Kärlek i luften

Det där med kärlek är så himla underbart. Den finns i så många olika sorter, i så många olika former men vilken sort man än väljer så är den så underbar, så vacker och så full av värme.
Min lördag var en dag i kärlekens tecken.
Min allra bästa vän som jag älskar som en syster skulle gifta sig men en man som jag ”fått på köpet” men ändå älskar som vore även han en del av min familj. Två personer som har varit ett par sedan tolv år tillbaka där jag och min Jonne har varit med sedan dag ett. Som par har vi firat i princip alla midsomrar, nyårsaftnar och påskaftnar tillsammans sedan dess, vi har varit på semestrar i Thailand, London, Bohuslän, Danmark och många mer och mindre exotiska platser. Vi har varit på fester, på hundratals fotbollsmatcher och oräkneliga är de myskvällar vi avklarat i hemmets lugna vrå med god mat och soffhäng.
Jag och Nettan har delat alla saker man delar med en bästis, mest roligheter som tur är, men även stöttat varandra de gånger livet inte visat sin ljusaste sida och även Pelle och jag har våra egna gemensamma minnen; vi tog tex körkort samma dag och ingen utför ”höja pokalen dansen” lika bra som han och jag tillsammans.
När deras dotter föddes fick jag äran att prata med de stolta föräldrarna innan barnet knappt hunnit ut och fick genom luren även höra bebben ”prata” bara någon timme gammal.
När det var dags för mig och min fina J att gå altargången fram och säga JA till varandra var det självklart att de skulle vara våra toastmasters som hjälpte oss i planeringen och delade denna dag med oss på ett så nära sätt man kan utan att faktiskt ha blodsband.
Som ni förstår var lördagen en stor dag, i första hand för brudparet såklart, men även för oss. Nu var det ombytta roller, de var brudparet och vi var toastmasters. Ett ansvar och en ära som vi axlade med glädje!

Om förberedelserna, vigseln och den efterföljande festen finns givetvis hur mycket som helst att säga och att ens försöka beskriva det vackra brudparet och följet med barn och syskonbarn vore bortkastat då det omöjligt går att återge hur fint det var.

Jag nöjer mig därför med att säga att det var en helt fantastisk dag där både vädret (efter en regnig morgon) visade sig från sin bästa sida och där allt klaffade från första steget in i kyrkan till sista fyrverkerismällen på natten.
Istället fokuserar jag på en tanke som slog mig flera gånger under dagen om just hur många olika former av kärlek det fanns på en och samma plats på en och samma dag.
Där fanns givetvis, och i första hand, kärleken mellan två personer som bestämt sig för att vara tillsammans livet ut. Det strålade om brudparet och alla runtomkring kände och visste att det inte kunde vara mer rätt än så här. Kanske är det den här kärleken man tänker på i första hand när man hör ordet kärlek?
Men där fanns också kärleken mellan förälder och barn genom föräldrar som nästan sprack av stolthet av att se sina barn i kyrkan och som svämmade över av känslor när de insåg att deras små barn blivit vuxna.
Där fanns syskonkärleken från en storebror som med humor och ironi på ett härligt sätt i ett fantastiskt tal förde fram sin kärlek till sin ”irriterande” lillebror, kärleken från en syster som troligen är den som känner bruden allra bäst och från en storbror som lagt både tid och energi på att ta fram tal med tillhörande rekvisita. Det var kärleken från alla vänner som så tydligt gjorde allt de kunde för att göra festen och dagen till något minnesvärt för alla och bjöd lite extra på sig själva denna dag.
Alla 72 personer på plats älskar verkligen brudparet på sitt eget lilla vis, allas kärlek är unik och alla känner brudparet på sitt sätt och har sin historia och speciella relation till dem.
Just i lördags samlades all denna kärlek på en och samma plats och fyllde hela kyrkan och festlokalen med värme, och det kändes i luften. Inget var jobbigt eller svårt.

Om vi var nervösa i rollen som toastmasters?

