Att man inte skäms!

Nu har jag varit på Ica och blivit irriterad igen. Ja, jag vet att det inte är första gången ett av mina inlägg handlar om vad som händer i mataffären men ärligt talat är det verkligen en plats där man får uppleva många intressanta händelser. Kanske beror det på att alla människor faktiskt måste handla mat någon gång varför klientelet är väldigt varierat, eller på att alla tycker att det är rätt tråkigt att handla mat eller att alla människor alltid är stressade när de är där. Vad vet jag, lustiga händelser får man uppleva i alla fall.

Just nu pågår ju en rosa bandet månad som, om någon skulle ha missat detta, innebär en insamling av pengar till forskning inom bröstcancer genom en mängd olika aktiviteter runt om i landet.

För mig som har en nära anhörig som just krigat sig igenom denna sjukdom är detta givetvis en insamling som känns extra viktig för mig. Tuttbakelser på fiket eller en rosa rattmuff på bensinstationen spelar ingen roll, jag köper vad som helst bara det har ett rosa band på sig.

Jag har givetvis förståelse för att inte alla delar denna inställning och kanske stöttar någon annan organisation istället eller helst behåller sina pengar för sig själv, men det måste väl ändå finnas gränser för hur snål och egoistisk man får vara?!

På Ica igår står en man före mig i kön och kassörskan har just slagit igenom ett helt berg av varor. Han har även slängt på tre plastkassar på bandet som han ska använda till att bära hem sina varor för flera hundra kronor (som han uppenbarligen hade råd att betala) när kassörskan uppmärksammar honom på att han har tagit tre stycken Rosa bandet kassar och därmed stöder bröstcancerfonden.

Snålgubben kläcker då ur sig den i och för sig ganska naturliga frågan ”betyder det att de är dyrare?”

”Jajamän”, svarar kassörskan. ”Du får välja om du vill att de ska kosta tre eller tio kronor och pengarna går som sagt till forskning om bröstcancer.”

Snålgubben kläcker då ur sig det inte lika naturliga svaret att ”Nej men då ska jag inte ha dem” och bemödar sig därefter med att gå och hämta tillbaka kassarna från bandet, tränga sig bakåt förbi de personer som står bakom i kön för att lägga tillbaka dem bland övriga Rosa bandet kassar och därefter byta dem mot vanliga kassar.

Detta besvär besparar honom exakt 1 krona per kasse.

Okej, om man inte vill stödja Rosa Bandet kampanjen och väljer en vanlig kasse från första början, man kan givetvis inte stödja alla insamlingar. Men att man kan vara en sådan motståndare till välgörenhet att man till och med gör sig besvär likt snålgubben för att slippa vara medmänniska och spara någon krona är inte okej.

Hade jag inte varit i sådant chocktillstånd hade jag klivit fram och högt och tydligt förkunnat att jag gärna betalar även hans tre kassar à 3 kronor stycket om han inte själv känner att han har råd/lust med denna uppoffring, bara för att försöka få honom att förstå vad han just gjort.

Tyvärr stod jag bara och gapade av förvåning över hur egoistiska människor det faktiskt finns i denna värld.

Skämmes!!!!

Hässelbylopp och ny klubbadress

Efter att de senaste dagarna känt mig extremt trött och i ett stort behov av sömn får jag erkänna att det kändes helt overkligt att jag skulle tävla i helgen. Efter gårdagens pass frågade min make om jag såg fram emot tävlingen, jag svarade automatiskt "ja", men efter att ha funderat en stund insåg jag att det inte var helt sant. Jag såg såklart fram emot tävlingen men jag såg nog ännu mer fram emot måndagen då min rehabvecka ska börja. Inte en bra inställning om man ska kunna springa fort men tyvärr sanningen när tävlingen var planerad på sista dagen av träningsperioden.

Efter att igår ha stått vid sidan om Växjö marathon och med stolthet sett min storebror ta sig runt på 3.14.30 ökade inspirationen dock rejält! När jag dessutom fick sova tre timmar i bilen till Stockholm och 9 timmar till inatt hade en del av min vanliga energi återvänt i morse och det kändes trots allt riktigt kul att det var tävlingsdags!
Men skulle min kropp orka prestera?

