Psykbryt

Psykbryt nummer ett:
Tar ledigt från jobbet hela förmiddagen enbart för att springa veckans långpass. Vaknar klockan 06.00 och tittar på termometern som visar -20 grader.
Får psykbryt och börjar fundera på alternativ som kan rädda mig från detta öde. Kan man köra halva passet på band? Kan jag flytta passet till en annan dag? Kan jag eventuellt till och med förflytta mig själv till ett annat land?
Börjar även fundera på om det verkligen kan vara nyttigt att vara ute i den här skiten och hur sjutton jag ska skydda mitt ansikte från förfrysning?
Efter att ha låtit frukosten smälta tittar jag hoppfullt på termometern ytterligare en gång i tron att ett under ska ha skett, men konstaterar att den fortfarande hånskrattar oss marathonlöpande nordbor i ansiktet. Klockan 8.00 är det inte en grad varmare än kl 6.00, löpning i -20 grader är således ett oundvikligt faktum.
Bylsar på mig alla kläder jag äger, och tillämpar alla tips jag googlat fram angående hur man bäst skyddar sig mot kyla och beger mig sedan ut i istiden med inställningen att jag ska ge det ett försök och lovar att jag ska avbryta om det blir för hemskt.
Alla som känner mig vet dock att det där med att "försöka" och "eventuellt avbryta" är bullshit som jag säger till mig själv innan jag ger mig ut som en mental tröst och att så klok och förnuftig är jag då rakt inte. Så självklart återkom jag 38km senare likt farbror frost med is och snö över hela mig, stelfrusna fingrar och rödsvullet ansikte.
Bevisade dock ännu en gång för mig själv att om man bara vill något tillräckligt mycket, så går det.

Psykbryt nummer två:
Redan i mellandagarna började vi packa flyttlådor och sedan dess har buden om inflyttningsdag varit många och vänner, familj, släpkärra och vi själva har stått redo att flytta gång på gång. Nu är det så det skriker med tid, på måndag morgon klockan 8.00 ska lägenheten vara tom.
Familj och övrig flytthjälp har därför (återigen) avsatt lördagen för flytthjälp, släpkärran är fixad, långpasset avklarat på fredagen (se ovan) och halva bohaget redan på plats. Allt är således redo för vår slutliga flytt till vårt nya hem.
Vad händer då? Jo, 17.00 meddelar hantverkaren att de inte är klara och nu tänker ta helg.
Psykbryt igen, tårarna rinner och jag blir så arg att jag kokar. Nu finns inte annat att göra än att bo i röran till hantverkaren behagar göra klart. Kul.

Psykbryt nummer tre:
Klockan är 20.00, ett långpass i kyla (se ovan) är avklarat, direkt följt av en snabblunch och en halvdag på jobbet, sedan beskedet om den halvfärdiga lägenheten (se ovan) följt av en vända till den halvfärdiga lägenheten för att lasta av några flyttlådor och röja undan usla hantverkarens prylar så att vi ska kunna flytta in. Lägg till en sväng förbi ICA med alla stressade fredagsshoppande människor och betänk att mitt mellis på jobbet i eftermiddags var kass så kan ni kanske föreställa er mitt fysiska tillstånd när jag påbörjade kvällens middag. Just det, blodsockernivå i källaren, hunger så magen värker, trött som en mört och duktigt irriterad.
Hemlagad pizza ska det bli (för Gud nej, smart nog att beställa hämtmat är man ju inte. Allt måste lagas från grunden) toppad med tacofärs. Degen har fått snabbjäsa och tomatsåsen knappt kokat färdigt men ändå kavlar jag ut pizzabottnar (med en flaska som kavel eftersom kaveln redan flyttat) och breder ut såsen. När jag nästan är klar säger min fina J, som ansvarar för att steka köttfärsen, att färsen ser konstig ut och luktar illa. Å ena handen vill jag ignorera det han säger, lägga på färsen på pizzan, lita på bäst före datumet som inte är passerat och därmed ha mat i magen inom 15min. Å andra handen vill jag inte riskera magsjuka, men att slänga färsen innebär en ny tur till Ica och en fördröjning av matintag med typ 45min - överlever jag verkligen det?
Svårt val, men alternativ två känns klokast så efter ytterligare ett psykbryt innehållande lite tårar och många svordomar räddar min handlingskraftige make situationen, handlar ny färs och färdigställer pizzan medan jag i blodsockerkoma mest irrar runt och är allmänt hysterisk.

