Roligaste passet på länge!

Att jag älskar långpass vet ni ju alla vid det här laget och jag vaknar därför alltid med glädje när jag vet att dagen ska förgyllas av ett sådant pass.
Idag var jag dock extra uppspelt och förväntansfull när klockan väckte mig vid 7,30 snåret för idag skulle jag för första gången få sällskap av de rutinerade marathonrävarna Elisabeth och Adam. Vi har länge pratat om att försöka få till något gemensamt pass men av olika anledningar har det inte blivit av. Men idag, äntligen!

Inledde med att springa 11km innan jag mötte upp de båda i "grannbyn" Anderstorp där de båda anslöt för att ta mig med ut på okänd mark. Ut i skogar och byar jag aldrig tidigare sett och jag tänkte flera gånger att det är i såna lägen man inte vill bli trött eftersom man inte skulle hitta hem om man blev avhängd. Vid 22km passerade vi Elisabeths föräldrahem där vi fick den fantastiska servicen med vätska och muggar placerade i postlådan redo att avnjutas av törstiga löpare innan vi fortsatte färden genom skogen.
Solen sken, tempot var behagligt och sällskapet så otroligt trevligt att jag knappt tänkte på att jag faktiskt sprang. Tiden gick så fort och plötsligt var det roliga slut, vi kom ut på cykelvägen som binder samman Gislaved och Anderstorp och det var dags att springa åt varsitt håll. Min plan hade varit att springa 32km vilket skulle räcka exakt för att få ihop denna veckans planerade 20mil men full av inspiration av allt löparsnack, det trevliga sällskapet och med vetskapen att Adam minsann skulle springa 40km var även jag tvungen att förlänga.
De första trevliga 30km hade ju passerat utan att jag knappt märkt dem så det kändes som om det nu började ett nytt pass. Eftersom det nya passet endast skulle sträcka sig över den blygsamma distansen 10km kändes det lägligt att festa till det lite och fira denna lyckade dag med en fartökning och kunde därför 40min senare klocka av det roligaste passet på länge och summera 40,3km på klockan, strax över 3 timmar. Känslan var fantastiskt härlig när jag pustade ut på altanen, inte bara över tillfredställelsen av en bra träningsvecka, utan i första hand med en glad och upprymd känsla efter en trevlig förmiddag med goda vänner i solskenet. Att träna med sällskap är "the shit", dels för att det är så mycket roligare men också för att det ofta får en att göra det där lilla extra med passet. För inte hade jag förlängt med 8km fartökning om jag varit ensam hela vägen.
Mer sånt!

Efter att ha kastat mig in i duschen och hastat ihop en hallonpaj kom sedan släkten för att fira Jonnes födelsedag. Mycket trevligt som vanligt, med syskonbarnet Arvid somh partyhöjare. Djupt försjunken i sin egen värld tillsammans med min iPhone och mina hörlurar levererade han en show man sällan skådat då han högljutt skrålade Michael Telos "ai se eu te pego"...

Grande finale på Ernst & Youngs löparevent!

