Man kan visst vänja sig vid det mesta...

Det där löpbandet, det är banne mig ingen rolig uppfinning. En helvetesmaskin som en av Astrid Lindgrens karaktärer skulle uttryckt det, eller åtminstone en maskin som borde få nobelpriset i förmåga att framkalla uttråkning hos dess användare.

För ärligt talat, det kan ju aldrig finnas någon som på allvar menar att det faktiskt är kul att stå där och fånstirra in i en vägg/fönster/spegel ett helt träningspass? Och om någon nu tycker att det faktiskt är roligt undrar jag om denna någon någonsin har testat på hur härligt ett löppass på en fin skogsväg, på en löparbana en solig vårdag eller till och med en enformig cykelbana i ösregn kan vara? Nej, denna någon måste i så fall vara född på löparbandet så att den inte vet bättre.

Dock ska jag inte sticka under stol med att uppfinnaren av helvetesmaskinen kanske trots allt var ett ljushuvud, för visst fyller det där bandet en viss funktion för oss stackars löpare här uppe i nordpolen som trots att det är vinter vill försöka hålla löpformen på en något sånär acceptabel nivå.

Jag kör i princip uteslutande alla mina pass utomhus oavsett väder och är av uppfattningen att distanspass går att genomföra på alla underlag, det handlar bara om att acceptera att man får modifiera hastigheten efter rådande förhållanden. Jag försöker känna mig trygg i att så länge pulsen och ansträngningsnivån är densamma som på ett distanspass en dag med bra underlag är farten oväsentlig och struntar således i om klockan visar 4,15 eller 4,45.

Men så ibland måste man ju låta benen känna på tävlingsfart, man måste kunna ta ut steget som i vanlig löpning utan att vara rädd för att ramla och man måste nå den där utmattande tröttheten som man faktiskt bara kan få om man springer riktigt fort.

Det är då jag får stänga av mitt hat och full av ångest beger mig till gymmet och förlikar mig med helvetesmaskinen.

För mig kräver det rejält med mental förberedelse inför ett löpbandspass, jag vet inte varför egentligen, för på sistone har jag tvingat mig själv att köra 1 pass/vecka på band och jag har varje gång förvånats över att det faktiskt inte är så farligt. Men kanske är det just för att jag målar fan på väggen och förbereder mig på hur pestigt det ska vara som det sedan faktiskt känns ganska okej för att det inte är riktigt SÅ illa som jag har målat upp?

Idag stod det snabbdistans på schemat och efter att ha slirat runt på både backintervaller, styrkeintervaller och halvsnabba distanspass ute i snön under denna kvalitetsvecka var det dags att äntra gymmets band.

Då gymmet vid den här årstiden är full av nyårslöftande människor som ska börja sitt nya hälsosammare liv eller kanske bli snygga till beach 2013 fick det bli till att flexa ett par timmar från jobbet för att köra passet på en tid när jag förutsatte att gymmet skulle vara förhållandevis tomt så att jag skulle slippa hatiska blickar för att jag barrikaderar ett av de ynka tre löpbanden under så lång tid.

Förberedde mig som om det vore tävlingsdag. Ställde klockan två timmar innan planerad start, vilket i och för sig inte hade varit nödvändigt eftersom att snubben som sköter skottningen av parkeringen utanför vårt hus uppenbarligen inte nöjer sig med att skotta undan snön utan helst vill ha med ett par decimeter asfalt i skopan varför jag väcktes av att hela huset vibrerade var gång skopan gick i marken vid 05,45. Laddade med en frulle som jag vet funkar inför kvalitetspass och efter en lång väntan på att maten skulle smälta tillräckligt, en extremt noggrann knytning av skor, några nervöskissningar på toan, tillrättningar av löparlinnet, uppradning av handduk och vattenflaska på bandet och andra onödiga åtgärder för att fördröja det fruktade startskottet tryckte jag till slut igång bandet och passet var igång.

