En stillsam lördagsmorgon

I arla morgonstund smög jag mig upp ur sängen, gnuggade gruset ur ögonen och snörade på mig löpardojjorna för ett lugnt, stillsamt distanspass. Mörkret låg över staden, det duggregnade lite lätt men då temperaturen visade nästan tio grader fick både vantarna och mössan stanna i byrålådan denna morgon.

Kanske låter det knäppt att tycka att det är mysigt att låta klockan ringa 06,00 en lördagsmorgon men det är något visst det där med att vara uppe före alla andra och liksom få staden för sig själv.
Just idag utnyttjade jag detta till fullo genom att rata mina vanliga vackra rundor i skogen och istället välja en runda rakt igenom stadens centrum.
Mäktig känsla att springa genom ett sovande, nästan dött, centrum och känna sig lite busig när man chockar vägens kullerstenar genom att låta dem möta löparskons mjuka gummisula istället för de spetsiga klackarna från shoppingsugna kvinnors fötter.
Jag fönstershoppar en snygg jacka, jag andas in doften av nybakat bröd vid konditoriet och drömmer om en fest på slottet när jag passerar balklänningarna i festbutiken.
Inte en bil möter jag, inte en människa, staden är bara min och jag kan till och med kosta på mig att fräsa snor mitt på Storgatan utan att någon ser mig.
Jag passerar min kompis Hannas hus och tänker på hur alla ännu sover men att hemmet snart ska fyllas av lek och barnskratt, jag passerar Ica som ännu ej har öppnat men snart ska fyllas av storhandlandes familjer.
Men ännu är allt stilla, ännu är allt tyst. Jag är alldeles ensam och staden är bara, bara min.

När jag någon timme senare är hemma kan jag utan konstiga blickar från förbipasserande köra rörlighetsövningar på parkeringen utanför huset och därefter gå in och utan stress ge mina stela lår en rejäl omgång med min masserande skumrulle och en efterföljande isbehandling. Allt i en mörk lägenhet som fortfarande andas natt och stillhet vilket också ger mig ro att njuta av stretchen samtidigt som jag sippar på den oslagbara drycken resorb blandat med cola. (rätt äcklig, men bra)

Att sedan ånga kroppen i rykande hett vatten, sätta en inpackning i håret, vira in sig i morgonrocken och äta frulle i lugn och ro med maken, morgontidningen och Nyhetsmorgon som sällskap summerar väl ihop vad man med all rätt kan kalla en stillsam lördagsmorgon när den är som allra, allra bäst.

Det var dock inte bara lyxen över att få ha staden för mig själv som motiverade mig att stiga upp i svinottan, den upplevelsen var bara en bonus.
Planen för dagen är nämligen att vara åskådare på Växjö Marathon och att ställa sig vid sidan om ett marathon utan att själv ha sprungit är uteslutet för en kvinna med så mycket myror i brallan som jag. Därför var jag helt enkelt tvungen att hinna med en löprunda innan jag med ro kan avnjuta synen av andra som springer utan att bli alltför sugen på att själv delta.
När nu min egen löpning är avklarad på bästa tänkbara sätt är jag redo att peppa och hejja mig hes när lillebror ska krossa det pers jag harade fram honom till på Jubileumsmaran i somras.
Go Mini, go!!

Syskonskaran inför jubileumsmaran i somras. Lillebror (till vänster)
ska idag krossa sitt pers på 3,25,00 från det loppet.

 

Debutant

Då var min debut som föreläsare avklarad. En ny erfarenhet som på förhand kändes som en lite läskig utmaning och det var inte utan att jag var lite spänd och nervös när jag kopplade upp min dator i den stora hörsalen på Ernst & Youngs huvudkontor i Stockholm framför ett 60-tal åhörare.

