Linz-förbannelsen

Jag börjar detta inlägg med att uppdatera er på vad som hände förra året när jag skulle springa maran i Linz.

Kortfattat så siktade jag på pers, öppnade bra med halvmaran på 1,20 men kollapsade strax innan 30km och fick medvetslös åka ambulans till akuten. Väl framme på akuten väntade dropp och när jag efter några timmar åter var vid medvetande kände jag att min arm kändes konstig och i min dimma lyckades jag nämna det för min man som då lyfte på filten och fick se en arm som svullnat upp till dubbel storlek efter att den ena droppnålen hamnat fel och sprutat allt innehåll rakt in i armen istället för in i blodet. Efter några timmar extra i sjuksängen fick jag till slut åka hem till hotellet där det första jag möts av är en mobiltelefon som blinkar full av meddelanden om att Lufthansa valt att strejka så att vår flight hem var inställd.

Ja, ni förstår, det var en riktig höjdarresa.

Nu kan man ju tro att jag aldrig mer skulle vilja återvända till denna olycksdrabbade stad men så ville det sig så att jag efter milloppet för ett par veckor sedan kände mig sugen på att testa om min kropp kanske även höll för en halvmara. Linz låg bra i tiden, har en bra bana och med inställningen att det omöjligt kunde gå sämre än förra året skyndade jag mig att fixa startplats, flygbiljett och hotell.

Kände mig riktig sugen på att få testa min kropp på ett lite större lopp där publiken och de andra löparna kanske skulle kunna distrahera mig och hjälpa mig att fokusera mer på löpningen än på min mentala svaghet. 

Men eftersom det verkar som att Lufthansa har en tradition att strejka just den här helgen varje år föll det sig inte bättre än att de två dagar innan vår avfärd aviserade årets strejk och vår flight var därmed åter inställd. Började titta på alternativa flyg men då det dels inte fanns några bra restider och då dels alla priser ballade ur fullständigt minskade mitt sug att besöka Linz igen drastiskt.

Dessutom, inte för att jag normalt sett är särskilt skrockfull, så kändes det som att detta var ett tecken. Ett väldigt dåligt sådant, som att det inte är meningen att jag ska springa i Linz, och plötsligt kändes det inte alls bra att åka dit och mitt sjätte sinne skrek åt mig att stanna hemma. Så jag avblåste hela grejen, meddelade arrangören att jag inte kunde komma, krävde tillbaka pengarna från flygbolaget och avbokade mitt hotellrum.

Men även om min vilja att springa i Linz hade försvunnit fanns ju ändå viljan kvar att få testa min kropp på halvmaran. Snabbt och lätt styrde jag därför om planerna och fixade en startplats i Fredrikstads halvmarathon istället. Ett halvmarathon som egentligen inte alls var vad jag var ute efter - jag sökte ju ett större lopp med mycket folk som distraherade mina tankar och där jag kunde få lite draghjälp. Fredrikstad bjöd istället på ett lopp helt utan publik och med endast ca 300 startande. Så visst var det med viss besvikelse jag anmälde mig till regniga kalla Fredrikstad istället för soliga vackra Linz, men bättre det än att inte springa något race alls.

Eftersom jag är gift med världens bästa man visade sig det hela bli rätt najs i alla fall när han överraskade med att fixa en övernattning på Vann spa på väg upp till Norge, och efter ett par timmar i spaanläggningen (med isbad för att pigga upp benen inför loppet) och en riktigt god middag kändes det plötsligt inte så tokigt att vara på väg till Fredrikstad istället för Linz.

          

          

Efter att ha nyttjats hotellets motionsrunda till 10km lätt och fin fartlek på lördagen åkte vi sedan vidare till Fredrikstad där vi turistade lite. Att turista där tog ungefär en timme eftersom staden inte direkt svämmade över av sevärdheter och eftersom till och med den trevliga restauranggatan utmed fjorden såg dassig ut i ösregnet. Spenderade istället eftermiddagen med en god bok och fötterna i högläge på hotellrummet istället och kände mig därmed väldigt seriös i min uppladdning.

