Intervall

Synd att det är så himla bra och viktigt att springa intervaller. Synd att det är just intervaller som kan ge mig den snabbhet jag saknar. Synd att det är den sortens träning jag är i störst behov av. För det är verkligen löpning när den är som värst.

Inledde dagen med underbara 13km morgonjogg. Visserligen i höstmörker och visserligen i ösregn men det är ändå härligt att lugnt och stilla få utöva sin underbara sport och samtidigt kunna njuta av omgivningar och frisk luft som piggar upp efter en natt i ett instängt sovrum.
Kvällspasset var raka motsatsen. 22km styrkeintervall med 6*1500m i 3,30 fart stod på schemat. Inte särskilt behagligt. Inte särskilt trevligt. Inte särskilt underbart. Bara ont, ont och ont överallt, men ack så bra träning...

Men när det värker i hela kroppen på den sista intervallen, och när man nu ligger här i soffan och inte ens orkar gå till sängen för att sova är det inte utan att man undrar varför man utsätter sin kropp för denna behandling gång på gång?

Men, man glömmer fort. Imorgon väntar lång lugn distans igen och då återfår löpningen sin glans å sin självklara plats som nummer ett i mitt liv.

God natt.

Höst

Gav mig ut på morgonpass i morse. Klockan var 7.30 och dimman låg tät. Termometern visade 8 grader, luften var kylig men frisk och det kändes som om lungorna hade plats för flera liter extra luft.
Klädd i långa tajts, keps och långärmad tröja (dagen till ära i illgult för att försäkra mig om att inte bli misstagen för ett rådjur av någon av alla skjutgalna jägare som vid den här tiden på året tror att de har ensamrätt till skogen) gav jag mig iväg genom den söndagssovande staden.
Efter två kilometer byttes asfalten mot skogsväg. Samma skogsväg som jag springer på flera gånger i veckan, men idag såg den annorlunda ut på något sätt. Jag kunde först inte sätta fingret på vad det var som inte stämde men sakta men säkert började jag inse vad som hade hänt.
Det hade blivit höst.

Vägen som nyss var härligt sommargrön och kantad av vackra blommor var nu täckt av hala höstlöv och växtligheten vid vägkanten hade ersatts av bladlösa kvistar. I morgondimman var dessa kvistar täckta av mängder av vita spindelnät och varannan minut fick jag torka just spindelnät ur ansiktet efter att ha krossat någon stackars spindels verk med min framfart.
Passerade utflyktsplatsen och det kändes som igår då jag hade sommarfrukost på en filt i solen med mina bästa vänner. Platsen var idag öde och glasskiosken igenbommad.
Passerade badplatsen som nyss var full av liv, stojande barn och solande vuxna. Bryggan var nu undanplockad och grillplatsen tömd.
Passerade den lilla gölen som för inte länge sedan var härligt blå och gnistrade i solstrålarna kantad av grön vass och full av näckrosor. Nu såg den bara skräckfilmsaktig ut, mörk och kall och med tjock dimma över vattenytan.
Passerade liljekonvaljkullen där jag i våras trippade försiktigt förbi för att inte trampa sönder det vackra, vita täcket av hundratals liljekonvaljer. Nu trippade jag förvisso lika försiktigt, men enbart för att undvika att halka i lövhögarna och på de fuktiga trädrötterna.

Det är oktober. En höstmånad. Hur kunde sommaren försvinna så snabbt?! Vill liksom klamra mig fast, vill inte inse att mörkret är på väg med kyla och rusk i släptåg för att hålla sig kvar så länge att man glömmer allt vad solsken och kortbyxor heter. En höstdepression slog till med full kraft, åt upp all min energi och placerade mig under en filt där jag försökte drömma mig bort med hjälp av en bra bok.