Jag hade förberett mig noga och flera gånger gått igenom den presentation jag skulle hålla och det hade tagit många timmars funderande att komma på vad jag skulle prata om. Prova att göra en powerpointpresentation om er själva och fundera på vad ni kan berätta om ert liv i 30min. Känns ganska konstigt och helt overkligt att någon annan ska tycka att mitt liv är intressant som i mina ögon inte är särskilt märkvärdigt. Vad kan folk vilja veta om mig? Vad har jag att komma med? Känns onekligen som att man är en skrytmåns, ett stort ego och en besserwisser när man bara pratar om sig själv och delar ut tips som om man vore någon form av expert...
Men det var hur som helst ett väldigt roligt jobb och jag känner mig otrolig smickrad över att bli tillfrågad att göra detta av Running Sweden och verkligen glad över att så många ville komma och lyssna på lilla mig.

När föreläsningen var igång och jag möttes av alla positiva leenden, intressanta frågor och uppmuntrande ord från publiken var nervositeten som bortblåst och det var bara roligt och kändes helt naturligt att dela med sig av sina erfarenheter. Publiken fick mig att känna att det jag sa var viktigt och intressant och även om huvudmålet såklart var att inspirera mina lyssnare till att springa var det otroligt inspirerande även för mig själv att få känna att någon är intresserad av vad jag gör och att min löpning inte bara viktig för mig själv utan även intressant för andra. Det fyller mig med värme och höjer mitt självförtroende många steg.

Efter föreläsningen fick jag följa med ut i den mörka Stockholmskvällen på träningspass under ledning av Running Swedens duktiga tränare. Jag är grymt imponerad av att så många ville vara med och springa att det räckte till både en teknikgrupp, två distansgrupper och en intervallgrupp. Jag är också imponerad över hur bra klass många verkade hålla. Själv hade jag avklarat min egen träning tidigare på dagen för att kunna följa med de andra utan att känna att jag måste få ut något för min egen tränings skull och utan att ha för mycket spring i benen. Jag kunde därför lägga mig längst bak i gruppen och i första hand bidra med peppande ord och sällskap men jag måste säga att jag blev förvånad och imponerad när flera i min intervallgrupp körde tusingar strax under 4.00 fart! Det hade jag inte väntat mig!

Trött som en mört efter anspänningen inför föreläsningen, den långa resan och den tidiga morgonen återvände jag till hotellet men var trots tröttheten ändå fullproppad av energi från alla glada och positiva löpare jag nyss haft förmånen att lära känna!
Sov som en stock redan innan klockan var tio och vaknade till en lyxig morgon som inleddes med 20km distans utmed Djurgårdsbrunnskanalen, ett pass på gymmet och en rejäl frukostbuffe innan jag återigen hoppade på tåget hem mot Småland.

Bra start

Allt började egentligen redan igår kväll.

Efter ett mycket väl genomfört sprint/löpstyrke pass tillsammans med Villstads friidrottare staplade jag på trötta ben in genom lägenhetsdörren med siktet inställt på att snarast möjligt få igång grytorna med kvällens middag helst redan innan jag ens hoppar in i duschen. Allt för att spara tid, värdefull tid när blodsockret är på väg ner i botten och ta med sig humöret ner i djupet.
Upptäcker att Jonne inte är hemma vilket inte bådar gott då han lovat att handla hem ingredienser till kvällens måltid. Tar ett djupt andetag innan jag öppnar kylen och hoppas att han handlat innan han lämnat lägenheten. Så var inte fallet, en viss irritation (som förstärktes av det i snabb takt sjunkande blodsockret) spred sig inom mig. Hinner dock inte bli riktigt arg förrän ytterdörren öppnas och Jonne anländer med matkassar i högsta hugg. Kastar mig över maten och trettio sekunder senare skalar jag frenetiskt potatis samtidigt som laxfilen redan är i ugnen. Jonne berättar då att han tröttnat på att vänta på soffleveransen från Mio, tagit saken i egna händer och hämtat soffan med jobbets lastbil. "Gött" hinner jag jubla innan jag erinrar mig att jag inte minns att jag såg någon soffa när jag nyss passerade tv-rummet. Tittar en gång till för säkerhets skull innan jag inser att han just bett mig om bärhjälp.
Okej, lågt blodsocker, darriga ben efter tvåtusen utfallssteg och tusen grodhopp - hur gärna även jag ville ha in soffan innan Sverige-Tyskland skulle spela fotboll på tv kunde jag bara inte tycka att det var kul, men när jag såg förväntan i min Jonnes ögon kunde jag bara inte säga nej.
Så vi slet och släpade den efterlängtade soffan, som såklart inte gick in i hissen utan fick bäras tre våningar, medan mina ben skrek av den extra styrketräningen.

