Har just avslutat ett backintervallpass som jag laddat för hela dagen. Hade noga förberett mig på att det skulle vara jobbigt, att springa backe är inte min starkaste sida, och var riktigt taggad för att ta ut mig ordentligt. Idag skulle jag ge kroppen vad den tål.
Efter 6km uppvärmning var jag framme vid min tilltänkta backe som skulle bemästras tolv gånger. Tog ett djupt andetag och sprintade uppför backen en första gång. Det kändes lätt.
Joggade lätt nerför backen, tog ett nytt djupt andetag och vände uppåt igen.
Det kändes nästan ännu lättare gång två.
Joggade lätt nerför backen igen, kände efter lite extra om det inte kanske var lite tungt i benen ändå, funderade på om jag inte hade lite ångest över de tio vändor som återstod, kände efter om jag inte var lite less, lite trött eller kanske lite hungrig? Men nej, jag var tipptopp och till och med riktigt, riktigt sugen på de där tio återstående intervallerna. Kanske berodde det på vårkänslor i den strålande solen, kanske berodde det på att underlaget för första gången på länge inte bestod av tio centimeter snö, kanske berodde det på understället som jag idag slapp använda vilket gjorde att jag kände mig mer "fri" och mer rörlig än på länge.
Vad vet jag, ruggigt lätt var det i alla fall. Passet flög iväg och innan jag visste ordet av stod jag hemma i duschen och begrundade detta pass, som förutom kanonintervaller, när jag tittade på klockan efter passet visade sig ha avslutats med att min 7km nerjogg hade gått i 4,20 fart utan att jag ens vetat om det.
Men stod jag där i duschen och njöt över min pigga kropp, mina fina intervaller och ett på pappret genomfört kanonpass?
Nä.
Istället funderade jag över om kanske backen hade för lätt lutning? Om jag kanske inte tog ut mig tillräckligt? Om jag borde ha sprungit lite snabbare eller kanske några extra intervaller? Om jag omedvetet fuskat på något sätt?
För man vill ju liksom bli duktigt trött, man vill ju liksom plåga sig på ett sådant pass - det är ju det som är vitsen och det jag både bävat och sett fram emot hela dagen. Istället var jag knappt trött, näst intill oberörd.
Samtidigt vet jag att om jag istället hade stått där illamående och summerat ett pass som varit tungt från första steget och där jag fått plåga mig var gång uppför backen - ja då hade jag varit lika arg och besviken för det.
Att man aldrig kan tillåta sig själv att vara riktigt nöjd...
fredag 22 februari 2013
söndag 17 februari 2013
Finaste vännerna
Lycka för mig är att få ha de man älskar allra mest nära, att ha tid att sitta och prata i lugn och ro och att tillsammans med någon/några man tycker om verkligen bara få rå om varandra.
Idag var därför lyckan total när jag tillsammans med båda mina allra närmaste och bästa vänner fick avnjuta en fantastisk brunch på härliga Hestraviken.
Det är något speciellt med tjejträffar. Samtalsämnen råder det aldrig brist på och fnissen, skratten och skvallret avlöste varandra samtidigt som vi proppade magarna fulla av underbara laxspett, mini-älgburgare, svampsoppa, getostsallad och andra godsaker.
Ett perfekt sätt att fylla på med energi, både fysiskt genom det välbehövliga energipåfyllandet efter en veckas hård träning, men framförallt psykiskt genom den energiboost man får av att vara tillsammans med människor man älskar.
Sköna söndag!
Idag var därför lyckan total när jag tillsammans med båda mina allra närmaste och bästa vänner fick avnjuta en fantastisk brunch på härliga Hestraviken.
Det är något speciellt med tjejträffar. Samtalsämnen råder det aldrig brist på och fnissen, skratten och skvallret avlöste varandra samtidigt som vi proppade magarna fulla av underbara laxspett, mini-älgburgare, svampsoppa, getostsallad och andra godsaker.
Ett perfekt sätt att fylla på med energi, både fysiskt genom det välbehövliga energipåfyllandet efter en veckas hård träning, men framförallt psykiskt genom den energiboost man får av att vara tillsammans med människor man älskar.
Sköna söndag!
fredag 15 februari 2013
Veckan som försvann i en rasande fart...
De första månaderna varje år då högsäsongen på revisionsbyrån sammanfaller med de mest krävande träningsmånaderna på året är livet hektiskt och lämnar inte många stunder över till dödtid. Full fart från morgon till kväll och andan i halsen för att hinna med allt man vill och allt man måste göra.