Depressionen blev dock mycket kortvarig. Hösten har ju många goda sidor också.
Den godaste fick jag uppleva bara ett par timmar senare då jag satte mig till bords för söndagsmiddag hos min fina svärmor och blev serverad min absoluta favoriträtt som bara hon kan laga. Hennes älggryta slår knock-out på alla fina restaurangmiddagar jag någonsin har smakat. En riktigt mustig gryta med alla tillbehör man kan tänka sig på en söndagsmiddag hos en svärmor och den här gången kröntes kalaset dessutom med en dessert bestående av äppelpaj med nyskördade höstäpplen direkt från trädgården.
Detta är inte en middag man serveras på terrassen en solig sommardag, det är en middag som kommer med hösten och då vete sjutton om det inte är värt lite mörker och ruggigt väder...

Dagens outfit

Man har ju hört talas om flashiga människor som tjänar grymma pengar på att modeblogga och dagligen lägga ut sin outfit på nätet. Hur svårt kan det vara? Tänkte att det var dags att haka på trenden och försöka utöka hushållskassan lite...

Dagens outfit:



På huvudet bär jag en urtvättad buff i ett material som inte transporterar bort någon svett överhuvudtaget utan alltid är dyngsur i slutet av varje pass vilket ger en härlig wet-look. Den fungerar utomrodentligt bra till att skydda örgångarna från kalla vindar och undvika öroninflammationer. Buffen ramar in ansiktet på ett mycket bra sätt och ger även frisyren ett stort lyft. (den döljer allt det rufsiga och svettiga håret)

På överkroppen bär jag en mycket trendig underställströja av det exklusiva märket Craft. Tröjan är av mycket hög kvalitet och är alltid i tiden så har man väl investerat i den kan man ha den säsong efter säsong. Tröjan fungerar lika bra till vardags som till mer festliga tillfällen, som t e x stora viktiga tävlingar - ett måste i alla modemedvetnas garderober.
Det är ett utmärkt basplagg då den går att variera i all oändlighet, idag livar jag upp den med en blå tisha med trendigt tryck i vitt, men den kan även med fördel kombineras med liknande tishor i varierad kulör och kan även bäras precis som den är om man vill ha en mer neutral, klassisk och elegantare look.

Tightsen på bilden är av yttersta kvalitet och smiter åt på precis de rätta ställerna. Framhäver på ett mycket tydligt sätt kroppens alla kurvor och lämnar inget åt fantasin. Helt klart ett plagg för den lite mer vågade och för den som söker en utmanande stil.

Dagens pricken över i är dock de helt sprillans nya skorna som anlände till mig idag från den  mycket heta och trendiga boutiquen Runners Store. Det var inte lätt att komma över dessa klenoder, då dessa Lunarglide 2 har ersatts av en nyare modell, så de är mycket exklusiva. Hade ingen aning om vilken färg de skulle levereras i denna gång, har tidigare haft både rosa, svarta och mörklila i min ägo så det var med spänning jag öpnnade paketet. Och med skräckblandad förtjusning jag konstaterade att det var ett par bleklila skor (not maj fäjvorit) - en oerhört svårmatchad färg varför dessa skor endast passar en mycket trendkänslig publik.
En modebloggare som mig kan ju givetvis hantera detta på bästa sätt, antar att ni alla ser hur bra de bleklila skorna gör sig mot min blå tisha, men det är ju inte alla som har lika bra känsla för trender som jag så tänk till en gång extra innan ni lägger lönen på skor i denna färg.

Då har vi gått igenom dagens outfit. Om ni känner att ni vill ha trendtips från mig får ni gärna höra av er, jag ska givetvis lämna mina allra bästa råd om allt från hur man uppnår den där perfekta doften av inpyrd svett och linement på topparna till hur man får sin buff att få den där perfekta urtvättade looken eller hur man lagar hål i armhålan på sin ovärderliga underställströja.
Men bli inte besvikna om ni inte uppnår samma klass och stil som jag på en gång, det kräver många års erfarenhet och en viss talang att hitta den där perfekta looken. Lycka till!

