Näst sista chansen...

Nu gäller det.

Imorgon springer jag mitt näst sista 10km lopp för den här säsongen och då bara ett av säsongens tidsmål, SUB36 min på milen, återstår är jag taggad till tusen!

Nu ska min säsong bli komplett, fulländad, alla mina mål ska vara uppnådda och jag ska därefter kunna genomföra årets återstående tävlingar med den avslappnade känslan av att eventuella ytterliggare bra prestationer bara blir en bonus och samtidigt kunna börja fundera på vilka målsättningar som kan vara rimliga inför kommande säsong.

För första gången ska jag imorgon delta i Tjejmilen.

Jag tycker att det verkar vara ett väldigt trevligt arrangemang, en tävling för såväl elit som motionär och det blir en ny och annorlunda upplevelse att springa ett lopp utan manliga deltagare med bara en massa löpsugna tjejer på startlinjen. Anledningen till att jag aldrig tidigare har deltagit beror helt enkelt på att jag alltid har tyckt att 10km är en för kort distans för mig och att det har känts bortkastat att åka ända till Stockholm för att ställa upp på en distans som jag inte har tagit riktigt på allvar. I år har jag dock ändrat inställning och kommit på dels att det är väldigt kul att springa millopp, dels att jag faktiskt inte är riktigt så kass som jag tidigare trott. Känner samtidigt att det är en distans där jag har potential att bli betydligt bättre än jag är i dagsläget så jag är sugen på att ge distansen en mer seriös chans framöver!

Det är onekligen en lite annorlunda känsla att tävla utan att det krävs flera veckors förberedelser och flera veckors återhämtning vilket är fallet vid maratonlopp. Millopp kan man  springa nästan hur många som helst på en säsong och det är härligt att få känna tävlingsnerven fler gånger än de två-tre gånger om året man kan springa maror varför kombinationen av dessa distanser känns perfekt! Tror även att milloppen kan göra mig till en bättre maratonlöpare då det är ett fantastiskt bra sätt att få ordentlig fartträning.

Och fartträning lär det ju finnas alla möjligheter att få imorgon. Startfältet är helt grymt vasst så det lär ju inte saknas ryggar om man bara vågar haka på! Eftersom jag i första hand ser det här loppet som ett tidslopp och låter placering komma i andra hand är jag fantastiskt glad över att startfältet är fullt av duktiga löpare då det blir så mycket lättare att springa fort om man omgärdas av löpare som är snabbare än en själv!

Ska dessutom bli oerhört spännande att se Isabellah Andersson och Jeri Emeru ställas mot varandra i kampen om segern, kan nog bli en tät fajt!

Själv är jag tveksam till om jag ens placerar mig på topp 10 även om jag lyckas med mitt mål om SUB36 men som sagt, det känns inte särskilt viktigt – så länge jag får säga att mitt pers är 35-någonting kommer jag att vara grymt nöjd oavsett placering. 35,59 låter ju SÅ mycket snyggare än 36.00… J

Efter att ha plöjt distans i 35 gradig värme i Barcelona hela förra veckan har jag använt denna veckan till att fokusera på att återhämta mig samt att få lite fart i benen då jag brast i fartträningen förra veckan.

Har därför b l a kört lite 200m intervaller på bana och trots att kroppen kändes bra och jag hade den där härliga kontrollen över kroppen och bra fokus i knoppen var tiderna aningen sämre än vanligt. Skulle gärna vilja skylla det på att det var kyligt och blåsigt men eftersom min duktiga, medeldistanslöpande träningskompis Amelie persade på en av sina 200-ingar på samma pass så håller inte den förklaringen. Men jag hoppas att Amelie har rätt när hon säger att ”snabbheten finns där, det är liksom bara att plocka fram den”.

Undrar bara när jag ska hitta den – den har varit väl dold i 28 år… J

Håll en tumme eller två för mig så hoppas jag på att få återkomma med en rapport från en härlig helg i Stockholm och med ett nytt pers i ryggsäcken!