Till slut var dock både maten klar och soffan färdigmonterad, det var dags för fotboll. Denna fotboll man sett fram emot var ju spännande i ungefär 6minuter innan Tyskland började förnedra oss. Vid ställningen 4-0 var jag trött på skiten och gick och la mig istället. Snopet att vakna, titta på nyheterna och inse att man missat årets största sporthändelse där Sverige vänt underläget till 4-4.

Hur som helst, jag fick ju därmed någon extra timmes sömn inför dagens morgonpass som skulle inledas redan 05,15 för att hinnas med innan dagens resa till Stockholm. Distanslöpte 90min i ösregn på stela ben från gårdagens styrkepass, skyndade i mig frullen och började köra mot Alvesta där jag skulle hoppa på tåget mot huvudstaden.
Fastnar i ett vägarbete och inser att tiden rinner iväg, gasar på lite extra och passerar plötsligt en 30 skylt och därefter ett gäng med poliser som, såklart, vinkar in mig. Säker på att körkortet ryker har jag här en puls som om jag körde intervaller, ber en bön om att få behålla körkortet innan polisen knackar på rutan och "bara" ber mig visa körkort och göra en nykterhetskontroll. Sedan får jag köra vidare, ytterligare försenad såklart men nu lite mer försiktig med gaspedalen...

Väl framme i Alvesta är det tio minuter till tåget går, då finns det såklart ingen parkeringsplats. Får åka lååååångt bort från stationen för att hitta en plats att dumpa min bil där man såklart inte kan betala med kort utan bara via mobilen. Min mobil, som egentligen är jobbets mobil, är spärrad för liknande tjänster varför jag därmed har valet att gå till Stationen och köpa p-biljett vilket inte var ett alternativ om jag skulle hinna med tåget. Alternativ två var att ringa EasyPark och bli medlem och därmed få chansen att betala avgiften via deras app och mitt visakort men samtidigt bli lurad på en serviceavgift om 100kr.
I brist på alternativ var det bara att betala och se glad ut (eller se glad ut behövde jag ju inte om jag inte ville, och det ville jag inte just då) och småspringa mot tåget.
Med andan i halsen rusar jag upp på perrongen med biljetten i högsta hugg, bara för att bli informerad om att tåget har gått sönder vid Älmhult och är kraftigt försenat.
All stress i onödan och belöningen för att ha utsatt mig själv för detta blev att frysa i 40min i väntan på tåget. Är inte förvånad över tågförseningen men börjar fundera på om det är allmänt vedertaget att lägga på minst en akademisk kvart på tågtidtabellen men att jag har missat informationen om detta? Suck.

Nu är jag i alla fall på väg och i all stress verkar jag ha fått med mig både dator och träningsväska vilket torde räcka för att kunna genomföra kvällens föreläsning åt Running Sweden och den efterföljande träningen.
Men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken...

