I löparskorna i Italien!

Den här veckan har jag fått börja trappa upp med löpning igen, eller kanske ska vi snarare kalla det för jogg eftersom jag har inlett väldigt försiktigt. Började med 20 minuter i måndags, 30 minuter i onsdags och 40 minuter i morse och även om det är korta pass har jag njutit av varenda sekund. Konstigt att det är först när man inte fått springa på ett tag som man har vett att uppskatta den fantastiska sporten till fullo. (Man vet inte vad man har förrän det är borta liksom...)

Nu undrar ni ju såklart om det har känts bra i mitt bäcken? Jag kan tyvärr inte svara riktigt på det eftersom jag själv knappt vet. Under de löpturer jag har tagit som endast har bestått av några få kilometer har jag utsatts för extrema stigningar eftersom vi bor högt uppe i bergen och det inte finns en enda flack runda precis vid hotellet. (Dock finns flackare löprundor upp till halvmaran på platån ett par kilometer bort men på mina korta turer har jag inte hunnit dit) 

Eftersom det därmed hela tiden antingen har gått extremt brant uppför eller lika brant nerför har jag inte riktigt fått känna på hur mitt "normala" löpsteg känns men jag kan dock dra slutsatsen att det inte gör ont, att all cykling och styrkeövningar verkar ha gjort mig mycket starkare i både benen och höftpartiet och att all tröskelträning på crossen har gjort att det känns som om jag hanterar hög puls bättre. I backar där jag normalt hade vikit mig direkt har jag därmed skuttat upp utan större problem då även den begränsing i benen som gjort att jag upplevt att jag inte får ut kraften verkar borta. 

Det enda jag har känt är en viss ömhet och stelhet i ljumskarna som jag dock inte kan avgöra om den kommer från skadan, ovanan att springa eller rentav beror på träningsvärk efter de dagliga femtimmarsturerna på MTB i bergen där vi plockat hundratals höjdmeter. Jag får helt enkelt utvärdera närmre när jag kommer hem och springer på mer bekant mark igen.

          

             Morgonjogg i härlig miljö!

Hem ja, dit ska jag ju idag för första gången på väldigt länge. Även om allt har varit helt fantastiskt både den senaste veckan här i Italien, veckan dessförinnan i Skottland och veckan före det då vi var i Falkenberg ska det faktiskt bli riktigt skönt att komma hem. Borta bra men hemma bäst!

De senaste dagarna här i San Genesio har flutit på ungefär samma härliga sätt som de första dagarna. Man sover ut på morgonen, tar kanske en morgonjogg, käkar frulle och packar väskan med proviant och ger sig ut på en heldag i bergen på cykel eller i vandringskängor. Kommer hem vid 17-tiden då man kastar sig i jacuzzin i trädgården en stund, tar en tupplur i solstolen och avslutar dagen med underbart god italiensk mat.

Jag har nog aldrig bott på ett ställe där all mat har smakat så bra varje dag i en hel vecka - inte en enda dag har det varit dåligt eller ens samma/liknande mat som dagen innan. Fantastisk variation på maten, lagad med fantastiska råvaror som gör att trots att man har käkat på restaurang känner att man har fått i sig mat som inte bara varit himmelskt god utan även varit bra för kroppen.

Men nu far vi alltså hemåt och tackar hotellets ägare för att de skjutsar oss hela vägen till Innsbruck (ca 2tim resväg) nu när de italienska tågbolagen lägligt nog valt att gå ut i strejk just idag.

Men vi kommer tillbaka till denna underbara plats, snart hoppas jag...

             Vandring i Dolomiterna.

               MTB bland kossorna.

          

En öl till min fina J och en apfelshorle till mig i hotellets loungemöbler efter en dag i bergen.

Stressar ner i Italien

Efter 24timmar på hemmaplan for vi återigen iväg, den här gången mot San Genesio - en liten by i Sydtyrolen ganska nära den österrikiska gränsen varför det passade bra med ett stopp i Innsbruck för att kolla vad den för mig outforskade staden kunde ha att erbjuda.

Det visade sig vara ganska mycket, faktiskt en av de vackraste städer jag besökt vilket jag insåg redan på inflygningen när vi kryssade mellan alla de höga bergen. Väl inne i staden tonade bergstoppar upp sig åt alla håll man vände sig och jag trodde på allvar att utsikten från vårt hotell var den bästa i världen. (Vilket visade sig vara en missuppfattning eftersom vyn från vår balkong här i San Genesio vinner med hästlängder men det visste jag ju inte då).