Innan festen var vi fruktansvärt nervösa, det kändes som om hela dagen skulle vara förstörd om vi gjorde en miss och att det var vårt ansvar att dagen blev precis som brudparet ville. Hur många gånger kan man korrekturläsa ett festprogram utan att bli ordblind, och hur många gånger kan man dubbelkolla med serveringspersonalen att man är överens om hur serveringen ska gå till utan att uppfattas som hysterisk? Tro mig, vi testade gränserna i vår oro att förstöra den viktiga dagen.
Men väl på plats insåg vi hur onödig denna oro varit och hur oväsentlig en liten miss från vår sida i form av en felstavning i ett festprogram, en felsägning i något tal, ett fyrverkeri i baklås eller en försenad bröllopstårta skulle ha varit i det stora sammanhanget och kunde med den insikten slappna av göra vad vi skulle utan oro och nervositet.
För vi var bara lull-lull, det vi arrangerade var bara bonus, det som alla ville se och alla ville ha var ett brudpar som sa ja och en fest full av kärlek.

Och det fick vi.

Brudparet på väg ut ur kyrkan!

Trött liten Stella iklädd pyamas fick gosa lite med
mamma framåt natten.

Jag, en sprinter?

Imorgon har jag och Jonne fått den stora äran att vara toastmasters på våra bästa vänners bröllop.
Dagen till ära var jag idag, tillsammans med bruden, och fixade naglarna på salong. Har bara gjort detta en gång tidigare (vid mitt eget bröllop) men om jag inte levt större delar av mitt liv i träningslokaler, simhallar och på leriga skogsvägar hade detta varit något jag gjort regelbundet för shit vad glammig man känner sig!

Med helt nygjorda naglar var jag givetvis tvungen att testa livet som sprinter, vilka brukar ha en betydligt glamorösare framtoning än oss marathonlöpare, och det passade därmed utmärkt att 200ingar på bana stod på schemat ikväll.
Naglarna var långa och välmålade och
i den strålande solen och värmen lekte jag en stund att jag var Shania Richards Ross eller någon av de andra snygga, fixade brudarna jag nyss sett på OS. Kände mig både ruggigt snygg och ruggigt snabb.

Synd bara att klockan inte direkt visade sprintertider utan istället snabbt väckte mig ur drömmen för att påminna om att jag bara är en tanig, ganska vanlig tjej med ett sittande marathonsteg...

Tåg vett- och etikett

Sitter just nu på ett tåg på väg hem från Stockholm och efter några timmars resande har man ju hunnit registrera ganska mycket av sina medresenärers förehavanden. Någon läser, någon kollar film, rätt många kollar fejjan, någon sover och någon käkar. Inte särskilt många pratar med varandra vilket egentligen är rätt konstigt - i vilken annan situation sitter man tillsammans med en så stor grupp människor i flera timmar där ingen egentligen har något särskilt att göra utan att prata med varandra?
Ovanstående saker är dock helt okej att göra (eller inte göra) på ett tåg.
Utan att vara någon form av expert på tåg vett- och etikett (åker mkt sällan tåg) har jag dock även noterat en hel del saker hos mina medresenärer som inte känns okej att göra på ett tåg.
Här följer en lista: (presenterad utan inbördes obekvämlighetsordning)

1. Inte ha duschat alternativt valt att ta på sig så otvättade kläder att man luktar som att man inte har duschat på länge. Inte kul med fyra timmars resa i konstant svettlukt som gör att man bli än mer illamående än vad tågskumpandet i sig bidrar till.

2. Helt okej att käka såklart, inte okej att smaska/tugga med öppen mun och faktiskt heller inte okej att ha med sig mat som stinker i hela tåget. (typ curry)

3. Sitta vid fönsterplatsen och ha så mycket myror i brallan att man måste gå till kiosken/gå på toa/hälsa på sin kompis i den andra vagnen var femte minut. Lagom att man slappnar av och håller på att somna måste man resa sig och släppa förbi vederbörande.