För att underlätta för mig själv mentalt delade jag 10km passet på 2*5000m (+5km upp- och nerjogg) och tog 2min joggvila. Planen var att försöka göra två femtusingar på ca 17,30 – 18.00 men någonstans hade jag lite otur när jag räknat ut vilken hastighet bandet skulle stå på (ville nämligen stegra farten efter hand för att ha något att göra. Har man tråkigt när man tycker att passet livas upp av att man får trycka på fartknappen en gång var fjärde minut? Ja, det har man) varför jag hamnade på strax över 18min istället. Fullt godkänt då det är långt ifrån den fart jag kunnat hålla i snömodden men värt att räkna lite bättre till nästa gång. Återigen blev jag dock varse att löpbandet kanske inte är riktigt så farligt som jag alltid inbillar mig innan och att tiden faktiskt går ganska fort när man väl tagit sig förbi motståndet att släpa sig dit.

Ett tack bör dock riktas till den dam som uppenbarligen var på gymmet första gången och ställde sig på bandet bredvid mig en bit in på mitt pass. Helt ogenerad började hon fråga mig om hur bandet fungerade, hur man ställde in det på bästa sätt, berätta om sig själv och så vidare. Jag gjorde vad jag kunde för att förklara och föra ett samtal samtidigt som jag med andan ganska långt upp i halsen skulle hålla 3,30 fart och även om det var jobbigt var jag sjukt tacksam att få fundera på något annat än klockan som sniglade sig fram och vips hade man snackat bort ett par jobbiga kilometer.

Hur gör ni andra för att få tiden att gå på era löpbandspass?

Konsten att göra ett träningspass jobbigare än planerat

Igår stod 15km morgonjogg samt ett kvällspass om långa backintervaller (8*350m) med en total distans om 13km på schemat.
Inledde med morgonjoggen i mörker och tiogradig kyla,vägarna var dock bra skottade vilket var tur då mina ben var en aning mosiga efter söndagens långpass. Hur som helst flöt passet på ganska bra, finns ju inte så mycket att säga om morgonjoggar – de är ju som de är liksom, man drar ju oftast inga större växlar i om det känns bra eller dåligt.

Fortsatte dagen med en stressig heldag på jobbet men kom ändå hem rejält taggad inför kvällens backintervaller vilket har blivit lite av ett favoritpass på sistone då jag är övertygad om att just det är en träningsform som i kombination med massa styrketräning för benen kommer att förbättra mig till nästa säsong.

När jag kom hem insåg jag att jag hade ganska gott om tid innan det var dags att möta upp träningskompis B för dagens pass och jag kom på den briljanta idén att ta en liten powernap på 15 minuter. Detta var kvällens misstag nummer ett och första steget till att göra träningen lite jobbigare än planerat, för att lägga sig och vila på det sättet funkar ungefär lika bra som att kissa på sig för att få upp värmen när det är kallt ute. Känns väldigt bra för stunden men funkar dåligt i längden, och jag kände mig plötsligt inte alls lika taggad längre när det var dags att krypa upp från den varma soffan under filten för att bylsa på sig vintermunderingen för kvalitetspass.

Men eftersom jag, som tur var, hade en tid att passa fanns det inte så mycket att välja på mer än att pinna på och göra sig redo. Här kom misstag nummer två och steg nummer två till att göra passet ytterligare lite jobbigare. Stod och velade mellan IceBugs eller vanliga distansskor och då jag på morgonpasset upplevt vägarna som rena och fina kändes det helrätt att välja distansskorna för att få bra känsla på intervallerna. Insåg ganska snart när jag kommit ut att det var oklokt då det dels hade snöat lite lätt under dagen vilket bidrog till en härlig halka, dels att när man ska springa upp och ner för en backe i full fart har man plötsligt en aning högre krav på underlag än när man ska morgonjogga. Detta skulle komma att bli en halkfest, eller ”livat och glatt som i Khanans land” som min pappa skulle sagt. Nåväl.

Då uppsamlingsplatsen för gemensamma träningspass med B normalt sett sker på min parkering hade jag lite problem att beräkna transporttiden till hans hem varför det visar sig, trots det sliriga underlaget, att jag är på plats 10 minuter för tidigt. Misstag nummer tre och tredje steget mot ett jobbigt träningspass togs när jag bestämde mig för att utnyttja bonustiden till att stretcha vilket visade sig vara ganska bortkastat utomhus när det är tio minusgrader och endast resulterade i att jag var nerkyld, stel och frusen när det var dags att påbörja färden mot den fruktade Aborrakullbacken.

