Skogens guld

Lägger upp en sån där bild som vi ju alla med avundsjuka ser våra duktiga vänner lägga upp på Facebook med jämna mellanrum. 

        Kantareller och blåbär i massor!

Jag älskar att fylla mitt skafferi och min frys med allt gott som skogen har att erbjuda, men är tyvärr en tjej som varken har näsa för att hitta bra svampställen eller tålamod att plocka bär. Min svampplockarkarriär dog dessutom en snabb död när jag och min fina vän Malin gav oss ut på svampjakt för ett par år sedan och tre timmar senare hade lyckats plocka ganska exakt två svampar. Aldrig mer.

Tur då att folk i min närhet är desto bättre på dylika sysslor och i synnerhet min svåger Emil som generöst fyller vår frys med allt från egenplockad svamp till nyfångad gös och älgkött.

Bortskämd? Jodå.

För övrigt ligger jag just nu under en filt i soffan och tittar på friidrott samtidigt som jag överkonsumerar de vitaminrika blå bären istället för att jaga årsbästa på 10km i Växjö som var den egentliga planen för dagen.

Kände mig krasslig i torsdags men piggare igår så när jag vaknade i morse var väskan med tävlingsgrejerna packade och jag var fullt inställd på att tävla. Men kände direkt att kroppen inte alls ville samma sak som jag. Halsen var svullen som en ballong, bihålorna ömma, huvudet sprängde och illamåendet var från en annan planet. Att äta frulle kändes föga lockande vilket är ett dåligt tecken för en Jossan som normalt alltid är hungrig.

Gav mig ändå ut på en promenad/lätt jogg precis som jag brukar en tävlingsdags morgon då några beslut om att stanna hemma inte kan tas i sängen där man inte kan avgöra om man bara är morgontrött och morgontäppt eller om man verkligen är sjuk. 

Det dröjde dock inte många minuter innan jag insåg att det hela var meningslöst. Jag var helt orkeslös så det var bara att vända hem och iklädd underställ och raggsockor frysande krypa ner under täcket igen.

Känns som om jag därmed plötsligt fick förklaringen till varför återhämtningen efter loppet i Borås tog så ovanligt lång tid, troligen har jag haft något som legat och lurat i kroppen ett tag.

Bara att acceptera att jag drabbats av min första förkylning på flera år, kurera kroppen någon dag och blicka framåt mot Tjejmilen nästa helg istället.

Dagens pryltips (som faktiskt inte har med löpning att göra!)

Eftersom jag är lite av ett måndagsexemplar hade jag oturen att bli begåvad med ett typiskt skandinaviskt hår, alltså tunt och med ganska dålig kvalitet, och inte alls det tjocka och fina hår som övriga medlemmar i min familj. Slöseri kan man tycka, att ge brorsorna det fina håret, när båda två ändå väljer att frisera sig med rakapparaten vilket inte känns som ett alternativ för mig.

Men så höromdagen var jag hos frissan för att i alla fall försöka göra det bästa av det lilla jag har och blev då tipsad om en produkt som ska göra att hårstråna sväller upp och ger ett intryck av att vara lite tjockare. Väl medveten om att detta mycket väl skulle kunna vara ytterligare en i raden av alla produkter jag har köpt som har lovat runt men hållit tunt öppnade jag ändå plånboken å pyntade ett par hundra pix för att få det där Hollywoodhåret vi alla drömmer om. 

         

Och dra på trissor. Såhär efter ett par dagars användande kan jag inte annat än konstatera att det faktiskt funkar! Håret känns fylligare och har mycket mer volym. När jag sätter upp det i en tofs finns det inte minsta tendens att liksom se hårbotten mellan mina tunna strån vilket annars ibland är fallet.

Man kramar bara ut en klick i handen, applicerar i blött hår och fönar/plattar sedan som vanligt och då produkten även är värmeskyddnade är den alltså till och med bra för håret.

Sådärja, då kan vi alla bli fredagsfina!

Trevlig helg!

Balans!

Jag är van vid att träna mycket och min kropp brukar svara väldigt bra på mycket mängd, nästan bättre än på för mycket hård kvalitet. Dagen/dagarna efter en tävling brukar jag dock försöka vara lyhörd på kroppens signaler för jag har trots otalet tävlingar i bagaget inget facit för hur jag ska träna dagarna efter ett lopp. Detta för att det är väldigt olika hur sliten jag blir från gång till gång och jag kan inte sätta fingret på vad som avgör hur kroppen reagerar. Troligen påverkas man av många yttre faktorer utöver själva loppet i sig – hur man ätit, sovit, hur resan till/från loppet sett ut, hur träningen dagarna innan har varit, temperatur mm. Det är heller inte alls nödvändigt att jag är mer sliten efter ett riktigt snabbt och bra lopp än om jag sprungit lite lusigare.