I normalfallet försöker vi alltid resa enbart med handbagage eftersom jag aldrig litar ett skit på att flygbolagen ska lyckas leverera väskorna till rätt plats i tid. Men eftersom den här resan ska bjuda på en vecka med cykling/löpning/vandring och även middag varje kväll på toppklassrestaurang där det förväntas passande klädsel (inte löpartajts tyvärr...) fanns det inte en chans att jag skulle klara packningen på 10kg och inom måtten för vad en Cabinbag tillåter så vi var helt enkelt tvungna att checka in bagage. Självklart stod vi så sedan där i Innsbruck utan väskor likt Stig Helmer i sällskapsresan. 

Men eftersom vi var inställda på att detta (förmodligen) skulle hända fick vi inte ens panik eftersom vi i handbagaget packat både träningskläder och annat nödvändigt för de närmaste två dagarna men lite irriterad blev jag ändå allt på Lufthansa som uppenbarligen faktiskt inte ens slarvat bort vårt bagage utan bara struntat i att skicka det med vårt plan från Frankfurt till Innsbruck på grund av platsbrist och istället valt att skicka det med nästa flight.

Nåväl, bagaget stod vackert och väntade på oss på hotellet på kvällen efter att vi "gjort" stan så ingen större skada skedd.

Innsbruck då?

Som sagt, grymt vacker stad som ni alla borde besöka. Vi tog ett besök i backhopparbacken, en sightseeing i gamla stan med turistattraktionen "det gyllene taket" som höjdpunkt och besökte en klassisk biergarten där vi käkade inhemsk mat i form av bland annat en klassisk kartofelsallat och en bretzl. Den öldrickande personen i sällskapet intygade även att ölen höll hög klass, något som jag dock inte kan lämna några garantier för eftersom öl är bland det äckligaste jag vet.

Min fina J i backhopparbacken i Innsbruck.

Efter att på lördagsmorgonen ha kört ett tufft tröskelpass och ett styrkepass på hotellets gym tog vi sedan tåget vidare mot Italien och anlände till något som liknade himmelen på jorden.

Ett helt underbart hotell på 1300m höjd där vårt rum har en fantastisk utsikt över de mäktiga bergstopparna i Dolomiterna och över staden Bolzano nere i dalen. 

Utsikt fran balkongen

Ett hotell där den lilla trädgården bjuder på solstolar och jacuzzi där man kan njuta av samma vy samtidigt som man kopplar av och en stor relaxavdelning med tillgång till både diverse behandlingar och olika bastu och badalternativ. (Bastun är dock något jag kommer att undvika eftersom folk här tydligen är fullständigt bekväma med att vara näck i den gemensamma bastun och då nakna, medelålders tyska turister lite förstör min bild av en avkopplande stund i bastun)

Att vi valt just detta hotell beror dock i första hand på att det är ett aktivitetshotell specificerat på mountainbike och löpning och därmed erbjuder både kartor och utförliga beskrivningar över de otaliga vandringar och cyklingar som finns tillgängliga, har ett garage fullt av MTB för utlåning, stavar tillgängliga till din vandring och i varje rum finns en vandrarryggsäck fri att använda under hela vistelsen. Vill man inte ge sig ut på egen hand finns det dessutom möjlighet att delta i dagliga guidade turer både till fots och på cykel och det erbjuds även backträning, stretchpass och simning för den som så önskar.

Idag tog vi en rejäl sovmorgon innan vi hoppade på varsin mountainbike och gav oss ut på en heldagstur där vi klippte 1170 höjdmeter. Det brände rejält i benen ibland och jag får erkänna att psykbrytet var nära när vi efter en lång och härlig nedförslöpa insåg att vi kört fel och fick trampa hela vägen uppåt igen. Men efter varje tuff stigning fick man belöningen i form av fantastiska vyer och aldrig smakar väl en gulash och en radler så bra som på en Hütte uppe i bergen med några timmars fysisk ansträngning i kroppen?

Vilar en stund pa höghöjdsplatan Salten.

Efter fem timmar i bergen var det dock nog och det passade då utmärkt arr komma tillbaka till hotellet, lägga sig i jacuzzin (här använder folk badkläder, tack och lov)  i trädgården och invänta den femrätters middag som serveras varje kväll och som bara innehåller närproducerade varor.