Aborrakullbacken är min hatbacke då den hela tiden varierar i lutning och dessutom är lite slingrig så att man får svårt att hitta rytm och ska jag vara ärlig brukar jag ha problem att hålla anständig fart sista biten över krönet. Kanske är det just därför min tränare älskar den här backen och tydligt i träningsprogrammet inte bara skriver 8*350m backe (för då vet han att jag väljer någon annan backe) utan skriver 8*ABK.

Det är en backe som jag mest springer på vår och sommar då den är belägen mitt ute i skogen och min mörkerrädsla hindrar mig från att ge mig ut dit vintertid. Nu skulle ju träningskompis B följa med så nu var det ju inget problem eftersom denna stora, starka, biffiga långlöparman såklart skulle försvara mig mot alla eventuella farligheter.(!) Problemet var att träningskompis B har varit skadad och inte skulle köra intervaller utan hade planerat lite stretch och rörlighetsträning under tiden jag körde intervallerför att sedan fortsätta distanslöpningen hem tillsammans med mig. Även han insåg dock att det var på tok för kallt för att stå stilla varför han istället fortsatte löpningen hem och lämnade mig ensam åt mitt öde i den mörka skogen där jag hörde fler och fler läskiga ljud ju mer jag tänkte efter. Detta blev dock ytterligare ett steg i att göra träningen lite jobbigare då jag var för mörkrädd för att ta någon vila mellan intervallerna utan istället dyngade på så fort jag kunde uppför backen och vilade så lite som möjligt nedför i ren rädsla och för att få alla intervaller avklarade innan något spöke eller monster skulle hoppa ur skogen och äta upp mig.

Det sista och allra mest avgörande steget för att göra träningen jobbig kom dock när jag insåg att när min tränare skrivit 8*ABK med total distans om 13km menade han inte att jag skulle springa hela rundan som tar mig ut till backen utan att jag antingen skulle sprungit den kortare bilvägen till backen och sedan vänt hem, alternativt kört bil ut i skogen och kört hela passet på plats. Jag hade sedan i höstas när jag senast sprang rundan glömt både hur långt det är och hur backigt det är, varför jag redan när intervallerna inleddes hade tio backiga kilometer i benen och efter intervallerna ungefär lika långt och ungefär lika backigt innan jag skulle vara hemma. Plötsligt hade således 13km blivit till 21km där de planerade jäkliga 8*ABK kompletterades med sisådär 25 ytterligare backintervaller utmed rundan.

Som det kan bli.

Till följd av ovanstående missräkningar blev således att även morgonpasset idag en extra jobbig historia då jag på grund av det oväntat tuffa passet hade ont, som växtvärk, i benen när jag vaknade vid 05,00 i morse och skulle ut och morgonjogga. Tog mig upp ur sängen med trösten att det bara varen lugn morgonjogg som skulle genomföras men insåg snart att den lugna morgonjoggen skulle komma att ersättas av en timme snöpulsning då det tydligen snöat hela natten utan att någon haft lust att skotta.
 

Så träningsläger på varmare breddgrader, barmark och högre höjd i all ära, men inget slår den tuffa träning man får i hederlig svensk vinter som bygger både pannben och styrka.

Det som inte dödar – det härdar.

Löpare rustad för svensk vinter och backlöpning i
de djupaste, mörka smålandsskogarna...

Tvära kast

Från sol och värme till mörker och kyla.

Från härligt fina, torra grusvägar till blöta, slaskiga, snömoddiga cykelvägar.

Från lätta, fina LunarElite till tunga, vattentäta, fula IceBugs.

Från shorts, linne och solglajjor till vintertajts, underställ, reflexväst och mössa.

Från långa, återhämtande timmar i solstolen mellan passen, till långa, fokuserade timmar i kontorsstolen.

Från en längtan att svalka sig i havet efter träningen, till en längtan till bastun för att tina upp.