Även om det är krävande och stundtals såklart också ganska jobbigt gillar jag det ändå på något sätt, det är som att när jag har som allra mest på agendan blir jag dubbelt så effektiv. När jag kommer hem från en dag på jobbet där kundbesök och möten avlöst varandra i en rasande fart är det som att jag har ångan uppe och av bara farten även kastar mig ut i löparspåret utan att varken fundera på eller känna efter hur sliten jag egentligen är efter morgonpasset, gårdagens intervaller eller de där mördande styrkeövningarna. Istället njuter jag av att någonstans i den tyngsta backen eller på den snabbaste intervallen lämna dagens stress och olösta problem i vägrenen för att åter komma hem, tömd på energi i kroppen men full av energi i knoppen att åter vara sugen att möta ännu en dag av bokslutsarbete och löpning i en härlig, intensiv blandning.
Så träningen flyter på bra, även om jag fick hålla igen lite i förra veckan då en förkylning bröt ut efter hemkomsten från Spanien. Ska jag vara ärlig blev jag nästan glad att jag blev förkyld eftersom jag då fick en förklaring till varför terrängloppet i Spanien gick lite långsammare än förväntat och till att återhämtningen dagarna efter loppet var katastrofal.
Efter en rejäl dos vitaminer, echinagard, lugnare träningspass, mycket vätska och mycket sömn var jag i måndags redo att ta mig an en ny distansvecka med full kraft utan ett spår av bacill i kroppen. En distansvecka som har bjudit på flera höjdpunkter ur träningssynpunkt med b l a ett kanonpass tillsammans med min gamla klubbkamrat Janne i Villstad som, med nyvunna veteran SM medaljer i sprint, roade sig med att plåga sin marathonlöpande kamrat med massor av korta sprintlopp toppat med den ena vansinniga styrkeövningen efter den andra. Att köra detta kvällen innan 38km distans varav 5km tröskel stod på schemat kändes inte så smart när jag vaknade med träningsvärken från hell, men konstigt nog blev även det passet till en av veckans höjdpunkter - kanske för att jag hade förmånen att få köra det i förmiddagens dagsljus med vetskapen att jag skulle spendera eftermiddagen iklädd mysbrallor i mitt fina nya hem med jobbdatorn i knät och att kvällen skulle krönas med räkmacka tillsammans med tjejerna i damklubben i en gammaldags kaffestuga med kaffet serverat ur en klassisk kopparkittel.
Eftersom jag sedan ägnade den löpfria torsdagen med att simma 3km och köra en timme pump på gymmet, vaknade jag med samma känsla av att ha varit osmart när det idag var dags för 16km morgondistans följt av 26km distans på kvällen. Ett marathon på dagsagendan med blodblåsor på trampdynorna och träningsvärken från hell * 2 skulle mycket väl kunna framkalla en del tvivel på sin förmåga men som sagt - har man bara fullt upp så hinner man inte tänka eller känna efter så plötsligt var båda passen avklarade i fin fart på överraskande pigga ben (och skoskav domnar faktiskt bort efter ett par kilometer!) och jag fick ta fredag med benen i högläge framför På spåret finalen. En final där jag för övrigt höll på Hoa-Hoa för att han höjer programmet genom att leverera svar likt en professor med en personlighet som en kåkfarare och lufs. Tyvärr fick jag besviket fick se honom besegrad, men man kan väl inte få allt här i livet?
Nu väntar en helg tillsammans med min Jonne i vårt nya hem, en första helg där vi båda kommer att vara hemma tillsammans. Ska jag vara ärlig vill jag aldrig lämna mitt hem, vill inte resa bort, vill inte bli bortbjuden och vore det bara möjligt skulle jag både jobba och träna hemma här i vårt lilla idylliska radhus. För jag älskar verkligen allt med det här huset och jag känner mig så harmonisk, lugn och avslappnad och njuter av allt ifrån den fantastiska tystnaden till att kunna titta ut och se en trädgård istället för en parkeringsplats till att få skotta snön från vår egen lilla gång från parkeringen till ytterdörren.
Jag tror till och med att vår flytt är bra för min träning då vi bor så högt man kan komma i Gislaved (gräddhyllan?) innebärande att alla pass startar med härlig uppvärmning i nedförslut och avslutas med en kilometer seg uppförsbacke.
Jag vantrivdes inte i vårt andra hem, men jag visste inte att det är såhär det känns att verkligen, verkligen trivas. Att verkligen hitta hem.
