Att leva i sin dröm och att vakna upp i vardagen.

Inledningen denna dag var onekligen lite förvirrad. Kom hem igår kväll efter ett fantastiskt träningsläger på Fuerteventura och efter att ha frenetiskt packat upp väskor, fyllt på det ekande tomma kylskåpet (min man förkunnade stolt att han hade varit duktig och rensat och ätit rester hela veckan vilket i och för sig är helt samstämmigt med min åsikt att man inte ska slänga mat, men det hade ju onekligen varit rätt trevligt om han även hade fyllt på kylskåpet efter rensningen…) stupade jag i säng för att vakna upp i arla morgonstund för första passet på svensk mark sedan förra fredagen. Lite trött och förvirrad som man alltid är vid fem-tiden på morgonen irrade jag runt och letade efter underställ, mössa, vantar och alla andra vinterattiraljer som jag lyckligt förträngt existerade men som behövs när det är 7 minusgrader ute. Gav mig efter ett långt och irriterat letande ut på en lugn och stillsam morgonjogg och häpnade över de stora kontrasterna – ena dagen morgonpass i shorts och linne, utsikt över en vacker soluppgång från en vulkantopp och stretch vid havet och nästa dag pannlampa, underställ och om man ens hinner med en stretch innan man ska till jobbet får den definitivt ske inomhus för att man inte ska förfrysa sig eller bli sjuk.

Vardagen är här igen.

Jag har levt mitt drömliv under den vecka träningslägret varade, att ägna dagarna till att träna, vila, äta, träna igen, vila lite till och äta ännu mer är verkligen det liv jag önskar att jag hade möjlighet att leva året runt. Fokusen på träningspassen blir så mycket bättre när man inte stressar ut före eller efter jobbet och jag riktigt häpnar över hur mycket bättre kroppen återhämtar sig när man inte behöver jobba och sköta alla vardagliga sysslor mellan passen. Under lägret fick jag ihop 21,6 mil löpning varav 5 kvalitetspass (intervaller på bana, tröskelpass, backintervaller) och resten distans. Utöver detta har även fyra pass på gymmet, två pass i bassäng samt daglig medverkan i PlayItas en timme långa stretchpass som balsam för musklerna avklarats. Det krävs betydligt mindre än så på hemmaplan för att jag ska känna mig gråtfärdigt utmattad men nu när full fokus har fått vara på löpning och återhämtning kan jag ärligt säga att jag knappt känner av den hårda träningen i kroppen utan att det snarare var som att ju längre veckan gick, desto bättre presterade jag på träningspassen.

I detta drömliv ingick även sällskap på i princip samtliga träningspass som även det höjde kvaliteten och glädjen på mina pass. Det är verkligen betydligt lättare att pressa sig på tusingar eller att kasta in lite tröskelträning i slutet på ett långpass när man har sällskap av andra motiverade och duktiga löpare och på de lugna distanspassen försvinner tiden läskigt snabbt när man har någon att prata med.

Jag reste iväg tillsammans med klubbkamraten Gabriella Samuelsson som givetvis även ensam hade varit ett fantastiskt träningssällskap, men jag är samtidigt otroligt glad över att vi stötte på ett stort gäng löpare från Spårvägen som var vänliga nog att låta oss träna tillsammans med dem vilket helt klart höjde kvaliteten på träningslägret en nivå. Mitt träningsprogram var nästan identiskt med en av Spårvägentjejerna varför vi kunde köra flera pass tillsammans när våra respektive resesällskap hade annat på schemat.

Just det faktum att man fick lära känna nya människor och umgås med likasinnade satte en extra guldkant på min vecka. Det var en annorlunda men skön känsla att omgärdas av tjejer som är lika nördigt inbitna löpare som en själv, som förstår alla mysko manier man har (t e x att springa två varv runt huset för att få ihop exakt distans enligt schemat) och som äter lika mycket (och ofta) som jag själv. Vem man än pratade med så hade de imponerande personliga rekord att redovisa och jag lyssnade avundsjukt men intresserat på berättelser om landslagsmeriter och SM-medaljer som gjorde mig än mer inspirerad att träna hårt för att bli lika bra. Jag riktigt häpnar över hur många duktiga löpartjejer det finns där ute och sörjer lite för att jag bor på vischan och inte har tillgång till umgänge och träningssällskap med sådana människor även till vardags. Det är definitivt en ingrediens som skulle göra mig till en bättre löpare!

