.
Slusatsen är alltså att jag är fullt frisk men totalt utvätskad varför jag ordnierades någon dag lugn träning för att det tydligen kräver lite extra återhämtning att bli sig själv när man sprungit 10km i maxfart en halvtimme efter en attack med hjärtklappning och bortdomnade armar.
Utöver det ska jag dricka minst 2 liter mineralvatten/dag för att återställa vätskenivån och de salter/mineraler som saknas i min kropp. Känns som en ganska enkel lösnign och alla förutsättningar finns därmed för att jag är mig själv igen till SM halvmaran. Underbart!

Nog om sjukdomar och misslyckade lopp.
Jag hade ju lovat att återkomma med en rapport från en trevlig helg och med ett personligt rekord i ryggsäcken. En trevlig helg var det absolut med middag på Restaurang Kungsholmen, en fantastisk restaurang utformad som en "Food Court" i lyxförpackning, som höjdpunkt. Menyn var underbar och jag trodde aldrig att jag skulle kunna bestämma mig vad jag skulle äta men det slutade med en underbar förrätt från "Spice & Grill" köket bestående av vitlök och chilifrästa gambas med avocado, mango och lime. Till huvudrätt blev det en lamm chobez från "Fast food" köket med taboulleh, hummus och yoghurtsås.
Näst högst på listan över helgens höjdpunkter var att bli inkvarterad på samma hotell som flera av de andra tillresta löpartjejerna vilket gav en möjlighet att lära känna likasinnade och till och med gjorde att jag fick sällskap på återhämtningsjoggen på söndagen, fantastiskt kul!

Och ett personligt rekord i ryggsäcken fick jag faktiskt med mig hem.
På söndagen slog jag nämlligen personligt rekord i shopping; två oversize toppar och en klänning från Monki, ett par höstkängor från Vagabond, en jacka från Salt, ett halsband från Glitter och ett par jeans från Vero Moda fick följa med i ryggsäcken.
Alltid något!

Bildbevis på mitt personliga rekord...

Vilken flopp!!

SUB 36min? Vilket skämt.
Den här löpardagen går till historien som min sämsta någonsin, allt som kunde vara fel var fel.

Redan på uppvärmningen kändes benen sega när jag joggade och vid stegringloppen fick jag en så våldsam hjärtklappning att det kändes som om hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen. Tänkte att det kunde bero på värmen i kombination med lite nervositet och att det skulle släppa när skottet gick men icke.
Loppet var en plåga från första till sista steget.
Kroppen ville inte lyda mig; jag var andfådd, hade trötta ben, svårt att andas, onormalt hög puls och det var rent ut sagt rena skiten.
Eftersom att bryta ett lopp liksom inte finns på kartan tvingade jag mig ändå att fortsätta vilket resulterade i ett lopp med årets sämsta tid på 10km istället för ett lopp med mitt livs bästa tid som var planen.

Nej, det här loppet ska placeras längst bak i minnesbanken och aldrig pratas om mera. Huga.

Näst sista chansen...

Nu gäller det.

Imorgon springer jag mitt näst sista 10km lopp för den här säsongen och då bara ett av säsongens tidsmål, SUB36 min på milen, återstår är jag taggad till tusen!

Nu ska min säsong bli komplett, fulländad, alla mina mål ska vara uppnådda och jag ska därefter kunna genomföra årets återstående tävlingar med den avslappnade känslan av att eventuella ytterliggare bra prestationer bara blir en bonus och samtidigt kunna börja fundera på vilka målsättningar som kan vara rimliga inför kommande säsong.

För första gången ska jag imorgon delta i Tjejmilen.