Life is good, real good...
Även om det är krävande och stundtals såklart också ganska jobbigt gillar jag det ändå på något sätt, det är som att när jag har som allra mest på agendan blir jag dubbelt så effektiv. När jag kommer hem från en dag på jobbet där kundbesök och möten avlöst varandra i en rasande fart är det som att jag har ångan uppe och av bara farten även kastar mig ut i löparspåret utan att varken fundera på eller känna efter hur sliten jag egentligen är efter morgonpasset, gårdagens intervaller eller de där mördande styrkeövningarna. Istället njuter jag av att någonstans i den tyngsta backen eller på den snabbaste intervallen lämna dagens stress och olösta problem i vägrenen för att åter komma hem, tömd på energi i kroppen men full av energi i knoppen att åter vara sugen att möta ännu en dag av bokslutsarbete och löpning i en härlig, intensiv blandning.
Så träningen flyter på bra, även om jag fick hålla igen lite i förra veckan då en förkylning bröt ut efter hemkomsten från Spanien. Ska jag vara ärlig blev jag nästan glad att jag blev förkyld eftersom jag då fick en förklaring till varför terrängloppet i Spanien gick lite långsammare än förväntat och till att återhämtningen dagarna efter loppet var katastrofal.
Efter en rejäl dos vitaminer, echinagard, lugnare träningspass, mycket vätska och mycket sömn var jag i måndags redo att ta mig an en ny distansvecka med full kraft utan ett spår av bacill i kroppen. En distansvecka som har bjudit på flera höjdpunkter ur träningssynpunkt med b l a ett kanonpass tillsammans med min gamla klubbkamrat Janne i Villstad som, med nyvunna veteran SM medaljer i sprint, roade sig med att plåga sin marathonlöpande kamrat med massor av korta sprintlopp toppat med den ena vansinniga styrkeövningen efter den andra. Att köra detta kvällen innan 38km distans varav 5km tröskel stod på schemat kändes inte så smart när jag vaknade med träningsvärken från hell, men konstigt nog blev även det passet till en av veckans höjdpunkter - kanske för att jag hade förmånen att få köra det i förmiddagens dagsljus med vetskapen att jag skulle spendera eftermiddagen iklädd mysbrallor i mitt fina nya hem med jobbdatorn i knät och att kvällen skulle krönas med räkmacka tillsammans med tjejerna i damklubben i en gammaldags kaffestuga med kaffet serverat ur en klassisk kopparkittel.
Eftersom jag sedan ägnade den löpfria torsdagen med att simma 3km och köra en timme pump på gymmet, vaknade jag med samma känsla av att ha varit osmart när det idag var dags för 16km morgondistans följt av 26km distans på kvällen. Ett marathon på dagsagendan med blodblåsor på trampdynorna och träningsvärken från hell * 2 skulle mycket väl kunna framkalla en del tvivel på sin förmåga men som sagt - har man bara fullt upp så hinner man inte tänka eller känna efter så plötsligt var båda passen avklarade i fin fart på överraskande pigga ben (och skoskav domnar faktiskt bort efter ett par kilometer!) och jag fick ta fredag med benen i högläge framför På spåret finalen. En final där jag för övrigt höll på Hoa-Hoa för att han höjer programmet genom att leverera svar likt en professor med en personlighet som en kåkfarare och lufs. Tyvärr fick jag besviket fick se honom besegrad, men man kan väl inte få allt här i livet?
Nu väntar en helg tillsammans med min Jonne i vårt nya hem, en första helg där vi båda kommer att vara hemma tillsammans. Ska jag vara ärlig vill jag aldrig lämna mitt hem, vill inte resa bort, vill inte bli bortbjuden och vore det bara möjligt skulle jag både jobba och träna hemma här i vårt lilla idylliska radhus. För jag älskar verkligen allt med det här huset och jag känner mig så harmonisk, lugn och avslappnad och njuter av allt ifrån den fantastiska tystnaden till att kunna titta ut och se en trädgård istället för en parkeringsplats till att få skotta snön från vår egen lilla gång från parkeringen till ytterdörren.
Jag tror till och med att vår flytt är bra för min träning då vi bor så högt man kan komma i Gislaved (gräddhyllan?) innebärande att alla pass startar med härlig uppvärmning i nedförslut och avslutas med en kilometer seg uppförsbacke.
Jag vantrivdes inte i vårt andra hem, men jag visste inte att det är såhär det känns att verkligen, verkligen trivas. Att verkligen hitta hem.