Startskottet gick och jag hamnade riktigt dåligt till i starten. Trängd och knuffad åt alla håll ägnades första 500m åt att i första hand hålla mig på benen. När den värsta trängseln lagt sig började dock löpningen flyta bättre och första 5 km kändes riktigt bra, utan att egentligen ta i klockades dessa på 17,37, vilket var en bra öppning.
Men sedan var det som att jag mentalt inte hade det lilla extra som behövs för att springa fort. Inte ens vetskapen att jag var nära att slå pers var motivation nog till att ta i det lilla extra utan det var mer som att jag bara "löpte igenom" loppet, om ni förstår vad jag menar. Det var självklart kul att springa när det kändes bättre än förväntat och kroppen kunde nog ha levererat en bättre tid, men det räcker tyvärr inte om man ska springa fort. Då måste man vara taggad, fokuserad och ha lite jävlar anamma och det hade jag inte skalle till idag.
36,36 och en åttonde plats får väl anses vara okej och godkänt, men inte mer.

Roligast idag var dock att efter loppet visas runt på anläggningen och prova ut mina nya tävlingskläder. Det här var nämligen min sista tävling för Villstad GIF, från och med nu representerar jag istället Hässelby SK!
Ser klubbytet som en enorm möjlighet för mig att kunna fortsätta utvecklas och satsa ännu hårdare på min idrott. Det känns superinspirerande och motiverande att få springa för samma klubb som flera löpare som länge varit mina förebilder och inspirationskällor och att få vara med i en förening full av duktiga långlöpare.
Jag är verkligen enormt tacksam att jag har fått chansen och hoppas att jag ska kunna förvalta den på bästa sätt!

En mycket liten sista chans...

Då närmar sig sista tävlingen på svensk mark för i år, det är inte klokt vad en säsong försvinner fort!
Hässelbyloppet, 10km,  går av stapeln på söndag och jag önskar att jag kunde vara lika självsäker och taggad som inför Tjejmilen då jag var övertygad att jag skulle få slå det enda personliga rekord som ännu lever kvar från förra säsongen. Utgångsläget är detsamma, jag har fortfarande kvar det där gamla perset på 10km och jag är grymt sugen på att slå det, men jag skulle bli uppriktigt förvånad om så blir fallet.

Alla förutsättningar finns egentligen för ett snabbt lopp - banan är flack och supersnabb, mitt nuvarande rekord är satt just på den banan, vädret ska bli kanon och startfältet kommer bjuda på många snabba ryggar som kan bidra till en bra tid.  Det är bara några problem:

1. Jag är inte pigg.
2. Jag är inte pigg alls.
3. Jag är så långt ifrån pigg man kan vara.
4. Jag är ungefär minus 10 på pigghetsskalan.

Hösttröttheten, som alltid kommer med höstmörkret, i kombination med hård träning och stress på jobbet har ätit upp all min energi och i flera dagar har jag känt mig trött och superhänging. När jag vaknar på morgonen är det första jag tänker att jag längtar efter att det ska bli kväll igen så att man får sova, men när kvällen äntligen kommer är jag så uppe i varv att jag ändå inte kommer i säng i tid.
För tre veckor sedan inledde jag mina förbereldeser inför Florens marathon och det finns inte utrymme i dessa förberedelser att trappa ner träningen och toppa formen till Hässelbyloppet varför det är med rejält nertränad kropp jag ställer mig på startlinjen på söndag.
Söndagens lopp innebär nämligen avslutningen på en tre veckor lång träningsperiod och jag insåg idag att det var 19 dagar sedan jag var helt fri från träning - vilket är en lång period för mig. Nästa vecka bjuder dock på lite välbehövlig återhämtning och chans att fylla på energidepåerna innan tre s k "grisveckor" väntar som sista träningsperiod inför Florens. För det är inte nu utan om 6 veckor jag ska vara i form.

Det som talar för att jag ändå ska kunna prestera på söndag är att träningen faktiskt går bra, riktigt bra!
Jag överpresterar på nästan vartenda träningspass och både tider och löpkänsla har varit grymt bra under en längre tid. Det är således bara mina träningsfria timmar på dygnet som jag känner mig hängig, trött, hungrig och har ont överrallt.
Kan man av detta dra slutsatsen att det inte är bra att vila?

Planen för söndagen blir att gå på känsla. Känns kroppen så bra som den har gjort på träning ska jag våga öppna hårt och ha siktet på en sluttid under 36 minuter. Känns kroppen inte bra får jag anpassa mig efter det och göra det bästa av dagen och ha kul ändå.
Eller där ljuger jag.
Springer man inte bra blir det inte särskilt kul, det är en stor lögn och något man säger för att peppa sig själv. Det är verkligen precis som min bror svarade mig dagen innan Lidingöloppet när jag försökte peppa honom med att säga att det viktigaste trots allt är att ha kul:
"Snabbt är kul. Långsamt är inte kul."
Huvudet på spiken och så sant som det är sagt.