Jag tycker att det verkar vara ett väldigt trevligt arrangemang, en tävling för såväl elit som motionär och det blir en ny och annorlunda upplevelse att springa ett lopp utan manliga deltagare med bara en massa löpsugna tjejer på startlinjen. Anledningen till att jag aldrig tidigare har deltagit beror helt enkelt på att jag alltid har tyckt att 10km är en för kort distans för mig och att det har känts bortkastat att åka ända till Stockholm för att ställa upp på en distans som jag inte har tagit riktigt på allvar. I år har jag dock ändrat inställning och kommit på dels att det är väldigt kul att springa millopp, dels att jag faktiskt inte är riktigt så kass som jag tidigare trott. Känner samtidigt att det är en distans där jag har potential att bli betydligt bättre än jag är i dagsläget så jag är sugen på att ge distansen en mer seriös chans framöver!

Det är onekligen en lite annorlunda känsla att tävla utan att det krävs flera veckors förberedelser och flera veckors återhämtning vilket är fallet vid maratonlopp. Millopp kan man  springa nästan hur många som helst på en säsong och det är härligt att få känna tävlingsnerven fler gånger än de två-tre gånger om året man kan springa maror varför kombinationen av dessa distanser känns perfekt! Tror även att milloppen kan göra mig till en bättre maratonlöpare då det är ett fantastiskt bra sätt att få ordentlig fartträning.

Och fartträning lär det ju finnas alla möjligheter att få imorgon. Startfältet är helt grymt vasst så det lär ju inte saknas ryggar om man bara vågar haka på! Eftersom jag i första hand ser det här loppet som ett tidslopp och låter placering komma i andra hand är jag fantastiskt glad över att startfältet är fullt av duktiga löpare då det blir så mycket lättare att springa fort om man omgärdas av löpare som är snabbare än en själv!

Ska dessutom bli oerhört spännande att se Isabellah Andersson och Jeri Emeru ställas mot varandra i kampen om segern, kan nog bli en tät fajt!

Själv är jag tveksam till om jag ens placerar mig på topp 10 även om jag lyckas med mitt mål om SUB36 men som sagt, det känns inte särskilt viktigt – så länge jag får säga att mitt pers är 35-någonting kommer jag att vara grymt nöjd oavsett placering. 35,59 låter ju SÅ mycket snyggare än 36.00… J

Efter att ha plöjt distans i 35 gradig värme i Barcelona hela förra veckan har jag använt denna veckan till att fokusera på att återhämta mig samt att få lite fart i benen då jag brast i fartträningen förra veckan.

Har därför b l a kört lite 200m intervaller på bana och trots att kroppen kändes bra och jag hade den där härliga kontrollen över kroppen och bra fokus i knoppen var tiderna aningen sämre än vanligt. Skulle gärna vilja skylla det på att det var kyligt och blåsigt men eftersom min duktiga, medeldistanslöpande träningskompis Amelie persade på en av sina 200-ingar på samma pass så håller inte den förklaringen. Men jag hoppas att Amelie har rätt när hon säger att ”snabbheten finns där, det är liksom bara att plocka fram den”.

Undrar bara när jag ska hitta den – den har varit väl dold i 28 år… J

Håll en tumme eller två för mig så hoppas jag på att få återkomma med en rapport från en härlig helg i Stockholm och med ett nytt pers i ryggsäcken!

Diskmaskin

Nu har äntligen vår nya familjemedlem anlänt och succén är ett faktum!

Som den pedant jag är sätter det onekligen lite guldkant på tillvaron att få lämna hemmet på morgonen utan att minsta lilla kaffekopp eller yoghurtskål finns kvar på diskbänken och detta helt utan att behöva offra minsta lilla minut på hushållsarbete. Gillas!

Diskmaskinen har dock redan efter bara några dagars innehav skapat ett par bekymmer och några långvariga diskussioner vid middagsbordet:

1.    Att hitta på någon annan hushållsyssla åt min make som i alla år agerat diskmaskin i den här familjen. För inte ska han väl kunna köpa sig fri så lätt? I så fall ska jag anställa en kock som tar min del av hushållsarbetet vilket i och för sig skulle bli ganska dyrt så att vi ändå inte har råd att göra något kul på all den extra fritid ett sådant upplägg skulle skapa. Men någon rättvisa måste det väl finnas?