Diskmaskin

Nu har äntligen vår nya familjemedlem anlänt och succén är ett faktum!

Som den pedant jag är sätter det onekligen lite guldkant på tillvaron att få lämna hemmet på morgonen utan att minsta lilla kaffekopp eller yoghurtskål finns kvar på diskbänken och detta helt utan att behöva offra minsta lilla minut på hushållsarbete. Gillas!

Diskmaskinen har dock redan efter bara några dagars innehav skapat ett par bekymmer och några långvariga diskussioner vid middagsbordet:

1.    Att hitta på någon annan hushållsyssla åt min make som i alla år agerat diskmaskin i den här familjen. För inte ska han väl kunna köpa sig fri så lätt? I så fall ska jag anställa en kock som tar min del av hushållsarbetet vilket i och för sig skulle bli ganska dyrt så att vi ändå inte har råd att göra något kul på all den extra fritid ett sådant upplägg skulle skapa. Men någon rättvisa måste det väl finnas?

2.    Ska man nu behöva köpa dubbla uppsättningar av alla husgeråd? Så fort jag behöver en gryta så står den odiskad i maskinen, behöver jag osthyveln är den garanterat odiskad i maskinen och just som såsen håller på att koka över och bränna fast i kastrullen och man behöver häva i en redning är shakern till detta såklart i maskinen. Att köra halvfulla maskiner varje dag kan väl aldrig vara bra för miljön, men är det bättre att diska en osthyvel om dagen under rinnande vatten och därmed göra åt lika mycket diskmedel som till en hel disk? Och om man ändå måste hålla på att diska hela tiden, varför har vi då investerat i en maskin för ändamålet?

3.    Vem ansvarar egentligen för upplockningen av disken? Den som är sugen på att stoppa i en massa smutsig disk (i regel jag eftersom jag lagar maten och alltså grisar ner grytorna) eller den som tidigare ansvarade för disken? (alltså min man)

4.    Vad kan man egentligen diska i en diskmaskin? De fina vinprovarglasen? Salladsbesticken i trä från Afrika? Keramiktallrikarna? Glaskannan från blendern?

Det är ett lotteri varje gång man öppnar maskinen för att se om allt har överlevt behandlingen. Det känns som om det finns lite för lite litteratur inom detta område för att jag ska känna mig helt trygg, men kör man ”learning by doing” - taktiken kan nog det hela utvecklas till en ganska sorglig och jobbig historia...

Suck, våra I-lands problem är för jobbiga. Kan man aldrig få vara riktigt, innerligt lycklig?

Barcelona

Nu är jag hemma igen efter en intensiv jobbvecka i min favoritstad Barcelona.

Dagarna har varit fullspäckade med utbildning fram till klockan 17 och kvällarna har därefter varit fulla av roliga aktiviteter tillsammans med kollegorna.

Lördag och söndag var helt lediga dagar och på lördagen passade jag därför på att delta i en utflykt till vindistriktet Penedes där vi fick titta på odlingen av druvor, framställningen av vin och cava samt genomföra en vinprovning tillsammans med vingårdens ägare.

En fantastiskt rolig (och god!) upplevelse och helt klart resans höjdpunkt! Fick smaka det bästa rosévin jag någonsin druckit, Radix, ett väldigt mörkt rosévin som för ovanlighetens skull lutade mer åt rödvinshållet än vitvinshållet vilket passade mig perfekt.

Dagens vintips har därmed levererats, tyvärr säljs det inte på Systembolaget men kan importeras via dem – kan definitivt vara värt en extra peng!

Provsmakning av Cabernet Savignon.

För övrigt var det ju femte gången jag var i Barcelona varför de stora sevärdheterna har klarats av flera gånger om vilket var ganska skönt – när de andra turistade kunde jag på ett smidigt sätt klämma in mina träningspass och därefter ansluta lagom till det var dags att käka middag på någon trevlig restaurang, shoppa eller ta sig ett dopp i havet.

Då det var ganska många mil som skulle avklaras fick jag chansen uppleva Barcelona på ett annat sätt än tidigare gånger jag varit där.