Utskälld

Jag gör gärna en insats för min klubb genom att ställa upp som funktionär när jag har möjlighet för att ge något tillbaka som tack för det stöd jag får i min löparsatsning. Jag gör det också gärna för att bidra till att den fina löparsporten ska kunna bedrivas på våra gator, vill ju själv kunna åka på lopp runt om i Sverige och inser ju att det bygger på att andra människor då engagerar sig på liknande sätt för att det ska vara möjligt.
Därför rustade sig idag både jag och Jonne i dubbla underställ och rejäla regnkläder för att bidra till att göra Hässelbyloppet till ett bra och roligt arrangemang för alla inblandade. Vi hade blivit tilldelade uppgiften att rädda löparna från att bli överkörda av bilister genom att vara trafikvakter i en korsning där löparna passerade vid 9km. Perfekt uppgift tyckte vi, då får man ju både se loppets slutskede och kan dessutom heja fram löparna den sista allra jobbigaste biten mot mål.

Som funktionärer blev vi otroligt väl omhändertagna både från arrangörens sida som delade ut små kit med mat och dryck, bra info om vår uppgift och många tack för att man ställer upp men även från publik och löpare som var otroligt glada, trevliga och positiva och visade stor tacksamhet för att man fanns till hands. Så roligt att se med vilken glädje både motionär och elit genomför loppet. Dagens hjärta till alla er underbara löpare och era hejjande familjer och vänner!

Tyvärr finns det ändå alltid vissa människor som måste förpesta dagen och förstöra den annars så fina stämningen. Så många fula ord och utskällningar som jag under dessa timmar fick mottaga av de bilister som stoppades har jag nog inte sammanlagt mottagit under hela min livstid. Man undrar på allvar vad som är problemet med folk?
Många, givetvis inte alla, visar ingen som helst förståelse utan ska bara fram och förbi och bryr sig inte det minsta om att de riskerar både min och löparnas säkerhet. De tutar, de skäller, de hetsar, stressar och hur tydligt man än markerar att de måste stanna ska de på eget bevåg smita emellan och i full fart korsa banan med en meters marginal till närmaste löpare.
På allvar, hur mycket lika stora händelser finns det i lilla Hässelby på ett år? Hur svårt kan det vara att antingen låta bli att ta bilen denna dag eller åtminstone läsa på hur banan går för att välja en annan väg? Och om man nu råkar hamna i denna kön i alla fall, hur svårt är det att visa lite förstående och tålamod för detta arrangemang som äger rum EN gång om året? Är det så viktigt att komma fram att det är värt att riskera att köra på en annan människa?

Jag är chockad, förvånad och ledsen över vad man ska behöva uthärda för att få genomföra en löpartävling och hade aldrig kunnat föreställa mig att ett så roligt evenemang kan frambringa så mycket ilska och irritation.
Beklämmande att så många är så stressade att de en söndagseftermiddag inte hinner vänta fem-tio minuter utan att bli vansinniga.
Dagens största risiga taggbuske till er, hoppas ni har vett att skämmas.

Levererar inte

Lika underbart som det är med löpning när kroppen känns pigg, lätt och stark, lika tråkigt och frustrerande är det när man pass efter pass bara är trött, tung och svag.

Veckorna innan Berlin kände jag mig starkare än någonsin och konstigt nog var jag full av spring i benen även veckan efter loppet. Men så i måndags var det som att trycka på en knapp så var min kropp som förbytt. Jag har ingen rytm, inget flyt, jag är andfådd, benen stela, kroppen kantig och... Ja, listan kan göras lång.
Jag vill helst bara sova, är omotiverad att jobba, inte sugen på att träna, kinkig, lättirriterad och allmänt seg.

Kanske är det sviter från maran och de tillhörande veckorna av hård träning och mental laddning innan loppet som nu hunnit ikapp mig.
Kanske var jag lite FÖR pigg veckan efter loppet och gick på lite väl hårt på passen.
Kanske slarvade jag lite för mycket med mat och sömn under återhämtningsveckan men för mig är det en mental återhämtning att för några dagar slippa tänka på att äta hela tiden, på vad jag äter och att komma i säng tidigt på kvällen. Istället åt jag det jag kände för, när jag kände för det och blev sittande lite för länge framför tvn, datorn eller med en spännande bok. Återhämtande mentalt absolut, men knappast optimalt för fysisk återhämtning.