4. Lyssna på sin Ajfån/IPod/mp3 så högt i sina lurar att alla runtomkring tvingas ta del av just din musik.

5. Hångla

6. Fisa

7. Prata i mobil är givetvis helt okej, men kanske kan man försöka hålla ner ljudnivån och framförallt välja sina samtalsämnen? Känner mig rätt obekväm av att just ha fått höra allt om en av mina medresenärers kärleksproblem.

Allt detta i kombination med SJ:s ständiga förseningar, oron att missa avgången, de ockerhöga priserna för biljetterna och osmidigheten i att ens resande är styrt av en tidtabell bestämd av någon annan gör att jag nio gånger av tio väljer bilen istället.
Där har jag dessutom bara mitt eget, alldeles prickfria, exemplariska uppförande att irritera mig på...

Fredag!!!

Det allra bästa med att jobba igen efter semestern är att man återigen får njuta av den härliga känslan som infinner sig när det blir fredag!
Det är liksom något speciellt som händer i kroppen denna ljuvliga veckodag och allt känns på något vis lite roligare, lite mysigare och lite festligare redan när man vaknar på morgonen.

På kontoret denna veckan är vi inte särskilt många som har jobbat och visst har det varit med en viss avund man har konstaterat att mer än halva skaran fortfarande gottat sig med semesterledighet och alla härligheter som det innebär medan vi andra brutalt har kastats in i vardagens ekorrhjul med alla ohärligheter som det istället innebär.

Men min kollega Lisa, som alltid har lite positiva ord och roliga kommentarer på lut, vände på avundsjukan och konstaterade idag att det faktiskt är de semesterlediga det är synd om. De fick ju inte uppleva den sköna fredagskänslan som vi hade utan istället sitta hemma och ha ångest för att deras sista semesterdag höll på att ta slut.
Lyllo oss!

Fy fanken

Jag älskar 9 pass av 10 som genomförs i mina löparskor. Tusingar på bana hör normalt sett till det där 1 passet av 10 och är något som jag inte älskar mer än möjligen för känslan efteråt när man är nöjd att man har överlevt. Dagens tusingar var inget undantag. Eller jo det var det, för idag var det värre än någonsin:

1. Jag var trött i benen efter ett tufft, kuperat, progressivt 25km pass igår.
2. Jag var trött och okoncentrerad efter att ha jobbat första dagen efter fyra veckors semester.
3. Min kropp var i chock efter att ha morgonjoggat 5,30 istället för 8.00 som den blivit bortskämd med under ledigheten och bidrog till än mer trötthet.
4. Det regnade, var kallt och blåste löjligt mycket motvind på upploppsrakan och jag sprang dessutom hela passet ensam utan draghjälp.
5. Jag brände mig på första tusingen genom att trots ovanstående ogynnsamma förhållanden tvinga mig att springa i samma fart som vanligt. Inte superkul när det skiljer 10sek på första och sista intervallen.

Det värsta är att jag inte ens njuter nu efteråt då jag bara är förbannad för att jag inte sprang bra.

Nu är dock denna skitdag äntligen över så RIP tisdag den 7 augusti 2012. Skönt att du aldrig kommer åter.

Inspirerad

Då var man hemma i vardagen igen efter en fantastisk OS-vecka som har givit mig minnen för livet.
Resan avslutades igår med att vi tog på oss Sverigetröjor och radade upp oss utmed marathonbanan för att hejja fram Isabellah. Nu fyllde inte Sverigetröjorna så stor funktion eftersom även regnkläder var tvungna att användas i ösregnet, men vi skrek desto högre och hoppas att budskapet ändå gick fram och gav Isabellah lite extra kraft att ta sig igenom det tuffa loppet.