Från en färdiguppdukad frukostbuffé och dignande middagsbuffé, till en vanlig frukostsmoothie och tidskrävande middagsplanering, handling och matlagning.

Från morgonpass i soluppgång klockan 8,00, till morgonpass i kompakt mörker klockan 05,30.

Från träningssällskap av tiotalet seriösa, fokuserade och framförallt trevliga löparkompisar, till träning mol allena med bara sina tankar som sällskap.

Från långfrukost i solsken med utsikt över havet, till stressfrukost med utsikt över en parkering och några miljonprojekthus.

Från valfritt antal timmar sömn varje natt, till jublande glädje om man lyckas få sina åtta timmars dvala.

Från 700kvm gymlokal med obegränsad tillgång till redskap, till trång, instängd gymlokal kryddad av extra trängsel med alla som ska leva upp till nyårslöften.

Från det totala lyxlivet och drömvärlden, till verkligheten och vardagen…

Hej Sverige.

Dag 7, PlayItas

Den sista dagen i paradiset börjar nu gå mot sitt slut. Väskan står packad i hörnet på hotellrummet, en sista kvällste tillsammans med tjejerna har just intagits på sportbaren och endast en uppsättning träningskläder ligger kvar framme inför det avslutande passet tidigt imorgon bitti innan hemfärd.

Dagen idag har sett ut som de flesta andra dagar här med en morgondistans, en långfrukost i solen och en massa slappande för att ladda om inför eftermiddagens pass. Möjligen att det där slappandet mellan passen idag var extra lugnt då det kändes som om alla gick och laddade med lite skräckblandad förtjusning inför kvällens hatpass, tusingar. Det var som om alla såg dagen som en enda lång transportsträcka mot vad som komma skulle och bröt upp tidigare än vanligt efter lunchen för att verkligen hinna bli av med "solsegheten" innan det var dags för kraftmätningen.

Vi ville använda en perfekt 1000m slinga på golfbanan till passet men då det (såklart) inte är tillåtet att springa där var vi tvungna att vänta ut dagens sista golfare för att inte störa spelet men framförallt för att slippa dö av en golfboll i huvudet. Det blev lite av en kamp mot klockan då vi visste att vi var tvungna att vara klara med uppvärmning och att sista golfare måste gått av banan senast 18.00, annars skulle vi inte hinna hela passet innan mörkret faller kl 18,40.
Just när vi stod redo uppradade för tusing nummer ett i tron att vi just sett sista man lämna banan, dyker det upp en golfbil med en eftersläntrare som absolut skulle spela ett hål till. Hänsynslösa och egoistiska struntade vi i det och startade ändå, hur skulle han kunna stoppa 15 löpare i full fart liksom?

Då tusingar egentligen inte stod på mitt program för veckan och då jag hade långpass med tröskel så sent som igår var ordern från min tränare att inte gå på för fullt. Började därför lite trevande den första intervallen och la mig i rygg på ett par av de andra tjejerna och det kändes riktigt lätt och fint. Körde samma upplägg på intervall nummer två och även den flög iväg utan större problem så när det sen var dags för mig att stå över en intervall var jag duktigt sugen på att strunta i tränarens order om att bara köra 3*2*1000m med 1min vila + två längre serievilor eftersom min kropp kändes så bra, men jag höll mig i skinnet och bestämde mig istället för att dra på lite hårdare på nästkommande två tusingar. Höjde farten med ca 5sek och det kändes fortfarande läskigt lätt varför jag på de sista två intervallerna höjde farten med ytterligare 5sek.
Fantastiskt skönt att känna hur kroppen svarade och underbart när benen liksom rullar av sig själva och man hittar det där flytet, det var så länge sedan jag fick ha den känslan så den var väldigt välkommen och efterlängtad.