Italiensk mat haller alltid hög klass.

Hotellets terrass med Dolomiterna i bakgrunden.

Det här är semester när den är som allra bäst! 

Stressigt med semester

Det gäller ju att klämma in så mycket kul man kan under den där heliga semestermånden på sommaren. De härliga dagarna i Falkenberg avlöstes därför med endast 20 timmar på hemmaplan varav 5 timmar ägnades åt träning och resterande tid åt att tvätta och packa om väskorna innan det var dags för en tur till Skottland tillsammans med min fina J och våra goda vänner Jocke och Therese. 

Under 6 dagar bilade vi runt i Skottland och hann med både Glasgow med fokus på besök på Celtic park: 

Jag och Therese utanför Celtic Park i Glasgow

höglandet där vi besteg Storbritanniens högsta berg Ben Nevis, bodde på slott och käkade Afternoon Tea: 

Mackor längst ner, sedan var det bara att arbeta sig uppåt via scones till de
avslutande kakorna på toppen.

 

Man ska bo ståndaktigt när man är på semester...

Ett par dagar på Isle of sky där vi åkte på båttur och spanade efter havsörnar, sälar och delfiner:

Hela gänget taggade för en tur på havet!

 

På spaning efter spännande djur.

Resan avslutades i Edinburgh där vi tog oss upp på Arthurs seat för att njuta av den fantastiska utsikten över hela staden, besökte Edinburgh castle och kikade på katedralen:

 

Katedralen i Edinburgh.

Utöver det njöt vi av ungefär tvåtusen underbara vyer över det fantastiska landskapet: 

Utsiktsplatser över hela landet där man liksom inte kunde
se sig mätt på vackra vyer.

besökte whiskeydestillerier, åt middagar på den ena skottska puben efter den andra och jag har såklart även tränat genom att dagligen köra skiten ur crosstrainers på diverse gym spridda över hela Skottland. (vad mycket enklare det är med löpning där det enda man behöver är dojjor jämfört med alternativ träning då man måste leta gym överrallt...)

Det enda vi inte har hunnit är att vila och koppla av men varför slösa tid på sådant när livet bjuder på så mycket annat skoj?



Skoj var ordet. Många skratt bjuder han på den där herr Larsson...

Nu 24 timmar på hemmaplan innan nästa resa påbörjas - till Dolomiterna i Italien för vandring, cykling och äntligen även löpning eftersom jag ska få börja på att springa igen då min skada nu ska vara helt läkt.
Hoppas, hoppas och hoppas - längtar så otroligt mycket efter en lång och härlig löptur!

Hoppas ni alla njuter av sommar och semester!! 

Falkenberg, fotboll och fördomar

Sedan några dagar tillbaka hänger jag i sommarstugan i Falkenberg, troligen det stället på jorden som ger mig allra mest semesterkänsla och allra bäst avkoppling. Här finns inga måsten och ingen stress. Maten som inhandlas i den lilla butiken på stugområdet är enkel och lättlagad eftersom varken butikens utbud eller stugans kök tillåter några större kulinariska succéer vilket i sig är befriande. Att lägga fem minuter på att öppna en burk potatissallad och lägga fram en varmrökt lax är alldeles lagom arbetsinsats på en ledig dag. 

Stugan är liten, skulle man få för sig att städa skulle det ta ungefär tio minuter men det gör man ändå inte förrän man åker hem för just eftersom det är så litet blir det ändå stökigt direkt igen. Särskilt när en racer och en mtb med tillhörande servicematerial ska trängas med svettiga träningskläder och dessutom släpas ut och in flera gånger om dagen med allt vad medföljande lera och olja det innebär.

De första lediga dagarna har fyllts av träning, träning och åter träning eftersom min plan om tre-fyra timmar om dagen fram till veckans slut ska hållas till varje pris innan jag ska dra ner på dosen för att ge kroppen en chans att suga åt sig effekten. Det lyxiga med semester är ju dock att den extra lediga tiden gör att det trots de härliga långpassen på cykel utmed havet och de svettiga crosstrainerpassen på gymmet ändå finns utrymme till trevliga luncher på stadens uteserveringar, bokläsning i solstolen och självklart den prestigefyllda tipspromenaden på stugområdet varje söndag, tisdag och torsdag. Ganska trevlig återhämtning jämfört med en arbetsdag på kontoret. (Även om mitt jobb är skoj och också har sin charm såklart, kram på er kära kollegor som läser vad jag skriver just i detta nu...)