Jag sprang i Parc de Cituadella och tittade på mammutstatyn, fontänerna och de semesterlediga spanjorerna, jag körde backträning vid Olympiastadion och tillät mig samtidigt att njuta av utsikten var gång jag var på toppen av Montjuic och jag fick uppleva den annorlunda känslan av att på mina morgonpass vid 05,30 möta fler människor som var på väg hem från krogen än folk på väg till jobbet. Lite skillnad på svensk och spansk dygnsrytm… J

Självklart tog jag mig även tid att springa förbi platsen för målgång i Barcelona Maraton som ligger vid Placa D’Espana och jag får ärligt erkänna att en rysning gick genom kroppen och att det pirrade till i magen när alla härliga minnen från min målgång i våras kom tillbaka.

Temperaturen har legat stadigt runt 35 grader på dagarna och 26-28 grader på kvällarna och mitt inne i staden där luften står helt stilla var det oerhört varmt och därmed tufft att få kvalitet på träningen varför jag genomfört mestadels lugnare distanspass, några pass styrkeintervaller/fartlek för att få lite fart i benen utan att dö av värmeslag samt ett ”idiotpass” innebärande 22km backig distans – upp och ner för berget Montjuic 5 gånger i 38 gradig värme kändes ordentligt i kroppen…

Totalt lyckades jag klämma in ca 13mil löpning och två styrkepass under veckan vilket jag är nöjd med då det alltid är svårare att få tiden att räcka till när man är på resande fot och dessutom har kollegor, möten och middagar att ta hänsyn till och inte styr över sin tid själv.

Nu ska jag ägna kommande vecka åt att försöka få lite fart på benen genom diverse kvalitetspass inför Tjejmilen på lördag samt att låta kroppen få ny energi i form av bra löparmat (inte tapas...), många timmars sömn och härligt svenskt augustiväder, d v s ösregn och 11 grader…

På fredagskvällen avslutades utbildningen med en stor gemensam middag för samtliga 140 anställda som var med på resan vilket blev en ganska speciell upplevelse.

Middagen ägde rum på en restaurang precis vid havet vid Port Olimpico och inleddes med lite traditionella spanska tapas. Eller lite tapas kanske var fel ordval. Först anlände en stor omgång klassiska tomatbröd tillsammans med varsin rejäl tallrik med spansk skinka. Knappt hade man hunnit smaska i sig detta innan kyparen kom med en stor sallad med lax, tonfisk och oliver och sedan följde en stril ström av nya tapas; musslor i saffransås, vitlöksmarinerade räkor, friterad bläckfisk, fiskkroketter mm.

Efter denna orgie i spanska tapas var det dags för huvudrätt (som om det behövdes).

Jag hade valt fisken och fick in en stor tallrik med typ 1kg fisk på, dock utan några vidare tillbehör eller smak så det var tyvärr en ganska tråkig rätt, vilket i och för sig inte gjorde något, man hade ju inte supermycket plats kvar i lilla magen efter alla tapas…

För dem som valt köttet blev det en chockartad upplevelse när ungefär en halv gris lades upp på varje tallrik och vi höll på att smälla av i skratt när tallrikarna bars in.

Okej,  jag är en hungrig marathonlöpare och brukar kunna äta rejält med mat och uppskattar framförallt när man får så mycket mat att man blir mätt men ärligt talat, när man häver på som de gjorde ser det inte aptitligt ut. Synd när man lägger krutet på kvantiteten istället för kvaliteten.

Efter att alla hade gjort en gemensam insats för att undvika matsvinn så gott det gick, vilket tyvärr troligen inte räckte långt utan restaurangen fick slänga både tapas, kött och fisk i en så stor mängd att de hade kunnat försörja en mindre afrikansk by i ungefär en vecka fortsatte den vansinniga matserveringen med att efterätten levererades.

Varsin stor portion Crema Catalana serverades, inte heller den var tyvärr någon höjdare för smaklökarna utan bara stor, varför ytterliggare några kilo mat hamnade bland soporna.