Oftast kan jag köra på ganska hårt dagen efter ett millopp, det brukar nästan till och med vara standard att om milloppet ligger på en lördag blir veckans långpass på söndagen. Men det har även hänt att kroppen har varit mos och ett återhämtningspass är maximalt vad kroppen har klarat av. Sammanfattningsvis kan man alltså säga att efter lopp på 10km eller kortare är det alltid känslan i kroppen som får styra vad jag kör, efter längre lopp är jag dock betydligt striktare och kör lugnare träning ett par dagar oavsett hur bra kroppen känns då jag vet att man behöver det och har nytta av det på sikt.

Efter loppet i söndags kände jag mig fräsch på måndagen så efter att ha inlett med ett återhämtningspass (som ni kunde läsa om i ett tidigare inlägg) följt av lite styrketräning lät jag eftermiddagens pass bestå av 90min skogslöpning följt av en timme yoga för att få stretcha ut kroppen ordentligt. Tyckte att detta var en ganska snäll dag mot min kropp (kändes som att jag kunde kört hårdare) och var därför helt säker på att jag på tisdagen skulle vara redo för kvalitetspass igen, men så var inte fallet.

För när jag körde morgonpasset på tisdagen var jag konstigt nog segare än dagen före, benen var som bly. Bytte plats på tisdagens planerade ganska grisiga tröskelpass om 5-4-3-2-1km med torsdagens något snällare fartlekpass och hoppades att lite kortare fartleksekvenser skulle få sprutt på benen. Funkade inte.

Passet gick fartmässigt helt okej men det var med en tung känsla i kroppen som inte ville släppa och när jag fortfarande var seg på torsdagen flyttades det tuffare tröskelpasset fram ytterligare till helgen istället och det blev därmed ännu någon lugnare dag med distanslöpning och alternativ träning för att ge kroppen en chans att bli sig själv igen.

På fredagskvällen var det dags för långpass, i ursprungsplanen skulle detta köras i lite hårdare fart alternativt i lugn fart med några kilometers fartökning, men med tanke på veckans sega ben och risiga känsla hade jag fått tillåtelse att köra det som ett ”vanligt” långpass med fokus på distans före fart och istället fokusera på att få benen fräscha till det där rackans tröskelpasset senare i helgen.

Utgick ifrån att benen skulle vara tunga vilket även dödar min motivation lite (trist att vara seg och springa dåligt) och då jag inte behövde fokusera på farten gav jag mig iväg på min vackraste, men också min backigaste, långpassrunda som i stora delar går på skogsvägar utmed en sjö och bjuder på så vackra vyer att det kan få mig att glömma tunga ben. Tyckte att jag kunde ”unna” mig det när farten ändå skulle vara lugn och unnade mig också att få springa med musik i öronen vilket jag bara gör när jag behöver extra pepp. Men direkt när jag startade blev jag överraskad av att de trötta benen nu var som bortblåsta. Vågade inte riktigt tro på att kroppen verkligen gjort en sådan kovändning så jag bromsade mig själv för att inte dra på för hårt. Men trots att jag bromsade, bromsade och bromsade ville kroppen hålla betydligt högre fart än jag brukar göra. När jag kom ut ur skogen efter 24km och hade fin asfaltsväg framför mig bestämde jag mig för att inte vaska de fina benen utan ändå tillåta mig att köra den där fartökningen som fanns i ursprungsplanen och avslutade med 5km i 4,00 fart utan att ens känna mig ansträngd och med känslan att jag vill fortsätta mer, och mer, och mer. Det gjorde jag dock inte, vore ju onödigt att köra alltför hårt första dagen på veckan då det kändes bra, utan avslutade med en kilometer lugn nerjogg innan jag vid 19,30 tiden efter trettio fantastiskt lätta kilometer var hemma igen och kunde sålla mig till Sveriges övriga befolkning genom att delta i fredagsmyset och njuta av den mat som min fina J hade förberett på grillen.