Veckans höjdpunkt träningsmässigt so far borde egentligen vara dagens 10mils pass på cykel där jag för första gången någonsin lyckades snitta över 30km/h på ett så långt pass men det finns faktiskt en träningshändelse av annan karaktär som slår detta:

På söndagens exakt likadana pass lossnar nämligen min ena trampa när jag befinner mig sisådär 50km hemifrån. Att meka är liksom inte min grej, jag tränar, meket överlämnar jag med trygg hand till min fina J. Tyvärr befann sig denna underbara man/servicetekniker på annan ort ungefär 15mil bort vilket gjorde det hela lite komplicerat. Till en krissituation skulle jag nästan vilja kalla det. 

I samma stund som trampan bestämmer sig för att bryta sig loss från sitt mångåriga förhållande med min hoj får jag syn på ett ganska ruckligt hus. Ni vet ett sånt där hus med lite för många bilar på gården, lite för många plastmöbler, lite för taskigt målad fasad och där man liksom bara väntar på att en blodtörstig lösspringande hund ska skutta fram bakom den oklippta häcken. På uppfarten till detta palats ser jag, såklart, en raggare i bar överkropp, med byxorna på halv stång och med lite för många tatueringar som står och mekar på sin gamla BMW som är stripad med eldsflammor. Mina förutfattade meningar om huset och denna person gör mig väldigt tveksam till att ens våga stanna till men efter att ha övervägt alternativen (inga) så knallar jag upp med min hoj och tänker att "om snubben kan meka bil kan han nog meka hoj" också. Försöker se så söt (svårt) och hjälplös (lätt) ut jag bara kan med snor och svett rinnande i ansiktet och håret klibbande på ryggen när jag försiktigt ber om hjälp att laga min hoj.

Överraskande nog möts jag av en supertrevlig snubbe som utan att tveka släpper allt han har för händer, hämtar lämpliga verktyg i garaget och sätter igång att fixa min hoj. Efter en stunds fix är trampan på plats och då ordnar han även med påfyllning av mina vattenflaskor och erbjuder mig en kopp kaffe. Vilken kille, och vilken lärdom för mig om att sluta ha fördomar. "Man ska inte döma hunden efter håren", eller hur det nu är man säger...

Nu ska det laddas inför kvällens fotbolls-VM, vilket är något som prioriteras i den här familjen där vi alla älskar fotboll.

I lördags slog vi nog någon form av fotbollsrekord när vi brände av derbyt mellan Falkenberg och Halmstad på plats på arenan och sedan två VM-matcher på tv. Nästan på gränsen även för mig som ändå är intresserad över genomsnittet - trots att vi hann med en paus där vi åt middag med goda vänner mellan de två VM matcherna. Så idag känns det skönt att det bara blir en match, dock inte vilken match som helst för när Tyskland spelar taggas det lite extra och jag hejjar något högre än vanligt för husfridens skull då jag just inser stundens allvar genom att bara kasta en blick på min nervösa, tysklandsälskande make. 

Så, Heja Tyskland! 

Jonne, Jocke å Therese kollar på Hallandsderbyt och njuter av sol och 28 gradig värme.Bra start på semestern! 

Sliten, på ett nytt sätt

Tränar riktigt hårt just nu. 

Ni vet, sådär hårt att man känner att det kryper i benen på kvällen när man ska sova, så hårt att hunger är ett konstant tillstånd som till och med kan få dig att stiga upp mitt i natten för att käka och hårt nog för att benen ska vara så trötta att du helst skulle rulla på kontorsstolen till skrivaren på kontoret istället för att gå.

Underbara trötthetskänslor som bara ger mig en kick att vilja köra ännu hårdare. Jag älskar det.

Just idag har jag dock vilodag, och att jag njuter av den till fullo är det allra tydligaste tecknet på att jag är sliten nog att behöva vilan. För när det inte ens är frustrerande att inte träna och när det inte gör mig rastlös att ligga i soffan och kolla andra friidrottare pressa sig på Diamond  League - då vet jag att jag har gjort vad jag ska på min träning och förtjänar vilan för då är min kropp trött.

Men jag är trött och sliten på ett annat sätt än på länge. På ett skönt, och bra, sätt.