Lätt de fulaste löparskorna jag någonsin haft i min ägo. Men sköna. Och snabba.

En vecka i en löpares liv

I min tagline har jag ju texten Josephine Ambjörnsson – om livet som marathonlöpare.

Mitt mål med den här bloggen är att ni ska få inblick i hur livet som elitsatsande löpare ser ut och hur jag kombinerar löparlivet med livet i övrigt. Men mitt mål är samtidigt att bloggen inte ska bli alltför nördig och bara tilltala andra löpare utan jag vill även att mina vänner och bekanta som faktiskt inte lever för löpning inte ska avlida av uttråkning när jag rabblar mellantider och antal löpmil senaste månaden varför jag även försöker ge er en inblick i annat som händer i mitt liv.

Häromdagen var det dock en läsare som bad mig skriva ett inlägg där jag beskrev hur en vanlig vecka i mitt liv som löpare ser ut så här kommer det efterfrågade inlägget. En varning utfärdas härmed till er som inte är löparnördar, ni kan sluta läsa nu och komma tillbaka till nästa inlägg (jag lovar, det kommer vara roligare!), till er andra kommer här en beskrivning av en helt vanlig vecka i mitt liv:

Idag har jag inlett en lite längre träningsperiod som förberedelse inför Florens Marathon den 27 november. Efter flera månader där tränandet har ”störts” och anpassats efter tävlingsprogrammet ska jag nu alltså fokusera på träning i lugn och ro.

Min tränare delar in träningsveckor i tre olika kategorier:

1.    Lugn återhämtningsvecka

2.    Halvtuff vecka (normalvecka)

3.    Grisvecka

Idag har jag inlett en halvtuff vecka vilket är en helt vanlig vardagsvecka under en träningsperiod för mig, varken supertuff eller superlugn utan bara helt vanlig:

Måndag:        Pass 1: 12km morgonjogg

                      Pass 2: 20km styrkeintervall (8*3min)

Tisdag:          25km lugn distans

Onsdag:        Pass 1: Styrketräning på gym

                      Pass 2: 15km fartlek (15*1min)

Torsdag:        3km simning (intervall)

                      10km jogg, mjukt underlag (alt. vila)

Fredag:         35km lugn distans

Lördag:          Pass 1: Styrketräning på gym

                      Pass 2: 18km halvsnabb distans

Söndag:        20km morgonpass innan frukost.

Min dag idag har således sett ut enligt följande, övriga vardagar följer typ exakt samma mönster:

05.30: Träningspass 1: Morgonjogg 12km

07.15: Frukost nummer ett (Smoothie)

8.00: Börjar jobba.

9.30: Frukost nummer två (mackor och kaffe)

12.00: Lunch (Middagen från igår i lunchlåda)

15.00: Mellanmål (fil och flingor)

17.00: Slutar jobbet

17.30: Träningspass 2: 20km Styrkeintervall + bålstyrka

19.15: Återhämtningsmål (Swebar, banan)

19.30: Laga och äta middag (pasta med kyckling och senapssås) diska, tvätta.

21.00: Ledig tid. (läser bok, bloggar, ser på tv)

22.00: God natt.

Så ser en vanlig dag i mitt liv ut – inte mycket utrymme för så mycket annat än jobb och träning på vardagarna men eftersom jag älskar både mitt jobb och min löpning känns mitt liv ändå roligt och innehållsrikt. Sociala aktiviteter med vänner och familj är vigda åt helgerna och där gör jag allt jag kan för att maximalt utnyttja dagarna till att ta igen förlorad tid och få tid att träffa alla jag tycker om så mycket som möjligt.

För mig är den ultimata återhämtningen inte nödvändigtvis att jag vilar från träningen utan att jag gör något annat en liten stund – får jag en fika med en kompis, en promenad med mamma eller hyra en film med maken laddas mina batterier och jag känner mig som en ny människa full av energi, även om det råkar vara en dag då jag kört långpass eller dubbla träningspass.