På lördagen var det planerad vilodag som ägnades åt att fira storebrorsans födelsedag och att leka och baka chokladbollar med syskonbarnen och när det sedan på söndagen var dags för det där uppskjutna tröskelpasset var benen om möjligt ännu piggare än på fredagen och jag överlevererade både gällande fart och känsla i kroppen. Fick till ett kanonpass vilket jag absolut inte hade fått om jag kört passet enligt plan tidigare i veckan. 

Med detta inlägg vill jag alltså ge er prov på och slå ett slag för att reflektera över hur viktigt det är att balansera sin träning och inte blint stirra på sitt träningsprogram. Jag har i alla år gjort just det, tittat på programmet och kört det som står oavsett känsla i kroppen, då jag inte vågat/velat justera i planen. Nuförtiden har jag turen att ha möjligheten till daglig kontakt med min Coach som hjälper mig att ta rätt beslut och så länge jag är ärlig och öppen med hur känslan i min kropp är på passen kan han hjälpa till att styra in mig på den rätta vägen. Eventuellt börjar ni nu tröttna på detta eviga tjat om hur duktig jag plötsligt är på att lyssna på min kropp, men jag är så förbaskat fachinerad över hur bra kroppen svarar på träning när man träffar rätt i balansen att jag inte kan låta bli att tjata om det.

Tror att just detta är anledningen till att jag kan summera träningsdagboken för de senaste fyra månaderna och förundrat konstatera att de överträffat de senaste åren både vad gäller antalet träningstimmar men också i mängdmil. På något konstigt sätt har detta skett samtidigt som jag upplever att jag har tränat mindre, att jag har unnat mig att vila så snart något har känts fel och att jag har känt mig mer motiverad och harmonisk inför de allra flesta passen än vad som varit fallet tidigare. Jag har kunnat springa fort på de pass jag ska springa fort och det har känts lagom att springa lugnt de passen då det ska gå lite lugnare. Kanske stämmer det trots allt att en extra vilodag när man är sliten eller hängig kan spara många ofrivilliga vilodagar då man på det viset kan slippa att bli sjuk, skadad eller så sliten att man måste bromsa totalt under en längre period. 

Det måste vara detta som är bra balans.

10km testlopp i Borås

Igår var det dags att testa kroppen med en tävling efter att ha haft ett litet sommaruppehåll från tävlande sedan i början av juli. Jag har under denna period fokuserat på att träna hårt och bra och då jag har fått till samtliga pass enligt plan har jag känt mig starkare och starkare för var dag.

Men träning är en sak, tävling något annat, den riktiga indikationen på sin form får man först när man har en nummerlapp på bröstet och kan plocka fram det där ”lilla extra” för att ta ut sig lite mer.

Bestämde mig därför för att kicka igång höstens tävlande med Göteborgsvarvets seedninglopp i Borås. Ett lopp som inte direkt är en tävling i ordets vanliga bemärkelse då ingen är där för att komma först över mållinjen utan för 99,9% av deltagarna handlar det om att springa på en tid för att kunna seeda sig på Göteborgsvarvet till våren. För mig, som då alltså utgjorde de där 0,01% som inte var där för att seeda sig, handlade det således enbart om att testa formen med förhoppning om bra draghjälp från grabbar då jag föreställde mig att en hel del killar som håller min nivå på 10km borde vara intresserade av att seeda sig. 

Att loppet bara handlade om att springa på tid var väldigt tydligt när jag kom till startområdet. Banan var lagd mitt ute i ett industriområde i utkanten av Borås innebärande ungefär noll personer i publiken bortsett från de närmast sörjande som samlats vid start/mål.  Inga jippon runt omkring utan enbart ett litet tält där man hämtade ut sin nummerlapp, ett bord med förfriskningar till efter loppet och den uppblåsbara målbågen med Göteborgsvarvets logga skvallrade om att det var race på gång. Väldigt många och väldigt trevliga funktionärer fanns dock på plats och den stora mängden flaggvakter funkade både som bra och peppande publik samtidigt som de undanröjde alla eventuella risker att springa fel. Banan var dragen på en tvåvarvsbana på breda asfaltsvägar utan några större höjdskillnader, det enda negativa jag finner med bansträckningen var den U-sväng man tvingades att göra vid varvning. Att behöva sakta ner och sedan accelerera igen i en liten lätt uppförsbacke är inte optimalt och bjuder både på tidstapp vid inbromsning/acceleration men också på ett bidrag till mjölksyra och stumma ben.

Men allt som allt var det ett väldigt bra arrangemang om man är på jakt efter ett bra tidslopp före ett skojigt jippo.