Så idag var det då dags för race. 

Jag upptäckte att jag har blivit lite ringrostig på det där med tävlande eftersom jag idag: 

1. Valde att äta frukost 9,00 och sedan inget mer innan loppets start kl 13,00 av rädsla för att magen skulle balla ur och att därmed ytterligare ett lopp skulle gå åt skogen. Eftersom jag inte har vant mig vid att min nya friskare kropp behöver lite mer näring än tidigare innebar detta att jag mötte väggen vid 16km och fick slita ont i bristen på energi sista biten. Att springa med tom mage är också det dummaste man kan göra om man lider av magmunsbråck (vilket jag gör) då magsyran då blir betydligt värre och orsakar smärta i både magsäck och bröst samt kraftigt illamående. 

Not ett till mig själv - ät närmare inpå loppet!

2. Det var kyligt. Det var regnigt. Benen skulle absolut ha gillat lite linement, som jag naturligtvis inte packat ner. En keps är ju inte heller helt fel för att slippa regn i ansiktet, den låg också kvar hemma.

Not nummer två till mig själv - packa alltid tävlingskläder för alla sorters väder. 

3. Jag drack ingen sportdryck. Tog ingen gel. Inget vatten. Eftersom jag inte fokuserat tillräckligt på tävling under mina träningspass har jag missat att vänja kroppen vid dessa läskiga energitillskott. När jag idag funderade på hur jag skulle göra med vätskelangning insåg jag att det vore dumt att låta första gången jag dricker sportdryck på ett halvår vara i samband med lopp så jag skippade det. Not nummer tre till mig själv - dags att börja träna lite tävlingsförebyggande nu när säsongen är igång.

Men, men, jag var inte på loppet för att slå pers eller för att göra mitt livs lopp. Jag var där för att testa min kropp och få ett kvitto på att jag håller för distansen och på att jag kan våga vrida upp pressen på mina träningspass lite. Och det fick jag. Jag hade inte ont någonstans, kroppen kändes stark och det var roligt att springa. 

Min placering, ytterligare en seger, är jag såklart glad och stolt över även om jag hellre skulle vinna för att jag har sprungit riktigt fort och inte för att de andra också sprang dåligt.

Min tid, 1.21.37, skäms jag däremot nästan lite över. Det är en riktigt svag tid, och även om någon minut kan skyllas bort på en ganska tuff bana, att jag sprang hela loppet alldeles ensam och att det var kyligt och regnigt är en sak. Sub80 borde jag ändå ha gjort, men om jag sprang långsamt för att jag helt enkelt ligger så långt efter med träningen eller för att jag gick tom efter att ha ätit för dåligt låter jag vara osagt. 

Det är heller inte viktigt i nuläget.

Istället lägger jag ett bra träningspass och en trevlig helg bakom mig och stressar inte upp mig över resultatet. Fortsätter istället försöka tävla mig i form och ha tålamod till hösten då planen är att vara tillbaka i gammal god form igen.

En Jossan som läker

Det är verkligen en märklig känsla att inse att man har mått dåligt väldigt länge utan att man ens har vetat om det. Man har liksom successivt vant sig vid att kroppen ska fungera (eller inte fungera) på ett visst sätt och att man ska känna (eller inte känna) vissa saker. När förändringar i kroppens funktion och i ens beteende kommer smygande under en så lång tid märker man inte av att en förändring har skett.

Inte förrän man börjar må bättre igen inser man hur förändrad man har blivit och hur mycket man har tappat bort sig själv på vägen.

Nu kommer jag plötsligt på mig själv med att sitta och ladda ner musik, engagerat plöja igenom topplistor från alla länder, ständigt strosa runt med musik i öronen, hur jag höjer volymen på bilstereon och känner hur en fantastiskt bra låt kan ge rysningar i hela kroppen och hur jag längtar efter att få gå på en bra konsert.