Fredagsmys it is.

Dagarna bara flyger iväg...

Hej där ute!
Jodå, jag är vid liv, även om bloggen inte direkt har uppdaterats särskilt frekvent på sistone. Jag lider av en viss tidsbrist för tillfället, det är inte världens lättaste att få tiden att räcka till när man är mitt uppe i en distansvecka där massor med mil ska avklaras samtidigt som man drar flyttlasset till nya lägenheten, jobbar och dessutom ska försöka äta och vila lite emellanåt för att orka med allt som ska göras. Den lilla stund till återhämtning som erbjuds när kvällsmaten dukats från bordet har de senaste dagarna ägnats åt ett komaliknande tillstånd i soffan där jag helt ärligt inte ens orkat lyfta fram paddan för att blogga, än mindre fundera ut vad jag ska skriva. Någon som har lite tid att sälja? Jag betalar bra!
 
Träningen flyter fortsatt på riktigt, riktigt bra! Medicinerna verkar verkligen göra under för min kropp och jag levererar dag efter dag trots att mitt träningsschema för tillfället är riktigt tufft, precis som det ska vara vid den här tiden på året.
Många dagar känns det overkligt att kroppen ska orka ännu ett pass, men när jag väl startar är det som om någon oväntad energi dyker upp, kroppen överraskar gång på gång och jag kan både trycka på riktigt hårt och samtidigt njuta av löpningen. Det går riktigt bra nu!

Vad som inte går riktigt lika bra är vår flytt.

Planen var givetvis inte att flyttlasset skulle dras mitt i en mängdvecka där både kroppen och knoppen är trött och tiden begränsad och den lilla tid för återhämtning man har knappast bör ägnas åt att släpa möbler trappa upp och trappa ner. Tyvärr har dock inte våra anlitade hantverkare samma planeringsförmåga som jag och är uppenbart inte lika angelägna om att min balans mellan träning och återhämtning ska funka optimalt. (märkligt!)
Trodde i min enfald att vi skulle flyttat redan första helgen i januari och började glada i hågen flytta förråd och liknande redan i mellandagarna för att slippa stå här med panik i slutet av månaden. Men inflyttningsdagen har flyttats fram gång på gång, för är det inte golven som är försenade så är det någon trappa som inte är slipad eller ett badrum som inte riktigt är klart.
Så nu står vi här med en vecka kvar till vi måste lämna vår nuvarande lägenhet samtidigt som i princip alla prylar vi äger står i den nya lägenheten. Möblerna har vi såklart kvar och även det allra nödvändigaste för att klara vardagen men köksskåpen ekar tomma innehållande ungefär varsin kaffekopp och tallrik innebärande att så fort det ska lagas mat är det något jag behöver som redan har flyttat. (testa att skala potatis med osthyvel och göra potatismos utan elvisp eller press, inte så väldigt tidseffektivt). Vi har i princip inga lampor kvar utan eldar upp en förpackning värmeljus varje kväll och dessutom är det fruktansvärt ostädat eftersom djupgående städinsatser har känts onödiga de senaste två veckorna då vi hela tiden trott att städfirman snart kan komma och flyttstäda.
Men igår såg det i alla fall ut som om hantverkarna hade förberett för att kunna slipa den trappa som återstår så på lördag flyttar vi in, oavsett om det innebär att vi får andas flyttdamm till vi får whiskeyröst och sniffa golvlim till vi blir yra i huvudet.