Något som arrangören dock inte kunde påverka var att vädret inte visade sig från sin bästa löparsida. Temperaturen var perfekt, ca 20 grader, och solen höll sig bakom lättare slöjmoln under hela loppet men tyvärr blåste det något fruktansvärt. Mellan 2-4km på första varvet och 7-9km på andra varvet var det som att springa rakt in i en vägg och det kändes som att man tog ett steg fram och två steg tillbaka samtidigt som den kraftiga blåsten liksom gav för mycket luft till lungorna så att man stundtals tappade andan i blåsten.

Jag kände mig riktigt pigg och stark i kroppen och inledde i perfekt fart på ca 3,35min/km (enligt plan) men på första varvet i motvinden tappade jag direkt 10-15sek/km. Insåg då att mitt tidsmål om 36,30 skulle vara ouppnåeligt men istället för att ge upp och bara ta mig igenom loppet bestämde jag mig för att göra det bästa av situationen och pressa mig maximalt även om det skulle leda till en betydligt sämre tid. Taktiken till andra varvet blev då att trycka på ordentligt i de mindre blåsiga partierna för att tjäna in tid att ha tillgodo i motvinden men på det mest lättsprungna partiet mellan 5,5 – 7,5km märktes det i kroppen att jag fått slita ont i motvinden tidigare och lyckades inte riktigt rädda lika mycket fart som jag hoppats på.

Motvinden på andra varvet blev sedan ännu värre och i kombination med att jag nu var mer sliten än på första varvet var frustrationen total när jag pressade allt jag hade men ändå höll på att blåsa omkull och klockade kilometern mellan 8-9km på smått sorgliga 4,00min/km. Bestämde mig ändå för att fortsätta kriga och när motvinden blev till sidvind och det avslutande upploppet, som förvisso gick i motvind men i lätt nedförsbacke väntade, spurtade jag ändå som om jag var på väg mot OS-guld för att verkligen låta kroppen få maxa. Lät det smärta i varenda muskel, lät illamåendet komma och lyckades tack vare det avsluta med en kilometer strax över 3,30.

Tack vare att pannbenet och viljan var med mig kunde jag trots de ganska usla förhållandena fila ner sluttiden till 37,35 som trots säsongssämsta får godkänt med tanke på omständigheterna och jag kände ändå att jag åkte hem ganska nöjd och med en känsla av att formen nog ändå finns där. Ibland måste man låta bli att stirra sig blind på tiden och lita på känslan.

Men jag måste såklart erkänna att jag ändå väntar och längtar efter att få till den där fullträffen och på att det ska lossna så att jag kan få ut allt det där fina jag känt på träning även på tävling. Men jag litar på Coach att det kommer, bara jag har tålamod.

Summa summarum tycker jag att jag ändå fick en bra dag och är nöjd med en fin genomkörare, men jag lider med alla som satsat hårt på att åka dit och fixa sig en bra seedningstid som trots bra form och bra lopp kanske fick vända hem utan uppnådda mål och med känslan att det var i onödan.

Men vädret kan man ju tyvärr inte råda över.

När man är fler än en i familjen är det fina att även om man själv inte gör succé kan man ibland få lyxen att fira framgång. Den här helgen trampade nämligen min fina J runt Cykelvasan på den smått fantastiska tiden 3,21 i sitt blott andra MTB-race. En tid som var långt bättre än han någonsin hade föreställt sig och som för honom är en grym prestation som hade krävt att jag typ skulle persat på loppet igår med flera minuter för att kunna matcha. Blir så himla stolt över hans styrka och glad att se att man kan prestera så pass bra resultat med en träning som bedrivs utan utstakad plan och istället bedrivs på enbart känsla och glädje till cykelsporten. Tror att det är viktigt att påminnas om att glädjen, motivationen och förmågan att lyssna på sin kropp kanske trots allt är den allra viktigaste ingrediensen för att kunna prestera vilket man som elitsatsande har ganska lätt att glömma bort där i träningsprogrammets djungel och den målmedvetna, eviga strävan efter resultat.

Min fina cyklist!

Så nu när han äntligen har kommit hem efter flera dagar i Mora och förgyller min vardag igen firar vi hans framgång med rabarberpaj och en filmkväll.

Lyxmåndag.

Mitt bästa återhämtningspass

Dagen efter en tävling kan det ibland vara läge att bjuda kroppen på ett återhämtningspass.