Jamen, just det. Jag tycker ju om musik, det har min hjärna liksom glömt bort.

Jag hittar recept på bröd i morgontidningen som jag bara genast måste baka, ser matlagningsprogram på tv och blir så inspirerad att jag bara måste bjuda hem någon på fika så att jag kan baka den där avancerade kakan. 

Just det. Jag har ju till och med drömt om att bli bagare, men även det har min hjärna förträngt.

Jag plöjer bok efter bok, bränner lönen på bokhandeln och finkammar vänner och bekantas bokhyllor i jakten på ny lektyr. Blir så engagerad att jag inte kan lägga ifrån mig boken, skyndar hem från träningen för att hinna läsa en stund och somnar på tok för sent eftersom jag bara måste läsa ett kapitel till. 

Inser plötsligt hur jag de senaste åren bara oengagerat har skumläst alla böcker medan tankarna har varit på annat håll och hur jag har råkat hoppa över stora delar av texten på grund av att jag varit så stressad att jag inte kunnat koncentrera mig.

Javisst ja, jag är ju en bokmal, när slutade jag vara det?

Jag är plötsligt hungrig. På riktigt. Sådär så att jag vet att jag är hungrig för att jag känner det i magen och inte för att jag blir trött, yr och kinkig eller för att klockan och förnuftet säger det. Jag tar en portion extra för att jag känner att jag vill, inte bara för att jag vet att jag behöver det. Köper en glass för att jag råkar bli sugen på det, inte bara för att förnuftet säger att glass vore en bra hjälp för att fylla energidepån efter långpasset. Det känns plötsligt som att mitt inre är ett stort svart hål där jag kan lasta i hur mycket som helst och det känns nog precis sådär som andra har sagt åt mig att jag "borde" känna - "att det är konstigt att jag som tränar så mycket inte är konstant hungrig."

Just det, nu minns jag. Jag är ju ett matvrak, men det har min kropp glömt bort.

Precis på samma sätt som den har glömt hur det känns att vara riktigt glad, väldigt ledsen, hysteriskt arg, uppspelt, supertaggad, att älska, att vara engagerad, att hata, att vara lycklig...

Jag har befunnit mig i ett likgiltigt känslotillstånd där inget är riktigt roligt, men inget heller riktigt tråkigt, där inget gör mig genuint glad men heller inte uppriktigt ledsen och där allt liksom har spelat kvitta. 

Nu är jag en känslomässig bomb som ena dagen skuttar av glädje efter ett lyckat träningspass eller en rolig aktivitet för att nästa dag vara helt under isen och gråta hysteriskt av sorg över min svärmor eller vara vrålarg för någon liten grej som gått mig emot. 

En jobbig berg- och dalbana förvisso, men nu har jag ju i alla fall känslor. Hellre det.

Jag får plötsligt ont på alla möjliga konstiga ställen. Är det inte ett knä som ömmar är det höften eller foten, baklåret som stramar eller bristningskänningar i vaden. Magknip ena dagen och snuva nästa dag. Träningsvärk efter vissa träningspass och ett enormt behov av vila och återhämtning efter andra.

Det känns som om hela min kropp läker när den nu äntligen får tillåtelse att känna efter, när den äntligen får tillåtelse att vila och vill då genast läka ut flera års skavanker på en gång vilket resulterar i att allt blommar ut i en ganska oskön smärtsymfoni i hela kroppen.

Jobbigt, smärtsamt och frustrerande förvisso men samtidigt bra och stärkande för det kommer sluta med att jag blir hel. Hellre ont ett tag nu och hel sen, än halvskadad utan att veta om det.

Ibland, vissa dagar, känns det som att den riktiga Jossan är tillbaka. Den där Jossan jag kände för länge sedan och som jag faktiskt tyckte ganska mycket om.

I like it.

Härlig gemenskap med Apladalens löparklubb!

I Värnamo, en stad ca 40min bilresa från mitt Gislaved, finns Apladalens löparklubb som är en relativt nystartad klubb fullproppad med löpare från motionsnivå till sverigeeliten.