Spårvägens duktiga tjejer pustar ut efter jobbiga tusingar. Tack för att jag fick vara med och plågas!



Gabriella beundrar utsikten över PlayItas.

För övrigt var PlayItas ett kanonbra ställe att vara på om man vill ägna sig helhjärtat åt träning. Där fanns verkligen något för alla, den superstora anläggningen stoltserar med 50m olympisk pool, tennisbanor, golfbanor, 700m2 gym, olika pass med instruktör hela dagarna, skyltade löprundor på distanser från 3km till 21km, löparbanor i grannbyn, diverse vattensporter – ja, som sagt, gränslösa möjligheter att aktivera sin kropp.

Anläggningen ligger dock mitt ute i ingenstans så utöver träning finns verkligen inget att göra vilket ju är perfekt om man är på träningsläger då det bara är bra om det inte finns en massa andra aktiviteter som stör utan det enda man kan göra är att koppla av i skuggan med en bok när man inte tränar, men på grund av detta är det inte ett resmål jag rekommenderar till den som önskar sig en spännande semester med familjen.

Även maten är perfekt just för den som vill fylla på med energi till otal timmar av träning, både på morgonen och kvällen dukades en rejäl buffé upp där det fanns något för alla smaker. Bufférestauranger är ju dock alltid bufférestauranger så det var ju ingen ”fine dining” direkt utan mer känslan av stökig skolmatsal men maten smakade bra, det fanns ett rikligt utbud och som energiåterställare efter träning var det kanon men inte något man skulle uppskatta om man var på semester och längtade efter mysiga, stillsamma middagar på restaurang.

Ett stort minus delas ut för att lunchmöjligheterna var betydligt sämre ur träningssynpunkt. När man kommer hem efter ett hårt träningspass och behöver ladda om för ytterliggare ett par timmars träning är inte en kycklingbaguette eller en tonfisksallad bestående av enbart tomat och tonfisk i poolbaren vad min kropp behöver. (jag beställde just en kycklingbaguette, en tonfisksallad, en cola och en vatten till mig själv och det blev lite pinsamt när servitören hann duka upp för två personer innan jag hann förklara att all maten var till mig…) Personligen tycker jag att det hade varit motiverat att duka upp en lunchbuffé också och med tanke på hur många hårt tränande människor som fanns på området borde det definitivt ha varit en bra satsning.

Nu är jag alltså tillbaka i vardagen igen och den har ju såklart sina ljuspunkter den också. Den allra största är givetvis att få vara nära sin familj och sina vänner men att sova i sin egen säng, ha kläderna i sin egen garderob, duscha i sin egen dusch och få dricka riktigt gott svenskt kaffe smäller ju också ganska högt.

Trots att jag nu är full av motivation att träna ännu hårdare efter en inspirerande vecka och full av självförtroende efter att ha radat upp bra träningspass ska jag göra vad jag kan för att hålla mig i skinnet och ge kroppen en chans att tillgodogöra sig all den utmärkta träning den sög åt sig förra veckan. Inleder därför med lite lugn jogg, styrka och wet west men avslutar veckan i vardaglig stil med lite styrkeintervaller och såklart det heliga långpasset på lördagen.

Men mycket vill ha mer och inspirerad av diverse restips från andra mer rutinerade träningslägerresenärer har jag redan börjat blicka framåt och fundera på när nästa träningsresa kan tänkas äga rum.

Portugal någon?

Jag och Spårvägens Ann på väg ut på underbart, men blåsigt och backigt, långpass.
En av veckans höjdpunkter!