I lördags var det så dags för Värnamo Kvartsmarathon, finalen på det löparevent jag och min kollega Lasse har arrangerat för våra kunder och medarbetare på Ernst & Young under våren. Eventet har innehållit bland annat en föreläsning om träning, ett gemensamt träningspass och skulle avslutas med att springa kvartsmaran tillsammans.Hela projektet har varit ett rent nöje från början till slut och att intresset skulle komma att bli så stort hade vi aldrig kunnat drömma om när vi drog igång det hela tidigt i vintras. 39 personer har deltagit vid något tillfälle vilket kanske inte låter så mycket för en utomstående men med tanke på vilken liten ort vi lever på och med tanke på att endast 150 inbjudningar skickades ut tycker jag att det är ett fantastiskt deltagarantal! Så roligt att få ett sådant gensvar när man tar sig tid att arrangera något!Förutom att jag var gång jag håller i en föreläsning förvånas över att det finns folk som faktiskt är intresserade av vad jag har att säga vilket ger mig personligen en självförtroendeboost har det varit fantastiskt kul att få lära känna nya människor och att få träffa så många människor med ett gemensamt intresse. Det har varit så roligt att få prata löpning med löpare på så olika nivå, allt från rutinerade löpare med seriösa tidsmål inför loppet till nybörjarlöpare med målet att ta sig runt 10549m springandes. Det ger verkligen perspektiv på sin egen löpning.Att sedan se hur dessa personer, som på vår första träff inte kände varandra, gå från att vara lite svenskt avvaktande mot varandra till att vara ett lag med bra stämning och härlig gemenskap där man skojar, skrattar och peppar varandra inför start och dessutom tar sig tid att stanna kvar länge efter målgång för att prata igenom loppet har gett mig den största glädjen. Att den annars så individuella sporten löpning kan skapa sådan gemenskap är fint och härligt.Att jag sedan själv tyvärr inte kunde delta i loppet p g a mitt rådande tävlingsförbud kändes givetvis lite surt när man stod där vid starten och kände den spänning och förväntan som råder i en startfålla. Men efter att ha förberett mig genom att stilla det värsta springet i benen genom att springa en rejäl distansrunda på morgonen innan loppet och att tillåta mig själv att på ren inspiration från loppets alla intryck springa ett fartpass på kvällen kändes det faktiskt riktigt roligt (men annorlunda!) att istället för att fokusera på sin egen prestation få engagera sig i de andra. Bidrog istället med allt från att hämta allas nummerlappar till pepping, tips och råd innan loppet och att dela ut goodiebags till alla duktiga lagmedlemmar och därmed få förmånen att lyssna till var och ens unika berättelse om loppet efteråt.Många av dessa efterfrågade direkt efter målgång ett liknande arrangemang nästa år, och det är väl det bästa betyg man kan få?Härligt jobbat alla Ernst & Young löpare, det var med stolthet jag såg alla gula tröjor korsa mållinjen!

Livet leker?

Fredag kväll och fredagsmys på hög nivå, tackar bästis Nettan som glömt kvar ett paket lakritspuck i min frys som just krönt denna vecka. Vill dock minnas att lakritspuck var godare när jag var typ 10år och valde den i glasskiosken vid badplatsen? Men glass är ju glass liksom, jag är inte särskilt svårflörtad.

Rätt soft också med en ledig dag mitt i veckan som gjorde att det igår kändes som måndag och sen idag var det plötsligt fredag. Skulle inte ha några problem att vänja mig vid sådana veckor, inga problem alls faktiskt.
Skulle heller inte ha några problem med att vänja mig vid dagens 16 grader och solsken som på kvällspasset gjorde att det kändes som om jag aldrig ville vända hem igen. Det är sådana här dagar man längtar efter hela långa vintern och nu var den här, dagen där man kunde springa med shorts, sina lätta skor och där solglasögonen faktiskt fyllde en annan funktion än bara vind/regn/snöskydd. Äntligen vår!

Den lediga 1 maj onsdagen var också en fin historia och jag har kommit fram till att 1 maj nog är min favorithelg. För oss som inte är det minsta politiskt aktiva är det ju en helg helt utan mening, helt utan krav, inget att fira, inga traditioner utan helt enkelt bara en extra ledig dag som man kan göra precis vad man vill med. Vi valde att använda dagen till sovmorgon, långpass, trädgårdsfix i vår mycket lagom stora (lilla) trädgård och att sitta på vår altan och dricka kaffe i solen. Kan bara inte sluta njuta av vårt nya hem, så underbart att kunna vara ute men ändå vara hemma, om ni förstår hur jag menar.

Och den där måndagen igår, som egentligen var en torsdag, hade även den rejält med guldkant. Fick först besök av min fina vän Marta som jag inte träffat på länge och sedan spenderade jag kvällen tillsammans med födelsedagsfirande Malin på restaurang med god mat och flera timmar tid att prata om allt mellan himmel och jord.

Som ni hör skulle man egentligen kunna säga att livet leker, att allt är riktigt fint just nu men det finns ett litet moln på den i övrigt så blå himlen. För även om jag nu mår som vanligt igen måste träningen begränsas till lugna/halvlugna distanspass då mitt besök hos magspecialisten i Göteborg i tisdags har resulterat i ett förbud mot att pressa mig i maxfart (eller göra något annat som utlöser kramperna i magen) eftersom han kände en rejäl svullnad under mina reven. En misstänkt svullen lever ska man tydligen ta på allvar så mest troligt ska detta utredas vidare med röntgen/ultraljud på Sahlgrenska sjukhuset nästa vecka.
Inget tävlande och inga kvalitetspass förrän vi vet vad det är som orsakar svullnaden och värken, men jag försöker vara glad och tacksam för att jag i alla fall kan springa obegränsat med lugn distans. Planen är därför att i någon vecka framöver sikta på att återgå till grundträning med fokus på distans och med målet att snitta 30km/dag. Förhoppningsvis gör det att när läkaren ger mig klartecken att köra för fullt ska jag direkt gå över på att snabba upp farten i benen och då ha kvar min fina grund att stå på. Lever på hoppet att detta klartecken ges direkt efter nästa veckas undersökning tillsammans med en mirakelsnabb bot mot problemen och tror fortfarande att jag står på startlinjen i Stockholm den 1 juni.
Hoppet är det sista som överger en människa...