När det efter detta även serverades kaffe och någon torr kaka passerades gränsen och vid det laget var det nog ingen som längre var intresserad av att ens försöka äta utan istället minglades det bland kollegor och nya bekantskaper stiftades med anställda på våra andra kontor runt om i landet. Det är verkligen trevligt att lära känna nya människor!

Vid klockan 24 gavs två alternativ, ett för de partysugna som fick erbjudandet att svänga sina lurviga och stuffa på en trendig nattklubb fram till småtimmarna och ett mer passande alternativ för tråkiga, seriösa löpare som innebar transfer tillbaka till hotellet och en god natts sömn.

Trots att hon jobbade hårt misslyckade Kollega K med att få i sig den där biffen efter typ 10 tapas. Bör sägas att vi blev serverade lunchbiffen (restaurangens minsta stek) middagsbiffen vägde 750gram...

På söndagen var det dags för hemfärd igen och precis som man brukar säga så är ju borta bra men hemma bäst så det var fantastiskt skönt att krypa ner i min egen säng, somna bredvid min make istället för mol allena på ett hotellrum och vakna till min vanliga svenska frukost.

Men Barcelona, Barcelona underbara stad, snart kommer jag tillbaka igen. Jag kan bara inte få nog…

Kollegorna C*2 botaniserar bland skinkor (lammkött??) i Saluhallen på Ramblan.

Bloggpaus

Efter en underbar helg fylld av diverse födelsedagskalas tillsammans med familjen och släkten, och med en mängdvecka med många sköna distansmil i ryggen har jag idag packat väskan för en jobbresa till Barcelona.

Underbara Barcelona.
En av mina avsoluta favoritplatser på jorden och trots att det blir mitt femte besök kan jag inte få nog, jag vill återvända gång på gång på gång till den goda maten, de trevliga människorna, det härliga klimatet och den oerhört vackra staden.
Efter mitt senaste besök när jag dessutom fick ta med mig en stor pokal i handbagaget och den allra finaste och största idrottsupplevelsen jag någonsin kommer att få uppleva då jag gick och vann deras marathon mildrades inte direkt mina känslor för staden. Tvärtom.
Ytterliggare fina minnen lades till samlingen av alla positiva minnen jag redan hade och nu får jag alltså åka dit igen och inte bara återuppleva fina semesterminnen utan även mina allra finaste löparminnen.
Inte dumt, inte dumt alls...

Resan har varit känd för både mig och min tränare sedan länge så veckans träning har planerats med viss anpassning till att jag är på resande fot. Veckans längsta, och troligen tuffaste, träningspass har just genomförts; 32km progressiv distans med 10km i 4.45 fart, 10km i 4.30 fart, 7km i 4.10 fart och avslutande 5km i maxfart (idag 3,50). Kanske inte låter så tufft när man tänker att jag snittade 3,53 i Barcelona när jag slog mitt pers, men inför en tävling är uppladdningen lite annan än idag då jag fick genomföra passet med ca 15mil löpning, 3 pass styrketräning och 3km simning i kroppen från den senaste veckan och när det dessutom är 10 dagar sedan senaste vilodagen var detta fullt tillräckligt för att göra mig illamående får jag ärligt erkänna...
Det optimala hade varit att spara detta pass till senare i veckan för att ha kunnat få någon lugn träningsdag innan passet för att vila kroppen, men det är just detta som är nackdelen med att inte springa på heltid - man styr inte helt själv över sin tid utan måste anpassa sig efter jobbet. Då det kändes betydligt lättare att både skapa sig tid till ett så långt pass och att hitta en lämplig runda på hemmaplan fanns inget bättre alternativ än att få det avklarat innan avfärd och göra det bästa av situationen (trött kropp...)
Resterande av veckans 10 mil kommer dock att kutas i Barcelona fördelat på ganska många kortare pass för att jag ska ha möjlighet att genomföra träningen trots fullspäckade dagar med jobb och gemensamma aktiviteter med arbetskamraterna.
Tur alltså att jag redan sett varenda sten i Barcelona så att jag kan använda "turisttiden" till träningstid och skippa guidade rundturer till förmån för lite intervaller i någon park i staden eller ett distanspass utmed havet.