Jag har länge tänkt att jag skulle åka dit för att vara med och träna men av någon anledning har det aldrig blivit av, troligen för att det helt enkelt tar emot att till de många timmar som redan läggs på träning lägga ytterligare någon timme i bilen.

Men så i tisdags var jag inbjuden att komma och hålla en liten föreläsning om mig och min löpning i samband med en av klubbens träningar och då jag vägrar ta betalt för att åka runt och berätta om lilla mig tog jag det som min belöning att få vara med på träningen.

Eftersom jag i princip alltid tränar ensam såg jag grymt mycket fram emot de12km distanslöpning tillsammans med en massa likasinnade som väntade och passade därför på att köra dagens planerade kvalitetspass över10*1000m på förmiddagen så att jag skulle kunna ta det lugnt och bara sociallöpa på kvällen för att verkligen ta vara på det trevliga sällskapet.

Eftersom min kropp visade sig från sin bästa sida på förmiddagspasset blev tusingarna både snabbare och fler än planerat (det gäller ju att passa på när kroppen vill liksom) så det var med ganska trötta ben men med glatt humör och stort löparsug jag anslöt till de ca fyrtio löpare som hade samlats i det snöblandade regnet och nollgradiga temperaturen för lite trevlig kvällsaktivitet.

Jag skulle ju ta det lugnt och sociallöpa så jag hakade på i en grupp med några bekanta ansikten där jag kunde småprata lite om ditten och datten och få lite sightseeing och information om de platser  vi passerade utmed vägen. Två gånger utmed banan fanns det möjlighet till fartökning där man kunde utmana sig själv genom att försöka tävla lite mot de andra, men man kunde också välja att inte fartöka genom att springa en annan sväng perfekt uträknad så att man lagom skulle möta upp snabbisarna som stod och pustade ut efter rushen så att vi kunde samla ihop gruppen igen innan vi fortsatte. Trevlig idé tycker jag, då det innebar att man blev en stor sammanhållen grupp trots att alla var på olika nivå!

Innan jag visste ordet av var rundan avklarad och vi var tillbaka i orienteringsklubbens klubbstuga och trots mina trötta ben, det ruggiga vädret, min inställning att ta det lugnt och trots att jag avstod fartökningarna kunde jag klocka av 12km med en fart om 4.21 i snitt. Fantastiskt att en återhämtningsjogg kan resultera i ett bra distanspass bara på inspirationen och distraktionen av att springa i en grupp. 

En toppenkväll kröntes sedan med en lång och härlig bastu som tinade upp våra stelfrusna kroppar och en stor kopp kaffe och en lyxig macka innan det var dags för mig att hålla mitt lilla föredrag. Det känns alltid lite konstigt att stå och prata bara om sig själv en lång stund (särskilt som jag själv inte direkt tycker att jag har ett så särskilt intressant liv) men åhörarna var väldigt engagerade och ställde mycket frågor så det kändes som att de var nöjda med upplägget och jag hoppas att de kände att de fick ut lika mycket av kvällen som jag.

För jag var nämligen helt speedad av energi när jag kom hem och helt uppspelt över hur kul det var att springa i grupp. Lovade mig själv där och då att det ska bli många resor till Värnamo för att springa framöver och jag är säker på att det förutom att ge mig mycket glädje även kommer att göra mig till en mycket bättre löpare genom att få lite sparring av löpare som är snabbare än jag. Väl värt bilresan!

Några tuffa dagars träning har dock satt sina spår i min kropp, efter kvällens 3*5km tröskel med 3min joggvila är jag helt utpumpad och det värker i hela kroppen. Om det beror på att musklerna är normalt slitna, att jag har haft lite för mycket på agendan senaste dagarna så att ett bakslag är å väg eller om det ligger en förkylning och lurar under ytan är oklart. Behöver dock en tidig kväll och tänker således krypa till kojs redan nu och njuta och vara stolt över det faktum att jag, för att undvika bakslag likt förra veckan, varit klok nog att i förebyggande syfte ta ledigt från jobbet imorgon och därmed har tre dagars ledighet framför mig där bara träning med maximal återhämtning står på agendan. 