Jag och Emil

Shit vilken vilde den där Emil är. Han gav mig knappt en blund sömn på hela tisdagsnatten, han bankade i fönsterna, blåste visselpipa på ballkongen och kastade grus fönsterblecken.
Jag talar såklart om stormen Emil.
Oturligt nog låg vinden på precis från det håll där vi har våra sovrumsfönster varför det var helt omöjligt att sova. Jag är en ganska lugn, kanske t o m lite känslomässigt förlamad människa så jag hanterade det hela med ganska stor ro då det inte kändes som om det var så mycket jag kunde göra åt saken. Jag la en kudde över huvudet och försökte slappna av trots allt oväder från regn som smattrade mot fönsterblecken och vinden som ven utanför och gjorde det omöjligt att sova. Min man har dock lite närmre till känslorna och blev oerhört upprörd och irriterad och började vid tre-tiden på natten fundera på hur han om möjligt kunde göra sig av med fönsterblecken för att dämpa ljudet. Lyckades inte.
Jag i min tur ägnade de vakna timmarna åt att istället försöka fundera ut hur jag skulle lösa problemet med morgonpasset som lurade runt hörnet (går det ens att springa när tegelpannorna flyger i luften??). Lyckades dock slumra till framåt morgonkvisten och när det var dags att stiga upp för just morgonpass upptäckte jag att sovplatsen bredvid min var tom.
Lite förvirrad steg jag upp och började leta efter min make som var så upprörd när jag senast var vaken, hade han gett sig ut på tredje våning för att montera ner fönsterblecken mitt i natten? Letade överrallt i vårat hem (vilket iofs gick ganska fort, bor på 88 kvadratmeter) och hittade honom till slut sovandes på min yoga/stretchmatta i ett rum med fönster mot innergården där det förmodligen var tystare än i övriga lägenheten... Såg inte jättebekvämt ut direkt.

Hur som helst, frågan om morgonpassets vara eller inte vara i stormen kvarstod och tidigare på natten hade jag tagit ett beslut om att packa väskan och åka till gymmet för att springa på löparband då löpning i full storm inte kändes lämpligt. Packade min väska och ställde mig i fönstret och kikade ut över eländet en stund. Stormen var fortfarande kvar och träd låg nerblåsta, flaggstängerna nästan dubbelvikta i vinden och jag hörde på radion att en klass 2 varning utfärdades. Funderade över hur tråkigt det är att springa på löparband och på hur mycket mindre löpning inomhus ger mot "riktig" löpning. Den lilla envisa och målmedvetna Jossan började plötsligt vakna till liv där runt 5,30 tiden och plötsligt kom tankar om att dåligt väder alltid ser värre ut inifrån värmen än vad det egentligen är ute i verkligenheten, att jag kan ångra mig och vända hem igen om det är för bedrövligt och de väl använda orden att det som inte dödar härdar fick avgöra saken. På med löparskorna och ut i skiten.
För första gången vågar jag påstå att den där känslan av att det alltid ser värre ut inifrån faktiskt inte stämde. Det var det värsta väder jag någonsin sprungit i och precis så grisigt som jag föreställt mig.
För varje steg framåt kändes det som om jag tog två steg tillbaka, regnet piskade i ansiktet som om någon kastade småspik på kinderna och ibland var vindarna så starka att det liksom kom så mycket luft att jag inte kunde andas. Kvällen innan hade jag tränat b l a motståndslöpning inomhus med cykelslangar och tyckt att 5*30m var jobbigt, nu var det 15km motståndslöpning som gällde.
Det gick inte fort om man säger så.
Men på något konstigt självplågande sätt gillade jag det. Ju grisigare förhållanden desto mer full i fan blir jag och njuter av att vara ute och plåga mig när jag kanske egentligen borde stannat inne. Man blir kanske inte en bättre löpare av sådana pass men garanterat starkare mentalt, stärkt av tanken att man härdar sig själv och vetskapen att man inte viker ner sig i första taget.
Nöjd och glad kom jag således hem, svidade om till torra träningskläder och avslutade plågan med en timme styrketräning på gymmet innan jag kurade in mig i värmen på kontoret och hoppades att vinden skulle mojna till kvällens distanspass över 20km. Det gjorde den som tur var, och även om det fortfarande blåste betydligt mer än vanligt var det inte någonstans i närheten av morgonpasset. Den motvind som jag en annan dag skulle upplevt som hemskt störande kändes med morgonpasset i färskt minne plötsligt knappast alls och jag upplevde det som nästan perfekt löparväder.
Det är belöningen för att man plågar sig själv ibland mina vänner, man lär sig uppskatta även de halvbra dagarna och blir inte så kräsen.