Tror dock att det kommer att bli svårt att även lyckas klämma in bloggandet i det späckade schemat så jag tar därför en liten bloggpaus och återkommer med rapport om hur resan, jobbet och tränandet har fungerat i världens vackraste stad efter min hemkomst på måndag.

På återläsande.

Lantis

Sent i tisdags kväll åkte jag och kollegan C mot Stockholm för att på onsdagen delta i ett möte på Ernst & Youngs svenska huvuskontor.
Innan jag ska iväg på jobbresor tycker jag alltid att det känns lite bökigt och stressigt då det genast blir ännu mer pusslande för att hinna med träningen, men när jag väl är på plats brukar det oftast lösa sig på ett bra sätt - särskilt när vi är i Stockholm som är den staden förutom min hemort där jag hittar allra bäst.
Det underlättar dessutom enormt mycket att jag har arbetskamrater som har förståelse för att tränigen är viktig för mig. Det kändes fantastiskt skönt när bästa kollegan C lät mig avgöra hur sent på kvällen vi skulle åka och dessutom försäkrade sig om att jag säkert tog mig tid att hinna träna innan avfärd. Guld!

Som sagt, väl på plats brukar det ändå vara ganska bra.
Lyckas man bara skapa sig tid att träna (vilket brukar innebära att man får tulla lite på sömntimmarna på morgonen eller skippa välkomstdrinken på den gemensamma middagen) brukar det vara superkul att ge sig ut på andra vägar än de man springer på hemma där man känner varenda sten.
Det var därför jag med glädje skuttade ur sängen igår morse, eller skuttade kanske var att ta i, klockan var 05.30 och jag hade inte kommit i säng förrän klockan 23 kvällen innan så något jätteskutt kanske det inte var tal om, men det var i alla fall lättare att ta sig ur sängen när löpning i vackra Stockholm hägrade än om det hade varit den vanliga morgonrundan som stod på agendan.

Solen strålade och luften var ljummen, det var inte tal om mössa och vantar som på morgonpasset dagen innan utan det var snarare shorts och t-shirt som gällde som dresscode.
Jag sprang från Park Hotell på Karlavägen via Karlaplan ner mot Strandvägen, passerade stora pampiga byggnader och sprang nästan in i en porche som stod parkerad på trottoaren. Reflekterade en sekund över om man inte borde få p-böter för den sortens parkering men konstaterade snabbt att om man har råd med en våning på Strandvägen med tillhörande porche har man förmodligen även råd med en P-bot lite nu och då.
Planen var att improvissera iihop en 15km runda runt Djurgården men när jag passerade en karta över "hälsans stig", en 7km slinga runt Djurgårdsbrunnskanalen utmarkerad med skyltar, bestämde jag mig för att springa två varv på den istället. Dels var det ju smidigt att slippa improvisera men framförallt kom det lägligt då batterierna i GPS klockan dog precis när jag kom utanför hotelldörren så det hade blivit ganska svårt att bedöma avklarad distans.

Vilken upplevelse jag fick!
Jag som är van att springa morgonpass antingen i skogen - där jag på sin höjd möter ett rådjur eller en hare, eller på någon cykelväg i Gislaved - där jag med lite tur möter tidningsbudet eller möjlligen någon person som rastar hunden i gummistövlar och anorak, mötte här mer människor än jag gör på ett helt år under mina löprundor i Gislaved.
Powerwalkande välkammade kvinnor/tjejer med fina, trendiga träningskläder typ kort sportig Puma kjol och stora solglasögon var helt klart mest representerade, tätt följda av vältränade män/killar med I-phonen i högsta hugg och musik i öronen.
Äldre stiliga damer promenerade med små fina hundar som säkert hette Fiiifiii eller något sådant och många äkta par, kompisgäng, mödrar och döttrar och andra konstellationer som hade sammanstrålat klockan 06.00 för att få sig en motionsrunda passerades med jämna mellanrum på min färd runt kanalen.
Och så en lite udda figur.
En katt bland hermelinerna. En alien. En "englishman in New york" som Sting en gång sjöng. Eller "en finne i Göteborg" som Hassangänger sjöng i sin tolkning av samma låt.
En lång, spinkig, okammad, nyvaken lantis iklädd något för korta löpartajts och en Craft-tisha med mängder av reklamtryck som med stora ögon tittade på alla människor, stora byggnader och var fachinerad av morgontrafiken, förvirrad av sitt dåliga lokalsinne och med en lite ryckig löpstil då hon i farten försökte hinna med att läsa på alla små skyltar som kanske kunde ge en hint om vilka spännande byggnader som passerades eller info om vilka fåglar som trivdes bäst utmed kanalen.