Life is good, real good...
måndag 11 februari 2013
Fettisdagen
Såg idag hur den lokala bagerikoncernen med fyra bagerier/fik i Gislaved och grannkommunen Gnosjö annonserade om att de siktade på att baka en miljon semlor i år. En miljon.
En miljon semlor är ganska många semlor. Tar man i beaktning att det sammanlagt bor knappt 40 000 invånare i dessa två kommuner känns det plötsligt som enormt många semlor. Väger man sedan in att det bland dessa 40 000 invånare finns ett antal barn i åldern noll till fem år som förmodligen inte orkar äta en hel semla, att det finns ett okänt antal laktosintolleranta som inte kan äta semla och ett visst antal personer som faktiskt inte tycker om detta bakverk (jodå, sådana människor finns) känns det plötsligt som vansinnigt, sinnessjukt och obegripligt många semlor.
Må hända att jag som jobbar på revisionsbyrå är en aning skadad men jag kunde inte låta bli att genast börja räkna på hur många semlor per näsa det skulle kunna tänkas bli. Låt oss säga att en fjärdedel av befolkningen avstår sin beskärda del av dessa semlor, då skulle alltså 30 000 personer dela på dessa en miljon gräddiga bakelser. Rätta mig om jag har fel men då ska dessa 30 000 personer alltså glufsa i sig 33 st semlor var. Betänk då också att semmelsäsongen är något begränsad, det äts ju inte särskilt många semlor varken på julafton eller midsommarafton, varför invånarna i vår och vår grannkommun således torde ha det ganska stressigt såhär runt fettisdagen om de ska hinna få i sig sin ranson.
Nu var det i och för sig oklart om bageriets mål var att dessa en miljon semlor skulle ätas upp, det stod ju bara att de skulle bakas, men även om det låter orimligt att den semmelälskande delen av vår kommuns befolkning skulle klämma i sig 33 semlor per säsong låter det ännu mer orimligt att ett vinstdrivande företag skulle ha som sin affärsidé att baka något med målet att det ska slängas.
I lördags var jag själv på väg att att dras med i denna semmelhysteri så när jag planerade en riktig hemmafixardag fick jag plötsligt ett infall att jag skulle vara lite husmoderlig och baka semlor. Jag letade fram ett recept och skrev en inköpslista men när jag berättade om mina planer för min bästa kompis utbrast hon förvånat att "det var otippat, du gillar väl inte semlor?".
När jag tänkte efter kom jag på att hon hade ju faktiskt rätt, det gör jag verkligen inte. När jag tänkte ytterligare ett steg kom jag på att inte heller min man Jonne är särskilt förtjust i semlor.
Så vem sjutton ska då äta mina hembakade semlor?
Lär ju vara hyfsat svårt att ge bort dem till någon annan man känner då de redan torde ha fullt upp med att äta sin ranson om 33 semlor från bageriet och knappast skulle jubla om jag kom och drygade ut den ranson semlor som de redan kämpar så hårt för att få i sig.
Så inköpslistan och receptet hamnade i papperskorgen och likt övriga 365 dagar på året vart jag ingen hembakande husfru den här dagen heller.
Men välkommen hit när det är gräddglassdagen, Lidt-pralindagen eller Marabou premium dagen.
Då jäklar ska jag bidra och äta min del av min kommuns ranson av godsaker. Med råge.
En miljon semlor är ganska många semlor. Tar man i beaktning att det sammanlagt bor knappt 40 000 invånare i dessa två kommuner känns det plötsligt som enormt många semlor. Väger man sedan in att det bland dessa 40 000 invånare finns ett antal barn i åldern noll till fem år som förmodligen inte orkar äta en hel semla, att det finns ett okänt antal laktosintolleranta som inte kan äta semla och ett visst antal personer som faktiskt inte tycker om detta bakverk (jodå, sådana människor finns) känns det plötsligt som vansinnigt, sinnessjukt och obegripligt många semlor.
Må hända att jag som jobbar på revisionsbyrå är en aning skadad men jag kunde inte låta bli att genast börja räkna på hur många semlor per näsa det skulle kunna tänkas bli. Låt oss säga att en fjärdedel av befolkningen avstår sin beskärda del av dessa semlor, då skulle alltså 30 000 personer dela på dessa en miljon gräddiga bakelser. Rätta mig om jag har fel men då ska dessa 30 000 personer alltså glufsa i sig 33 st semlor var. Betänk då också att semmelsäsongen är något begränsad, det äts ju inte särskilt många semlor varken på julafton eller midsommarafton, varför invånarna i vår och vår grannkommun således torde ha det ganska stressigt såhär runt fettisdagen om de ska hinna få i sig sin ranson.