Förvirrad

Förvirrad är verkligen ordet just nu, både för min sinnesstämning, min fysiska status, min tränings- och tävlingsplan och även ett ord som beskriver exakt hur jag betett mig senaste dagarna. Förvirrat.

Förvirrad sinnesstämning.
Är jag ledsen? Tårarna var många under helgen som gick. Jag grät mig till sömns på kvällen efter loppet, jag grät det första jag gjorde när jag vaknade dagen därpå och var gång någon omtänksam människa ringde eller messade för att höra hur jag mådde kom tårarna.
Men nu, är jag ledsen nu också?
Jag gråter inte längre, inte ens vid tanken på att en start i mitt älskade Stockholm marathon är i fara.
Men jag blir heller inte sprudlande glad inför något, allt känns oviktigt och jag känner mig oengagerad i saker som annars skulle gjort mig uppspelt och lycklig och njuter inte av saker som annars varit livets guldkant.
Jag är bara förvirrat likgiltig inför allt.

Förvirrad fysisk status.
Var hos en idrottsläkare idag som totalt sågade min tidigare läkares bedömning om att det är magmunsbråck som orsakat mina problem, istället tror han på bråck i en annan del av magen eventuellt i kombination med något fel med insulinet. Vidare utredning väntar, troligen i form av ultraljud och magnetröntgen men innan det kan ske måste jag träffa en kirurg som tar samma beslut. Alltid detta slussande från en person till en annan som gör att vägen till lösning blir lång. Just nu är jag därför oerhört tacksam för den vårdförsäkring min arbetsgivare tecknat för oss anställda som gör att jag slipper vårdköer och har fått en tid på en privatklinik redan på tisdag. Tycka vad man vill om att man kan köpa sig före i kön, men nu när avgiften är betalad vore det ju dumt att inte utnyttja möjligheten.
Men hur dåligt mår jag egentligen? Ska jag verkligen dra igång en lång process genom olika vårdinstutitioner för att hitta felet? Är jag verkligen SÅ dålig att det är nödvändigt? Man glömmer ju fort och när jag nu tänker tillbaka på söndagens race kan jag inte undvika att fundera på om jag kunde agerat på annat sätt för att undvika kollapsen. Kanske händer det inte nästa gång? Samtidigt är jag rädd för att överhuvudtaget tävla igen och kanske är det just därför jag känner mig likgiltig inför det faktum att tidigare så livsviktiga starter i tävlingar är i fara. För inte kan man ju vara ledsen över att slippa den plåga som för mig numer är så förknippat med tävlande?

Förvirrad tävling- och träningsplan
Hur ska jag nu träna vidare? Jag kan ju fortfarande träna precis som innan racet när allt kändes fantastiskt och träningen var fantastiskt lätt och fantastiskt rolig. Men vad ska jag inrikta träningen mot? Ska jag träna för marathon utan att veta när nästa mara ska äga rum? Ska jag träna snabbhet för kortare lopp som jag vet att jag kan tävla på redan nu och därmed riskera maraformen? Tänk om det är något lättfixat och jag faktiskt kan starta på SM trots allt och så står jag där utan den viktiga mängden.
Kanske ska jag tänka om och rent av satsa på ännu längre lopp än marathon till problemet är löst? Jag älskar ju att springa långt och så länge jag inte springer i maxfart känns det ju fortfarande bra, gjorde 40km i 4,30 fart så sent som för två veckor sedan utan minsta problem så kanske ska jag springa ett ultralopp?