Dags att sova nu alltså, imorgon väntar en ny, härlig löpardag… J

Pastasallad

Det finns våffeldagen. Det finns kanelbullens dag. Det finns semmeldagen.
Från och med nu finns även pastasalladens vecka, kommer framöver att infalla vecka 38 varje år framåt.
Kan samtidigt meddela att den veckan kommer jag att gå i ide, för blir jag tvingad att käka pastasallad någon mer gång de närmaste två åren kommer mina ben snart förvandlas till spagettisar, mina armar till fussilisar och min skalle till en gnocci.

Söndag. Klockan är 12.30. Jag befinner mig på Stockholms central i väntan på att en tre timmar lång tågresa till Karlstad ska inledas. Inser att en lunch kommer att behövas på tåget och inhandlar därför pastasallad nummer ett. Den här innehåller lax och utnämns till veckans godaste.

Måndag. Klockan är 20.00. En hel dag instängd i ett konferensrum på Ernst & Youngs kontor i Karlstad med upp över öronen med jobb har avklarats och jag sitter med mina kollegor på en restaurang. Då jag vet att morgonpass väntar om några timmar letar jag efter den bästa "träningsmaten" på menyn. Pastasallad nummer två inhandlas, den här innehåller kräftor, musslor, räkor och grillad scampi och utses till veckans lyxigaste.

Tisdag. Klockan är 12.00. Fortfarande instängd i konferensrummet i Karlstad och det är dax för lunch. Mina kollegor från restaurangen kvällen innan vill nu kompensera sin tunga restaurangmat med en lättare lunch och anser att en sallad vore perfekt. Pastasallad nummer tre inhandlas på Waynes Coffée, den här innehåller kyckling och utses till veckans skabbigaste.

Tisdag. Klockan är 20.45. Efter ytterliggare en lång arbetsdag kombinerad med både tidigt morgonpass och sent kvällspass står jag nyduschad och hungrig på hotellrummet. Kollegorna har käkat medan jag tränade och jag är lämnad ensam åt mitt öde att skaka fram någon bra kvällsmat. Hungrig som en varg och iklädd fula mysbrallor och osminkat fejs är planen att springa över gatan till Hemköp och snabbt som attan rafsa åt sig någon macka från charken. Väl inne i butiken gapar hyllorna tomma, alla hungriga Karlstadbor har hunnit före och kvar finns endast en ensam liten pastasallad. Såklart. Pastasallad nummer fyra inhandlas och nu är vi tillbaka på skaldjursspåret igen, räksallad, utnämns till veckans torraste eftersom jag missade att dressingen stod bredvid och därmed kom hem utan.

Onsdag. Klockan är 20.30. Jobbresan till Karlstad är avklarad. Trött och hungrig är jag äntligen nästan hemma efter att inte ha varit hemma sedan dagen innan halvmaran och efter att ha jobbat som en galning i tre dagar. Nästan hemma berättar min käre make att vi "typ inte har någon mat hemma". Okej, det är lugnt, vi behöver inte käka något avancerat. "Alltså, vi har verkligen ingen mat hemma". Ica nästa således, men vad handlar man när klockan är 20.30 och man snabbt vill ha mat i magen och man inser att om man både ska handla och laga mat blir det midnatt innan man får stilla sin hunger?! "Kanske kan vi plocka ihop varsin sallad från den där salladsbaren?" Underbart. Mitt blodsocker och min hunger är dock inte på en nivå som inbjuder till kreativa och smidiga matidéer varför det är dags för pastasallad nummer fem. Den här innehållande kyckling (igen) och utses till veckans mest mättande - eftersom jag nu själv fick plocka ihop innehållet och anpassa mängden till en marathonlöperskas aptit.