Nu var det i och för sig oklart om bageriets mål var att dessa en miljon semlor skulle ätas upp, det stod ju bara att de skulle bakas, men även om det låter orimligt att den semmelälskande delen av vår kommuns befolkning skulle klämma i sig 33 semlor per säsong låter det ännu mer orimligt att ett vinstdrivande företag skulle ha som sin affärsidé att baka något med målet att det ska slängas.
I lördags var jag själv på väg att att dras med i denna semmelhysteri så när jag planerade en riktig hemmafixardag fick jag plötsligt ett infall att jag skulle vara lite husmoderlig och baka semlor. Jag letade fram ett recept och skrev en inköpslista men när jag berättade om mina planer för min bästa kompis utbrast hon förvånat att "det var otippat, du gillar väl inte semlor?".
När jag tänkte efter kom jag på att hon hade ju faktiskt rätt, det gör jag verkligen inte. När jag tänkte ytterligare ett steg kom jag på att inte heller min man Jonne är särskilt förtjust i semlor.
Så vem sjutton ska då äta mina hembakade semlor?
Lär ju vara hyfsat svårt att ge bort dem till någon annan man känner då de redan torde ha fullt upp med att äta sin ranson om 33 semlor från bageriet och knappast skulle jubla om jag kom och drygade ut den ranson semlor som de redan kämpar så hårt för att få i sig.
Så inköpslistan och receptet hamnade i papperskorgen och likt övriga 365 dagar på året vart jag ingen hembakande husfru den här dagen heller.
Men välkommen hit när det är gräddglassdagen, Lidt-pralindagen eller Marabou premium dagen.
Då jäklar ska jag bidra och äta min del av min kommuns ranson av godsaker. Med råge.
lördag 9 februari 2013
Våga vägra taco-fredag
Okej, fredagsmys a la SvenneBanan med tacos i alla ära, men personligen njuter jag till fullo när följande kycklinggratäng ligger på tallriken medan jag svarar på de kluriga frågorna i På Spåret.
Går nästan lika snabbt att laga, betydligt snabbare att handla (då ingredienserna är färre) och tusen gånger godare.
Try it!
(4 portioner)
1 gul lök
300g kantareller
4st kycklingfiléer
1tsk Sambal oelek
2dl Crème Fraîche paprika chili
2dl lätt crème fraiche
1pkt färska lasagneplattor
4dl matlagningsgrädde
Riven ost
1. Hacka lök och skär kycklingen i små tärningar. Fräs lök, kyckling och svamp till vätskan har försvunnit i en panna med hög kant.
2. Tillsätt båda sorterna crème fraîche och Sambal oelek, låt koka ca 5min.
3. Fördela pasta och kycklingröra i en ugnsform, varvat med grädden. Avsluta med grädde och riven ost på toppen.
4. Tillaga i ugnen, 200 grader, i ca 30 minuter.
5. Servera med en god sallad.
Första gången jag skulle göra gratängen var jag tveksam till den stora mängden vätska och den lilla mängden pasta (2port till 4pers) men tanken är alltså inte att gratängen ska bli lika fast som en lasagne utan lösare, mer som en röra.
Så lita på receptet, det blir grymt bra - jag lovar!
Smaklig måltid!
Går nästan lika snabbt att laga, betydligt snabbare att handla (då ingredienserna är färre) och tusen gånger godare.
Try it!
(4 portioner)
1 gul lök
300g kantareller
4st kycklingfiléer
1tsk Sambal oelek
2dl Crème Fraîche paprika chili
2dl lätt crème fraiche
1pkt färska lasagneplattor
4dl matlagningsgrädde
Riven ost
1. Hacka lök och skär kycklingen i små tärningar. Fräs lök, kyckling och svamp till vätskan har försvunnit i en panna med hög kant.
2. Tillsätt båda sorterna crème fraîche och Sambal oelek, låt koka ca 5min.
3. Fördela pasta och kycklingröra i en ugnsform, varvat med grädden. Avsluta med grädde och riven ost på toppen.
4. Tillaga i ugnen, 200 grader, i ca 30 minuter.
5. Servera med en god sallad.
Första gången jag skulle göra gratängen var jag tveksam till den stora mängden vätska och den lilla mängden pasta (2port till 4pers) men tanken är alltså inte att gratängen ska bli lika fast som en lasagne utan lösare, mer som en röra.
