Jag och Helga på långpass

Det är storm här i södra Sverige. Vaknade i morse och såg en trädgårdsstol som flugit in i husväggen och precis missat vårt fönster på altanen och hur presseningen över trädgårdsmöblet flög som ett segel. Öppnade ytterdörren och brottade mig igenom ett berg av löv och kvistar för att ta mig fram till brevlådan och hämta morgontidningen.

Stormen Helga var och hälsade på.

Ytterst olägligt att 3 timmar långpass stod på schemat just idag eftersom jag inte direkt älskar att springa i 15 sekundmeter blåst och ösregn. Det såg ut att bli en ganska omysig förmiddag.

Vad jag dock faktiskt älskar är att alltid göra precis det som står på mitt träningsschema så det var bara att gilla läget. För att skona mig själv från besvikelse och onödig press bestämde jag mig för att springa utan GPS och endast med pulsmätare då jag insåg att det inte direkt skulle kunna bli en runda med en snittfart som skulle vara varken intressant, jämförbar med något annat pass eller särskilt upplyftande att se. Bestämde mig också för att undvika skogen då jag helst inte ville ha några träd i huvudet. 

Rundan inleddes med fem kilometer sjuklig motvind och efter dessa inledande  kilometer visade klockan att jag snittat 90% av maxpuls. Inte direkt inom gränsen för vad man kan kalla lagom på ett långpass men vad göra när man nästan blåser omkull i sidvinden, tappade kontrollen över benen i medvinden och inte kunde andas i motvinden.

Efter 2,5 timme med en total snittpuls om 86% av max och med stelfrusen kropp gav jag upp. Stannade på trappan hemma, svepte en sportdryck och tänkte gå och duscha men sen blev jag plötsligt arg på mig själv. Står det tre timmar på schemat är det baske mig tre timmar som ska göras. Så jag samlade ihop mina stelfrusna kroppsdelar, joggade till gymmet och avslutade med sista halvtimmen i värmen på crosstrainern. 

Har fått en del frågor och önskemål här på bloggen om att berätta om hur jag tränar tröskel. (Lovar att återkomma om det) Såhär brukar det dock inte, och ska det inte, gå till. Men ibland bara blir passen som de blir och det är liksom bortom ens egen kontroll.

Tre timmar med så hög puls är onödigt slitsamt men jag tänker också att det gav mig en rejäl och bra genomkörare. Nu ligger jag dock och dör trötthetsdöden i soffan och kommer inte flytta mig härifrån mer idag. Dör samtidigt också lite av tacksamhet och kärlek då min fina J städat huset medan jag varit ute och att han, som typ aldrig lagar någon annan mat än Mamma Scans pytt i panna, dessutom tagit sig tid att googla fram hur man gör en köttfärsås som just nu puttrar på spisen och som jag ASAP tänker trycka i mig.

Vägen till en trött marathonlöpares hjärta går definitivt genom magen.

Over and out.