Godnatt.

Smygpremiär

På lördagens träningsprogram stod kvalitetspass. Eftersom tävling är bästa träning och jag börjat längta tillbaka till tävlingslinnet, bestämde jag mig tidigare i veckan för att en efteranmälan till 10km loppet Annelundsrundan i Ljungby skulle ersätta lördagens träning om det inte vart snöstorm eller om min kropp skulle kännas skruttig när jag vaknade.

Eftersom jag vaknade fullständigt utvilad och pigg på lördagsmorgonen och jag på min promenad till postlådan för att hämta tidningen fick se solen spricka igenom var det inget att tveka på. 

Det var dags för säsongspremiär.

Utan att lägga minsta krav på mig själv gällande tider eller placering och med enda mål och förhoppning att det skulle kännas fysiskt bra och att jag skulle tycka att det var roligt med lopp åkte jag och min bättre hälft, trogna följeslagare och största stöd Jonne till Ljungby.

Väl på plats när det ena bekanta ansiktet efter det andra dök upp och jag fick prata lite skit med mina likasinnade, värma upp i ett soligt och härligt vårväder, titta på barnloppet och skratta åt den härliga speakern insåg jag plötsligt hur himla mycket jag älskar löpningen och att springa lopp.
Älskar glädjen. Älskar gemenskapen.

Och jag älskade just att jag att jag älskade att vara där och jag blev så glad över att just den känslan var tillbaka igen efter att för ett par månader sedan trott att jag aldrig någonsin mer skulle vilja stå på startlinjen igen.

Uppvärmningen kändes lekande lätt och min kropp stark, lätt och utvilad på ett sätt jag inte känt på länge. Kanske var det glädjen som piggade upp mig, kanske adrenalinet, kanske vårsolen.

Den härliga och starka känslan i kroppen höll i sig hela loppet och visade att min fysiska form kanske ändå inte är så dålig som man kunnat tro efter två månader av missad kvalitetsträning i vinter. 

Så varför ändå en så blygsam tid som 37,19 över 10km om allt kändes så bra?

Skallen. 

I en tävlingssituation blev det så tydligt och uppenbart hur svag jag ännu är mentalt. Sprang där under loppet och tänkte tusen tankar som inte ska tänkas under lopp. Tankar på min svärmor och tankar på allt annat strul som har varit.
Jag tittade på klockan som stundtals visade tider som borde gjort mig förbannad och fått mig att tända till och öka farten, men tiden kändes på något sätt inte viktig nog för att jag skulle ta ut mig. Som att klockan inte spelade roll utan att jag var nöjd över att bara vara där. Bara kunna vara med. 

Jag sprang helt utan självförtroende och undrade om jag skulle orka hela vägen, när jag skulle få ont någonstans och tänkte på missade träningspass, dålig förberedelse och gamla misslyckanden.
Det verkar alltså vara en lång väg tillbaka till mitt annars så starka och tjocka pannben, men samtidigt känns det på något sätt bättre att ligga efter psykiskt än fysiskt. Nu kan jag tryggt bara fortsätta träna som tidigare och behöver inte tänka om i mitt upplägg för skallen kan jag inte göra så mycket åt mer än att bara låta både den och själen få sin tid att läka och återhämta sig.

För att ge skallen lite hjälp på traven kommer jag att fortsätta att springa så många lopp jag bara kan och vill, då jag tror att det är den bästa vägen tillbaka eftersom jag känner hur mycket positiv energi det ger mig. Men observera att det är stor skillnad på att springa lopp och på att tävla. Springa lopp är jag fullständigt redo för, då kan jag njuta, slappna av och springa utan krav och press. Att tävla är en annan sak, för att göra det krävs mental styrka att kunna ta ut sig, att tåla pressen med tidsmål och att kunna fokusera i jakten på placeringar. Det är jag alls inte redo för ännu.