För övrigt bjöd gårdagen på ytterliggare en riktigt skön och härlig upplevelse när jag plockade ihop för dagen på jobbet och satte igång mitt autosvar på mailen med meddelandet att "Josephine is out of office and will not return until january 17".
Nej, för tänk det gör hon faktiskt inte. Hon ska nämligen på träningsläger till ett soligt och garanterat snö- och stormfritt Fuerteventura och komma hem med snabba, starka löparben och en fräsch solbränna.

Goodbye Emil, welcome sunshine!



Löparskor 2012

I många år har jag varit trogen Nike vid val av löparskor, många mil har de föjt mig som en trogen vän och inte en gång har de gjort mig besviken genom skoskav eller att de har gått sönder.

Vår relation inleddes med den uteslutet bästa skon jag någonsin ägt, Nike Air Zoom Elite 4, som fick vara med mig under ett par år - tror jag förbrukade fem, sex par, alla likadana i de neutrala färgerna blått och vitt.
Sedan försvann dessa från marknaden och det blev till att med sorg prova ut nya skor. Valet föll på Nike Lunarglide 2, även det en mycket trevlig sko som jag dock upplever som betydligt klumpigare än Air Zoom Elite 4 och det tog ett tag att vänja sig vid dem, men efter några pass blev även dessa en trogen och god träningskompis. Tror att jag har hunnit förbruka åtta par av denna sko som får ett extra plus för att den har kommit i alla möjliga olika färger - bäst gillade jag mina rosa, sämst de bleklila som jag nyss förbrukat och jag fick köpa i panik för ett par månader sedan då de var de enda som fanns kvar på lagret.
Utöver detta har jag fullkomligt älskat mina tävlingsskor Nike Lunaracer från första steget. En fantastiskt lätt sko som ändå är dämpad och stabil som inte ens vid marathonlopp ger den där trötta känslan i benen som man kan få av lätta tävlingsskor.
Men nu är det slut, Nike eran är över.
Lunarglide 2 har försvunnit och ersatts av Lunarglide 3 som har uppdaterats och förändrats på så många sätt att jag inte längre kan springa i den.

R I P

Åkte idag till Löplabbet i Jönköping för utprovning av nya skor och fick som tur var (inför ett så stort beslut som byte av skomärke) träffa den mest kompetenta säljaren jag någonsin träffat vid skoköp. Han klämde och tittade på mina fötter och han kommenterade och förklarade allt på ett utmärkt sätt.  Dessutom hade han ett grymt tålamod, inser att jag inte är den smidigaste kunden när det gäller köp av löparskor men han rörde inte en min när jag var tvungen att väga varenda sko han redovisade, vägrade att ens prova Asics (har en skräckupplevelse i ett par sådana som jag slängde i en soptunna på Stadion efter en mara för ett par år sedan) och ifrågasatte varenda detalj på de skor han tog fram.
Nike var tydligen uteslutet, det finns ingen modell som passar min fot och samtidigt är så lätt, ger den känslan av att vara "nära" asfalten och är så smal/tight som jag kräver. Men efter mycket provande, klämmande, frågande, tvekande och tvivlande blev jag fullständigt kär i ett par Mizuno Wave Rider. Tyvärr var inte dessa 100% för mig att använda på långpass (vilket var den sorts sko jag skulle köpa) utan till det passade tydligen ett par Mizuno Wave Inspire 7 bättre. Plus till säljaren som inte gav med sig bara för att få sälja när jag så uppenbart hellre ville ha Mizuno Wave Rider utan han stod på sig att dessa inte var perfekta för mig för de längsta passen.
Jag var förståndig och lyssade och köpte Inspire 7, (trots att jag fallit pladask för de andra) men var tvungen att slå till på de också så nu står två nya löparskor och väntar på att få luftas i hallen.
Aldrig har man väl längtat så mycket till att klockan ska ringa för morgonpass en mörk vinterdag?!

Välkomna till familjen; Mizuno Wave Rider och Mizuno Wave Inspire.

Men jag är ju trots allt kvinna och inte bara löpare och det är ju mellandagsrea i butikerna så löparskor var väl kanske inte det enda jag hade med mig hem efter resan till Jönköping...

Ny garderob...

