Kreativiteten flödar

Har länge fnyst lite grann åt allt snack om att man ibland bör ta en paus från telefon, I-pad och dator då den ständiga uppkopplingen ska innebära en väldig stress för hjärnan. Har av någon anledning tyckt att det verkar vara en av alla mindfullnesstrender och något man ska anamma för att vara lite motvalls och speciell som vågar gå emot den boom vi genomgått med teknikprylar och ständig närvaro på sociala medier. Har dessutom inbillat mig att jag inte behöver ta till mig dessa råd då jag är ”duktig” som hanterar det där på ett bra sätt och faktiskt inte surfar så mycket.

Men så en kväll för ett tag sen kom jag på mig själv med att jag halvlåg i tv-soffan och slösurfade samtidigt som jag tittade på tv med ett halvt öga. Jag i ena änden av soffan, min fina J i den andra med samma sysselsättning. Vi pratade förvisso med varandra om allt från skojiga inlägg och filmer på facebook till vad som hände på tv:n men ändå kändes det fel på något sätt.

Jag hade blivit en sådan där som har sin telefon som snuttefilt.
Bestämde mig för att testa att över en helg begränsa mig till att bara kolla nätet och mailen en gång på morgonen och en gång på kvällen. Och jag få ge mig, det var riktigt avkopplande och framförallt frigjorde det mera tid till annat - det var nästan läskigt att inse hur mycket tid man lägger på det där onödiga surfandet och hur jag var tvungen att påminna mig själv för att inte ta fram telefonen på ren rutin så fort jag stod i kön på Ica, var på toa eller det blev reklam på tv:n.
Dessutom passade detta förhållningssätt väldigt bra ihop med mitt nyfunna motto om att ”göra det man gör när man gör det och vara där man är när man är där”. Det var ytterst befriande att se på tv, läsa en bok, prata med sin familj, bläddra i tidningen utan att ha mobilen nära som ständigt pockar på uppmärksameten.

Men så har jag ändå en liten rastlöshet i kroppen. Ibland har jag svårt att koppla av tillräckligt för att kunna koncentrera mig helt på en bok eller ett tv-program.Därför har jag nu hakat på ytterligare en mindfulnesstrend - jag har införskaffat en målarbok för vuxna!
Jag läste nämligen en artikel av en forskare som hävdade just att om man har svårt att koppla av och känner ett behov av att ständigt ha något att pilla med är det betydligt mer avkopplande för hjärnan att sitta och måla istället för att pumpa huvudet fullt av intrycken från en skärm. Så i helgen knallade jag in på bokhandeln och rekade det förvånansvärt stora utbudet som bestod av klassiska målarböcker där man färglägger fritt i böcker med blandade motiv som t e x naturmotiv som växter och fjärilar eller mer abstrakta former och figurer. Där fanns också böcker där varje fält i motivet var numrerat och där varje siffra motsvarade en färg innebärande att man alltså inte själv behöver välja färger utan bara följer instruktionerna och låter motivet växa fram. Att måla efter siffrorna kräver nog lite mer koncentration och engagemang men för mig passar det ändå bättre att inte behöva fundera över val av färg eftersom jag inte har någon som helst konstnärlig ådra.

Skulle tro att det för många är mer avkopplande med en bok där man färglägger helt fritt, där behöver man ju verkligen inte fundera utan kan låta tankarna flyta iväg på annat istället, men för mig passar det just bra att behöva klura lite och att ha en uppgift att ta mig an då jag mår bra av att bara fokusera på uppgiften och släppa tankarna på allt annat som snurrar i huvudet efter en heldag i vardagen.

      Målarbok + tända ljus = höstmys. 

Min bok kostade 79kr och innehåller ca 20 porträtt att färglägga, jag köpte även till ett paket tuschpennor och ett paket färgpennor för vardera 29kr/paketet. Ingen superstor investering alltså vilket kan vara skönt om det visar sig att det inte alls passar dig och boken blir liggande utan att användas.

Jag är helt hooked och rekommenderar verkligen alla er rastlösa själar därute att ge det en chans!

