Har just avslutat ett backintervallpass som jag laddat för hela dagen. Hade noga förberett mig på att det skulle vara jobbigt, att springa backe är inte min starkaste sida, och var riktigt taggad för att ta ut mig ordentligt. Idag skulle jag ge kroppen vad den tål.
Efter 6km uppvärmning var jag framme vid min tilltänkta backe som skulle bemästras tolv gånger. Tog ett djupt andetag och sprintade uppför backen en första gång. Det kändes lätt.
Joggade lätt nerför backen, tog ett nytt djupt andetag och vände uppåt igen.
Det kändes nästan ännu lättare gång två.
Joggade lätt nerför backen igen, kände efter lite extra om det inte kanske var lite tungt i benen ändå, funderade på om jag inte hade lite ångest över de tio vändor som återstod, kände efter om jag inte var lite less, lite trött eller kanske lite hungrig? Men nej, jag var tipptopp och till och med riktigt, riktigt sugen på de där tio återstående intervallerna. Kanske berodde det på vårkänslor i den strålande solen, kanske berodde det på att underlaget för första gången på länge inte bestod av tio centimeter snö, kanske berodde det på understället som jag idag slapp använda vilket gjorde att jag kände mig mer "fri" och mer rörlig än på länge.
Vad vet jag, ruggigt lätt var det i alla fall. Passet flög iväg och innan jag visste ordet av stod jag hemma i duschen och begrundade detta pass, som förutom kanonintervaller, när jag tittade på klockan efter passet visade sig ha avslutats med att min 7km nerjogg hade gått i 4,20 fart utan att jag ens vetat om det.
Men stod jag där i duschen och njöt över min pigga kropp, mina fina intervaller och ett på pappret genomfört kanonpass?
Nä.
Istället funderade jag över om kanske backen hade för lätt lutning? Om jag kanske inte tog ut mig tillräckligt? Om jag borde ha sprungit lite snabbare eller kanske några extra intervaller? Om jag omedvetet fuskat på något sätt?
För man vill ju liksom bli duktigt trött, man vill ju liksom plåga sig på ett sådant pass - det är ju det som är vitsen och det jag både bävat och sett fram emot hela dagen. Istället var jag knappt trött, näst intill oberörd.
Samtidigt vet jag att om jag istället hade stått där illamående och summerat ett pass som varit tungt från första steget och där jag fått plåga mig var gång uppför backen - ja då hade jag varit lika arg och besviken för det.
Att man aldrig kan tillåta sig själv att vara riktigt nöjd...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar