Bra helg!

Efter den lediga fredagen innehållande både lyxmomentet sovmorgon och löpning samt olyxmomentet årligt besök hos hjärtläkaren (gick bra, var "exeptionellt frisk") for jag och Jonne mot Halmstad för besök hos våra goda vänner Jocke och Therese.
På fredagskvällens agenda stod käk på restaurang Wild West, ett ställe i vilda västern stil som serverar ribs, burgare och fajitas på löpande band samtidigt som underhållning i form av dansande cowgirls erbjuds från scenen. Efter inmundigande av en måltid av modell större med tillhörande 1liters öl till grabbarna och 1liters PepsiMax till tjejerna rullade vi mätta och belåtna ut från restaurangen vidare mot Örjansvall där vi spänt skulle följa matchen Sverige-England på storbildsskärm. Kvällen var perfekt - varmt och skönt, vi parkerade oss på en filt i en slänt och tittade på matchen tillsammans med ett par hundra andra entusiaster. Spännande var det onekligen, oturligt nog fick ju Sverige däng vilket dels var trist ur ren fotbollsmässig synpunkt, men extra trist för att Jonne och Jocke tidigt på lördagsmorgonen skulle resa till Kiev för att uppleva EM på plats och se Sveriges sista gruppspelsmatch. Nu är ju den matchen helt obetydlig så plötsligt kändes det väldigt långt och onödigt att åka till Kiev för att se en träningsmatch och den goda stämningen från tidigare på kvällen var onekligen ganska död.

När de två besvikna grabbarna hade  rest iväg på "mycket dyr träninslandskamp i mycket trist U-Land" höjdes dock stämningen i Halmstad igen då jag och Therese gav oss iväg för "mycket lyxigt spa i trevlig I-Landsmiljö" och checkade in på Tylösands hotell för dagspa. Eftersom man ju är smålänning vill man ju ha valuta för pengarna så vi gick ut hårt och inledde med vattengympa följt av bodypump, spinning och ett corepass innan vi varvade ner med ansiktsbehandlig, hälsolunch och avslutade med relaxande i bubbelpoolen, kneipbad och slappande i solen i utomhusbassängen på takterrassen med utsikt över stranden.
Efter att sedan ha avslutat kvällen med både promenad och bio kändes det som om vi hade kramat ur så mycket man kan tänka sig av en ledig dag. Snacka om Carpe Diem!
Efter att idag fått inleda dagen med ett helt ljuvligt morgonpass utmed stranden i ett soligt Halmstad på helt smärtfria vader för första gången sedan Stockholm marathon kan jag bara summera denna helgen som en av de bästa på länge.

Fotbollsresa till Ukraina vs tjejhelg på Spa: 0-10.

Inget gör väl en man så lycklig som ein mass öl och en fotbollsmatch?

1 liter PepsiMax funkar också som uppladdning! 

Jublet och feststämningen på Örjansvall efter Sveriges 2-1 mål blev kortvarigt...

I natt jag drömde...

Det är ytterst sällan jag kommer ihåg vad jag har drömt när jag vaknar på morgonen, kanske händer det max fem gånger på ett år. I natt var en sådan natt, och med tanke på drömmens knäpphet kanske det är bra att det händer så sällan...

I natt drömde jag att man ogiltigförklarade Stockholm Marthon och att alla fick springa om loppet två veckor efteråt. På presskonferensen innan loppet var alla vi som bröt nöjda med denna chans till revenge medan vinnarna förstås av förståeliga själ inte var lika nöjda med upplägget. Men Charlotte (som verkar vara en glad och obekymrad person) log ändå stort och tyckte att det var helt okej och en kul utmaning och Uhrbom tog ett par öl och en näve grillchips och lovade att vinna dubbelt så stort den här gången, så stämningen var ändå på topp och alla var glada och taggade!

Solen sken och det var 26 grader varmt. Jag började loppet väldigt dåligt då jag hade gett upp på förhand eftersom det gick så kass på den riktiga maran och eftersom jag hade brutit benet tre dagar innan loppet. Insåg att mina chanser att springa bra med brutet ben var ganska små men jag bestämde mig ändå för att försöka. Efter ett par kilometer började det kännas bättre och jag kom på att jag ju fått en ny chans och att man borde ta vara på den. Kutade på i 3,30 fart vilket var en fantastisk start med tanke på att den här upplagan av Sthlm marathon avgjordes i obanad terräng i skogen. Efter fem kilometer kom vi fram till en vätskekontroll av det lite udda slaget, där skulle alla löpare genomföra en liten femkamp (typ kasta bollar i en hink och liknande). Jag blev superfrustrerad och arg på funktionärerna som tvingade mig att stanna och tappa tid men då de garanterade att samma sak gällde för samtliga 10 000 startande var det bara att gilla läget och vara med i leken. Hur de rent praktiskt skulle lösa köbildningen när de större startleden kom fram för att leka förtäljer dock inte historien, men funkisarna på maran brukar vara grymma så det löste sig säkert. När vi väl hade lekt färdigt var man tvungen att stanna kvar och äta gemensam lunch innan man fick springa vidare. Ett rejält skrovmål på papptallrik med potatissallad å annat gott skulle tvunget intas trots att jag protesterade då min mage skulle balla ur fullständigt om jag skulle springa vidare med så mycket mat i magen. Inga protester hjälpte, regler är regler, så det var bara att käka och vara glad för att maran som sagt avgjordes i skogen så att man kunde stanna för SOS (StannaOchSkit) om det skulle behövas.
Minns tyvärr inte avslutningen på drömmen men SJÄLVKLART vann jag, det var ju trots allt MIN dröm liksom.

Om vi nu återgår till verkligheten är den av lite mer vardaglig karaktär. Är ledig från jobbet idag och dagen bjuder på både kul inslag och mer halvkul inslag. Kul är ju sovmorgon och löpning i solskenet som förmiddagen bjuder på, mer okul är eftermiddagens årliga rutinkontroll av mitt hjärta som sker på ett sjukhus 8 mil härifrån - kan komma på ganska mycket roligare saker att göra en ledig fredagseftermiddag en solig dag i juni - typ springa om Stockholm Marthon kanske...

Busy woman

Men på allvar, hur ska man hinna blogga när det är fotbolls EM på tv varenda dag?!

Jag stressar från träningen för att hinna laga käk innan den sena matchen varje dag och får på tok för lite sömn var natt då matcher som slutar vid 23 inte är lämpligt när man ska köra morgonpass i ottan.

Tur att det bara är två veckor vart fjärde år...

Varning för känsliga läsare, det här inlägget innehåller obehagliga bilder...

Vardagslunken har infunnit sig och besvikelsen över SM-missarna börjar krympa i väsentlighet och inom kort kommer de bara vara små, små ärr i mitt minne.
De fysiska ärren är dock tydligare, undrar om det verkligen kan vara normalt att vader och fötter är svullna som ballonger och fulla av blåmärken en hel vecka efter loppet?
Å andra sidan passar det ju bra att vara färgad gul och blå när det är fotbolls EM och nationaldagstider...

Vi är svenska fans allihopa...

Hur går man vidare?

Efter att ha laddat både fysiskt och psykiskt under en lång tid inför ett maraton infinner sig alltid en viss tomhet och en känsla av vilsenhet när det är över och man inte längre vet vad man ska fokusera på, en ”marathon hangover”. Känslan har infunnit sig även nu, dock är den betydligt svårare att hantera denna gång då tomheten och vilsenheten inte kompenseras av glädje och tillfredställelse från en bra prestation utan istället ackompanjeras av en stor dos besvikelse och mycket sorg över att ha misslyckats.

Mitt stora mål den här säsongen var att ta min första individuella SM- medalj.

Trots att jag nu står här och inser att jag har misslyckats med mitt mål tycker jag inte att det var en orealistisk målsättning för när säsongen inleddes med succéloppet i Haag och med en träningsdagbok från försäsongen som svämmade över av kanonpass efter kanonpass fanns verkligen alla förutsättningar. Min känsla i kroppen sa att det var mitt år och dags för mig att ta klivet från strax utanför pallen in i finrummet och därmed få vara med vid fördelningen av medaljerna. Men sedan hände något med min kropp.