2.    Ska man nu behöva köpa dubbla uppsättningar av alla husgeråd? Så fort jag behöver en gryta så står den odiskad i maskinen, behöver jag osthyveln är den garanterat odiskad i maskinen och just som såsen håller på att koka över och bränna fast i kastrullen och man behöver häva i en redning är shakern till detta såklart i maskinen. Att köra halvfulla maskiner varje dag kan väl aldrig vara bra för miljön, men är det bättre att diska en osthyvel om dagen under rinnande vatten och därmed göra åt lika mycket diskmedel som till en hel disk? Och om man ändå måste hålla på att diska hela tiden, varför har vi då investerat i en maskin för ändamålet?

3.    Vem ansvarar egentligen för upplockningen av disken? Den som är sugen på att stoppa i en massa smutsig disk (i regel jag eftersom jag lagar maten och alltså grisar ner grytorna) eller den som tidigare ansvarade för disken? (alltså min man)

4.    Vad kan man egentligen diska i en diskmaskin? De fina vinprovarglasen? Salladsbesticken i trä från Afrika? Keramiktallrikarna? Glaskannan från blendern?

Det är ett lotteri varje gång man öppnar maskinen för att se om allt har överlevt behandlingen. Det känns som om det finns lite för lite litteratur inom detta område för att jag ska känna mig helt trygg, men kör man ”learning by doing” - taktiken kan nog det hela utvecklas till en ganska sorglig och jobbig historia...

Suck, våra I-lands problem är för jobbiga. Kan man aldrig få vara riktigt, innerligt lycklig?

Barcelona

Nu är jag hemma igen efter en intensiv jobbvecka i min favoritstad Barcelona.

Dagarna har varit fullspäckade med utbildning fram till klockan 17 och kvällarna har därefter varit fulla av roliga aktiviteter tillsammans med kollegorna.

Lördag och söndag var helt lediga dagar och på lördagen passade jag därför på att delta i en utflykt till vindistriktet Penedes där vi fick titta på odlingen av druvor, framställningen av vin och cava samt genomföra en vinprovning tillsammans med vingårdens ägare.

En fantastiskt rolig (och god!) upplevelse och helt klart resans höjdpunkt! Fick smaka det bästa rosévin jag någonsin druckit, Radix, ett väldigt mörkt rosévin som för ovanlighetens skull lutade mer åt rödvinshållet än vitvinshållet vilket passade mig perfekt.

Dagens vintips har därmed levererats, tyvärr säljs det inte på Systembolaget men kan importeras via dem – kan definitivt vara värt en extra peng!

Provsmakning av Cabernet Savignon.

För övrigt var det ju femte gången jag var i Barcelona varför de stora sevärdheterna har klarats av flera gånger om vilket var ganska skönt – när de andra turistade kunde jag på ett smidigt sätt klämma in mina träningspass och därefter ansluta lagom till det var dags att käka middag på någon trevlig restaurang, shoppa eller ta sig ett dopp i havet.

Då det var ganska många mil som skulle avklaras fick jag chansen uppleva Barcelona på ett annat sätt än tidigare gånger jag varit där.

Jag sprang i Parc de Cituadella och tittade på mammutstatyn, fontänerna och de semesterlediga spanjorerna, jag körde backträning vid Olympiastadion och tillät mig samtidigt att njuta av utsikten var gång jag var på toppen av Montjuic och jag fick uppleva den annorlunda känslan av att på mina morgonpass vid 05,30 möta fler människor som var på väg hem från krogen än folk på väg till jobbet. Lite skillnad på svensk och spansk dygnsrytm… J

Självklart tog jag mig även tid att springa förbi platsen för målgång i Barcelona Maraton som ligger vid Placa D’Espana och jag får ärligt erkänna att en rysning gick genom kroppen och att det pirrade till i magen när alla härliga minnen från min målgång i våras kom tillbaka.