För övrigt har de senaste veckorna inte bjudit på särskilt mycket andra aktiviteter än träning och flyttfix då tiden har varit minst sagt begränsad. I helgen tog vi dock ett litet andhål i allt fixande och lyxade lite genom att i fredags åka till Växjö för att fira lillebror som blev färdig socionom (kan bara inte fatta att lillebror är vuxen) och efter avklarat långpass i -18 grader i lördags kom världens bästa Malin förbi och värmde mig med te och räkmacka och en mysig eftermiddag som egentligen skulle ägnats åt att packa flyttlådor men varför slösa värdefull tid tillsammans med en god vän med sånt tjafs? Nej, fjorton koppar te och tjejsnack kändes betydligt väsentligare, men självklart kastade vi i panik ihop ett par flyttlådor precis innan Jonne kom hem för att dämpa vårt samvete och kunna visa upp hur duktiga vi varit…

Kvällen fortsatte sedan i lyxens tecken då vi var bortbjudna till bästa vännerna på middag och bjöds där på en helkväll med god mat, mycket prat och massa lek med de andra två parens barn. Okej att det är jobbigt med löpträning på elitnivå men att leka med en 2 åring och en 3 åring tar musten ur en likt värsta intervallpasset. Gillar dock min makes konstaterande när det var dags att gå hem och han tittar in i tv rummet där så mycket leksaker är utspridda att det knappt går att stå på golvet ”ja, vad jag vet har inte vi några barn som bidragit till denna röra”, varför vi utan dåligt samvete över att smita undan städning istället kunde gå hem och sova. Annat var det för några år sedan när timmar av diskning av diverse tallrikar och glas stod på agendan innan man rumlade hem vid 2-tiden, nu är det leksaker som ska plockas och popcorn som ska sopas upp från golven när man trött konstaterar vid 23-tiden att det ju faktiskt är en dag imorgon också och börjar fundera på att bryta upp.

Tiderna förändras.

Finaste lillebror får ta hur mycket examen han vill, och tro
att han har blivit vuxen.
Men mig lurar han inte, i mina ögon är han för alltid en liten plutt...

Man kan visst vänja sig vid det mesta...

Det där löpbandet, det är banne mig ingen rolig uppfinning. En helvetesmaskin som en av Astrid Lindgrens karaktärer skulle uttryckt det, eller åtminstone en maskin som borde få nobelpriset i förmåga att framkalla uttråkning hos dess användare.

För ärligt talat, det kan ju aldrig finnas någon som på allvar menar att det faktiskt är kul att stå där och fånstirra in i en vägg/fönster/spegel ett helt träningspass? Och om någon nu tycker att det faktiskt är roligt undrar jag om denna någon någonsin har testat på hur härligt ett löppass på en fin skogsväg, på en löparbana en solig vårdag eller till och med en enformig cykelbana i ösregn kan vara? Nej, denna någon måste i så fall vara född på löparbandet så att den inte vet bättre.

Dock ska jag inte sticka under stol med att uppfinnaren av helvetesmaskinen kanske trots allt var ett ljushuvud, för visst fyller det där bandet en viss funktion för oss stackars löpare här uppe i nordpolen som trots att det är vinter vill försöka hålla löpformen på en något sånär acceptabel nivå.

Jag kör i princip uteslutande alla mina pass utomhus oavsett väder och är av uppfattningen att distanspass går att genomföra på alla underlag, det handlar bara om att acceptera att man får modifiera hastigheten efter rådande förhållanden. Jag försöker känna mig trygg i att så länge pulsen och ansträngningsnivån är densamma som på ett distanspass en dag med bra underlag är farten oväsentlig och struntar således i om klockan visar 4,15 eller 4,45.