Efter den planerade distansen imorgon bitti kan jag summera en vecka på Fuerteventura där jag fått det kvitto jag sökte på att min kropp är på väg tillbaka och återigen kan gå på för fullt med träningen.
Jag har lyckats få ihop 21 löpmil på en vecka innehållande fyra kvalitetspass (backintervall, 400-ingar på bana, långpass med tröskel och tusingar) samt tre rörlighetspass och tre pass på gymmet. Ett riktigt bra facit för att vara mig och med den bra känsla som har följt mig hela veckan åker jag hem full av motivation att köra stenhårt på kommande försäsongsträning hemma i vintersverige.

Men först ska jag ha några återhämtande dagar i hemmets lugna vrå tillsammans med min fina J och mina vanliga vardagsrutiner.
Borta är bra, men konstigt nog är hemma alltid bäst...

Dag 6, PlayItas

Idag fick jag ett precis så härligt långpass som jag hade hoppats på där jag verkligen fick revenge för det lusiga långpasset i fredags!
Hela gänget samlades klockan 10.00 för att gemensamt ge oss iväg på passet och det var så himla kul att möta upp 15 löpare och veta att man lätt skulle kunna snacka bort stora delar av passet och att man skulle få sällskap nästan hela vägen.
Alla skulle springa olika långt, eftersom det i gruppen finns allt från 800m löpare till marathonlöpare, så någon skulle avvika efter 15km medan andra (jag) hoppades på att få ihop runt 30km där de fem sista kilometerna skulle gå i tröskelfart. För att vi alla skulle kunna hålla ihop så länge som möjligt och för att vi skulle kunna fylla på med vätska sprang vi på kortare slingor där vi med jämna mellanrum passerade hotellet för att ta vätska och för att lämna av de som kände att de hade gjort sitt för dagen.
Självklart splittrades gruppen upp i mindre grupper efter hand, likväl som inte alla vill springa lika långt vill ju inte alla springa i samma fart, men jag hade i alla fall med mig en grupp om fyra personer fram till 25km där jag lämnades ensam åt mitt öde.

Med superlätta och pigga ben hela passet flög tiden iväg, andningen var inte i närheten av att vara så ansträngd som på förra långpasset (även om vi alla är mer flåsiga här än hemma) och kroppen levererade på allra bästa sätt.
Därför var det inte det minsta motigt att dra upp farten till strax under 4,00 min/km vid 25km trots att jag då såg hur mina kamrater fick sätta sig och vila, dricka vatten och gå och bada medan jag skulle fortsätta springa en stund till. Tvärtom var jag glad och kände att jag dragit vinstlotten som fick fortsätta springa!
Körde 5km i den lite högre farten och klockade av de fem kilometerna mellan 25km och 30km på 19,48 vilket jag är nöjd med i värmen och backarna även om ca 15-20sek snabbare hade varit att föredra. Avslutade med att jogga ner två kilometer och summera dagens distans till 32km innan jag, fortfarande iklädd träningskläder, kastade mig i havet och kylde ner mig med ett långt och skönt bad.
När det är så här är verkligen löpning helt underbart och livet lätt att leva!

Efter en dusch träffades gruppen på den italienska restaurangen på området där vi äntligen fick dricka den stora Cola med is och citron vi alla pratat om i ungefär två timmar av passet och även fylla på depåerna med lite pasta. Efter lite tid i en solstol (inte så länge för mig, kände att jag började få lite för mycket av värmen) var det dags att mjuka upp kroppen med en timme stretchpass likt tidigare dagar och den här gången lyckades jag även tjata med mig Jonas och Johanna som sällskap.
Tre stela löpare, med ett nyligen avklarat långpass i kroppen som stretchade till musklerna vibrerade måste ha varit en skojig syn för förbipasserande men vi konstaterade allihop att det var som balsam för våra kroppar och att just detta kommer göra att vi springer superfort på morgondagens tusingar.