Jossans restaurangguide

Igår var jag, Jonne och goda vänner i Jönköping på ett efterlängtat besök på restaurangen Anna-Gretas, en tapasrestaurang som jag hört mycket gott om men aldrig tidigare fått tillfälle att besöka. Då jobbet i mellandagarna har gått lite på halvfart gavs dock ett ypperligt tillfälle igår då både träning och jobb kunde hinnas med innan restaurangbesöket, vilket inte direkt brukar vara möjligt en vanlig torsdag. (Jönköping ligger ca en timmes bilresa från Gislaved).

Anna-Gretas är en mycket liten och gemytlig restaurang och det var tur att vi hade bokat bord då det inte hade gått att få in en enda person till i lokalen som var helt full av hungriga gäster.

Menyn var mycket pedagogiskt utformad och det var inte särskilt krångligt att beställa vilket annars kan vara fallet på tapasrestauranger när hela sällskapet ska samsas om vilka rätter som ska beställas, man ska tveka över hur många rätter som behövs och dessutom i huvudet försöka komma ihåg vilka rätter man har valt i det stora utbudet till kyparen kommer och tar upp beställningen.

På Anna-Gretas fanns en meny med kanske 30 olika tapasrätter. Varje person rekommenderades att ta 4-5 rätter om man ville att det skulle motsvara en huvudrätt och därefter fick varje person en förtryckt lapp där man skulle bocka i vilka rätter man ville ha och därefter skriva sitt namn på lappen. När alla hade funderat klart samlade kyparen in lapparna och kom tillbaka med en bricka till varje person fylld med de godsaker man själv hade önskat. Smidigt och enkelt!

Min beställning bestod av vitlöksbröd med tzatziki, kycklingspett med chilisalsa, rödbetor med getost och honung, scampi med vitlök och örter samt en liten paella.

Då vi var fem personer med uppenbart helt olika syn på vad som var gott tror jag att om man lade ihop alla våra beställningar fanns i princip alla restaurangens olika rätter på vårt bord.

Därmed anser jag mig ha tillräckligt med information för att kunna lämna omdömet att allt var fantastiskt gott och vällagat. Jag njöt av varenda tugga på min tallrik och även mina vänner lämnade samma omdöme om sin mat varför jag vågar lova er alla att om ni går dit kan ni välja vad som helst på menyn utan att bli missnöjda.

Efter avslutad tapasfrossa var vi ju såklart tvungna att även testa dessertmenyn och även där hade vi alla skiljda önskemål varför fyra av fem av restaurangens desserter hamnade på vårt bord. Desserterna får dock ett betydligt sämre betyg än tapasen.

Malins chokladfondant var för kall och okladdig, Jonne och Andreas pannacottor var för hårda och sega i konsistensen och Inges créme brulee var för grynig. Jag själv beställde glass och den var väl den enda som motsvarade förväntningarna, men å andra sidan är det ju svårt att misslyckas med att skopa upp tre kulor glass på en tallrik och ringla över chokladsås.

Betyget för kvällen blir ändå mycket bra, verkligen trevligt att hinna träffa vänner och äta god mat på restaurang en helt vanlig torsdag, så kvällen som helhet får fem stora leenden av fem möjliga! Även betyget på själva tapasen blir full pott, fem patata fritas av fem möjliga och högsta betyg får även den trevliga personalen och den snabba servicen.

Desserten var dock en stor besvikelse och den får bara en kula saffransglass av fem möjliga så nästa gång avstår jag desserten och beställer en extra tapas till huvudrätt istället.

Många tapas blev det...

För övrigt vill jag passa på att uppmärksamma lilla solstrålen Stella som fyller 1 år idag!

Hennes mamma, som är min allra bästa vän och en människa som jag älskar som vore hon min egen syster, är underbar så det var väl inte annat att vänta att även hennes avkomma skulle bli något utöver det vanliga!

Ni kan aldrig någonsin ha sett någon som klär så bra som Stella i en One piece.