Men så ibland måste man ju låta benen känna på tävlingsfart, man måste kunna ta ut steget som i vanlig löpning utan att vara rädd för att ramla och man måste nå den där utmattande tröttheten som man faktiskt bara kan få om man springer riktigt fort.

Det är då jag får stänga av mitt hat och full av ångest beger mig till gymmet och förlikar mig med helvetesmaskinen.

För mig kräver det rejält med mental förberedelse inför ett löpbandspass, jag vet inte varför egentligen, för på sistone har jag tvingat mig själv att köra 1 pass/vecka på band och jag har varje gång förvånats över att det faktiskt inte är så farligt. Men kanske är det just för att jag målar fan på väggen och förbereder mig på hur pestigt det ska vara som det sedan faktiskt känns ganska okej för att det inte är riktigt SÅ illa som jag har målat upp?

Idag stod det snabbdistans på schemat och efter att ha slirat runt på både backintervaller, styrkeintervaller och halvsnabba distanspass ute i snön under denna kvalitetsvecka var det dags att äntra gymmets band.

Då gymmet vid den här årstiden är full av nyårslöftande människor som ska börja sitt nya hälsosammare liv eller kanske bli snygga till beach 2013 fick det bli till att flexa ett par timmar från jobbet för att köra passet på en tid när jag förutsatte att gymmet skulle vara förhållandevis tomt så att jag skulle slippa hatiska blickar för att jag barrikaderar ett av de ynka tre löpbanden under så lång tid.

Förberedde mig som om det vore tävlingsdag. Ställde klockan två timmar innan planerad start, vilket i och för sig inte hade varit nödvändigt eftersom att snubben som sköter skottningen av parkeringen utanför vårt hus uppenbarligen inte nöjer sig med att skotta undan snön utan helst vill ha med ett par decimeter asfalt i skopan varför jag väcktes av att hela huset vibrerade var gång skopan gick i marken vid 05,45. Laddade med en frulle som jag vet funkar inför kvalitetspass och efter en lång väntan på att maten skulle smälta tillräckligt, en extremt noggrann knytning av skor, några nervöskissningar på toan, tillrättningar av löparlinnet, uppradning av handduk och vattenflaska på bandet och andra onödiga åtgärder för att fördröja det fruktade startskottet tryckte jag till slut igång bandet och passet var igång.

För att underlätta för mig själv mentalt delade jag 10km passet på 2*5000m (+5km upp- och nerjogg) och tog 2min joggvila. Planen var att försöka göra två femtusingar på ca 17,30 – 18.00 men någonstans hade jag lite otur när jag räknat ut vilken hastighet bandet skulle stå på (ville nämligen stegra farten efter hand för att ha något att göra. Har man tråkigt när man tycker att passet livas upp av att man får trycka på fartknappen en gång var fjärde minut? Ja, det har man) varför jag hamnade på strax över 18min istället. Fullt godkänt då det är långt ifrån den fart jag kunnat hålla i snömodden men värt att räkna lite bättre till nästa gång. Återigen blev jag dock varse att löpbandet kanske inte är riktigt så farligt som jag alltid inbillar mig innan och att tiden faktiskt går ganska fort när man väl tagit sig förbi motståndet att släpa sig dit.

Ett tack bör dock riktas till den dam som uppenbarligen var på gymmet första gången och ställde sig på bandet bredvid mig en bit in på mitt pass. Helt ogenerad började hon fråga mig om hur bandet fungerade, hur man ställde in det på bästa sätt, berätta om sig själv och så vidare. Jag gjorde vad jag kunde för att förklara och föra ett samtal samtidigt som jag med andan ganska långt upp i halsen skulle hålla 3,30 fart och även om det var jobbigt var jag sjukt tacksam att få fundera på något annat än klockan som sniglade sig fram och vips hade man snackat bort ett par jobbiga kilometer.

Hur gör ni andra för att få tiden att gå på era löpbandspass?