Den del av livet som inte är löpning

När löpningen tar upp det mesta av ens tid och när ens identitet under perioder nästan bara blir löparen Jossan kan det vara bra att bli påmind om att det finns ett liv där utanför löparbubblan. Att helt släppa löpningen för en stund och bara vara Hustrun-Jossan, Kollegan-Jossan, Dottern-Jossan, kompis-Jossan, systern-Jossan eller moster/faster-Jossan. Jag tror att det är viktigt för att kunna behålla fokus, motivationen och glädjen i löpningen och för att samla energi både fysiskt och psykiskt. Förstå mig rätt, min kärlek till löpningen är mycket innerlig, men jag tror inte att någon mår bra av att bli helt uppslukad av bara en sak i livet oavsett om det är idrott, ett jobb eller en kärlek. Det ska finnas rum för allt.

Så efter ett tidigt morgonpass om 30km igår morse checkade jag för ett dygn ut från löparbubblan, lämnade löparen Jossan hemma och bytte skepnad till Kompis-Jossan. En spahelg på Kosta Boda Art Hotel med tjejgänget stod på agendan.

Nettan och Linda redo att checka in!

Checkade in på det väldigt speciella hotellet där hela fastigheten är typ ett show-room av den glaskonst som orten är känd för. Överrallt fanns diverse glaskonst - allt från skulpturer till skålar, lampor, ljusstakar och konstverk hängande på väggarna. Bord och stolar tillverkade i glas, hängmattor i glas, glaskonst istället för kakelplattor på väggarna i badrummet och glasfiskar på väggarna i spa-anläggningen. 

Väldigt fashinerande och häftigt, även om man som jag inte har något som helst intresse av konst och kanske inte direkt förstår det vackra i det hela utan snarare tycker att det mesta ser rätt udda ut och faktiskt inte hittar en enda sak man hade velat ta med sig hem. Och tur är väl det förresten, för i varje hotellrum hängde en beskrivning av den konst som fanns i rummet med tillhörande prislista och 49000pix till en konstig glasinstallation att hänga på väggen hemma hade i alla fall inte jag med mig i min resväska.

Ett konstverk på väggen i hotellrummet värt 49000kr.
Vad är det jag inte fattar?

Men att njuta i spaanläggningen, slappa i en solstol i solen och sommarvärmen som plötsligt kom med Oktober, äta trerätters middag, prata och skratta med mina bästa vänner till sena kvällen är däremot ett nöje jag förstår mig på till 100%. 

Förrätten med lättrimmad torsk var middagens absoluta höjdpunkt!

Men ankan med palsternackspuré och körsbär till huvudrätt slank ner den också.

Att sen efter många timmars sömn vakna till ännu en dag med massa tid med vännerna, långfrukost och shopping i alla outletbutikerna kändes nästan overkligt lyxigt! Det kan inte nog sägas hur tacksam jag är för att "mina" tjejer står ut med att vara min vän och att de finns kvar för mig år efter år trots att jag så ofta är bortrest och inte har så mycket tid i vardagen att investera i vår vänskap på det sätt som de egentligen förtjänar. De är verkligen världens bästa!

Sen blev det plötsligt söndag eftermiddag och dags att åka hem för en del av oss och för andra (mig) var det dags att göra den vanliga tågresan mot Stockholm. Imorgon eftermiddag är det nämligen dags för ytterligare ett besök på Access Rehab men innan dess ska jag ägna förmiddagen till några härliga löpmil i vackra Stockholm. Fulltankad med energi  börjar det nu nämligen klia i benen och träningssuget växa, jag är redo att bli löpar-Jossan igen.

DNF och sist i syskonkampen - men lika glad ändå!

Äntligen har jag då fått vara på plats och uppleva Lidingöloppsarrangemanget vilket visade sig vara en trevlig och välorganiserad tillställning. Mest av allt fachinerades jag dock av den sköna stämningen bland alla löpare. Det kändes  liksom lite mer avslappnat än på de landsvägslopp som jag brukar kuta, som att de flesta här tog loppet lite mer som en kul grej - kanske för att loppet är svårt att jämföra med något annat och det därmed liksom inte finns några pers eller liknande att jaga. 

Men jag kan ha fel, kanske var det min egna avslappnade inställning som gjorde att jag såg allt med lite andra ögon.

Som jag nämnt i tidigare inlägg var ju nämligen mitt enda mål att få ett bra träningspass och att få vara med på folkfesten. Så jag passade verkligen på att njuta av stämningen innan start, av solskenet och av att snicksnacka med andra löpare. Njöt och flummade runt så mycket att jag nog var lite väl loj och ofokuserad då jag knappt hann med att värma upp vilket ju kan vara en bra grej att göra om man ska springa kvalitet, även på träning...