Så lita på receptet, det blir grymt bra - jag lovar!
Smaklig måltid!
onsdag 6 februari 2013
Europacupen i terränglöpning
Sådär, nu har jag funnit ro igen efter glädjeruset över den nya släktingen och det är dax att ge er fortsättningen på årets europacupäventyr.
Natten mellan lördag och söndag blåste det plötsligt upp till storm i Castellion och vi väcktes av att trädgårdsmöblerna på hotellets stora terrass blåste ihop till en stor hög, alla blomkrukor välte, det ven i fönsterrutorna och som inte det vore nog gick även någon form av larm igång och började tjuta i hotellkorridoren. Här började man ju tvivla lite lätt på om det ens skulle gå att springa den stundande tävlingen och med tanke på förra årets alla missöden hade jag inte blivit överraskad om tävlingen faktiskt hade blivit inställt nu när allt annat hade funkat så bra.
I allt väsen somnade jag konstigt nog snabbt om trots att både jag och Madelene varit ute på ballkongen i blåsten en sväng dels för att kolla läget men framförallt för att rädda Madelenes träningskläder som låg kvar ute på vädring.
När vi vaknade igen på morgonen hade stormen bedarrat och det var återigen stilla, solen sken och det var 15-16 grader varmt vilket väl får anses vara perfekta förhållanden en race-day.
Efter en frulle, som vi denna dag förstärkte med våra inköp från gårdagens besök på stadens supermarket, drog vi iväg till tävlingsplatsen och det var dags att börja värma upp enligt vanliga rutiner. (som man nästan glömt bort då det var så länge sedan man tävlade)
Förutsättningarna var följande:
Varje lag får starta med 6 löpare, placeringen för de 4 första i laget läggs ihop och man får ett lagresultat där det alltså gäller att ha så låg poäng som möjligt. Eftersom det är placering och inte tid som räknas bidrar alltså även de två löpare som inte räknas in placeringsmässigt till resultatet då de kan peta ner motståndare till sämre placeringar och därmed ge något annat lag extra poäng genom att deras löpare får sämre placeringar.
Varje lag startade i varsin fålla där man stod på rad och då jag inte direkt förväntade mig att vara en av de snabbare i laget ställde jag mig frivilligt längst bak med tanken att jag skulle ta det lugnt i starten. Men att tänka och göra är två olika saker så när skottet väl smällde av och alla snabba terränglöpare pep iväg drogs jag med i ett alldeles för högt tempo men jag insåg inte hur hårt jag öppnat förrän jag en bit in på varvet blev passerad av mina lagkamrater Madelene och Sanna som stått framför mig i starten. Då var det ju för sent, den rusningen fick jag betala för genom sega ben redan efter första varvet.
Och hur jag än försökte kunde jag inte få benen att gå fortare, lungorna och övriga kroppen var absolut med på noterna och jag var inte på något sätt onormalt andfådd så syreupptagningen är det inget fel på, utan det var bara benen som helt enkelt inte kunde springa fort. Bristen på tävlingsfart under den tunga försäsongsträningen i snö i kombination med att jag inte trappat ner på träningen inför loppet märktes verkligen och jag kom liksom aldrig riktigt igång.
Passerade mållinjen med 35sek sämre tid än förra året, eftersom det dock är oklart om banan var exakt densamma och om underlaget var bättre eller sämre, vet jag inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det hela men jag vet att jag hade laddat lite mer för loppet med lättare träning förra året vilket säkert kan ha gjort minst 30 sek på tiden. Men det var ett bra test av min mage/rygg som kändes helt normal och inte smärtade alls och det blev ett riktigt bra fartpass.
Min enskilda placering var ungefär densamma, 49e plats, och jag gick in som fjärde tjej i laget. I lagtävlingen gick det dock bättre i år än förra året och vi sprang in på nionde jämfört med förra året då vi inte fick någon lagplacering alls då vi inte gick i mål med fyra löpare.
En okej insats av oss alla, och ungefär vad man hade kunnat förvänta sig.
Även herrlaget gjorde vad man kunde förvänta sig och placerade sig på tolfte plats.