Sliten för att jag har kunnat pressa mig hårdare än på länge då jag fått vara mentalt stark igen under en längre period och därmed orkat engagera mig i mitt träning på ett helt annat sätt än vad som varit fallet under senaste året. Jag orkar  tycka att det är viktigt igen om jag kör åtta eller tio intervaller, orkar bry mig om jag når 90% eller 95% av maxpulsen, orkar bli förbannad på mig själv om jag levererar dåligt på något pass och orkar tycka att det viktigaste i livet är om jag kan göra en extra rep på styrketräningen eller inte. Jag kör mitt rehab/rörlighetsprogram för höft och bäcken utan att det gör mig det minsta att övningarna är tråkigast i världen eftersom jag orkar inse vikten av dessa för att få min framtida löpning att fungera. 

Jag orkar vara motiverad. Orkar vara fokuserad. Orkar älska min träning.

Här i mitt rehabträsk har jag insett att man kan pressa sig riktigt hårt med alternativ träning och att det faktiskt inte bara är springandes man kan få en träningseffekt. I framtiden kommer jag därmed våga byta ut något löppass då och då mot alternativ träning för att spara kroppen utan att vara rädd att bli en sämre löpare. För jag inser nu att även om löpning är det allra roligaste och absolut bästa jag vet är det nog tyvärr inte det bästa och snällaste kroppen vet om man ska vara helt ärlig mot sig själv. 

För sedan två veckor tillbaka och i ytterligare en vecka framåt ligger jag på en träningsmängd om minst tre timmar om dagen. Omsatt till löpning hade det inneburit mycket ömma leder och muskler. Med den rehab jag kör nu innebär det trötta muskler, men inte onda. 

När jag vaknade i morse och reste mig ut sängen var jag nästan tvungen att lägga mig och resa mig igen för att känna på känslan igen. Känslan av att resa sig ut sängen utan att det faktiskt gjorde ont någonstans. Det högg inte i min onda höft, det var ingen muskel som krampade och trots att jag scannade min kropp både en, två och tre gånger hittade jag ingenstans som gjorde ont - trots fyra timmar träning dagen innan innehållande både tröskelträning på crosstrainer, maxintetvaller på spinningcykel och tuff styrketräning. Kroppen börjar laga sig, börjar fungera och börjar läka.

Den känslan känner jag knappt igen, jag som brukar leva efter devisen att den dag man vaknar utan att ha ont någonstans är man död. Men vad jag vet lever jag, i allra högsta grad. Lever livet igen, med min gamla vanliga energi och med en välmåendekänsla jag inte känt på länge.

Den känslan tänker jag bevara genom att springa smartare i framtiden för att inte alltid vara sliten och söndrig. För jag tror att en hel Jossan kommer att vara en snabb Jossan.

Nu stundar fyra veckor semester från jobbet som ska fyllas med träning, vila, resor, god mat och tid till familj och vänner. Som grädde på moset liksom.

Nu är det väl egentligen bara lite löpning som saknas för att livet ska peaka. 

Snart så... 

Ledig onsdag

Denna veckas lediga onsdag inleddes med att jag tog med mig den här godingen på en 12mils utflykt i solen:

Med strålande väder, bästa spellistan på repeat i öronen och med mitt nyinköpta sadelskydd monterat blev det en riktigt trevlig tur. Fyra timmar senare skuttade jag in i duschen (ja faktiskt, skuttade, var riktigt pigg och inte alls lika nära döden som efter senaste långpasset på hoj) för att fräscha till mig lite. 

Nästa punkt på dagens agenda var nämligen att bli bjuden på lunch hos den här godingen:

Min fina vän Hanna som jag träffar alltför sällan och som förutom att vara en fantastisk vän också är den jag känner som är allra bäst på att laga mat. Blev idag bjuden på en somrig lunch bestående av wraps med kyckling, grönsaker, nötter och en hemmagjord "gucka" med rödbetor, salladslök, pepparrot som jag förmodligen kommer att försöka laga ungefär varje dag resten av sommaren. Himmelsk!

Efter tre timmars oavbrutet pratande och skrattande var jag dock tvungen att tacka för mig och dra vidare till nästa punkt på agendan, jobbets sommarfest med de här godingarna: 

Blev en femkamp som Gislavedskontoret tyvärr förlorade (trots att jag lyckades pricka mitt i prick på luftpistolskyttet..) och därefter bjöds vi på grillbuffe som intogs i ett växthus. Coolt att äta tzatsiki av gurka som odlats en meter ifrån bordet!