Jag har testat mig fram genom åren och under en period var det standard med en lätt jogg på mjukt underlag, en annan period körde jag alltid ett lättare pass i simhallen. Båda delar har funkat bra men nu på senare tid har jag testat ett annat pass och jag tror nu att jag har hittat vad som är optimalt just för min kropp:

Jag knallar iväg till gymmet och inleder med 10-15min jogg eller rask promenad på löpbandet (beroende på hur ont jag har i löpmusklerna efter race), går vidare till testcykeln och kör 10-15min på den och avslutar sedan med 10-15min på crosstrainern.  På det viset känns det som om jag aktiverar alla benens olika muskler och får en bra blodgenomströmning samtidigt som belastningen på muskler och leder är ganska liten.

Avslutar sedan med att köra igenom kroppen noggrant med diverse rörlighetsövningar och ägnar till slut en lång stund åt att rulla på skumrullen och på min bandyboll.

Sen är kroppen som ny och redo för nästa utmaning!

Don't try this at home

På riktigt, varför skulle någon vilja äta det här? ...har jag tänkt varje gång jag köpt en hallonkvarg till mellis och sett kvargen med nötchokladsmak stå orörd bredvid.

Men så igår när jag stod där i kyldisken och plockade på mig den vanliga mjölken, yoggin och keson såg jag återigen den där konstiga chokladkvargen bland frukostvarorna och fick ett infall att jag skulle vara lite nyttig och testa en sådan till dessert istället för något mer traditionellt sockerstinnt fredagsgottis.  

Blä!

Det var med skräckblandad förtjusning jag plockade fram kvargen efter kvällens lyxiga fisk och skaldjursgryta, toppade den med lite rostade kokosflingor, kokade en kopp te och stolt över mitt nyttiga efterrättsval kröp upp i soffan samtidigt som jag kände mig som värsta hälsoguron.

Men, ordet nyttig och efterrätt är ju som vi alla vet sällan en bra kombo. Så heller inte den här gången.

Kvarg med nötchokladsmak kan ha varit det absolut vidrigaste jag ätit på länge och förpassades ganska omgående till soptunnan.

Tur att det fanns chokladglass i frysen som kunde rädda upp situationen...

Boktips

Jahapp, då var det fredag och den andra arbetsveckan efter semestern är till ända. Insåg precis att senast jag uppdaterade här var just sista helgen på min semester, två veckor sedan, får be om ursäkt att ni återigen blivit bortprioriterade för annat skoj. 

Under semestern har nämligen bokmalen i mig vaknat till liv igen och följt med mig in i vardagen innebärande att skärmtiden på kvällarna har bytts mot boktid och jag har bara inte kunnat förmå mig att lägga ifrån mig boken för att plocka fram datorn och bloggen. Jag har alltid älskat att läsa men har blivit lite av en periodare som ibland tappar bort läslusten och glömmer bort vilket härligt tidsfördriv och avkoppling det är. Sen flyger bokmalen i mig igen och då kan jag förlora mig själv i en bok så till den milda grad att nattsömnen blir lidande då jag bara måste läsa en sida till, och en sida till och kommer jag då över en riktigt bra bok bara måste jag tjuva till mig några minuter här och där för att läsa och har då boken som sällskap såväl till frukosten som till kvällsmaten och skyndar hem efter träningen bara för att få kasta mig in i bokens låtsasvärld igen.

Av sommarens digra bokskörd ger jag följande två noga utvalda tips:

Kvinnan på tåget (Paula Hawkins). 

En bok som i år har legat över 20 veckor som bästsäljare i Storbritannien. Handlar om alkoholiserade Rachel som har blivit av med jobbet men ändå tar tåget samma tid, varje dag. Genom tågfönstret ser hon varje dag paret Jess och Jasons hem och hon fantiserar ihop en bild om deras liv som i hennes huvud blir till verkligheten. Nästan som om hon känner dem. Plötsligt en dag är Jess försvunnen, Rachel vaknar bakfull med minnesluckor och känner på sig att hon har med försvinnandet att göra....

Sjukt spännande bok!

Vinteräpplen (Josefine Sundström). 

En gripande historia om att leva på flykt från ett destruktivt förhållande där våldet har blivit vardag. Beskriver tre generationers kvinnors liv i svält och fattigdom och deras kamp om att ha kontroll över sitt eget liv.

Gripande bok som tar upp ett viktigt ämne.

Träningen då?