Ringrostig

Idag packade jag snabbskorna och tidtagaruret och åkte till Borås för vintersäsongens första pass inomhus.
Jag var lyckligtvis inte ensam, mina träningskompisar i Villstad GIF är snälla nog att låta mig vara med i deras träningsgrupp trots att jag har bytt klubb och tur är väl det - är tveksam om jag hade kört bil i en timme till Borås för att springa 200m intervaller mol allena.
Precis som alla andra långdistanslöpare är jag något fixerad vid att få till en viss mängd löpmil varje vecka varför jag alltid kombinerar träning på bana/teknikträning med morgondistans för att inte få en "skamfläck" i träningsdagboken. Dessutom har jag upptäkt att jag springer betydligt bättre på alla kvalitetspass om jag har fått väcka kroppen med lite lugn löpning på morgonen. Var dock lite annorlunda att stiga upp tidigt och ge sig ut på morgondistans, hoppa in i duschen för att därefter direkt hoppa i nästa omgång av träningskläder och bege sig till Borås. Antar att det är så ni lyckostar som har er idrott som ert jobb lever alla era dagar, men för mig brukar mina träningspass avskiljas med åtta timmars arbete emellan. Hur som helst kändes det mycket tidseffektivt - två träningspass innan lunch och därmed en massa tid över till annat hela eftermiddagen!

På plats i Borås kändes kroppen pigg och jag var riktigt taggad för att trycka på ordentligt med fartträning som har varit lite eftersatt då jag efter Florens i första hand har ägnat mig åt lugn distanslöpning. Efter diverse löpskolning och andra teknikövningar var det dags för mina tvåhundringar och jag blev förvånad när jag lyckades köra hela serien på samma nivå som vanligt trots att det var ganska länge sedan detta senast stod på schemat. Och för er som nu hoppas på att få höra vilken som är min normala nivå på tvåhundringar måste jag göra er besvikna. Mina pinsamt långsamma tider är något jag helst håller för mig själv, lovar att offentliggöra dessa så snart jag har kommit upp i en nivå där jag åtminstone inte längre får spö av deltagarna i klubbens träningsgrupp för barn...

Kanske låter det konstigt att man som marathonlöpare ägnar sig åt så korta intervaller som 200m men jag har märkt att detta är ett utmärkt sätt att förbättra mitt löpsteg, öka min explosivitet och förbättra min snabbhet varför jag under normala träningsperioder försöker köra intervaller på 200m - 1000m ett pass/vecka.
Men gode värld vad all form av träning är färskvara och det kändes verkligen att jag var ringrostig, både gällande farten och underlaget, så efter avslutat pass var jag helt färdig! Skakig i både armar och ben, härligt matt i hela kroppen och så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken på bilresan hem. Den där eftermiddagen där jag skulle hinna med att göra en massa annat rann ut i sanden och jag har i ärlighetens namn inte orkat få mycket vettigt gjort idag utöver utflykten till Borås.

Och så kommer det förbli då jag ska ägna de sista timmarna av julledighet åt att läsa mina julklappsböcker och lösa det världsrekordstora korsord som medföljde lokaltidningen häromdagen - om jag nu lyckas lyfta pennan med mina skakiga och trötta armar...

Jul, jul, strålande jul...

Jag hade på förhand bävat lite för julen. Såg framför mig dagar av stress och flängande från det ena släktkalaset till det andra med en ständig känsla av dåligt samvete för att man egentligen borde varit någon annanstans - dilemmat för alla oss med skilda föräldrar och släkten utspridd över landet.
Men jag har i år blivit positivt överraskad, ibland är det uppenbarligen bra att måla Fan på väggen då oddsen för att verkligheten blir bättre än förväntat med den taktiken ökar markant!
Har än så länge haft en underbar jul med en perfekt kombination av softande och härligt fullt ös med släkt och vänner.

Julfirandet inleddes redan i torsdags då vi bjudit in goda vänner på julmys med julgröt och skinkmacka. Det blev en livad tillställning med två ettåringar som levde rövare i vår lilla lägenhet i kombination med oss vuxna som inte setts på länge och hade massor att prata om. Ljudnivån var minst sagt ganska hög och vår annars mycket vuxet, välorganiserade lägenhet intog en ny skepnad med mat, leksaker och julpynt i en salig röra. Underbart roligt och mysigt, men också ganska underbart och mysigt efteråt när vi ensamma plockade in i diskmaskinen och för första gången kunde höra julmusiken som varit på i bakgrunden hela kvällen. Barn är helt underbara, men det är perfekt när de inte är ens egna så att man kan lämna tillbaka dem när de blir trötta å kinkiga...