Förvirrad i allmänhet
Mitt tillstånd sedan helgens kollaps är fortfarande långt ifrån normalt och här snackar vi förvirrad i ordets tydliga bemärkelse. Jag tänker inte klart, glömmer saker, är okoncentrerad, frånvarande och ärligt talat ganska trög. Går som i en dimma, orkar mycket lite och en dag på stan för läkarbesök och uthämtande av löparskor föranledde en lång vilopaus på T-centralen, en eneribar och två bananer innan jag orkade sätta mig på pendeln hem till brorsan igen.
Sedan vart jag plötsligt pigg och en jogg med brorsan som löparsällskap och brorsonen Hugo i löparvagnen kändes som ett perfekt fredagsnöje.
Sjuk och trött ena sekunden, träningssugen och pigg nästa.
Förvirrande.

Försöker ändå koppla bort alla negativa tankar för att istället försöka njuta av den helg tillsammans med min bror, hans fina fru och världens gosigaste syskonbarn som jag så länge längtat efter.
För när Hugo låter sig nattas av faster Jossan, ger mig en kram när jag går till doktorn och stolt vill visa varenda leksak han har för sin gäst känner jag inte längre likgiltighet utan ren lycka. Och när två månader gamla Nora ler mot mig där hon nöjt ligger i mitt knä smälter jag och undrar just då om jag är klok i huvudet som river upp himmel och jord för lite magproblem. Har jag verkligen fattat vad som är väsentligt här i livet?

Löparmörker och resan där allt gick snett

Det började ju så bra med härlig form i bagaget och en fin dag i Linz. Med ett tävlingssug och en känsla av att det var min tur för framgång och med löften om strålande löparväder på tävlingsdagen. Sen drogs mysfaktorn och humöret ner några steg när Lufthansa kvällen innan race annonserade sin strejk med ett kort SMS och utan ytterligare info ställde in vår hemresa. Beslutade mig för att inte lägga någon vikt vid det just när den sista laddningen skulle genomföras utan släppa det för stunden och ta tag i problemet efter loppet, när perset var fixat. Inget skulle få stoppa mig den här gången.
Laddade med trevlig pastamiddag med Jocke och Therese och att det var allvar med laddningen förstod man när inte ens Jocke valde pizza på menyn av rädsla för magras, trots att de serverade de största pizzor vi någonsin hade sett.
Somnade tidigt, vaknade pigg och taggad, värmde upp i solen på en slinga utmed Donau och kunde sedan promenera de fem minuterna till starten i lugn och ro. Jag var redo, dagen var perfekt.
Sedan kom mörkret.