Nu är det kväll och jag borde verkligen sova eftersom morgonpass står på schemat imon men jag bara måste läsa ett kapitel i den galet spännande bok jag är mitt uppe i; "bortom varje rimligt tvivel" av Malin Persson Giolito.

Läs den!

Rehabträning

Efter att en bloggläsare efterfrågat hur min rehabplan ser ut ska ni nu få en beskrivning av mitt upplägg. Jag vill poängtera att när det kommer till träning är det alltid väldigt individuellt vad som funkar för just dig och när det gäller rehabträning i samband med skada är det ännu mer individuellt eftersom olika skador tillåter olika former av rehabträning. Jag rekommenderar er därför att ta kontakt av någon med kunskaper på området som hjälper er med en individuell rehabplan när skadan är framme, men hoppas och blir glad om mina tankar ändå kan inspirera eller hjälpa till på något sätt. 

Min skada tillåter stor mängd träning eftersom det är bra med genomblödning för att läka skelettet men däremot är all träning som innebär stötar för skelettet och all träning som innebär ryck och slit i muskelfästerna vid blygdbenet absolut förbjudet.

Min grundtanke är att försöka bibehålla mängden träning och antalet pass likt hur jag tränar när jag är frisk för att inte tappa bort mina invanda rutiner och bli för bekväm. Skulle jag kört dubbelpass blir det således alternativa dubbelpass, istället för morgonjoggen i ottan blir det alternativpass samma tid och det traditionsenliga långpasset på lördagsförmiddagen står fast men nu med någon annan form av träning. Planen innehåller ca 3 timmars träning per dag, men jag kommer att lägga in helvila var sjätte dag eftersom min kropp kommer behöva lite extra vila nu när jag utsätter den för nya träningsformer som den inte är van vid. Onödigt att träna sönder sig med rehab liksom.

Programmet innehåller crosstrainer, landsvägscykling, styrketräning, spinningklasser och vattenlöpning:

Crosstrainer 

För att jag fått uppfattningen från andra skadade löpare att de upplevt det som det mest effektiva sättet att behålla löpformen och som den alternativa träningsform som mest liknar löpning. Efter att under veckan kört mina första crosstrainer-pass någonsin kan jag inte annat än hålla med och jag  tror absolut att det är på crosstrainern man ska fördriva den mesta rehabtiden om man vill behålla sin löpstyrka. Jag upplever det som att rätt muskelgrupper får arbeta utan att man lägger någon som helst belastning på leder och skonar kroppen från alla stötar. Jag kör alla pass som tröskelintervaller av den enkla anledningen att jag tycker att det blir på tok för tråkigt att nöta lugna distanspass på maskinen utan att det händer något och om man kör sig riktigt jäkla trött orkar man dessutom inte tänka på hur långtråkigt det är. Eftersom jag ju är långdistanslöpare måste ju en del av crosspassen utföras under lång tid vilket resulterar i att de långa passen blir rätt grisiga, 2 - 2,5 timme tröskelintervall kör man ju inte så ofta i löparskorna och är väl kanske lite väl tufft egentligen, men jag ser det som en bonus - det som inte dödar det härdar. Bra musik i öronen, mycket vatten och en svetthandduk i närheten är dock ett måste för överlevnad.

Idag körde jag två intervallstegar på 1-2-3-4-5-5-4-3-2-1min (1min vila) och avslutade med 10*1min. Totalt 2tim på crossen, alla intervaller på 85-90% av maxpulsen.

Landsvägscykel

För att jag tycker att det är kul och för att det ger mig en möjlighet att få träna utomhus. 

På cykel kommer jag inte i närheten upp i den puls jag får när jag kutar varför tanken är att den ska användas till långpass där pulsen är oviktig och den aktiva tiden är den viktigaste. Vill att kroppen och knoppen ska komma ihåg hur det är att vara aktiv under en lång tid och då är cykling perfekt där man kan köra tre-fyra timmar utan några större uttråkningsproblem då man som sagt får njuta både av frisk luft och varierande omgivningar. Väldigt likt ett 35-40km pass löpning.