Jag kanske inte var snyggast eller mest världsvan. Men jag var snabbast...

Ointressant inlägg.

Jag har lovat mig själv att bara publicera inlägg när jag har något kul eller intressant att skriva om. Jag ska aldrig, aldrig tvinga mig själv att skriva bara för sakens skull utan endast skriva när jag har något vettigt att säga, det ska inte blir ett påhäng och jag ska inte behöva forcera fram en text utan orden ska komma av sig själv utan att jag behöver tänka.
Men vad gör man när man faktiskt vill skriva men helt enkelt inte har varit med om något kul som är värt att berätta? Om man liksom vill skriva ett roligt och lite fyndigt inlägg men det inte finns något roligt eller fyndigt att sätta fingret på i vardagen där alla dagar ser likadana ut?

Jag hade kunnat skriva lite om den stora händelsen att vi äntligen har beställt en diskmaskin som gör att vi kommer att spara in massor med tid i vår redan så tidspressade vardag. Exempel:
Igår var jag hemma från träningen 19.20, lagade middag till kvällen/lunchlåda till idag på hälften av spisens plattor samtidigt som jag fixade pasta och köttfärssås på de andra för att ha i frysen i reserv till senare i veckan. Denna matlagningsorgie, intagandet av middagen samt diskandet av de cirka tvåhundra olika redskap och byttor som hade använts varade i hela två timmar, ända till klockan var 21.00 och mamma ringde. En halvtimme telefonsamtal senare var det bara att hoppa i säng för att hinna skrapa ihop rätt antal timmar sömn innan klockan skulle ringa i arla morgonstund för träning.
Vår blivande diskmaskin kommer att generera en extra halvtimme där jag kanske istället för att plaska i diskvattnet kan läsa en bok, se lite på tv eller kanske till och med stretcha ordentligt på min yogamatta istället för lite halvhjärtat på köksgolvet framför spisen medan spagettin kokar. Halleluja!
Men, det är ju inte särskilt intressant att skriva om en diskmaskin, så det hoppar vi över.

Jag skulle också ha kunnat ägna en rad eller två till att skriva om det misstag jag gjorde på Ica nyss när jag släppte förbi en tant i kön för att "hon ju inte hade så mycket varor", bara för att senare bittert konstatera att hon (såklart) skulle gnälla på priser, fippla med rabattkuponger, hämta diverse saker som hon hade glömt och dessutom leta igenom hela sin väska innan hon hittade lämpligt betalmedel innan det efter en lång tids uttråkning äntligen var min tur.
Lär er det kära vänner, att det inte är mängden varor man ska ha som beslutsgrund när man låter någon gå före i kön utan detta är ett beslut som bör grundas på en bedömning av den frågande personens personlighet. Är personen en tant 70+ bör en varningsflagg höjas!
Men det vore ju ganska kinkigt och bittert att skriva om det på sin blogg, så det hoppar vi också över.