Konsten att göra ett träningspass jobbigare än planerat

Igår stod 15km morgonjogg samt ett kvällspass om långa backintervaller (8*350m) med en total distans om 13km på schemat.
Inledde med morgonjoggen i mörker och tiogradig kyla,vägarna var dock bra skottade vilket var tur då mina ben var en aning mosiga efter söndagens långpass. Hur som helst flöt passet på ganska bra, finns ju inte så mycket att säga om morgonjoggar – de är ju som de är liksom, man drar ju oftast inga större växlar i om det känns bra eller dåligt.

Fortsatte dagen med en stressig heldag på jobbet men kom ändå hem rejält taggad inför kvällens backintervaller vilket har blivit lite av ett favoritpass på sistone då jag är övertygad om att just det är en träningsform som i kombination med massa styrketräning för benen kommer att förbättra mig till nästa säsong.

När jag kom hem insåg jag att jag hade ganska gott om tid innan det var dags att möta upp träningskompis B för dagens pass och jag kom på den briljanta idén att ta en liten powernap på 15 minuter. Detta var kvällens misstag nummer ett och första steget till att göra träningen lite jobbigare än planerat, för att lägga sig och vila på det sättet funkar ungefär lika bra som att kissa på sig för att få upp värmen när det är kallt ute. Känns väldigt bra för stunden men funkar dåligt i längden, och jag kände mig plötsligt inte alls lika taggad längre när det var dags att krypa upp från den varma soffan under filten för att bylsa på sig vintermunderingen för kvalitetspass.

Men eftersom jag, som tur var, hade en tid att passa fanns det inte så mycket att välja på mer än att pinna på och göra sig redo. Här kom misstag nummer två och steg nummer två till att göra passet ytterligare lite jobbigare. Stod och velade mellan IceBugs eller vanliga distansskor och då jag på morgonpasset upplevt vägarna som rena och fina kändes det helrätt att välja distansskorna för att få bra känsla på intervallerna. Insåg ganska snart när jag kommit ut att det var oklokt då det dels hade snöat lite lätt under dagen vilket bidrog till en härlig halka, dels att när man ska springa upp och ner för en backe i full fart har man plötsligt en aning högre krav på underlag än när man ska morgonjogga. Detta skulle komma att bli en halkfest, eller ”livat och glatt som i Khanans land” som min pappa skulle sagt. Nåväl.

Då uppsamlingsplatsen för gemensamma träningspass med B normalt sett sker på min parkering hade jag lite problem att beräkna transporttiden till hans hem varför det visar sig, trots det sliriga underlaget, att jag är på plats 10 minuter för tidigt. Misstag nummer tre och tredje steget mot ett jobbigt träningspass togs när jag bestämde mig för att utnyttja bonustiden till att stretcha vilket visade sig vara ganska bortkastat utomhus när det är tio minusgrader och endast resulterade i att jag var nerkyld, stel och frusen när det var dags att påbörja färden mot den fruktade Aborrakullbacken.

Aborrakullbacken är min hatbacke då den hela tiden varierar i lutning och dessutom är lite slingrig så att man får svårt att hitta rytm och ska jag vara ärlig brukar jag ha problem att hålla anständig fart sista biten över krönet. Kanske är det just därför min tränare älskar den här backen och tydligt i träningsprogrammet inte bara skriver 8*350m backe (för då vet han att jag väljer någon annan backe) utan skriver 8*ABK.

Det är en backe som jag mest springer på vår och sommar då den är belägen mitt ute i skogen och min mörkerrädsla hindrar mig från att ge mig ut dit vintertid. Nu skulle ju träningskompis B följa med så nu var det ju inget problem eftersom denna stora, starka, biffiga långlöparman såklart skulle försvara mig mot alla eventuella farligheter.(!) Problemet var att träningskompis B har varit skadad och inte skulle köra intervaller utan hade planerat lite stretch och rörlighetsträning under tiden jag körde intervallerför att sedan fortsätta distanslöpningen hem tillsammans med mig. Även han insåg dock att det var på tok för kallt för att stå stilla varför han istället fortsatte löpningen hem och lämnade mig ensam åt mitt öde i den mörka skogen där jag hörde fler och fler läskiga ljud ju mer jag tänkte efter. Detta blev dock ytterligare ett steg i att göra träningen lite jobbigare då jag var för mörkrädd för att ta någon vila mellan intervallerna utan istället dyngade på så fort jag kunde uppför backen och vilade så lite som möjligt nedför i ren rädsla och för att få alla intervaller avklarade innan något spöke eller monster skulle hoppa ur skogen och äta upp mig.