Temperaturen har legat stadigt runt 35 grader på dagarna och 26-28 grader på kvällarna och mitt inne i staden där luften står helt stilla var det oerhört varmt och därmed tufft att få kvalitet på träningen varför jag genomfört mestadels lugnare distanspass, några pass styrkeintervaller/fartlek för att få lite fart i benen utan att dö av värmeslag samt ett ”idiotpass” innebärande 22km backig distans – upp och ner för berget Montjuic 5 gånger i 38 gradig värme kändes ordentligt i kroppen…

Totalt lyckades jag klämma in ca 13mil löpning och två styrkepass under veckan vilket jag är nöjd med då det alltid är svårare att få tiden att räcka till när man är på resande fot och dessutom har kollegor, möten och middagar att ta hänsyn till och inte styr över sin tid själv.

Nu ska jag ägna kommande vecka åt att försöka få lite fart på benen genom diverse kvalitetspass inför Tjejmilen på lördag samt att låta kroppen få ny energi i form av bra löparmat (inte tapas...), många timmars sömn och härligt svenskt augustiväder, d v s ösregn och 11 grader…

På fredagskvällen avslutades utbildningen med en stor gemensam middag för samtliga 140 anställda som var med på resan vilket blev en ganska speciell upplevelse.

Middagen ägde rum på en restaurang precis vid havet vid Port Olimpico och inleddes med lite traditionella spanska tapas. Eller lite tapas kanske var fel ordval. Först anlände en stor omgång klassiska tomatbröd tillsammans med varsin rejäl tallrik med spansk skinka. Knappt hade man hunnit smaska i sig detta innan kyparen kom med en stor sallad med lax, tonfisk och oliver och sedan följde en stril ström av nya tapas; musslor i saffransås, vitlöksmarinerade räkor, friterad bläckfisk, fiskkroketter mm.

Efter denna orgie i spanska tapas var det dags för huvudrätt (som om det behövdes).

Jag hade valt fisken och fick in en stor tallrik med typ 1kg fisk på, dock utan några vidare tillbehör eller smak så det var tyvärr en ganska tråkig rätt, vilket i och för sig inte gjorde något, man hade ju inte supermycket plats kvar i lilla magen efter alla tapas…

För dem som valt köttet blev det en chockartad upplevelse när ungefär en halv gris lades upp på varje tallrik och vi höll på att smälla av i skratt när tallrikarna bars in.

Okej,  jag är en hungrig marathonlöpare och brukar kunna äta rejält med mat och uppskattar framförallt när man får så mycket mat att man blir mätt men ärligt talat, när man häver på som de gjorde ser det inte aptitligt ut. Synd när man lägger krutet på kvantiteten istället för kvaliteten.

Efter att alla hade gjort en gemensam insats för att undvika matsvinn så gott det gick, vilket tyvärr troligen inte räckte långt utan restaurangen fick slänga både tapas, kött och fisk i en så stor mängd att de hade kunnat försörja en mindre afrikansk by i ungefär en vecka fortsatte den vansinniga matserveringen med att efterätten levererades.

Varsin stor portion Crema Catalana serverades, inte heller den var tyvärr någon höjdare för smaklökarna utan bara stor, varför ytterliggare några kilo mat hamnade bland soporna.

När det efter detta även serverades kaffe och någon torr kaka passerades gränsen och vid det laget var det nog ingen som längre var intresserad av att ens försöka äta utan istället minglades det bland kollegor och nya bekantskaper stiftades med anställda på våra andra kontor runt om i landet. Det är verkligen trevligt att lära känna nya människor!

Vid klockan 24 gavs två alternativ, ett för de partysugna som fick erbjudandet att svänga sina lurviga och stuffa på en trendig nattklubb fram till småtimmarna och ett mer passande alternativ för tråkiga, seriösa löpare som innebar transfer tillbaka till hotellet och en god natts sömn.

Trots att hon jobbade hårt misslyckade Kollega K med att få i sig den där biffen efter typ 10 tapas. Bör sägas att vi blev serverade lunchbiffen (restaurangens minsta stek) middagsbiffen vägde 750gram...