Första milen kändes trots avsaknaden av uppvärmning riktigt bra, även om jag fick inse att jag typ är helt sämst på att springa backar. Just den delen av banan sägs ju nämligen vara väldigt "snäll", men som den usla backlöpare jag är upplevde jag nog allt att där var en hel del kluriga och halvtuffa stigningar. Kände mig dock väldigt pigg och stark så det var ändå kul med utmaningen. Efter första milen började jag dock känna att de muskler i rumpan och ryggen som jag under senaste månaden jobbat hårt med att få ordning på blev väldigt ansträngda av backarna och den oregelbundna löpningen som jag ju inte är van vid. För att inte riskera att förstöra det jobb Tobias på Access rehab och jag har lagt ner och förstöra de fina resultat i min rörlighet som vi har uppnått beslutade jag mig för att jag skulle nöja mig med att köra på till 20,5km och sedan avbryta där jag visste att Coach och min familj skulle vänta på mig. Ingen vits att riskera eller förstöra något på ett lopp som ändå bara skulle vara ett träningspass. Efter att ha hejjat fram bröderna som tampades mot varandra  med bara någon minuts mellanrum skyndade jag iväg till Access rehabs tält och fick en behandlingav "min" sjukgymnast Tobias som konstaterade att jag gjort helt rätt som inte pressat mig mer då de utsatta musklerna visade sig vara väldigt spända och svullna.

Så trots det avbrutna loppet var jag stolt över att jag varit klok, nöjd över att ha fått ett bra träningspass och glad för en skojig upplevelse som inte försämrades när jag mötte upp bröderna efter målgång som båda var väldigt nöjda med sina prestationer. Jag kan till och med bjuda på att jag var sämst i syskonskaran den här gången. 

Men bara den här gången...

Ska jag lämna ett utlåtande över själva arrangemanget vill jag plussa för den vackra banan, den välskötta logistiken med bussar till/från start och hanteringen av överdragskläder. 

Som minus vill jag lyfta att det var många sträckor i skogen utan publik, är såklart helt naturligt att det är mindre folk där ute i skogen än på ett stadslopp, men lik väl blir det lite trist tycker jag. Lite mer musik och pepp utmed banan hade inte gjort något. 

Sen var det väldigt stökigt i starten och jobbigt när banan på bara ett hundratal meter smalnade av från ett stort brett fält till en smal grusväg där alla ska få plats. Blir en flaskhals och därmed ett hysteriskt rusande för att finna position, mycket knuffar och otroligt svårt att hålla koll på var man sätter fötterna samtidigt som man ska hålla koll på alla runtom. Och då stod jag ändå i den minsta startgruppen längst fram, vågar inte ens tänka på hur det kan ha sett ut längre bak i fältet.

Men totalt sett var det ett bra och kul arrangemang. Någon gång ska jag komma tillbaka både mer förberedd och mer tävlingspeppad för att jaga en bra tid och en bra placering.

Det bästa med att ha besparat kroppen den sista milen igår var ju att det därmed fanns utrymme till träning även idag så jag inledde med ett lättare distanspass utmed vackra Norrviken innan det var dags att göra sig redo för en fotbollseftermiddag med min fina J, bröderna och pappa. Ett lite försenat födelsedagsfirande för pappa som började med att vi laddade upp med en middag på O-Learys med ännu mera sport på tv-skärmen som sällskap och sedan var det dags för derby på Tele 2 arena. Var inställd på en lång kväll då förseningar snarare är regel än undantag på Stockholmsderbyn på grund av stök och bråk. Och visst, förseningar blev det då det brändes av en del bengaler innan matchstart, men begränsas det till de 30min som det handlade om den här gången tycker jag ändå att det är okej. Så länge det inte bråkas och ingen skadas är det ju trots allt ganska stämningsfullt med lite tifon och ståhej när det är match. Under kontrollerade och begränsade former som sagt.

1-0 till Hammarby slutade matchen, jag hejade inte på något av lagen så för mig spelade det kvitta - var mest bara nöjd över en trevlig dag med familjen och att pappa blev glad för sin födelsedagspresent.

Nu väntar en lång bilresa hem och det lär bli en sen kväll innan vi är hemma. Bäst att nyttja så mycket restid man kan till att sova om man ska orka med en heldag på jobbet imorgon.