Torsdag. Klockan är 19.30. Jag har just avklarat en läkarundersökning på Ryhov och därefter ett par timmars shopping med bästis Nettan. Dax att få något snabbt i magen innan A6 stänger 20.00, gärna något nyttigt och bra eftersom två träningspass avklarats även idag. Snabbt och hyfsat nyttigt, ute på restaurang, vad kan det tänkas bli?
Pastasallad nummer sex, den här med rostbiff, utses tyvärr till veckans äckligaste. Inte för att det var något fel på den, tvärtom - det var troligen en av de bästa och såg otroligt fin ut, men just för att jag vid det här läget är så infernaliskt trött på denna maträtt.

Men nu är jag äntligen hemma och får laga min egen mat, en rejäl köttfärspaj med extra allt har idag intagits utan ett spår av en enda pennepasta utan bara innehållande en massa proteiner.
Om någon vill ha tips på var man får tag på bra/dåliga pastasallader så vet ni var experthjälpen finns, men snälla snälla, låt mig slippa vara med och käka...

I am back!!!

YES, så himla skönt att få en bra tävling med tillhörande personligt rekord som revenge efter misären på Tjejmilen!! Ja, jag vet, jag lovade ju både mig själv och er att aldrig mer prata eller tänka på skit-Tjejmilen men jag har verkligen inte kunnat släppa det. Missen har legat och malt i bakhuvudet och till och med timmarna innan start i lördags hade jag svårt att tagga till och känna glädje inför loppet då oron gnagde över att det skulle bli en lika jobbig och obehaglig upplevelse igen – det gick bara inte att koppla bort.

Därför var det en jobbig och väldigt, väldigt lång väntan på starten klockan 16.00.

Jag har alltid gillat Stockholm halvmarathon då banan är rolig, varierad och fin. Start och mål går mitt i centrala Stockholm varför transport med kommunala medel är enkelt och smidigt och arrangemanget är fantastiskt bra med allt runtomkring vad gäller överdragskläder, bajjamajjor och andra väsentligheter. Det enda jag inte gillar är just starttiden. Det är en otroligt lång och rastlös väntan på att det ska bli seneftermiddag och för mig som har en lite strulig mage oroar jag mig  för vad jag kan stoppa i mig innan loppet för att magen ska funka.

För min kropp vore det optimalt om alla lopp startade vid 11-tiden så att man bara kan sova ut och ladda med en rejäl frukost innan man ska springa. För att uppnå ett liknande upplägg provade jag att vända lite på dygnet den här gången för att lura kroppen att starten gick på förmiddagen. Käkade därför en sen, rejäl middag i fredags kväll och gick inte och la mig förrän klockan var 01.00 för att kunna sova länge på lördagen. Steg upp vid 10.00 och smällde en stor hotellfrulle och därefter ett lätt mellanmål vid 13-tiden.

Kändes perfekt under loppet, jag gick inte tom och jag var inte för mätt eller orolig i magen. Kommer definitivt köra samma upplägg fler gånger då starten går sent på dagen!

För övrigt är det jobbigt att på ett bra sätt fördriva tiden fram till start, man vill inte aktivera sig för mycket så att man blir trött men man vill inte vara för inaktiv så att man blir slö. För mig innebär detta oftast en stillsam promenad eller en lätt joggingrunda för att slappna av och i lördags passade jag och maken på att även kolla in utställningen om det nya Globenområdet. Kommer att bli en grymt häftig ny arena!

Hur var då själva loppet?

Kände efter bara någon kilometer att den här gången var kroppen som vanligt igen och reagerade precis som den ska och brukar göra när det är tävling.

Följde tränarens tidsplan fram till 15km, med en något snabbare första femma. Jag och en av de andra tjejerna hade snackat ihop oss innan start att om allt kändes bra skulle vi hjälpas åt att ta oss runt på en tid runt 1.17.30 – 1.18.00. Vi hängde ihop ganska bra, när jag började tappa fart fick jag hennes rygg och när hon började tappa gick jag upp och drog. Tyvärr fick hon problem med magen vid 12-13km och jag blev lämnad ensam åt mitt öde.