Det sista och allra mest avgörande steget för att göra träningen jobbig kom dock när jag insåg att när min tränare skrivit 8*ABK med total distans om 13km menade han inte att jag skulle springa hela rundan som tar mig ut till backen utan att jag antingen skulle sprungit den kortare bilvägen till backen och sedan vänt hem, alternativt kört bil ut i skogen och kört hela passet på plats. Jag hade sedan i höstas när jag senast sprang rundan glömt både hur långt det är och hur backigt det är, varför jag redan när intervallerna inleddes hade tio backiga kilometer i benen och efter intervallerna ungefär lika långt och ungefär lika backigt innan jag skulle vara hemma. Plötsligt hade således 13km blivit till 21km där de planerade jäkliga 8*ABK kompletterades med sisådär 25 ytterligare backintervaller utmed rundan.

Som det kan bli.

Till följd av ovanstående missräkningar blev således att även morgonpasset idag en extra jobbig historia då jag på grund av det oväntat tuffa passet hade ont, som växtvärk, i benen när jag vaknade vid 05,00 i morse och skulle ut och morgonjogga. Tog mig upp ur sängen med trösten att det bara varen lugn morgonjogg som skulle genomföras men insåg snart att den lugna morgonjoggen skulle komma att ersättas av en timme snöpulsning då det tydligen snöat hela natten utan att någon haft lust att skotta.
 

Så träningsläger på varmare breddgrader, barmark och högre höjd i all ära, men inget slår den tuffa träning man får i hederlig svensk vinter som bygger både pannben och styrka.

Det som inte dödar – det härdar.

Löpare rustad för svensk vinter och backlöpning i
de djupaste, mörka smålandsskogarna...

Tvära kast

Från sol och värme till mörker och kyla.

Från härligt fina, torra grusvägar till blöta, slaskiga, snömoddiga cykelvägar.

Från lätta, fina LunarElite till tunga, vattentäta, fula IceBugs.

Från shorts, linne och solglajjor till vintertajts, underställ, reflexväst och mössa.

Från långa, återhämtande timmar i solstolen mellan passen, till långa, fokuserade timmar i kontorsstolen.

Från en längtan att svalka sig i havet efter träningen, till en längtan till bastun för att tina upp.

Från en färdiguppdukad frukostbuffé och dignande middagsbuffé, till en vanlig frukostsmoothie och tidskrävande middagsplanering, handling och matlagning.

Från morgonpass i soluppgång klockan 8,00, till morgonpass i kompakt mörker klockan 05,30.

Från träningssällskap av tiotalet seriösa, fokuserade och framförallt trevliga löparkompisar, till träning mol allena med bara sina tankar som sällskap.

Från långfrukost i solsken med utsikt över havet, till stressfrukost med utsikt över en parkering och några miljonprojekthus.

Från valfritt antal timmar sömn varje natt, till jublande glädje om man lyckas få sina åtta timmars dvala.

Från 700kvm gymlokal med obegränsad tillgång till redskap, till trång, instängd gymlokal kryddad av extra trängsel med alla som ska leva upp till nyårslöften.

Från det totala lyxlivet och drömvärlden, till verkligheten och vardagen…

Hej Sverige.