Ja, som ni hör är dagarna ganska lika här på Fuerteventura när man är på träningsläger och tiden går så vansinnigt fort - dagarna bara försvinner.
Man kör morgonpass, käkar frukost, vilar en stund i en solstol, käkar lunch, svalkar av sig en stund på rummet innan man tränar igen, äter middag, umgås över en kopp kaffe i sportbaren innan man stupar i säng vid 21.30 tiden.
Man har liksom skapat sig en vardag även här, fast en riktigt lyxig sådan. En lyxvvardag som jag helt klart hade kunnat vänja mig vid och det känns som om jag vill vara här för alltid. Samtidigt längtar man såklart också hem ibland. Absolut inte hem till mörkret, slasket, kylan, jobbet vardagen och alla måsten som det innebär men man längtar efter sin familj, sin egen säng och sitt eget hem.
Tänk om man kunde flyttat hit allt det man längtar till hemma och liksom både haft kvar kakan men ändå fått äta upp den...
Men det går ju inte såklart, mitt hem och min familj har jag ju övriga 358 dagar om året, så nu ska jag verkligen passa på att njuta av proffslöparlivet den sista tiden innan det bär hem till kalla Svedala igen på tisdag.

Dag 5, PlayItas

Idag får det bli ett kort inlägg, klockan är mycket, jag är trött och slö och internetuppkopplingen är om möjligt ännu tröttare och slöare. 35 Euro för en internetuppkoppling som funkar ungefär lika bra som modemen gjorde hemma för 15år sedan är rena rånet, men vad gör man inte när man desperat vill ha lite kontakt med omvärlden?

Dagen idag har varit ganska lugn för min del då jag kände av gårdagens urladdning ganska rejält i kroppen och var både stel och urlakad på vätska och energi när jag vaknade i morse. Bestämde mig därför för att ta det lite lugnare än planerat för att istället orka ge allt på de dagar som sen återstår och inte bränna ut mig redan nu.
Körde 15km morgonpass tillsammans med hela Spårvägengänget och efter att sedan fått en behandling och massage av deras medföljande naprapat vilade jag upp mig tillsammans med de andra tjejerna genom att ligga raklång vid poolen en stund och avnjöt sedan en lunch på hotellets poolbar.
Minnet från förra året var att lunchen var lite klen i poolbaren så för säkerhets skull beställde jag en sallad OCH en kycklingbaguette då salladen förra året bestod av två tomater och en burk tonfisk och baguetten av torrt bröd och en halv kycklingfilé.
Kyparen tittade lite konstigt på den taniga lilla tjejen som tydligen tänkte äta två luncher och när jag fick in maten förstod jag varför. De hade uppenbarligen reviderat sin lunchmeny en aning, till salladen ingick numera rejält med bröd och till baguetten en hel hög med pommes frites. Kändes således ganska overkill att ha beställt både och (särskilt som jag inte gillar potatis!) men som tur var kom just killarna i gänget till undsättning och var inte svårtrugade att lura på en tallrik pommes och ett lass med bröd.

Efter att ha vilat en stund på rummet för att bli av med segheten från solen var det sedan dags för dagens andra pass som även det blev lugnt. Körde en kopia på morgonpasset med ytterligare 15km lugn distans, den här gången enbart i sällskap av "Stockholm Marathon Jonas" och det var supertrevligt att under en timme få prata och lära känna min räddare i nöden lite bättre, tiden flög förbi och i kombination med perfekt väder blev det ett riktigt lyxpass. Avslutade sedan på gymmet med lite styrka och rörlighet och sen hade även den träningsdagen passerat i ett nafs. Dagarna går så sjukt fort!

Som grädde på moset innehöll lyxdagen utöver två lugna myspass och en stund solande även ett glas skumpa efter middagen. Jag vet, busigt att dricka alkohol på träningsläger, men Johanna fyllde år och hotellet bjöd på en flaska skumpa. Vi andra var bara snälla nog att offra oss för hennes skull så att inte hon skulle behöva dricka hela flaskan själv och få morgondagens träning förstörd. En väldigt stor uppoffring för oss, tänk vad snälla vi är...

Nu, sovdags, längtar som bara den till imorgon då hela gruppen ska köra gemensamt långpass!

Dag 4, PlayItas

Idag var dagen då jag väggade. Rejält.

Favoritpasset långpass stod på schemat och 35km skulle avklaras. Jag hade verkligen sett fram emot passet eftersom njutarpasset idag dessutom skulle få avklaras i strålande sol istället för svensk vinter och med sällskap av Elina halva passet istället för helt ensam som brukar vara fallet för min del. Lyx!