Just då kände jag mig grymt stark, jag såg trean och fyran i loppet och min plan var att följa tränarens råd att följa vår tidsplan till 15km och därefter bara ösa på i fri fart och sikta på att plocka ryggar istället för tid. I det läget var jag nästan säker på att jag skulle komma ikapp dem, kände mig oerhört stark och nästan ostoppbar. Tyvärr hamnade jag i ett litet vakuum utan ryggar mellan 16 och 20km och tappade därför rejält med fart, inte för att jag var särskilt trött utan för att jag helt enkelt inte hade fartkänsla nog. Såhär med facit i hand skulle jag givetvis ha haft bättre koll på klockan när jag hamnade ensam för att se till att inte tappa, men just då tänkte jag bara på att jag skulle strunta i klockan och springa på känslan.

Vid 20km var jag ganska säker på att jag skulle bli femma, hade inte fått några indikationer på att någon närmade sig bakifrån och trean och fyran i loppet var inte i blickfånget längre.

Plötsligt hör jag då hur någon skriker ”heja Gabriella” och jag blir medveten om att duktiga Hässelbytjejen Gabriella Samuelsson hade kommit ikapp.

En 1,1 km lång spurtstrid väntade således och oj vad roligt det var!! Jag har aldrig varit inblandad i en sådan spurtstrid tidigare och jag är helt fachinerad över vilka krafter jag kunde plocka fram när det så väl behövdes. Ena sekunden var jag först, nästa sekund var Gabriella förbi innan det var min tur att ta täten igen.

När vi svängde upp på bron och bara hade ett hundratal meter kvar hade jag en liten fördel men trots att jag avslutade med en kilometer under 3.,30 fick jag se mig besegrad med ynka två sekunder i mål. Men jag är inte bitter, unnar verkligen Gabriella detta – jag var inte särskilt trött men jag är helt enkelt inte snabbare. Jag presterade mitt yttersta men det är bara att bocka och buga och erkänna att hon var snabbare och därmed förtjänade att vinna spurtstriden den här gången. Jag kan inte annat än tacka för kampen, det var verkligen en ruggigt kul upplösning på loppet!!

Dessutom gjorde spurten att jag trots att jag tappade onödigt mycket fart (och sprang riktigt dåligt) mellan 15 och 20 kilometer fick sänka perset rejält, från 1.19.01 till 1.18.26!

Känns underbart att plocka med sig framförallt den positiva känsla jag hade under loppet men givetvis också perset och sjätteplatsen in i min tuffa träningsperiod som nu inleds för maximal förberedelse för Florens maraton. Nu vågar jag bygga upp förhoppningar på en riktigt snabb mara, jag vet att det finns så mycket mer kapacitet i min kropp och att jag långt ifrån har ”peakat” på någon av mina distanser ännu.

Så det här har bara börjat mina vänner, det kommer mera…

Dags att tagga upp...

Då börjar det dra ihop sig till tävling igen och den här gången ska jag tävla på en distans som är min ”hemmaplan” efter att ha gästspelat på en massa konstiga distanser, allt från 3000m till 10 000m senaste månaderna.

Halvmarathon är den distans på vilken jag en gång inledde mitt tävlande och den distans som jag därmed borde känna mig mest bekväm med, samtidigt är det en distans som bär mycket respekt med sig. En oerhört krävande distans då den ställer höga krav både på snabbhet och uthållighet och en distans som kan vara fruktansvärt jobbig om man har en dålig dag då man måste trycka på hela loppet och aldrig kan ”flyta” som man faktiskt periodvis kan göra på en mara och ändå prestera en bra tid.

Jag har länge haft en enorm respekt för distansen, kanske just för att jag upplevt en del skräckhistorier på denna distans bakåt i tiden med strulande mage och väggningar.