Dagen innan julafton fortsatte även den i ett rasande tempo med b l a uppesittarkväll hos svärmor med åtta vuxna och fyra barn. Höjdpunkten brukar alltid vara vårt julklappsspel som går ut på att alla har med sig varsin liten paket som läggs i en hög på bordet. Därefter slår alla i tur och ordning en tärning som går runt under åtta minuter och varje gång man slår en 6a får man ta ett paket. När paketen på bordet är slut får man istället ta paket av varandra. Detta leder alltid till många skratt och en livad stämning.
I år gick det dock lite överstyr. Jag tror att ni alla kan föreställa er hur en fyraåring reagerar när man tar julklappar ifrån honom och leken slutade med att tre av barnen grät, barnens föräldrar bröt ihop av irritation och ilska på sina ledsna barn och vi barnlösa garvade tills vi också grät åt denna komik.
Blir nog till att införa åldersgräns på detta spel till nästa år...

Efter dessa två dagar av full aktivitet intog julen dock en lugnare skepnad på själva julafton som var otroligt avslappnad. Inledde dagen med en välbehövlig sovmorgon och drog därefter ut i strålande solsken, barmark, 6 gradig värme och uppehåll på en underbar 27km runda följt av en lång dusch, hårinpackning och en julskinkesmörgås. (okej, ni som känner mig vet att det är en lögn då jag är galet svag för julskinkesmörgås och aldrig skulle kunna begränsa mig till bara en. Efter att ha  glufsat i mig tre skinkmackor övervägde jag en fjärde men bestämde mig för att det nog vore förståndigt att lämna lite plats för väntande släktkalas...)
Julaftonens släktkalas innebar traditionsenlig dopp i grytan och tupplur framför Kalle Anka hos svärmormor och svärmorfar innan kvällen avslutades på ett mycket stillsamt sätt hemma hos oss tillsammans med make, far, lillebror, lite sällskapsspel och en chokladkartong. Ljuvligt stillsamt.

Nu är juldagen här och även den går i julfridens tecken.
Tackar min mamma som idag bjöd på fläskfilé med hasselbackspotatis istället för julmat. Kändes nämligen på förmiddagens backintervaller att julmaten, som bygger på proteiner och fett, inte funkar som löparbränsle för min kropp. Sillen och laxen var på god väg att komma upp igen  när jag nådde backkrönet för femte gången och senapen från alla otaliga skinkmackor bjöd på en härlig halsbränna som gjorde sig påmind i andfåddheten i motvinden.
Nu ligger jag i morsans soffa, brorsan har tagit med sig två filmer  som ska underhålla oss under kvällen och brasan är tänd. Det är det här som kallas julefrid!

Hoppas ni alla har en riktigt bra jul!

Efter 12år har min make förstått att när en kvinna säger att hon inte vill ha någon present menar hon det aldrig. Då ska man komma med en liten hård ask från guldsmedsbutik för att samla pluspoäng. Bara ett  tips till alla er män därute...

Dopp i grytan. Inte särskilt gott, men utan den blir det ingen riktig jul...

Hur många av er, kära läsare, höll er vakna under hela Kalle Anka?

Är det verkligen värt det??

Det är onsdag morgon.

Klockradion skräller igång klockan 06,00 istället för 05,15 som den brukar när morgonpass står på schemat. Jag vänder mig om en gång i den varma sängen och funderar på om jag ska unna mig själv en snooze nu när jag ändå har lyxat till det med sovmorgon såhär en vanlig onsdag men inser att jag faktiskt inte är särskilt trött. Inte alls trött faktiskt, varför en snooze vore överflödig. Kanske är jag utsövd då jag lyckats få ihop åtta timmars härlig sömn, men mer troligt är detta ett resultat av de senaste veckornas lite lugnare träning i kombination med ordentligt med mat. Plötsligt är min kropp i balans igen och jag inser i vilken obalans jag befinner mig i under de perioder när jag tränar som allra hårdast. Jag inser vilken press jag utsätter min kropp för och förstår plötsligt hur fysiskt och psykiskt trött jag är i mitt ”normaltillstånd”. Det är alltså såhär ”vanliga” människor mår året runt.

Är löpningen verkligen värd det?