Träningen borde jag ju skriva om, det här är ju trots allt i första hand en löparblogg.
Jag är grymt lycklig för att jag äntligen har fått en mängdvecka av min tränare innehållande i huvudsak en massa lugn distans efter en sommar fylld av tävliingar och kvalitetsträning.Min tränare utlovade detta mellan mina tårar när vi pratades vid efter fredagens tävling, som en belöning (tyckte han) eller en tröst. (tyckte jag)
För någon som inte känner varken mig eller tränaren så kanske man snarare skulle tro att det är en bestraffning att behöva springa så många mil, så många timmar, men för mig är det just nu en gåva - det känns underbart att släppa tidskraven man har på intervaller och andra kvalitetspass några dagar för att istället få löpa långt, långt, långt i lugn och avslappnad fart.
Men hur intressant är det då för er att läsa om dessa distanspass när det enda att rapportera om från rundan igår var att jag blev attackerad av flugsvärmar vid den fuktiga mossen - svalde hälften av dem och fick hälften i ögat? (Hm, kanske kunde hoppat över att laga den där middagen ändå, proteinbehovet var ju helt klart tillgodosett) Eller hur jag oroligt började tänka på den kidnappade Natascha i min senast lästa bok, 3096 dagar, när jag mötte två vita pick-up bilar i skogen klockan 5.30 i morse. Jag ökade farten av rädsla för att råka ut för samma öde som Natascha och såg mig noga om över axeln innan jag insåg att det var bockjakten som hade börjat idag och jag alltså mötte ett gäng jägare, inte kidnappare?
Jag hade i och för sig kunnat rapportera om mina kilometertider på passen, hur kroppen kändes vid 5km, 10km, 15km och 20km, att jag busade in en rejäl fartökning de sista 3km på gårdagens pass, att det bara var 6 grader varmt i morse och att jag borde haft mössa och vantar på mig eller hur vansinnigt bra yoghurt och müsli smakar när man sprungit 25km på kvällen följt av ytterliggare 20km innan frukost.
Men det är ju inte heller särskilt intressant så jag tror att jag skiter i att skriva om det också...

Blandade känslor.

Fjärde plats, den sämsta placeringen av dem alla. Så nära finrummet men ändå utelåst i hallen. Så nära rampljuset men ändå lämnad i skuggan. Så nära historieböckerna men ändå bortglömd på ett ögonblick.
Så nära, men ändå så långt borta...

Kan man vara nöjd med en fjärdeplats?
Hade jag fått frågan för en vecka sedan hade jag svarat att det hade varit fantastiskt att bli fyra på den stundande SM tävlingen över 10 000m och att en sådan placering hade inneburit total lycka för mig. Det kändes som en utopi och något som var helt out of reach.
Såhär efter loppet blir dock svaret annorlunda, som fyra känner man sig bara som en förlorare.

Ställde mig på startlinjen full av adrenalin och självförtroende, den nervositet jag känt i flera veckor var som bortblåst och jag kände mig bara laddad och sugen på att springa. Inte alls så vilsen som jag trodde att jag skulle göra då det var min debut på SM och min debut på distansen 10 000m.
Loppet startade och min plan var att avvakta och se vad som hände första kilometern. Vad som hände var - absolut ingenting. Alla var avvaktande och ingen ville dra upp någon vidare fart. Enligt tränarens order skulle jag i ett sådant läge gå upp och dra för att bestämma farten då en hög fart från början skulle gynna mig mer än ett ryckigt, taktiskt lopp som avslutas med spurtstrider om placeringarna.
Placerade mig alltså längst fram i klungan och hade precis börjat hitta lite tempo och rytm när något oväntat och mycket tråkigt hände. Någon råkar trampa mig på hälen så att jag tappar min ena sko.
Många olika skräckscenarior inför loppet hade jag målat upp men detta var definitivt inget jag hade räknat med. 
Några svordomar flög ur min mun och för en millisekund hann jag tänka "är loppet över? Är 2 km allt jag får efter att ha förberett mig så? Bör man bryta nu?".

                                                Men NEJ. Jag. Bryter. Inte.