Allra bäst gick det dock för vårt damjuniorlag som placerade sig på en fantastisk 4e plats trots att de hade det allra yngsta laget på startlinjen då majoriteten av löparna i Hässelbys lag endast var 16år gamla vilket är absoluta minimiåldern för att ens få starta. Den största prestationen i laget svarade Sara Lahti för som på ett fantastiskt sätt sprang in på andra plats totalt i tävlingen, något som en svensk löpare bara gjort två gånger tidigare i tävlingens 35 åriga historia. Nämnas bör också Isabelle Brauer som, endast 16år gammal, placerade sig på sjunde plats.
Man undrar ju vad detta lag kan göra när de om två år fortfarande är juniorer och istället är det äldsta laget på linjen?! Grymma tjejer!
Efteråt blev lagledare Albin tvungen att bjuda på glass och bada i havet, något han i ett svagt ögonblick men framför många vittnen utlovat kvällen innan om laget placerade sig på topp fyra.
Klart att man springer fort med en sådan belöning!
Vi "gamlingar" insåg hur mycket sämre än våra yngre lagkamrater vi är och att vi behöver lite extra träning varför vi istället för glass och havsbad bestämde oss för att ta vara på de fina träningsmöjligheterna och ge oss ut på en distansrunda framåt eftermiddagen.Vi passade på att springa mot stadens nya centrum som vi inte lyckades ta oss till med buss på lördagen och fick oss lite sightseenglöpning som avslutades med en sista sväng runt strandpromenaden där vi gjorde vad vi kunde för att insupa vårluft nog att härda ut ytterligare några kalla vintermånader i Sverige.
Stupade sedan i säng för några futtiga timmars vila innan klockan ringde 03,50 och det var dags att bege sig mot flygplatsen för att avsluta europacupäventyret för den här gången.
Tro det eller ej, men även hemresan flöt på utan missöden, om man inte ser det som ett missöde att vi som flög till Göteborg missade chansen att dela flygplan med Leonel Messi som reste tillsammans med våra lagkamrater till Stockholm.
Nu har jag varit hemma ett par dagar, ett par dagar som har varit ganska lugna ur träningssynpunkt då jag varit fruktansvärt sliten efter söndagen och ovanan av tävlingsskor, underlaget och farten har verkligen satt sina spår i kroppen som värker precis överrallt.
Men efter lite lugn skidåkning idag för att spara löparmusklerna ska jag nu krypa till kojs och räknar med att vakna pigg och återhämtad nog för att gå på träningsplanen för fullt imorgon igen.
Natten mellan lördag och söndag blåste det plötsligt upp till storm i Castellion och vi väcktes av att trädgårdsmöblerna på hotellets stora terrass blåste ihop till en stor hög, alla blomkrukor välte, det ven i fönsterrutorna och som inte det vore nog gick även någon form av larm igång och började tjuta i hotellkorridoren. Här började man ju tvivla lite lätt på om det ens skulle gå att springa den stundande tävlingen och med tanke på förra årets alla missöden hade jag inte blivit överraskad om tävlingen faktiskt hade blivit inställt nu när allt annat hade funkat så bra.
I allt väsen somnade jag konstigt nog snabbt om trots att både jag och Madelene varit ute på ballkongen i blåsten en sväng dels för att kolla läget men framförallt för att rädda Madelenes träningskläder som låg kvar ute på vädring.
När vi vaknade igen på morgonen hade stormen bedarrat och det var återigen stilla, solen sken och det var 15-16 grader varmt vilket väl får anses vara perfekta förhållanden en race-day.
Efter en frulle, som vi denna dag förstärkte med våra inköp från gårdagens besök på stadens supermarket, drog vi iväg till tävlingsplatsen och det var dags att börja värma upp enligt vanliga rutiner. (som man nästan glömt bort då det var så länge sedan man tävlade)
Förutsättningarna var följande:
Varje lag får starta med 6 löpare, placeringen för de 4 första i laget läggs ihop och man får ett lagresultat där det alltså gäller att ha så låg poäng som möjligt. Eftersom det är placering och inte tid som räknas bidrar alltså även de två löpare som inte räknas in placeringsmässigt till resultatet då de kan peta ner motståndare till sämre placeringar och därmed ge något annat lag extra poäng genom att deras löpare får sämre placeringar.
Varje lag startade i varsin fålla där man stod på rad och då jag inte direkt förväntade mig att vara en av de snabbare i laget ställde jag mig frivilligt längst bak med tanken att jag skulle ta det lugnt i starten. Men att tänka och göra är två olika saker så när skottet väl smällde av och alla snabba terränglöpare pep iväg drogs jag med i ett alldeles för högt tempo men jag insåg inte hur hårt jag öppnat förrän jag en bit in på varvet blev passerad av mina lagkamrater Madelene och Sanna som stått framför mig i starten. Då var det ju för sent, den rusningen fick jag betala för genom sega ben redan efter första varvet.