Men trots detta har jag tränat på och tvingat mig igenom två pass om dagen enligt plan hela veckan för vilar gör jag bara om jag är sjuk eller om tränaren skrivit så i planeringen. Då inget av detta har varit fallet har jag tjurat på, borrat ner blicken i marken och tuggat mig igenom passen även om kroppen knappast levererat några höjdarpass, skrek av mjölksyra på backintervallerna och undrade vad fasen jag höll på med på gårdagens långpass. Men nu är det gjort, träningsveckan är komplett och jag har överlevt, är inte sjuk, har inte ont någonstans och nu när vilodag står på schemat imorgon ska jag göra allt för att återhämta mig och ber till löparguden att kroppen är sig själv på måndag igen.

Återhämtningen ska ske med rejäl middag på finrestaurang ikväll, sova på fint hotell i Stockholm med tillhörande bubbelbad i relaxen och lång sovmorgon och sedan med att vara flaggvakt på Hässelbyloppet.
Känns inte det minsta frustrerande att inte vara med och tävla, även om jag för en vecka sedan tiggde och bad för att övertala den benhårde tränaren som totalt förbjöd start. Idag känns det bara skönt, hade aldrig kunnat frambringa kraft och mental styrka till 10km i tävlingsfart.
Men lycka till alla ni som springer, jag ska hejja ordentligt när jag räddar er från bilar och visar vägen vid 9km.
Ses i Hässelby!

Världens bästa

I fredags lämnade världens bästa make mig ensam hemma för att byta förra helgens tysklandsvistelse med fokus på löpning tillsammans med frugan, mot en ny tysklandsvistelse med fokus på fotboll och öl tillsammans med polarna. Det unnar jag honom verkligen, denna världens bästa man som följer med mig som stöd, vätskelangare, hejjarklack och framförallt sällskap på alla tävlingar. Självklart ska han ha en egen helg med polarna ibland!

Varje gång detta händer inbillar jag mig innan han åker att jag tycker att det ska bli supermysigt att vara ensam hemma och bara rå om mig själv, och varje gång inser jag ganska snart att det tycker jag faktiskt inte alls.

Jag blir alltid lite som ett barn som är ensam hemma utan mamma och pappa och får för mig att jag ska göra allt som jag inte ”får” göra annars. Rivstartade således denna helg med att:

1.    Eter avslutat morgonpass i lördags ta på mig nattlinnet igen och krypa tillbaka ner i sängen med målet att ligga där minst ett par timmar till. (Jonne hatar att gå och lägga sig igen efter att ha stigit upp, är man uppe så är man uppe liksom)

2.    Ta med mig en stor kanna kaffe, min frukost och morgontidningen för att avnjuta denna måltid i sängen. (jonne avskyr att äta i sängen)

3.    Mackorna jag hade med mig var toppade med rejäla skivor rökt lax. (jonne hatar rökt lax)

Men hur jag än kände efter, hur jag än försökte njuta och lura mig själv kom jag ändå fram till att det ändå är mysigare att käka långfrukost tillsammans med världens bästa Jonne – även om det måste ske vid köksbordet. Kände mig plötsligt full av ensamhet och jag började fundera på hur jag skulle förvalta denna helg som nyss hade tett sig så mysig men nu plötsligt kändes ganska trist.

Det är då man tackar sin lyckliga stjärna att man är lyckligt lottad med familj och vänner som vet redan på förhand att jag inte kommer att tycka att det är kul att vara ensam och därmed planerat in att offra sig som sällskap.

Först var det världens bästa träningskompis Biggan som i helgen vallade mig på både distanslöpning i strålande fint höstväder och på ett styrkepass i det svettiga gymmet. En lyx att få så bra träningssällskap och tillgång till världens bästa bollplank gällande löpning som med sin mångåriga rutin har mycket att bidra med till en rookie som mig!