Den här tävlingen möter jag dock med en väldigt avslappnad känsla, kanske till och med lite för avslappnad för att det ska vara positivt. En viss laddning och mental förberedelse på att det kommer att göra ont måste man ha med sig för att inte bli förvånad när hela kroppen värker i slutet av loppet (för det gör den) och för att kunna hantera denna trötthet men det är en balansgång mellan att ladda lagom och att skrämma upp sig själv så att man blir rädd, feg under loppet och dessutom möter tävlingen med ångest istället för glädje.

Anledningen till att jag är ovanligt lugn är att mina två senaste halvmaror har varit motsatsen till skräckhistorier och istället helt underbara. Stockholm halvmarathon förra året var en dans på rosor – efter att i flera månader dragits med dåliga blodvärden var det med nöd och näppe jag fick ställa upp i loppet och väl på plats hade jag order från både läkare och tränare att kliva av när det blev för jobbigt - ingen trodde (framförallt inte jag själv!) att jag skulle kunna prestera men jag ville ändå vara med och försöka. Sprang därför hela loppet väntandes på att kroppen skulle protestera och att orken skulle ta slut men innan jag visste ordet av det var jag i mål på nytt pers (1,21,30) och en 7e plats på SM-tävlingen.

I våras sprang jag nästa, och min senaste, halvmarathon en regnig, kall och blåsig aprildag i Kungsbacka. Start i Kungsbacka varifrån man följde den gamla motorvägen rakt fram till Lindome där man vände och sprang samma väg tillbaka igen. I princip inte en enda människa som tittade på loppet, litet startfält och motvind sista milen och ändå kände jag mig läskigt stark och lyckades även här sänka perset och dessutom gå SUB 80 min för första gången. (1,19,01).

Med detta i bakhuvudet ser jag fram emot helgens lopp som något roligt och nästan helt utan den stora skräck jag tidigare känt inför halvmaror.

Men bara nästan…

-       Ska det bli som på Tjejmilen? Har jag verkligen återhämtat mig från det missödet?

-       Är formen verkligen god? Gjorde min första tävling i mars och har sedan tävlat regelbundet utan uppehåll ända fram till nu (7 månader) Enda svackan var på Tjejmilen – kan man verkligen vara i form i så många månader? Eller var Tjejmilen en indikation på en dalande form?

-       Ska min känsliga och oroliga mage klara en start 16,00? Vill helst springa lopp på morgonen då min mage mår bäst av att springa med bara frukosten i botten, vid en start så sent brukar en sen rejäl frukost och därefter bara ett lättare mellanmål innan loppet vara mitt upplägg vilket har funkat bra på kortare lopp. Men räcker verkligen den energin för att prestera på topp i 21km?

-       Kan jag verkligen springa halvmarathon? Hur gör man? Det känns som om det var evigheter sedan jag senast sprang denna distans… (april)

Mitt största problem är dock inte något av ovanstående utan att jag gång på gång kommer på mig själv med att redan tänka på tiden efter loppet. Tanken är att jag efter detta lopp ska ha ett lite längre tävlingsuppehåll och grotta ner mig i ordentligt med marathonträning för att vara på topp inför Florens Marathon den 27e november.

Ständigt återvänder mina tankar till att fokusera och se fram emot maran i Italien istället för loppet på lördag och jag känner en enorm längtan efter flera veckor sammanhängande träning utan avbrott för uppladdning/återhämtning. Men så får man inte tänka om man ska kunna prestera på tävling, man måste fokusera på en sak i taget, det är ju stortävling på gång!!

Jag är sugen på att tävla.

Jag är sugen på att springa fort.

Jag är sugen på ett nytt pers.

Jag är sugen på att äntligen testa formen på en av ”mina” distanser.

Dags att tagga upp alltså, springer snabba halvmaror gör man inte på beställning…

Ska mina bästa snabbskor kunna hjälpa mig till en bra tid tro??