Inte en enda tävling sedan Haag har jag fått känna att jag har presterat på topp och de senaste sex veckorna har kantats av diverse småproblem som jag aldrig varit med om tidigare. Inte en missad träningsdag under hela 2011 har gjort mig bortskämd med att kroppen bara ska fungera och leverera varför den senaste tidens problem gjort mig förvirrad och fått mig ur balans. Känningar i ett knä och en lätt blödning i ett lår är förslitningssymtom som kanske inte har förstört så mycket träning men varit störningsmoment som stört mig mentalt och bringat oro och ovisshet om kroppens status. Den oförklarliga kollapsen på Varvet gjorde mig än mer förbryllad och orolig, att kollapsa av näringsbrist på 21km när man är van att köra 25km pass innan frukost var ytterligare en signal från min kropp om att något har förändrats. Jag återhämtade mig dock oväntat snabbt och hann precis med att göra en av mina bästa träningsveckor någonsin med pers på intervaller och ett grymt långpass innan det var dags för nästa bakslag då min första magsjuka på 20år dök upp lagom till uppladdningsveckan innan maran.

Därmed var mina två chanser till SM medalj 2012 körda inom loppet av en månad och så stod jag där i början av juni med flera månader kvar av säsongen med en känsla av att säsongen var slut. Vad skulle jag nu ha för mål? Hur skulle jag kunna gå vidare? Jag hade bara planerat mitt liv fram till medaljen och sedan inget mer, och så står man där utan plan och utan medalj och känner bara tomhet och mörker och med min värsta maraton hangover ever.

Dagarna sedan lördagens fiasko har varit tunga, fruktansvärt tunga, inte bara fysiskt då mina ben värker som vore de överkörda av en lastbil utan även psykiskt där jag krigat för att hantera besvikelsen. Efter dagar av tårar och bedrövelse hade jag idag ett långt möte med mrCoach för att styra upp resten av året, finna en orsak till problemen och hitta ett sätt att gå vidare. Förmiddagen fylldes av långa diskussioner och mycket funderande innan vi gemensamt kom fram till att roten till den senaste tidens strul finns utanför mitt träningsschema och beror dels på min låga kroppsvikt, som de senaste månaderna har blivit ytterligare ett par kilo lägre, dels att min kropp protesterar efter att under alltför lång tid blivit utan viktig återhämtning då träningen kombinerats med ett alltför tidskrävande och stressigt jobb. Den akuta åtgärden blir således inga större ändringar i träningsprogrammet utan att göra en kraftansträngning för att gå upp ett par kilo i vikt så att jag återfår min motståndskraft mot skador och sjukdomar samtidigt som jag ska jobba mindre för att få mer tid till återhämtning, mer tid till träning och mer ork att kunna fokusera på löpningen.

När nu kommande månaders träningar och tävlingar är planerade, när vi har en konkret plan för hur jag ska komma tillbaka till mitt pigga och starka jag känner jag att motivationen börjar återvända och jag kan se fram mot alla roliga tävlingar som finns framför mig och mot alla de tuffa träningspass som väntar där jag ska förbättra de svagheter vi lokaliserat och bli starkare än någonsin. Säsongen är långt ifrån slut och får jag lyckas på de två maror som återstår under året, får jag sänka mina personliga rekord på 5000m och 10000m och kan jag återfå den magiska löpkänslan i kroppen igen så tror jag ändå att jag kommer att kunna se tillbaka på 2012 som ett bra år trots att ingen SM medalj finns i min samling.

Så vad gör man? Glömmer, går vidare och sätter full fart framåt.

Gammal arkivbild som ger mig kraft, postitiva tankar och hopp
om att nya framgångar väntar runt hörnet.

En hyllning

Jag skulle kunna skriva ett bittert och ledsamt inlägg om hur surt det är att för första gången någonsin behöva åka brytbuss till målet och hur extra surt det är att behöva göra det när man ligger trea och det bara är ynka 7km kvar till mål.