Sedan kom världens bästa lillebror förbi med världens bästa pappa i släptåg och skruvade ihop vårt nya köksbord som jag ju tjatade mig till från Mio förra veckan. Det kom ju tyvärr levererat omonterat och då Jonne inte varit hemma och jag har tummen mitt i handen har lådorna blivit stående och köket ekat lika tomt som tidigare. Brorsan och pappan rådde bot på detta genom att skruva till svetten lackade och efter ett par timmars slit, ett par urdruckna öl som jag såg som min uppgift att förse dem med, hade jag en komplett köksgrupp med 6 sittplatser. Tyvärr var det ju sedan dax för Arsenalmatch på tv varpå de pep iväg med eld i baken och lämnade mig ensam med alla dessa sittplatser. Kände mig plötsligt ännu mer ensam än tidigare när alla dessa tomma stolar väntade och ingen fanns att sitta på dem.

Men då dyker världens bästa mamma upp och lagar middag och inviger köksbordet tillsammans med mig. Hela lördagskvällen blir vi sittande på dessa sprillans nya stolar vid det superfina bordet och äter god mat, pratar och har det riktigt mor- och dotter mysigt.

När jag efter en god natts sömn vaknade igen var det väl mysigt i ungefär fem minuter att kunna sträcka ut sig på tvären i sängen innan det plötsligt kändes ensamt och trist igen.

Hur sjutton får man en hel söndag att gå alldeles ensam?

Jo, då tar världens bästa Malin med en till Jönköping för brunch på det nya kulturhuset och efterföljande shopping i stan. Inte för att det blev så mycket shoppat men maten var god och sällskapet ypperligt och räddade definitivt min söndag.

På måndagen var det världens bästa pappas tur att återigen erbjuda sitt sällskap och kvällen spenderades på Finnvedsvallen där vi avnjöt (?) mötet mellan IFK Värnamo och Jönköping Södra i fotbollens superetta. Är väl inte superintresserad av fotboll, men med sponsorbiljetter där det ingår mat innan match i en varm klubbstuga med tillhörande genomgång inför matchen av tränaren, en påse Ahlgrens bilar som tilltugg under matchen och kaffe och kaka i paus blev faktiskt fotboll en kall oktobermåndag till något riktigt trevligt.

Extra trevligt också att få en hel kväll tillsammans med sin gamle far, händer inte så särskilt ofta.

Som avslutning på min ”ensamhet” var det igår kväll dags för avskedsmiddag för en av mina kollegor varpå världens bästa jobbarkompisar samlades på Bredaryds Wärdshus för god mat och mycket prat. Det blev en riktigt trevlig kväll där vi fick tillfälle att umgås som vänner och inte bara som arbetskamrater.

Nu är dock ordningen återställd, världens bästa Jonas har kommit hem igen, och den tråkiga tomma lägenheten har plötsligt blommat upp till världens bästa lägenhet, det är plötsligt världens mysigaste att slappa i soffan framför tv:n när man har någon annan som slappar i andra änden av soffan, det är roligare att laga mat när det är någon annan som ska käka den och det är till och med roligare att tvätta när tvättkorgen fylls upp av någon annans kläder än bara mina.

Men det känns bra att veta att världens bästa vänner och världens bästa familj inte är långt borta och funkar alldeles ypperligt som Jonne-substitut.

Lyllo mig.

Fredagsmys

Ibland fredagsmyser man med tacos och en bra film. Ibland fredagsmyser man på bio eller trevlig restaurang. Ibland somnar man i soffan innan fredagsmyset ens har börjat.

Inte särskilt ofta fredagsmyser man genom att anmäla sig till Florens Marathon (november) och samtidigt fixa både flygbiljett och hotell. Inte särskilt ofta avslutar man fredagsmyset med att även boka vinterns träningsläger på PlayItas.(januari)
Tacos i all ära, men såhär fredagsmyser jag gärna oftare.