Som marathonlöpare var det otroligt inspirerande att stå vid sidan om och se hela världseliten passera förbi på tider jag inte ens vågar drömma om att någonsin ens vara i närheten av. Självklart blir man vansinnigt imponerad av medaljtrion som sprang med negativ split och segrarinnan hade halvmaratiderna 1,13,13 och 1,09,54 varav sista 2,1km på 6,57. Galet.
Men jag behöver inte titta så långt upp i resultatlistan för att imponeras. Isabellah slutade på en 18e plats i loppet och för en oinvigd kanske inte det låter så imponerande men tro mig, för att lyckas med det måste man springa vansinnigt fort. Jag roade mig med att kolla Isabellahs 5km passeringar som lyder enligt följande: 17,24 - 17,24 - 17,26 - 17,17 - 17,28 - 17,41 - 17,49 - 17,33. Hon springer alltså ungefär på mitt pers på 5000m (17,21) åtta gånger i rad. Hennes långsammaste femma skulle vara nittonde bästa tid på 5000m på svensk friidrotts årsbästalista och den snabbaste femman på placering tolv. Poängterar alltså igen att den jämförelsen är ställd mot löpare som då alltså "bara" springer 5000m EN gång, Isabella gör det åtta gånger på rad i samma fart. Det säger rätt mycket om hennes styrka.
Det är bara att lyfta på hatten för hennes välförtjänta storhet. För välförtjänt är det, hon tränar hårdare än alla oss andra och har hittat den magiska formeln/balansen i träningen som gör att hon håller sig hel och kan prestera gång, på gång, på gång.
Jag blir så sjukt inspirerad! Att stå vid sidan om och få se detta gav mig energi och motivation att åka hem och satsa ännu hårdare, ännu mer seriöst och ännu mer hängivet.
Det är två månader till Berlin. Då ska jag äta upp mitt pers och skölja ner det med skumpa efter målgång.

Men du kan vara lugn Isabellah, ditt svenska rekord/personliga rekord/klubbrekord kommer för alltid att vara utom räckhåll för mig.
Men det bjuder jag gärna på!

Tårögd

Jag gråter inte på bio oavsett hur sorglig eller vacker filmen än må vara.
Jag gråter inte när tragiska händelser ur verkliga livet om sjuka barn, krigsoffer eller krossade familjer skildras i tv-rutan även om det berör mig och jag känner djupt medlidande och sympati.
Jag grät inte av lycka när min brorson Hugo eller min bästisbäbis Stella föddes, även om jag var så full av lycka att jag ville explodera.
Jag grät inte ens på mitt eget bröllop även om det var den vackraste och lyckligaste dagen i mitt liv.
Men när det handlar om idrott kommer känslorna fram så till den milda grad att de ibland svämmar över, blir okontrollerade och hamnar utanpå min kropp.

Igår satt jag och ca 80 000 andra människor på Olympiastadion i London och följde friidrottens första tävlingsdag på OS. Detta var höjdpunkten på vår OS-resa för min del och jag var uppspelt hela dagen i väntan på detta evenemang. För att inte riskera att missa en enda minut övertalade jag övriga i sällskapet att åka till Olympiaparken flera timmar i förväg för att inte riskera förseningar i säkerhetskontrollen. Detta resulterade i en lång väntan på området där det gick åt ett rejält antal glassar, öl, läsk och storbildsskärmar med friidrott för att få tiden att gå men väl inne på arenan var det värt all väntan. Vilken stämning, vilken arena, vilken upplevelse att få se OS elden brinna, vilken känsla att nästan känna doften av de oanvända löparbanorna och vilken fantastisk inspiration att se hela världseliten på 10000m ställa sig på startlinjen och leverera ett lopp i absolut världsklass. Vågen gick på läktarna och följde löparna runt banan och när Dibaba gjorde sitt ryck, krossade motståndet och defilerade sista varvet visste jublet inga gränser.

Men allra mest jublades det dock nog ändå åt de två brittiskorna i fältet. Att se dem springa och överträffa sig själva inför 80000 hemmafans och därefter få springa ärevarv till folkets jubel gav mig gåshud och rysningar och är det mäktigaste jag upplevt i idrottssammanhang.
Så igår mina vänner, då grät jag.