Jag skulle kunna skriva ett positivt inlägg där jag ändå är lite glad att jag vågade satsa allt trots magsjukan och där jag ändå är lite glad och förvånad över att det höll så länge som det gjorde innan kroppen inte ville vara med längre.

Men jag tycker vi struntar i det. Istället vill jag hylla en person som visade prov på hur en människa med enormt stort hjärta behandlar sina medmänniskor.

Den som ska hyllas är en person jag inte känner mer än att vi har tjenat ett par gånger på tävlingar och samtalat via kommentarer på denna blogg. Efter bara ett par kilometer fann vi varandra i folkmängden och bestämde oss för att påbörja en gemensam resa runt Stockholm. Tiden flög iväg och det var fantastiskt kul att ha någon att småprata med, att känna att man var ett "team" på väg mot det gemensamma målet och att ha någon att gemensamt förbanna det vidriga vädret med. Vid ca 33km blev min kompanjon tyvärr tvungen att bryta och två km senare var det min tur. När jag sitter i sjukvårdstältet och väntar på transport till Stadion, fryser så jag skakar i hela kroppen och hackar tänder, dyker min nyfunne vän plötsligt upp i samma tält och vi får avsluta vår gemensamma resa i taxibil. Min vän fryser givetvis lika mycket som jag, kanske ännu mer då han inte som jag haft turen att föräras en filt av sjukvårdarna. Taxin kör så nära stadion den kan innan vi får hoppa av och promenera sista biten. Ganska snart passerar vi Spårvägens klubbstuga där min vän hade sin dusch och torra kläder men istället för att gå in i värmen tar han en omväg och följer mig hela vägen fram till stadion för att se till att jag säkert kommer fram, håller en arm om mig för att leda mig framåt och värma mig medan han själv förmodligen frös halvt ihjäl iklädd enbart shorts och linne i den bitande kylan och förmodligen var både trött och blodsockerlåg efter 3 mil löpning.
Vem gör något sådant för en människa man knappt känner?!

"Spårvägen-Jonas" - Jag kan inte nog tacka dig för din omtanke och osjälviskhet. Skickar här en stor bukett av dagens ros till dig, en stor kram och världens största TACK! Du är en sällsynt fin människa!

Man kan ju alltid försöka...

Den där elaka magsjukan höll mig i sitt grepp längre än jag någonsin kunde tro. Den förföljde mig och bet sig fast i min kropp likt en objuden gäst som vägrade ge sig av trots att jag på alla möjliga tydliga sätt försökte visa att den inte var välkommen.
Min födelsedag i måndags förlorade all sin glans när den lyxiga frukosten på sängen, som i mina ögon är en födelsedags höjdpunkt, uteblev - även om min fina man erbjöd sig att servera en resorb på en fin bricka.
Men sedan har det sakta men säkert gått på rätt håll och i onsdags kunde jag äta som vanligt igen.

Går det att springa marathon bara dagarna efter att kroppen blivit så fullständigt tömd på vätska och energi?
Jag vet inte men det känns inte så om man går efter hur min kropp har reagerat på de små joggpass jag har fått till de senaste dagarna. Det känns som om jag har träningsvärk i hela kroppen, som om mina fötter är stora, klumpiga och tunga och jag känner mig kantig, stel och konstig. Maten smakar fortfarande inte riktigt bra, men jag pressar i mig den för att jag måste och det finns ingen gräns för hur mycket jag kan sova.

Men jag är ju faktiskt frisk, bara inte helt återhämtad, så det skadar ju inte att försöka!
Min plan är således att starta och låtsas att allt är som vanligt. Skulle det mot förmodan hålla hela vägen så är det ju fantastiskt, gör det inte det så har jag redan gråtit mina tårar av besvikelse på förhand och har lovat både tränare, vänner och familj att ta brytbussen till målet om kroppen protesterar alltför högt. Inget dropp och minnesluckor den här gången...

Lycka till alla ni där ute, jag hoppas innerligt att vi alla ses i målområdet efter 42 väl genomförda kilometer!