Som en robot kastade jag mig ner på huk för att knyta upp, ta på mig skon och sedan knyta den igen och börja springa. Denna dramatik utspelade sig under kanske 25-30 futtiga sekunder.
Tyvärr är 25-30sek en evighet när man kommer upp på benen och ser hur långt övriga löpare har hunnit på den tiden och inser hur hopplöst sist man är. Jag är helt faschinerad över hur min hjärna ändå automatiskt utan minsta tvekan fick mig att direkt ta upp jakten istället för att ge upp även om jag självklart insåg efter en stund att risken att ta slut under denna jakt var stor men att ge upp och inte ens försöka var aldrig ett alternativ.
Jag la mig på mitt planerade tempo sedan innan loppet, 3.30, - 3,35 och inser att klungan fortfarande håller ganska måttligt tempo varför denna fart räcker för att sakta men säkert knapra in deras försprång.
Vid ca fem kilometer är jag nästan ikapp och min bror skriker åt mig att jaga ikapp de sista meterna och sedan "vila" i klungan. Jag lägger i ett extra sista ryck och tar mig in i mitten av klungan, äntligen är jag med i matchen igen!

I samma ögonblick bestämmer sig de två starka Hässelbylöparna Von Schenk och Viker för att lägga in en ganska ordentlig tempohöjning. I det läget var jag inte mentalt förberedd på att gå med i en farthöjning, hade det kommit ett eller två varv senare så att jag hade hunnit sansa mig och samla fokus hade jag nog chansat på att gå med, men i det här läget var det helt uteslutet.
De gick ifrån och fick med sig ett par löpare medan jag låg kvar någonstans runt sjunde plats. Jag kände mig dock oväntat fräsch och höll mig ganska lugn och satte mitt hopp till att några framför mig kanske skulle krokna i den nya hårdare farten och att jag skulle få nytta av min uthållighet som är min största styrka som löpare.
Fortsatte därför tugga på i mitt tempo och såg ju längre loppet gick att jag fick rätt i mitt antagande. En efter en började tappa på ledarduon och samtidigt kom jag närmare och närmare och plockade någon placering.
Jag bestämde mig för att följa min tränares ursprungsplan vilket var att oavsett hur tävlingen såg ut lägga in en fartökning med 1- 1,5km kvar av loppet vilket gav resultat. Jag tog först en placering och med två varv kvar såg det ut som om jag skulle kunna ta mig förbi både trean och fyran som verkade tröttna.
Fjärde platsen fick jag, dock inte utan kamp utan jag fick pressa mig rejält för att ta mig förbi, men tredje tjej fick nya krafter på sista varvet och hennes försprång blev övermäktigt för mig att ta in.
Passerade mållinjen 14sek från bronsmedaljen.

Med blandade känslor pustade jag ut. Nöjd över att ha lyckats komma tillbaka efter missödet med skon, nöjd över att trots upphämtningen lyckats hushålla med krafterna till en fartökning på slutet och nöjd över att i stort sett följt min plan. (med vissa nödvändiga justeringar.)
Samtidigt otroligt besviken över att vara så nära en medalj men ändå bli utan och framförallt besviken över att inte få göra mitt lopp utan få loppet förstört p g a något jag själv inte kunde råda över. Hade haft mycket lättare att acceptera en fjärdeplats om jag blivit ifrånsprungen i en spurt, kroknat av trötthet eller gjort någon taktikmiss

Jag bet ihop och höll god mask i Mixed zone i väntan på prisutdelningen men när jag sedan återförenades med min familj grät jag för första gången jag kan minnas av besvikelse. Så nära, men ändå så långt borta.
Jag vet att jag borde vara nöjd. En fjärdeplats var låååååångt mer än jag någonsin hade väntat mig och jag är säker på att jag om några dagar när jag fått lite distans till loppet kommer att känna annorlunda.
Just nu känner jag dock att som loppet utvecklade sig, så stark som jag kände mig och då jag i mina ögon gjorde allting rätt känns det bara bittert, snopet och som en STOR besvikelse...

Pappa och mina två bröder coachade med mellantider och peppande tillrop.

Längst fram i klungan, lyckligt ovetande om vad som komma skall...

Såhär ensamt är det att ligga sist...



På pallen för prisutdelning, fast ändå liksom inte på pallen på riktigt...