Dag 7, PlayItas

Den sista dagen i paradiset börjar nu gå mot sitt slut. Väskan står packad i hörnet på hotellrummet, en sista kvällste tillsammans med tjejerna har just intagits på sportbaren och endast en uppsättning träningskläder ligger kvar framme inför det avslutande passet tidigt imorgon bitti innan hemfärd.

Dagen idag har sett ut som de flesta andra dagar här med en morgondistans, en långfrukost i solen och en massa slappande för att ladda om inför eftermiddagens pass. Möjligen att det där slappandet mellan passen idag var extra lugnt då det kändes som om alla gick och laddade med lite skräckblandad förtjusning inför kvällens hatpass, tusingar. Det var som om alla såg dagen som en enda lång transportsträcka mot vad som komma skulle och bröt upp tidigare än vanligt efter lunchen för att verkligen hinna bli av med "solsegheten" innan det var dags för kraftmätningen.

Vi ville använda en perfekt 1000m slinga på golfbanan till passet men då det (såklart) inte är tillåtet att springa där var vi tvungna att vänta ut dagens sista golfare för att inte störa spelet men framförallt för att slippa dö av en golfboll i huvudet. Det blev lite av en kamp mot klockan då vi visste att vi var tvungna att vara klara med uppvärmning och att sista golfare måste gått av banan senast 18.00, annars skulle vi inte hinna hela passet innan mörkret faller kl 18,40.
Just när vi stod redo uppradade för tusing nummer ett i tron att vi just sett sista man lämna banan, dyker det upp en golfbil med en eftersläntrare som absolut skulle spela ett hål till. Hänsynslösa och egoistiska struntade vi i det och startade ändå, hur skulle han kunna stoppa 15 löpare i full fart liksom?

Då tusingar egentligen inte stod på mitt program för veckan och då jag hade långpass med tröskel så sent som igår var ordern från min tränare att inte gå på för fullt. Började därför lite trevande den första intervallen och la mig i rygg på ett par av de andra tjejerna och det kändes riktigt lätt och fint. Körde samma upplägg på intervall nummer två och även den flög iväg utan större problem så när det sen var dags för mig att stå över en intervall var jag duktigt sugen på att strunta i tränarens order om att bara köra 3*2*1000m med 1min vila + två längre serievilor eftersom min kropp kändes så bra, men jag höll mig i skinnet och bestämde mig istället för att dra på lite hårdare på nästkommande två tusingar. Höjde farten med ca 5sek och det kändes fortfarande läskigt lätt varför jag på de sista två intervallerna höjde farten med ytterligare 5sek.
Fantastiskt skönt att känna hur kroppen svarade och underbart när benen liksom rullar av sig själva och man hittar det där flytet, det var så länge sedan jag fick ha den känslan så den var väldigt välkommen och efterlängtad.

Efter den planerade distansen imorgon bitti kan jag summera en vecka på Fuerteventura där jag fått det kvitto jag sökte på att min kropp är på väg tillbaka och återigen kan gå på för fullt med träningen.
Jag har lyckats få ihop 21 löpmil på en vecka innehållande fyra kvalitetspass (backintervall, 400-ingar på bana, långpass med tröskel och tusingar) samt tre rörlighetspass och tre pass på gymmet. Ett riktigt bra facit för att vara mig och med den bra känsla som har följt mig hela veckan åker jag hem full av motivation att köra stenhårt på kommande försäsongsträning hemma i vintersverige.

Men först ska jag ha några återhämtande dagar i hemmets lugna vrå tillsammans med min fina J och mina vanliga vardagsrutiner.
Borta är bra, men konstigt nog är hemma alltid bäst...