Stockholm, familjehäng och sport

Igår for jag åter till Stockholm igen, börjar bli bra på det där med att åka den där sträckan med tåg vid det här laget och timmarna rullar iväg ganska snabbt tycker jag. Någon podd i öronen, en bra bok och någon timmes sömn sen är man framme. Receptet för maximal avkoppling är att boka tyst avdelning och har man riktig tur och lyckas komma över en förstaklassbiljett är det nästan riktigt mysigt där på tåget. Särskilt kvällståget när det börjar bli mörkt ute.

Idag inledde jag med en frukostfika med gokaffe (såklart!) på Starbucks tillsammans med lillbrorsan innan jag fick behandling på Access Rehab och åkte ut till Lidingö för att hämta ut min nummerlapp och checka in på Bosön där jag och min fina J ska bo inatt. Största lyxen med att vara i Stockholm är att jag får massa tillfällen att träffa mina fina syskon som båda har valt att bosätta sig väldigt långt hemifrån. Ibland är jag ju dock tyvärr bara i stan på blixtvisit så vi knappt hinner ses men den här gången är det faktiskt just att umgås med familjen som är resans fokus.  

Imorgon ska både jag, båda bröderna och svägerskan springa Lidingöloppet. Bröderna och svägisen för att göra klassikern, jag ska springa loppet som ett bra och hårt kvalitetslångpass. 

Superkul att göra det tillsammans för även om vi inte springer ihop under själva loppet så har man ju allt runtomkring att dela med någon annan vilket gör det hela lite festligare!

Personligen ser jag verkligen fram emot att äntligen kunna springa loppet som jag har velat springa i många år, samtidigt som jag är beredd på att det kan bli en jobbig historia då jag inte har lättat något på träningen i veckan utan kört på med dubbla pass varje dag sedan mitt 40km långpass i lördags. 

Men jag tycker att det kan ge väldigt mycket att tävla som träning ibland, både  mentalt eftersom att det är väldigt kul,  men också fysiskt för att även om jag startar sliten imorgon så kommer jag att kunna ta ut mig mycket mer än på ett ensamt träningspass hemma. När man tävlar som träning är det dock viktigt komma ihåg varför man är där när man väl är ute på banan, att komma ihåg vad som är syftet med loppet.Viktigt att påminna sig om att ha kul och inte bli frustrerad över att man inte springer så fort eller placerar sig så bra som tävlingsdjävulen i en kanske egentligen skulle vilja. Framförallt passa på att njuta lite extra av allt runtomkring (publiken, stämningen, banan) som man på "riktiga" lopp annars kanske missar lite då man är för fokuserad för att verkligen kunna ta till sig det. 

Efter loppet blir det after run hemma hos storebror med familj och på söndag ska helgen krönas med att fira vår fotbollstokiga pappas födelsedag i efterskott genom att gå på derbyt mellan Hammarby och AIK. Den största utmaningen där blir väl att undvika att få en bengal i huvudet och jag är tacksam att vi åker bil hem till Småland på kvällen då det hade varit svårt att tajma ett tåg när man inte vet hur mycket förseningar det blir i matchen...

Fullspäckad helg igen alltså, men efter den lugna helgen hemma förra veckan är batterierna åter fullt laddade. Är väldigt glad att jag äntligen lärt känna mig själv så mycket att jag förstår att jag behöver de där lugnare stunderna för att kunna och orka njuta till fullo av alla de roliga aktiviteterna som livet erbjuder.

Balans.

Bra dag!

Nä men dra på trissor, än så länge rullar helgen på enligt utstakad plan - utan att jag ens behöver försköna bilden för er!

Igår blev det myslunch med mamma som mötte mig på tåget och sedan en lång promenad följt av en filmkväll i soffan med min fina J. Inte helt oväntat somnade jag ifrån filmen, blev väckt vid 24-tiden när Jonne tyckte att det var dags för mig att fortsätta sovandet på en lämpligare plats.

9,30 vaknade jag igen, då i sovrummet, och hade således cashat in 11,5 timme på sömnkontot. Första målet för helgen var således uppnått, jag hade fått sova ut.

Pigg och utvilad njöt jag sen av långfrulle med massor med gott kaffe, Nyhetsmorgon och lokaltidningen utan minsta lilla stress. Drog iväg ett mess till en kompis och efterlyste sällis en stund på dagens långpass och fick oväntat nog positivt svar trots min korta framförhållning och en halvtimme senare möttes vi upp vid byns elljusspår där 40km låg framför mig, 10km för min kompis. Vädret visade sig från sin bästa sida, solen sken, temperaturen var perfekt och även min kropp hade en bra dag och var sinnessjukt lätt och pigg. Inte en enda svacka på hela passet där farten omedvetet stegrade och stegrade och det visade sig efteråt att sista 5km blivit de snabbaste på hela passet! Tre timmar och sju minuter senare med fyrtio lätta kilometer på kontot drog jag mig nöjd och glad hemåt igen. 