För övrigt bjuder dock helgen på andra skojigheter, som kommer att vara precis lika skoj oavsett om jag springer snabbt eller inte.
Imorgon ska jag stå vid sidan om på Växjö marathon och heja fram min storebror till stordåd. Ska bli riktigt kul och en ny upplevelse att få supporta någon annan och få ge tillbaka för alla gånger han har varit ett stöd åt mig! Efter loppet bär det av mot Stockholm för att träffa resten av brorsans familj, gosa med lilla Hugo som nu har blivit 3 månader gammal och fnissa med bästa svägerskan J som jag inte träffat på länge.
Även på söndagens lopp kommer jag få chansen att agera hejjarklack för efter min målgång är planen att jogga ner utmed tävlingsbanan för att samtidigt kunna följa flera släktingars (eller släkt-i-släktingar rättare sagt...) framfart i spåret och därefter väntar gemensam middag för hela släktens löpare och den trogna hejjarklacken.

Trevlig helg till er alla!

Utseendefixerad värld

Det pratas så mycket om att det är insidan som räknas och att skönheten sitter i betraktarens ögon.
Man säger att skönhet kommer inifrån och att en god personlighet även speglar av sig på utsidan.
Men jag börjar tro att det där är fraser som vi som inte ser ut som Cindy Crawford eller Naomi Campbell använder för att trösta oss själva och få oss att må lite bättre.

För om inte utsidan spelar någon roll undrar jag varför den gula kiwin jag just åt var hundra gånger godare än den gröna diton i fruktskålen?

Vinter??

För en vecka sedan publicerade jag ett inlägg där jag häpnade över att hösten plötsligt var här. Jag fick då se mig besegrad och inse att vädergudarna inte spelade mig ett spratt, det är oktober och då får man acceptera lite mörker, regn och rusk. Men i morse när jag snörade på mig skorna för dagens 35km pass var det 3 MINUSGRADER ute. Det är INTE okej när det är den 9 oktober och jag vägrar acceptera vinterkyla redan nu. En sak är säker, kommer det snö innan oktober är slut köper jag en enkel biljett till Kenya och kommer inte tillbaka förrän den där växthuseffekten med förhöjd temperatur som alla forskare pratar om har blivit verklighet.

Bortsett från kylan fick jag ett riktigt fint långpass i solsken med bra fart och pigga ben. Blir förundrad var gång jag springer långpass över vad jag lyckats vänja min kropp vid och hur jag har flyttat gränsen för vad som är långt och vad som är snabbt utan att jag egentligen vet hur det har gått till. Känns som igår när ett långpass var 25km, nu har jag ibland fartpass på den distansen. Känns som i förrgår det var en utmaning att ta sig runt skoljoggen på 10km, nu återhämtningsjoggar man på samma distans. Kroppen är verkligen fantastiskt formbar och går tydligen att vänja vid nästan vad som helst!
När jag startar klockan inför veckas längsta pass kan det kännas lite tungt mentalt att veta att man ska springa i flera timmar, men väl ute känns det inte särskilt långt och oftast flyger tiden iväg. Det är som om jag går in i en bubbla där jag inte tänker på någonting utan bara springer, som om en autopilot kopplas in och styr min kropp. Mycket märklig känsla, men jag är lycklig för var dag jag får bocka för ett väl genomfört träningspass i dagboken och och är oerhört tacksam att jag fått en hel och frisk kropp som ger mig möjligheten att uppleva allt det fina med löpning.

Dagens "grej of the dej" var dock syskonbarnet Arvids 4års kalas. En 4årings ögon när paketen öppnas, hans jubel när tårtan dukas fram och hans kamp för att hinna leka med alla leksaker på en gång gör att man blir varm inombords.
Det är verkligen äkta glädje!

Utfallet...

Fullt ätbart, trots många kockar blev det ingen dålig soppa...

Varmrätten

Lasse fick specialbröd format som hans initialer, L A.

Min grupp lagade förrätt.

Aptitretaren.

Kick off

LiveBloggar från köket på Sofiero slott där matlagningskurs pågår för Ernst & Young Gislaved/Värnamo.
Då jag hamnade i samma grupp som Cissi, vars bror är känd tv kock, finns det tid för mig att blogga...

Menyn;
Aptitretare: citronbröd och potatisblinis med löjrom.
Förrätt: jordärtskocksoppa med höstrulle
Huvudrätt: hjortsadel med potatis och rotselleri, calvadossås samt säsongens svamp.
Dessert: Päron Folie med mjölkchokladbrulee.

Mycket spännande att se om ett gäng revisorer och konsulter kan skaka fram något ätbart...

Återkommer med resultatet.

Brödbakarstationen

Cissi och Lisa från min grupp. Lisa rör för fullt i Jordärtkocksoppan
medan Cissi steker kantareller till höstrullen.