Dag 6, PlayItas

Idag fick jag ett precis så härligt långpass som jag hade hoppats på där jag verkligen fick revenge för det lusiga långpasset i fredags!
Hela gänget samlades klockan 10.00 för att gemensamt ge oss iväg på passet och det var så himla kul att möta upp 15 löpare och veta att man lätt skulle kunna snacka bort stora delar av passet och att man skulle få sällskap nästan hela vägen.
Alla skulle springa olika långt, eftersom det i gruppen finns allt från 800m löpare till marathonlöpare, så någon skulle avvika efter 15km medan andra (jag) hoppades på att få ihop runt 30km där de fem sista kilometerna skulle gå i tröskelfart. För att vi alla skulle kunna hålla ihop så länge som möjligt och för att vi skulle kunna fylla på med vätska sprang vi på kortare slingor där vi med jämna mellanrum passerade hotellet för att ta vätska och för att lämna av de som kände att de hade gjort sitt för dagen.
Självklart splittrades gruppen upp i mindre grupper efter hand, likväl som inte alla vill springa lika långt vill ju inte alla springa i samma fart, men jag hade i alla fall med mig en grupp om fyra personer fram till 25km där jag lämnades ensam åt mitt öde.

Med superlätta och pigga ben hela passet flög tiden iväg, andningen var inte i närheten av att vara så ansträngd som på förra långpasset (även om vi alla är mer flåsiga här än hemma) och kroppen levererade på allra bästa sätt.
Därför var det inte det minsta motigt att dra upp farten till strax under 4,00 min/km vid 25km trots att jag då såg hur mina kamrater fick sätta sig och vila, dricka vatten och gå och bada medan jag skulle fortsätta springa en stund till. Tvärtom var jag glad och kände att jag dragit vinstlotten som fick fortsätta springa!
Körde 5km i den lite högre farten och klockade av de fem kilometerna mellan 25km och 30km på 19,48 vilket jag är nöjd med i värmen och backarna även om ca 15-20sek snabbare hade varit att föredra. Avslutade med att jogga ner två kilometer och summera dagens distans till 32km innan jag, fortfarande iklädd träningskläder, kastade mig i havet och kylde ner mig med ett långt och skönt bad.
När det är så här är verkligen löpning helt underbart och livet lätt att leva!

Efter en dusch träffades gruppen på den italienska restaurangen på området där vi äntligen fick dricka den stora Cola med is och citron vi alla pratat om i ungefär två timmar av passet och även fylla på depåerna med lite pasta. Efter lite tid i en solstol (inte så länge för mig, kände att jag började få lite för mycket av värmen) var det dags att mjuka upp kroppen med en timme stretchpass likt tidigare dagar och den här gången lyckades jag även tjata med mig Jonas och Johanna som sällskap.
Tre stela löpare, med ett nyligen avklarat långpass i kroppen som stretchade till musklerna vibrerade måste ha varit en skojig syn för förbipasserande men vi konstaterade allihop att det var som balsam för våra kroppar och att just detta kommer göra att vi springer superfort på morgondagens tusingar.

Ja, som ni hör är dagarna ganska lika här på Fuerteventura när man är på träningsläger och tiden går så vansinnigt fort - dagarna bara försvinner.
Man kör morgonpass, käkar frukost, vilar en stund i en solstol, käkar lunch, svalkar av sig en stund på rummet innan man tränar igen, äter middag, umgås över en kopp kaffe i sportbaren innan man stupar i säng vid 21.30 tiden.
Man har liksom skapat sig en vardag även här, fast en riktigt lyxig sådan. En lyxvvardag som jag helt klart hade kunnat vänja mig vid och det känns som om jag vill vara här för alltid. Samtidigt längtar man såklart också hem ibland. Absolut inte hem till mörkret, slasket, kylan, jobbet vardagen och alla måsten som det innebär men man längtar efter sin familj, sin egen säng och sitt eget hem.
Tänk om man kunde flyttat hit allt det man längtar till hemma och liksom både haft kvar kakan men ändå fått äta upp den...
Men det går ju inte såklart, mitt hem och min familj har jag ju övriga 358 dagar om året, så nu ska jag verkligen passa på att njuta av proffslöparlivet den sista tiden innan det bär hem till kalla Svedala igen på tisdag.