På söndagen var det dags för hemfärd igen och precis som man brukar säga så är ju borta bra men hemma bäst så det var fantastiskt skönt att krypa ner i min egen säng, somna bredvid min make istället för mol allena på ett hotellrum och vakna till min vanliga svenska frukost.

Men Barcelona, Barcelona underbara stad, snart kommer jag tillbaka igen. Jag kan bara inte få nog…

Kollegorna C*2 botaniserar bland skinkor (lammkött??) i Saluhallen på Ramblan.

Bloggpaus

Efter en underbar helg fylld av diverse födelsedagskalas tillsammans med familjen och släkten, och med en mängdvecka med många sköna distansmil i ryggen har jag idag packat väskan för en jobbresa till Barcelona.

Underbara Barcelona.
En av mina avsoluta favoritplatser på jorden och trots att det blir mitt femte besök kan jag inte få nog, jag vill återvända gång på gång på gång till den goda maten, de trevliga människorna, det härliga klimatet och den oerhört vackra staden.
Efter mitt senaste besök när jag dessutom fick ta med mig en stor pokal i handbagaget och den allra finaste och största idrottsupplevelsen jag någonsin kommer att få uppleva då jag gick och vann deras marathon mildrades inte direkt mina känslor för staden. Tvärtom.
Ytterliggare fina minnen lades till samlingen av alla positiva minnen jag redan hade och nu får jag alltså åka dit igen och inte bara återuppleva fina semesterminnen utan även mina allra finaste löparminnen.
Inte dumt, inte dumt alls...

Resan har varit känd för både mig och min tränare sedan länge så veckans träning har planerats med viss anpassning till att jag är på resande fot. Veckans längsta, och troligen tuffaste, träningspass har just genomförts; 32km progressiv distans med 10km i 4.45 fart, 10km i 4.30 fart, 7km i 4.10 fart och avslutande 5km i maxfart (idag 3,50). Kanske inte låter så tufft när man tänker att jag snittade 3,53 i Barcelona när jag slog mitt pers, men inför en tävling är uppladdningen lite annan än idag då jag fick genomföra passet med ca 15mil löpning, 3 pass styrketräning och 3km simning i kroppen från den senaste veckan och när det dessutom är 10 dagar sedan senaste vilodagen var detta fullt tillräckligt för att göra mig illamående får jag ärligt erkänna...
Det optimala hade varit att spara detta pass till senare i veckan för att ha kunnat få någon lugn träningsdag innan passet för att vila kroppen, men det är just detta som är nackdelen med att inte springa på heltid - man styr inte helt själv över sin tid utan måste anpassa sig efter jobbet. Då det kändes betydligt lättare att både skapa sig tid till ett så långt pass och att hitta en lämplig runda på hemmaplan fanns inget bättre alternativ än att få det avklarat innan avfärd och göra det bästa av situationen (trött kropp...)
Resterande av veckans 10 mil kommer dock att kutas i Barcelona fördelat på ganska många kortare pass för att jag ska ha möjlighet att genomföra träningen trots fullspäckade dagar med jobb och gemensamma aktiviteter med arbetskamraterna.
Tur alltså att jag redan sett varenda sten i Barcelona så att jag kan använda "turisttiden" till träningstid och skippa guidade rundturer till förmån för lite intervaller i någon park i staden eller ett distanspass utmed havet.

Tror dock att det kommer att bli svårt att även lyckas klämma in bloggandet i det späckade schemat så jag tar därför en liten bloggpaus och återkommer med rapport om hur resan, jobbet och tränandet har fungerat i världens vackraste stad efter min hemkomst på måndag.

På återläsande.

Lantis

Sent i tisdags kväll åkte jag och kollegan C mot Stockholm för att på onsdagen delta i ett möte på Ernst & Youngs svenska huvuskontor.
Innan jag ska iväg på jobbresor tycker jag alltid att det känns lite bökigt och stressigt då det genast blir ännu mer pusslande för att hinna med träningen, men när jag väl är på plats brukar det oftast lösa sig på ett bra sätt - särskilt när vi är i Stockholm som är den staden förutom min hemort där jag hittar allra bäst.
Det underlättar dessutom enormt mycket att jag har arbetskamrater som har förståelse för att tränigen är viktig för mig. Det kändes fantastiskt skönt när bästa kollegan C lät mig avgöra hur sent på kvällen vi skulle åka och dessutom försäkrade sig om att jag säkert tog mig tid att hinna träna innan avfärd. Guld!