Och hur jag än försökte kunde jag inte få benen att gå fortare, lungorna och övriga kroppen var absolut med på noterna och jag var inte på något sätt onormalt andfådd så syreupptagningen är det inget fel på, utan det var bara benen som helt enkelt inte kunde springa fort. Bristen på tävlingsfart under den tunga försäsongsträningen i snö i kombination med att jag inte trappat ner på träningen inför loppet märktes verkligen och jag kom liksom aldrig riktigt igång.
Passerade mållinjen med 35sek sämre tid än förra året, eftersom det dock är oklart om banan var exakt densamma och om underlaget var bättre eller sämre, vet jag inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det hela men jag vet att jag hade laddat lite mer för loppet med lättare träning förra året vilket säkert kan ha gjort minst 30 sek på tiden. Men det var ett bra test av min mage/rygg som kändes helt normal och inte smärtade alls och det blev ett riktigt bra fartpass.
Min enskilda placering var ungefär densamma, 49e plats, och jag gick in som fjärde tjej i laget. I lagtävlingen gick det dock bättre i år än förra året och vi sprang in på nionde jämfört med förra året då vi inte fick någon lagplacering alls då vi inte gick i mål med fyra löpare.
En okej insats av oss alla, och ungefär vad man hade kunnat förvänta sig.
 |
| Jossan "in action" |
Allra bäst gick det dock för vårt damjuniorlag som placerade sig på en fantastisk 4e plats trots att de hade det allra yngsta laget på startlinjen då majoriteten av löparna i Hässelbys lag endast var 16år gamla vilket är absoluta minimiåldern för att ens få starta. Den största prestationen i laget svarade Sara Lahti för som på ett fantastiskt sätt sprang in på andra plats totalt i tävlingen, något som en svensk löpare bara gjort två gånger tidigare i tävlingens 35 åriga historia. Nämnas bör också Isabelle Brauer som, endast 16år gammal, placerade sig på sjunde plats.
Man undrar ju vad detta lag kan göra när de om två år fortfarande är juniorer och istället är det äldsta laget på linjen?! Grymma tjejer!
Efteråt blev lagledare Albin tvungen att bjuda på glass och bada i havet, något han i ett svagt ögonblick men framför många vittnen utlovat kvällen innan om laget placerade sig på topp fyra.
Klart att man springer fort med en sådan belöning!
 |
| Hässelbys grymma juniorlag firar med glass! |
 |
| Och Albin badar... |
Stupade sedan i säng för några futtiga timmars vila innan klockan ringde 03,50 och det var dags att bege sig mot flygplatsen för att avsluta europacupäventyret för den här gången.
Tro det eller ej, men även hemresan flöt på utan missöden, om man inte ser det som ett missöde att vi som flög till Göteborg missade chansen att dela flygplan med Leonel Messi som reste tillsammans med våra lagkamrater till Stockholm.
Nu har jag varit hemma ett par dagar, ett par dagar som har varit ganska lugna ur träningssynpunkt då jag varit fruktansvärt sliten efter söndagen och ovanan av tävlingsskor, underlaget och farten har verkligen satt sina spår i kroppen som värker precis överrallt.
Men efter lite lugn skidåkning idag för att spara löparmusklerna ska jag nu krypa till kojs och räknar med att vakna pigg och återhämtad nog för att gå på träningsplanen för fullt imorgon igen.
tisdag 5 februari 2013
Nora, mini-kenyanen
Jag vet, nu borde jag skriva ett inlägg om hur europacupäventyret i Spanien fortlöpte men jag hinner inte och får be att få återkomma i ämnet vid ett senare tillfälle.
Jag måste nämligen istället fira att jag just blivit faster till en supersöt liten Nora, som jag utan att ha träffat redan älskar och som genom kameralinsen fått mitt hjärta att smälta likt en snödriva i vårsolen.
Om några år ska hon, mini-kenyanen, få följa med sin faster på många härliga löpäventyr.
Välkommen till världen!
Jag måste nämligen istället fira att jag just blivit faster till en supersöt liten Nora, som jag utan att ha träffat redan älskar och som genom kameralinsen fått mitt hjärta att smälta likt en snödriva i vårsolen.
Om några år ska hon, mini-kenyanen, få följa med sin faster på många härliga löpäventyr.
Välkommen till världen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)