Jag kommer dock förmodligen vara den enda i Sverige som trampar runt på en fin racercykel som pyntats med ett sadelskydd med gel som jag inhandlat bland motionscyklarna på Biltema. Min skada sitter ju nämligen väldigt olägligt till för cykling eftersom sadeln trycker precis mot det skadade området och för att inte riskera att förvärra något kör jag således både med blöjbyxa och extra skydd på sadeln för att det ska vara mjukt och skönt. Ser skumt ut men vad gör man inte för att kunna träna?

Spinningklasser på gymmet 

För att det outstanding är det alternativpass där jag kan pressa min puls allra mest och där jag får mest mjölksyreträning. Tanken är att det ska få motsvara de tuffa kortare intervallpass (tex 400-ingar) där man normalt kutar med just känslan av att mjölksyran sprutar ur öronen och pulsen bultar i huvudet.

På spinning med en ledare som sitter framför mig och skriker, med en cykel där jag kan reglera motståndet själv och inte behöver koncentrera mig på omgivningarna, med så hög musik att tinnitusen frodas och med tjugo andra träningsfreaks i rummet som tar fram min tävlingsdjävul finns det ingen hejd på peppen att köra fullständigt slut på mig själv. Känslan när man halvligger mot styret efter sista intervallen är läskigt lik känslan när du ligger och frustar på tartanen efter ett riktigt tufft banpass med löpargänget. Skoj med sällskap också!

Vattenlöpning

Världens tråkigaste träningsform och trots att det var den träning jag körde allra mest när jag sist var skadad och upplevde att det funkade utmärkt för att bibehålla löpformen har jag svårt att motivera mig att köra detta särskilt ofta. Jag nötte fyra-fem pass i veckan under ett års tid 2007 och lyckades ändå inte hitta något sätt att göra det kul. Du har några få meter att röra dig fram och tillbaka på och den enda utsikten som erbjuds är vita kakelplattor och möjligen någon halvfet pensionär i badkläder. Barn hoppar bomben omkring dig och skvätter klor i dina ögon, du fryser konstant i det kalla vattnet och eftersom du är just i vatten har du inte ens möjlighet att liva upp kalaset med att lyssna på musik.

Men det är tyvärr det enda alternativpass där man gör den exakta löprörelsen och därmed det enda sättet att få träna på tekniken. Så jag biter ihop, tar på mig badräkten och går till simhallen men begränsar det till en gång i veckan. Mer än så klarar inte mitt psyke.

Styrketräning

Kör jag ju givetvis året runt, skillnaden nu är att jag kan "unna" mig att lägga till något extra styrkepass och att köra lite tyngre än vad som annars är fallet under säsong eftersom jag inte behöver spara pigga ben till tävlingar. Tog i veckan dessutom hjälp av en PT som mätte balansen mellan mina muskler och min rörlighet för att lokalisera mina svagheter och lägga upp ett lämpligt program. Vi ser det som att jag nu har min chans att verkligen fokusera på att stärka min kropp på utsatta områden för att undvika skador i framtiden och för att stärka min höft och bäcken då starka muskler kring det skadade området minskar belastningen på skelettet och kan hjälpa mig tillbaka snabbare.

Fokus kommer således ligga på små, tråkiga, funktionella övningar som stärker mig inifrån så att pumpa discomuskler med de stora vikterna ute i gymmet lär inte vara aktuellt. Men jag kör såklart hellre övningar som ger snabba tider i löparspåret än svällande snygga biceps - synd bara att det inte går hand i hand...

Utvärderingen efter min första vecka med seriös rehabträning leder fram till slutsatsen att man kan träna både riktigt bra och riktigt hårt även utan löpning. Min känsla är därmed att jag inte ska behöva tappa särskilt mycket i kondition eller styrka under de kommande veckor då rehab står på schemat utan det som kommer att försvinna är kroppens vana att klara den belastning för muskler och leder som det innebär att kuta på hård asfalt och jag kommer givetvis tappa en massa i löpkänsla och teknik. Målet jag satte upp efter den struliga vintern om att vara i bra form till SM i halvmarathon i september får därmed ändå kvarstå trots det här oväntade (ovälkomna) avbrottet och upploppsrakan på norrbro kommer att vara vad jag visualiserar när det är som motigast där på crosstrainern, i bassängen eller i motvinden på cykeln. Tydliga målbilder är grymt viktigt för mig och min motivation.

Lycka till alla därute som rehabtränar, bit ihop och kör hårt!

Vill ni dela med er av era erfarenheter på området blir jag superglad om ni utnyttjar kommentarsfältet till att ge mig tips och inspiration!