Men tävlingsdjävulen kommer att hitta tillbaka, hon behöver bara lite tid att tagga till. Till dess fortsätter jag flumma runt på loppen häromkring och låta alla er andra smitta av er av all er positiva energi!

Vi ses på startlinjen!
 

Min seger belönades med ett presentkort på Intersport som jag i avsaknad
av butik på hemmaplan passade på att omsätta till prylar direkt.
Nya shorts och tisha, nu är jag redo för vårvärme!

 

Chiamellis

Efter några misslyckade försök lyckades jag idag äntligen få till en chiapudding som var riktigt god!

Tidigare gånger har jag blivit rejält besviken på både smak och konsistens, men skam den som ger sig. Vill man få i sig mycket av det magiska frö som gör en till en bättre löpare kan det vara väl värt att lägga manken till!

Lösningen visade sig heta mandelmjölk, vilken verkligen livade upp anrättningen jämfört med den havremjölk jag tidigare använt.

2dl mandelmjölk

3msk chiafrön

Lite malen vaniljstång 

En gnutta honung

Blanda allt i en burk med lock, ställ i kylen att stelna på morgonen så har du ett perfekt mellis efter jobbet.

Toppade med hallon och mango.

Grymt!

Så kom då räkningen...

Efter flera härliga dagar där det har funnits energi inte bara till riktigt bra träningspass utan även till lite annat vid sidan om kom såklart bakslaget som ett brev på posten.

Oväntat och orättvist eftersom jag ändå tycker att jag har begränsat mig. För trots att jag har känt mig pigg har jag tackat nej till saker jag gärna velat vara med på och tvingat mig själv att kompensera upp för den hårda träningen, där min kropp faktiskt har levererat riktigt bra, genom att ta en tupplur här och där och spenderat långa stunder läsandes en bra bok i min fåtölj.

Men det var tydligen inte tillräckligt.

I morse när väckarklockan skrällde för morgonjogg skrek hela kroppen åt mig att ligga kvar.

Jag kände hur hela kroppen värkte, men tänkte att jag nog som alla andra bara är lite måndagstrött. Klev upp och drog på mig löparkläderna, vilket kändes som en utmaning i sig, då hela min kropp kändes urlakad och orkeslös.

Men jag gav mig ändå ut på min morgonjogg med trösten att idag var en återhämtningsdag där bara morgonjoggen om 12km och ett kvällspass med styrka på gymmet stod på schemat. I mitt nya program är tanken att stryka mellanmjölkspassen, (ni vet de där man egentligen bara gör för att det ser bra ut i dagboken) och istället se till att när det är kvalitetsdag ska det vara jäkligt hårt och jag får dra på med både fart och distans utan begränsningar. Dessa dagar ska jag vara fräsch nog att känna att jag kan få ut max. Sedan kommer det lugna dagar där kroppen ska få vara trött efter den tuffa träningen, så trött att man inte ens vill förlänga sin runda eller ens springa för fort – för det skulle ändå inte alls vara tillåtet. Lugna dagar ska vara lugna och det är på dessa dagar jag ska hämta hem träningen från de tuffa dagarna och kanske bygga upp sig med ett styrkepass. Kvalitet före kvantitet helt enkelt.

Idag var alltså en sådan där återhämtningsdag, så att kroppen skulle vara trött och kännas stel var helt enligt plan. Men det är stor skillnad på att vara sliten och att vara helt sjukligt, onormalt trött i hela kroppen. 

Tyvärr är detta inte särskilt ovanligt för mig just nu.

För de tunga dagarna är så mycket tyngre än en tung dag var innan min utmattning.