Jodå, den flyter på alldeles utmärkt och efter att ha lättat något på träningen efter några rejäla mängdveckor på semestern har jag känt mig väldigt pigg och stark i det sista. (Även om förra inlägget knappast indikerade det, men sista dagen på en lång och tuff träningsperiod är man inte alltid så himla pepp)

Mängden och uthålligheten finns definitivt i min kropp efter många hårda träningstimmar i de österrikiska bergen men jag är lite mer tveksam på farten. Tänkte därför skaffa mig ett kvitto på hur det står till med den saken då göteborgsvarvets seedningslopp över 10km går av stapeln i Borås på söndag. Inte för att jag behöver seeda mig till Varvet men för att de där loppen verkar vara bra arrangemang på snabba banor och nu när kalaset då kommer till Borås bara 45min från mitt hem vore det ju dumt att inte ta chansen att få en liten formcheck.

Hur mycket fart som finns i min kropp är alltså aningen tveksamt, fartkänsla är dock inte alls tveksamt. Det saknar jag nämligen totalt.

Igår stod det 4*2000m på schemat och direktivet var att springa dem i ökande fart med ca 5sek/km innebärande att alltså börja kontrollerat och avsluta vrålsnabbt. Sagt och gjort, började i vad som kändes som lugn fart men visade sig vara på tok för fort. Såklart, på första intervallen är det ju lätt att vara pigg. Man sätter sig dock i en lite knivig sits när man gör sådär eftersom det blir en väldig utmaning att öka farten med 5sek/km per intervall när man inlett med en första intervall motsvarande sin pers-fart på 10km. Rekomenderas inte. 

Gjorde ett tappert försök att öka på intervall nummer två men lyckades såklart bara få till en obefintlig ökning med ynka två sekunder och som den sega långlöpare jag är var jag nu fast i en fart och passet blev till lite mellanmjölk där alla intervallerna gick i ganska exakt samma tempo. Ett bra pass förvisso, 8km i min persfart på 10km är ju inte så pjåkigt, men det var ju inte det som stod på schemat och den där riktiga fartträningen för benen uteblev därmed och blev mer av ett tröskelpass.

Men man kan ju inte lyckas jämt. Om någon har en tillförlitlig hare att hyra ut till en vilsen löpartjej så vet ni var jag finns.

Nu dags för fredagsmys med en kopp te och (såklart!) bokläsning på altanen.

Trevlig helg!

Gammal? Klok? Klen?

Idag har det hänt något unikt.

När jag vaknade i morse och kastade en blick på väckarklockan visade den 10.00 och jag hade därmed sovit i nästan tio timmar. Skrattade åt mitt sjusoveri, klev ur sängen redo att ta tag i dagen och käkade en stabil frulle som vanligt men efter att ha läst ut tidningen och tömt kaffekannan insåg jag att det jag allra helst ville göra med denna dag var att gå och lägga mig igen, inte träna, för jag var fortfarande trött.

Kände efter en gång till, tittade ut på solskenet och kastade en blick på löparskorna men nej. Fortfarande lockade sängen mer än löprundan. Kunde detta verkligen vara sant?

Tänkte tillbaka på gårdagens löpning då jag flutit fram med bra tryck i steget men mot slutet fått en känning i framsida lår som inte kändes helt okej och som då sådde ett frö om att alternativträning eller vila någon dag vore klokt för att inte riskera något. Tänkte också tillbaka på gårdagseftermiddagens biltur till en vän 30min hemifrån där jag likt ett barn vaggats till sömns redan innan vi lämnat Gislaved och hur jag gått som i en bubbla hela dagen utan att vara i närheten av det engagemang, ork eller energi till aktiviteter som mitt vanliga jag.

Kroppen försöker säga mig något.

Kanske har jag blivit gammal och blir sliten på ett annat sätt än för några år sedan. Kanske börjar jag bli klok och har lärt mig att lyssna på kroppens signaler. Kanske har semesterlatheten kommit över mig såhär nu när två dagar återstår.

Oavsett vad så hände det unika, jag kände och förstod alldeles själv att jag borde vila.

Men, vuxen nog att ta beslutet utan att någon annan (läs Coach) knuffar mig i rätt riktning är jag ännu inte. Men jag har kommit så långt att jag kunde skicka ett meddelande med ett väldigt ledande budskap om att en vila kanske kunde vara lämplig och fick med klara direktv precis den knuff jag behövde för att våga lyssna på min kropp och krypa tillbaka till sängen.

Än är inte undrens tid förbi.