Mål två och tre för helgen var således uppnådda - långfrukost och långpass.

Efter ett så långt pass är det viktigt att fylla på med bra energi men kanske är man inte supersugen på att vrålhungrig stå flera timmar i köket innan man får lunch. Idag löste jag det med att käka min husgud PT-Fias supersnabba och goda pasta med en bra kombo av bra fetter, kolhydrat och protein:

Koka valfri pasta, blanda med grön pesto. (PT-Fia var troligen duktig och hade hemmagjord. Jag var lat och körde med köpt pesto på burk) Toppa med halverade cocktailtomater, skivade sockerärtor, rostade solroskärnor, pressad citron och ett par stekta ägg. Jag hittade även lite parmesanost att slänga på för att förhöja smaken och öka energiinnehållet ytterligare. 

Rekommenderas varmt!

Nu dags för punkt fyra på listan för helgens mål - vila en stund under en filt.

Ett mycket o-jobbigt uppdrag.

Välkommen hemmahelg

Dagen idag började, återigen, något för tidigt då klockan ringde strax efter 05.00. Blev lite förvirrad, hade glömt var jag var någonstans, men när jag hörde lillbrorsan grymta lite i andra änden av rummet vid ljudet av min klocka som väckt honom bara tre timmar efter han kommit hem från jobbet kom jag till klarhet. 

Smög upp så tyst jag kunde och traskade ut i ösregnet mot pendeltåget och tog mig ut till Hammarby sjöstad och Access Rehab där jag en gång i veckan jobbar tillsammans med en sjukgymnast för att få igång funktionen i min högra rumpmuskel och därmed sluta felbelasta rygg och bäcken vilket ska ha varit fallet sedan jag hade stressfraktur 2008. Denna felbelastning kan vara orsaken till många av de problem jag haft senare åren med mitt bäcken, kramper i ryggen/magen, svaga ben osv och än så länge verkar det funka - behandlingen inleddes några dagar innan Tjejmilen och sedan dess har jag sprungit bättre än på länge två tävlingshelger i rad. Sammanträffande eller ej, men det känns lovande och väl värt ett försök och det besvär det innebär att resa 45mil ToR till Sthlm varje vecka ett tag framöver.

Jag som är en riktig frukostmänniska hade skippat frullen och bestämt mig för att avvakta till efter behandlingen för att ha tid att sitta och njuta på något mysigt fik innan hemresa. (Att gå på fik är en lyx för oss lantisar som inte har detta utbud till vardags) Sjukligt vad gott det smakade att få dagens första kaffe, hade hunnit bli så kaffesugen att jag höll på att smälla av. Insåg dock hur tråkig jag är när det kommer till frulle, trots att möjligheten att fredagslyxa med något extra gott slutade det med att jag omedvetet valt så likt min hemmafrulle som möjligt. En surdegsfralla med kaviar och ägg samt en skål men naturell Yoggi och kardemummagranola är väl ungefär exakt vad jag äter hemma varje dag. Men som sagt, finkaffe får man inte på landet, och kaffet är ju ändå det viktigaste på frukostbordet.

        

                Dagens första kaffe, 

     alltid dagens viktigaste händelse. 

För övrigt målar jag just nu upp en bild av att min första (och sista) hemmahelg på länge ska innehålla:

- En rejäl sovmorgon följt av att jag äter frulle länge iklädd pyjamas samtidigt som jag läser tidningen och kollar Nyhetsmorgon utan någon tid att passa.

- Tillagning av höstens första långkok. Siktar på att plocka upp älgkött från frysen och göra någon riktigt mustig gryta som får puttra ett par timmar medan regnet smattrar mot rutan.

- Ett riktigt långt och härligt långpass (mitt favoritpass) i flera timmar där jag struntar i fart och njuter av att vara ute. Krypa in under en filt och vila efteråt. 

- Tid att träffa vänner och familj som jag inte sett på länge. Under avslappnade förhållanden, mysbrallor som dresscode och bara vara och umgås i lugn och ro.

- Plantering av någon odödlig form av växt i min (enda) blomlåda där döden har gjort sig påmind de senaste tre veckorna. Tur att man inte har hus med tillhörande trädgård - hur skulle det gå när EN blomlåda synes övermäktig att sköta?