Jag hade förväntat mig tunga ben idag, men får en kropp som knappt tar sig ur sängen. En kropp som fick slita som en pensionär på joggingtur på morgonjoggen. En kropp som har suttit på kontoret och haft ett tryck över bröstet som gör det jobbigt att ens andas, att ens stå eller sitta. En kropp där det gör ont bara någon petar på mig. En kropp som tycker att det är jobbigt att flytta en pärm från bokhyllan till skrivbordet. En kropp som får mjölksyra av att gå uppför trappen till kontoret. Ett huvud som tycker att det är jobbigt att prata med kollegorna på fikat eller att svara i telefon. En dag där tårarna ligger bakom ögonlocken och lurar, redo att bryta sig loss vid minsta lilla motgång. En kropp och knopp i total obalans.

För nuförtiden när jag är sliten, då är jag jäkligt sliten.

Hur ska jag kunna planera några tävlingar när jag inte kan lita på min svajiga kropp och riskerar att vakna på tävlingsdagen oförmögen att ens jogga till start?

Hur ska jag kunna planera några resor eller roliga aktiviteter eller resor med vänner och familj om jag inte kan veta om jag kommer att orka gå ur sängen när vännerna knackar på min dörr?

Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka min vanliga, pålitliga, starka, kropp.

Vad som helst.

Trailutflykt på Isaberg mountain resort

Efter allt jobbigt som har varit känner jag ett plötsligt sug efter att testa något nytt inom löpningen för att utmana mig själv. Inte för att jag på något sätt är trött på, eller klar med, min marathonlöpning utan i första hand för att det ger mig ett glädjefyllt andhål då jag på obeprövad mark kan springa mera kravlöst eftersom jag inte har tider eller gamla prestationer att jämföra med.

Förra året smygtestade jag lite traillöpning genom att springa light-varianten av SwissAlpineMarathon  och jag minns att jag njöt av varje minut av loppet. Det var helt fantastiskt kul och gav mersmak.

När allt var som allra mörkast i vintras kom min peppande storebror, som aldrig duckar för en utmaning när det bjuds, med förslaget att vi som en syskongrej skulle anmäla oss till Tour De Tirol i Österrikiska Söll. Ett tredagarslopp i bergen som vi båda har sneglat lite på en längre tid men ännu inte kommit iväg på då andra lopp har prioriterats men nu kändes det som en utmärkt ide och vi såg till att vara redo direkt i december när anmälan öppnade för att knipa varsin av de åtråvärda 500 startplatserna. 

Loppet inleds med 10km stadslopp fredagen, följt av en bergsmara med 2160 höjdmeter på lördagen och ett 23km traillopp med 1200 höjdmeter på söndagen. En utmaning som heter duga.

Även om detta inte är ett lopp som kommer att prioriteras i min tävlingsplan för året är det ett lopp som jag ser enormt mycket fram emot - just för att det handlar om en utmaning som inte liknar något jag gjort tidigare. Det kommer inte handla om att vinna, mitt resultat spelar ingen roll, utan det är upplevelsen, äventyret och tillfredsställelsen i att lyckas genomföra den extrema utmaningen som lockar mig. Precis vad jag behöver just nu.

Då jag i alla år har genomfört min träning på så flacka asfalt- eller grusvägar som möjligt är jag total novis på allt vad traillöpning innebär och även om Tour de Tirol inte kommer att vara resultatmässigt prioriterat kommer ju upplevelsen i sig bli en aning trevligare om man har lagt lite tid på att förbereda sig. Min plan är att ett pass per vecka ska genomföras i liknande terräng och med rejäl kupering och idag var det dags för premiär.

Jag har ju förmånen att bo ett stenkast från Isaberg Mountain Resort, sydsveriges största skidanläggning, som även satsar stort på sommarhalvåret genom att erbjuda mängder av vandringsleder och mountainbikespår på och omkring berget. Även om det givetvis inte går att jämföra med de österrikiska bergen är det i alla fall något mer likt än de asfaltsvägar där min träning brukar bedrivas.

I den strålande vårsolen drog jag i förmiddags iväg på mitt allra första trailäventyr och mitt mål  för dagen var att klara två varv på Bjärsvedsleden (totalt 25km) utan att behöva stanna och gå i någon av de krävande backarna.

Mesig målsättning kanske man kan tycka, men när man aldrig sprungit varken på det underlaget eller i liknande kupering och då dubbla pass från igår med både stentuff tröskel och mycket distans satt i benen bestämde jag mig för att vara tillåtande mot mig själv och ödmjuk i min inställning.

Började direkt med att begå ett stort misstag. Parkerade bilen på den stora parkeringen och hoppade på slingan direkt därifrån, innebärande att jag helt ouppvärmd fick klippa ca 300-400m konstant uppförsbacke. Detta resulterade såklart i en alldeles våldsamt hög puls och onödigt med mjölksyra vilket jag fick sota för nästan hela första varvet genom ständigt förhöjd puls och småsega ben. (Not till mig själv - värm upp nästa gång!)  Började ångra mitt val av utmaning och längta tillbaka till min platta fina asfalt, men påminde mig strax om att det var ju faktiskt just backarna jag var ute efter när jag åkte hit och att jag därmed borde vara glad åt dess frekventa återkomst.

Till varv två kände jag mig plötsligt piggare och började hitta tekniken bättre både uppför och nedför och vågade därmed attackera lite hårdare. Dock hade jag ännu inte självförtroende nog att våga gå på ordentligt eftersom jag ändå var tveksam till om jag skulle orka hela rundan så jag fegade lite för att hushålla med krafterna. 

Banan var rejält utmanande men fantastiskt kul då den var så otroligt varierad med löpning både på asfalt, skogsväg, stigar, spångar och näst intill obanad terräng där man fick koncentrera sig rejält på var man satte sina fötter mellan alla rötter, stenar och lera. Insåg ganska snart att det är betydligt roligare att springa uppför på en tekniskt svår stig bland stenar och rötter eftersom man då får något annat än sina trötta ben och höga puls att fokusera på, vilket är det enda som mal i huvudet är man springer uppför på en asfaltsväg och bara blir frustrerad över hur långsamt det går.

Jag insåg också att springa nedför kan vara nog så utmanande som att springa uppför och att det krävs att man är lite våghalsig om man ska våga trycka på i knixiga, branta nedförsbackar. 

Ett par trailskor hade varit ett väldigt trevligt sällskap. Den mjuka sulan på mina distansskor var inte särskilt skön när man känner varenda sten och rot gräva sig in i foten och när jag hade stigit snett typ fyra gånger i de instabila skorna, kanat runt som bambi i leran och plumsat i tvåhundra vattenpölar som gjorde fötterna iskalla och skorna två kilo tunga bestämde jag mig för att det är dags att ge sig ut bland skotillverkarna och leta. Har ni några skotips mottages de tacksamt!

Mina alldeles nya skor ser plötsligt inte alls lika nya ut längre...

Summa summarum blev det ett av årets hittills roligaste träningspass! 

För även om det inte gick fort och jag inte på långa vägar är något bra i terrängen njöt jag ändå av hela passet just för jag känner att det finns en enorm utvecklingspotential och så otroligt mycket jag kan förbättra. Det fanns även något meditativt i att springa där i skogen, bli ett med naturen och bara fokusera på tekniken, vägvalen och omgivningarna och strunta fullständigt i klockan.

Klarade jag mitt mål för dagen? Javisst, jag höll mig springande alla 25km och plockade 579 höjdmeter. Bara 2800 hm till under Tour de Tirol alltså, tur att det är ett halvår kvar till start... 

Äventyret avslutades sedan på allra finaste sätt genom att mina bästa tjejer, Nettan och Linda, som båda bor i nära anslutning till berget anslöt efter avslutad träning så att vi tillsammans kunde avnjuta en riktigt god och mysig lunch på områdets restaurang Höganloft.

En "SmålandsAnna" satt fint efter passet, d v s en Tarte  Flambé Alsace style
med kantareller, röd lök, creme fraiche och gräslök.

 

Sköna söndag