Som sagt, väl på plats brukar det ändå vara ganska bra.
Lyckas man bara skapa sig tid att träna (vilket brukar innebära att man får tulla lite på sömntimmarna på morgonen eller skippa välkomstdrinken på den gemensamma middagen) brukar det vara superkul att ge sig ut på andra vägar än de man springer på hemma där man känner varenda sten.
Det var därför jag med glädje skuttade ur sängen igår morse, eller skuttade kanske var att ta i, klockan var 05.30 och jag hade inte kommit i säng förrän klockan 23 kvällen innan så något jätteskutt kanske det inte var tal om, men det var i alla fall lättare att ta sig ur sängen när löpning i vackra Stockholm hägrade än om det hade varit den vanliga morgonrundan som stod på agendan.

Solen strålade och luften var ljummen, det var inte tal om mössa och vantar som på morgonpasset dagen innan utan det var snarare shorts och t-shirt som gällde som dresscode.
Jag sprang från Park Hotell på Karlavägen via Karlaplan ner mot Strandvägen, passerade stora pampiga byggnader och sprang nästan in i en porche som stod parkerad på trottoaren. Reflekterade en sekund över om man inte borde få p-böter för den sortens parkering men konstaterade snabbt att om man har råd med en våning på Strandvägen med tillhörande porche har man förmodligen även råd med en P-bot lite nu och då.
Planen var att improvissera iihop en 15km runda runt Djurgården men när jag passerade en karta över "hälsans stig", en 7km slinga runt Djurgårdsbrunnskanalen utmarkerad med skyltar, bestämde jag mig för att springa två varv på den istället. Dels var det ju smidigt att slippa improvisera men framförallt kom det lägligt då batterierna i GPS klockan dog precis när jag kom utanför hotelldörren så det hade blivit ganska svårt att bedöma avklarad distans.

Vilken upplevelse jag fick!
Jag som är van att springa morgonpass antingen i skogen - där jag på sin höjd möter ett rådjur eller en hare, eller på någon cykelväg i Gislaved - där jag med lite tur möter tidningsbudet eller möjlligen någon person som rastar hunden i gummistövlar och anorak, mötte här mer människor än jag gör på ett helt år under mina löprundor i Gislaved.
Powerwalkande välkammade kvinnor/tjejer med fina, trendiga träningskläder typ kort sportig Puma kjol och stora solglasögon var helt klart mest representerade, tätt följda av vältränade män/killar med I-phonen i högsta hugg och musik i öronen.
Äldre stiliga damer promenerade med små fina hundar som säkert hette Fiiifiii eller något sådant och många äkta par, kompisgäng, mödrar och döttrar och andra konstellationer som hade sammanstrålat klockan 06.00 för att få sig en motionsrunda passerades med jämna mellanrum på min färd runt kanalen.
Och så en lite udda figur.
En katt bland hermelinerna. En alien. En "englishman in New york" som Sting en gång sjöng. Eller "en finne i Göteborg" som Hassangänger sjöng i sin tolkning av samma låt.
En lång, spinkig, okammad, nyvaken lantis iklädd något för korta löpartajts och en Craft-tisha med mängder av reklamtryck som med stora ögon tittade på alla människor, stora byggnader och var fachinerad av morgontrafiken, förvirrad av sitt dåliga lokalsinne och med en lite ryckig löpstil då hon i farten försökte hinna med att läsa på alla små skyltar som kanske kunde ge en hint om vilka spännande byggnader som passerades eller info om vilka fåglar som trivdes bäst utmed kanalen.

Jag kanske inte var snyggast eller mest världsvan. Men jag var snabbast...