- Att vara som ett plåster på min fina J som jag längtar så vansinnigt efter då jag knappt sett honom sedan i onsdags förra veckan.

Målar upp den bilden och ser det som jackpot om en eller två saker går i lås för både ni och jag vet ju att livet ärligt talat sällan blir riktigt sådär härligt skimrande som vi vill måla upp på våra bloggar och sociala medier. 

Mest troligt är väl att verkligheten gör sig påmind och jag vaknar svintidigt fast att jag får sova, att regnet öser ner och det är askallt när jag ska springa långpass med resultatet att jag blir alldeles för trött för att orka dra igång ett långkok utan istället blir det tacos till middag kryddat av att jag och min fina J blir osams om vem som ska plocka ur diskmaskinen. Och när jag sedan ska plantera blommor är blomsteraffären stängd och de vänner jag planerat att träffa har blivit sjuka så vi måste ställa in.

Vackert så. Jag har bestämt mig för att det blir en bra helg oavsett och önskar er detsamma. God fredag.

Klädkod på gymmet?

Den här veckan har varit lite väl flängig även för mig som annars gillar när det händer grejer. Hann knappt hem efter halvmaran innan det bar iväg till Halmstad för utbildning ett par dagar. Kom sedan hem därifrån igår kväll, packade om väskan och nu bär det av mot Stockholm igen. Turen till Stockholm blir dock en blixtis den här gången, ska dit för att få behandling på Access Rehab imorgon bitti klockan 7,15 och sätter mig sen på första tåget hemåt redan 9,20. 

Blir lite häktiskt och kanske borde jag stannat någon dag i Sthlm för att dra ner på flängandet, men just nu gör jag precis vad som helst för att få så många minuter jag kan i hemmets lugna vrå för en skön fredagskväll med min efterlängtade bättre hälft. Ska sedan försöka njuta, inte bli rastlös, av att vara på hemmaplan då det blir sista gången innan mitten av november som jag är hemma en hel helg.

        Livet som löpare på konferens. Ganska ensam om att pimpla sportdryck.

Idag inledde jag dagen med mitt favoritalternativa pass, simning, och smällde av 3,5km direkt när badet öppnade vid 6.00. Då detta var femte dagen i rad jag gick upp 05-någonting känner jag mig lite sömnig och i kombination med allt flängande, packande, kvällens resa, stressen att räcka till på jobbet kände jag mig ofokuserad inför dagens andra pass, 10*5min i hård fart, varför jag bestämde mig för att köra det på band. Tycker att det kan vara en bra hjälp när man är ofokuserad, det är ju bara att ställa in bandet på önskad fart och sedan spelar det ingen roll om tankarna är på vad du ska packa i väskan, på jobbet, hur du ska ta dig till tåget osv. Så länge du ser till att hålla dig på bandet gör ju liksom kroppen jobbet åt dig, oavsett var hjärnan är. Är jag utomhus och springer kvalitet upplever jag att man direkt tappar fart om man börjar fundera på annat varför jag alltid försöker vara taggad, utvilad och ha gott om tid till dessa pass för att kunna koncentrera mig. Men det är ju inte alltid man lyckas styra sin vardag och sin sinnesstämning som man vill och då kan det vara bra att ha en backup plan (bandet eller en löparkompis som harar) att ta till. 

Passet gick trots allt superbra, lyckades hålla intervallerna runt 90-95% av maxpuls med en känsla av att det var "kontrollerat jobbigt" - min tröskel har helt klart förbättrats senaste året.

Men herregud vad man svettas när man står där på bandet! Mina shorts klibbade mot benen, svetten stänkte både på skärmen och på golvet och mitt linne låg klistrat runt kroppen som om jag var med i en wet-T-shirt tävling. Jag ville inget hellre än att plocka av mig linnet och springa i bara sporttopp för att lufta mage och rygg och kunna torka svetten från kroppen med min lilla gymhandduk men lät bli eftersom jag blev osäker på om man får stå så lättklädd på bandet. 

Är sporttopp och shorts okej?

Finns det dresscode på gym?

Förstår om det kanske inte är okej om toppen är av det mer bh-liknande slaget men en färgglad, mönstrad topp som jag utan tvekan springer med utomhus borde väl vara okej. Eller?

Ni måste hjälpa mig här, känner mig lite lost gällande vett och etikett i gymvärlden... Hur gör ni?