Men redan från start kände vi båda att något var konstigt, vi var andfådda likt två storrökande pensionärer. Båda trodde (och hoppades) att det skulle lossna efter hand men så var inte fallet, vi flåsade oavbrutet och kunde stundtals knappt prata med varandra. Är det värmen? Backarna? Seghet från igår? Vi hittade igen orsak, men att det var tungt var vi klart överens om.

Planen var att kuta fyra varv på den 9km slinga som ska vara den flackaste rundan på ön. Som jag sagt tidigare finns det inga flacka rundor här på ön så den flackaste rundan är fortfarande betydligt backigare än min backigaste runda hemma vilket inte direkt underlättade när allt känns tungt även på platten.
När Elina klev av efter två varv och jag insåg att två helvetesbackiga varv till skulle springas fegade jag ur och bestämde mig för att köra några varv på den 1,4km korta men o-backiga strandslingan för att få återhämta mig lite. Det funkade hyfsat och efter att ha fått lite nya krafter gav jag mig på backarna igen.
Men ganska snart blev det tyngre igen, och sen ännu tyngre och kilometertiderna blev långsammare och långsammare till de till slut var så långsamma att jag knappt höll styrfart. Kom här på den briljanta idén att hitta på en egen liten runda för att slippa undan de värsta backarna men insåg snart att jag blivit bestraffad för min lathet genom att ha sprungit vilse. Hade ingen aning om vart jag var, här ser allt likadant ut, bara svart sand överrallt.
Någonstans därute i ödemarken fick jag ett psykbryt och bara tvärstannade och, låt oss säga att jag behövde stretcha men om sanningen ska fram behövde jag vila. Jag orkade verkligen inte ta ett steg till. Benen var trötta, magen värkte, jag hade håll, var stel i hela kroppen, överhettad av den grymma värme som rådde nu när solen stod som högst mitt på dagen och p g a felspringningen var det dessutom alltför länge sedan jag fått i mig någon vätska. Hur sjutton skulle jag ta mig hem?

Efter en stunds funderande stod det klart att för att någonsin ta mig hem måste jag i alla fall försöka springa så jag började vilset leta mig tillbaka på rätt väg igen. Efter en stunds irrande, som kändes som en evighet, var jag på rätt spår och på väg hemåt, skönt.
Jag brukar säga att "springa fel är den bästa vägen till extraträning" men ärligt talat, idag var tre extra kilometer det sista jag behövde.
Knäppte av klockan utanför hotellet med en distans på 38km enligt GPSen och en snittfart som (tro det eller ej) ändå höll sig under skamgränsen 5,00/km. Kastade mig ner på närmsta parkbänk och tömde direkt de sista resterna av min sportdryck och mitt vatten innan jag vinglade mot hissen och mitt rum.
Efter en halvtimme i fosterställning på sängen och 1,5liter vatten i magen insåg jag hur mycket jag frös och ställde mig istället i duschen och duschade varmt en låååång stund. Inte ett bra tecken att frysa när det är typ 30grader varmt ute.
Vätskebrist? Check. Blodsockerlåg?Check.
Staplade mig ner till den italienska restaurangen på hotellets torg och lyckades, trots illamående, få i mig en stor och riktigt ostig Lasagne som jag överöste med salt (salt och fett var precis vad kroppen behövde) och ytterligare någon liter vätska.
Efter att ha sovit på en solstol i en timme, varit på en timme stretchpass och tryckt i mig ännu mera vätska och ännu mera salt börjar jag nu återigen bli människa och hoppas innerligt att jag ska orka kolla in den modevisning av träningskläder med tillhörande försäljning som äger rum på hotellets sportbar ikväll.

Slutsats:
1. Spring inte vilse när det är trettio grader varmt ute och du är astrött.
2. Använd vätskebälte om du inte är kamel.
3. Smörj armhålan med vaselin om planen är att skrubba svettsalt mot huden i tre timmar och du inte känner att du vill gå utan deo de närmaste två veckorna.

En bottenlös törst som ännu inte är släckt trots litervis med både vatten,
cola och sportdryk...