Jag kliver upp ur sängen och tassar tyst och försiktigt ut ur sovrummet för att inte väcka min morgontrötte make. Smyger förbi vår nyklädda julgran som trots sin plastighet och sina stora mellanrum mellan kvistarna faktiskt blev riktigt fin när den fick på sig lite kulor och glitter. Fortsätter ut till köket för att kolla utomhustemperaturen innan det är dags att välja klädsel för dagens löprunda. Termometern visar bara ett par minusgrader, flaggorna på parkeringen visar vindstilla och på marken ligger ett tunt, men väl synligt, lager av nyfallen snö.

Som löpare är jag normalt inte något större fan av snö men idag var jag beredd att göra ett undantag, det var onekligen ganska vackert.

Tänker tillbaka på förra året då termometern allt som oftast visade minus tjugo grader och man fick bylsa på sig lager efter lager för att inte frysa, med resultat att man lufsade runt näst intill orörlig. Idag skippar jag underställsbyxorna och nöjer mig med tröja och vindjacka och känner mig snabb och lätt som en fjäder.

Trots att jag startat träningen senare än vanligt och samhället därmed redan är fullt av folk på väg till jobbet och folk som rastar hunden är ljudnivån betydligt lägre, snön medför en klar ljuddämpning. Allt är så stillsamt och rofyllt på något sätt.

Springer under julbelysningen som pryder stadens gator, tar ett extra varv i rondellen för att kolla in de planteringar som förvandlats till julgrisar och adventsljusstakar med hjälp av trädgårdsmästarens gröna fingrar och drar i mig doften av nybakat bröd när jag passerar bageriet innan jag svänger ut ur samhället mot mer ödsliga skogsvägar där jag får lite egentid med min bästa vän, bara jag och löpningen.

På skogsvägen är mina rosa Nikeskor de första som får bryta det vintervita täcket, det känns nästan som nedskräpning att göra fotspår och jag får lite dåligt samvete när jag tänker på att nästa person som passerar inte får uppleva det vackra. Det knarrar lite under fötterna för varje steg jag tar och en något kall näsa gör att jag snörvlar till ibland men i övrigt är det helt tyst.

Kroppen känns bra, jag är inte ens sådär stel och kantig som man kan vara i början av ett morgonpass utan benen är lätta och kroppen mjuk. Hör inte ens min egen andhämtning då det inte behövs någon särskild ansträngning för att föra kroppen framåt utan istället drar jag djupa andetag av den friska vinterluften och njuter när den letar sig ner i mina lungor.

Hela mitt inre finner ro och lycka av att återigen få trycka på för fullt med träningen och av att veta att jag har ytterliggare ett pass att se fram emot senare idag, och ett imorgon, och ett till dagen efter det… Jag är som en narkoman, fast i ett beroende och jag kan bara inte få nog. Har jag ett pass på schemat vill jag hellre ha två, har jag 20km vill jag hellre ha 30km, har jag vilodag är det en förlorad dag och en dag full av abstinens och längtan till en morgondag då löpning står på schemat. Har insett under mina två lugnare veckor hur ”halv” jag är när löpmängden är begränsad.

När halva passet är avklarat vänder jag hem mot samhället igen med siktet inställt på att kunna öka farten på cykelbanan som min make lovat ska vara full av grus. Så full av grus att han är vansinnig på denna kommun som så noga grusar alla cykelbanor och förstör hans träningsmöjligheter på rullskidor. Inser dock ganska snart att vi har ett Moment 22 där ingen blir nöjd då den där stora mängden grus förmodligen är tillräcklig för att förstöra ett pass på rullskidor men inte tillräcklig för att rädda farten på ett halkigt löppass, men vad gör det på en morgonjogg?

Fortsätter därför i stillsam fart att tillryggalägga mina planerade kilometer och när jag närmar mig hemmet och återigen passerar bageriet med doften av de nybakade frallorna skuttar jag till av glädje när jag kommer på att jag idag tagit till ordentligt med tid till min träning så jag inte heller behöver stressa iväg till jobbet efter hemkomst. I lugn och ro kan jag stretcha, duscha och dricka kaffe med morgontidningen i handen innan jag ska byta skepnad från livet som marathonlöpare till livet som kontorsråtta.

Så svaret är ja. Min bästa vän löpningen förtjänar all min uppmärksamhet, all min tid och till och med stunder av kroppslig obalans för den ger mig så mycket glädje och välmående tillbaka.

Evig kärlek.

Vår lilla gran blev inte så tokig när den väl var påklädd...