Inledde loppet med en fantastisk känsla, höll igen på farten men passerade ändå milen med god marginal till utsatt tidsplan och låg snart på fjärde plats. Fick sportdryck av Jonne ett par gånger och lämnade positiva rapporter om min fina känsla, gav tummen upp och vinkade sedan glatt till Jockes familj som hejjade utmed banan. Allt var perfekt.
Så vid sjutton kilometer fick jag en liten föraning om att något var på gång, ett litet hugg i övre delen av magen och plötsligt en något mer ansträngd andning och farten började sjunka. Tog en liten bit av den energibar jag bestämt mig för att äta för att dämpa magens syra vid minsta tecken på att magmunsbråcket skulle göra sig påmint och tyckte nog att det lättade lite. Men så vid halvmaran var det där igen, känslan av att allt inte riktigt var som det skulle och en viss orkeslöshet började sprida sig i kroppen. Vid 22km fick jag återigen sportdryck och lämnade här en något mer negativ rapport till Jonne om att det nu inte längre var tummen upp och glada miner, bara "okej".
Sedan blev det bara värre.
Kramperna i magen som jag nu så väl känner igen både från Berlin och Florens eskalerade, andningen blev mer och mer ansträngd och min kropp kändes matt och orkeslös. Jag började få lite tunnelseende och insåg för varje steg att något var väldigt fel, idag var det visst bara inte smärtorna i magen jag skulle kriga mot, idag var det något mer.
Staplade mig framåt och försökte se om det fanns någon sjukvårdare i närheten då jag insåg att det här höll på att gå helt åt skogen men då jag inte såg någon i närheten såg jag inget annat alternativ än att tvinga benen framåt. Att rasa ihop där och då hade ju inneburit att någon av mina medtävlare hade fått rycka in och därmed fått sitt lopp förstört och det var inget jag ville vara orsak till. Att det inte skulle gå över var jag väl medveten om, men jag visste inte vad annat jag kunde göra än att fortsätta framåt och tvinga mig själv att hålla mig på benen. Paniken börjar sprida sig när jag känner att jag inte längre kan andas och plötsligt bär inte benen och jag faller ihop, bara några meter ifrån Jonnes vätskelangning - som om jag omedvetet slappnade av när jag visste att hjälpen var nära. Sedan minns jag inget mer förrän jag är omringad av ambulanspersonal och får härlig syrgas och återigen kan andas.
Från ambulansfärden till sjukhuset är det enda jag kommer ihåg en känsla av att jag bara ville sova och att jag inte kunde förstå varför jag inte bara kunde få vila en stund utan frågor om vad jag heter, vad jag kommer ifrån, vad min man heter osv. Nu förstår jag att det var deras sätt att hålla mig vid medvetande, men just då tyckte jag att de var idioter som inte bara frågade Jonne allt detta när han ändå stod bredvid?
In på sjukhuset och i med dropp, min magmedicin som injicerades direkt i blodet, diverse blodprover och EKG vilket orsakade allmän förvirring innan Jonne lyckades förklara på tyska att min låga puls är normal och inte ett tecken på att jag är döende. Här är jag fortfarande inte med i matchen utan på gränsen till medvetslös och enligt Jonne yrade jag på om skalbaggar i taket, bad att få höra sången en gång till och frågade vem som sjöng när det egentligen varken fanns skalbaggar eller musik i rummet.
Efter några timmars dropp kände jag dock hur livet återvände och kunde få förklarat för mig att det som hänt var att jag drabbats av extremt lågt blodsocker. Fick frågan om jag "överhuvudtaget ätit något idag" vilket jag givetvis hade - en rejäl frulle, energibar innan start, vätskelangning med riktigt stark sportdryck var femte kilometer borde definitivt räcka för att hålla blodsockret på en stabil nivå. Uppenbarligen är det något som är väldigt fel och alltså inte bara det magmunsbråck som jag tidigare trott varit orsaken till mina magsmärtor och andningsproblem på mina två senaste maror (äter ju nu medicin mot dessa) utan även något annat. Kanske orsakas det ena av det andra, jag har svårt att tro att jag drabbats av två helt olika sjukdomar utan samband. Någon vidare utredning gjordes dock inte på plats utan när blodsockret nått en okej nivå blev jag utsläppt från sjukan och planerar nu att fortsätta utredningen av detta på svensk mark. Snarast möjligt.
Till problemet är löst kommer jag inte starta på något mer marathon för till och med tjuriga jag inser att här går gränsen och att inte är värt att riskera sin hälsa så till den milda grad att man får ligga på sjukhus. Inte heller känner jag att jag fler gånger klarar av den besvikelse som jag gång på gång fått uppleva när hälsan har satt stopp och krossat de förväntningar man byggt upp inför mara när träningen har gått bra och som uppstår när man känner att alla förberedelser varit förgäves.

Men jag försöker se det positiva i att jag medan utredning pågår i alla fall kan träna som vanligt och till och med tävla på alla distanser upp till halvmarathon där jag inte märker av de här problemen. Får man ett löparknä, en stressfraktur eller något liknande är man ju hindrad från all form av löpning till läkarna har löst problemet så sett ur den synvinkeln är jag ju lyckligt lottad. Träna på som vanligt, tävla på kortare distanser och avvakta utredning och klartecken för marathon är alltså planen. Att bryta ihop, men komma igen.

Idag är jag dock inte mycket till löpare. Efter att ha lyckats sy ihop en ny hemresa tvingades jag igår härda ut en heldag med resa med buss, tåg, flyg och bil innan vi var hemma runt midnatt när det enda min mörbultade kropp ville göra var att sova... Vaknade idag som en urvriden disktrasa och är oerhört tacksam att jag har en gruppchef på jobbet med stor omtanke som närmast förbjöd mig att komma till kontoret utan istället uppmanade mig stanna hemma och vila. Varenda muskel i kroppen värker efter kramperna och blodsockret åker upp och ner som en berg- och dalbana och jag klarar bara ett par timmar på benen innan jag behöver äta och vila igen.
Men ge mig lite sömn, mycket mat och lite tid så ska jag snart återkomma med nya målsättningar och en ny tävligsplan för säsongen 2013.

Det VAR för bra för att vara sant...

I mitt inlägg nyss skrev jag att "kan det vara för bra för att vara sant?"

Det kunde det.
Hann inte mer än stänga av paddan och lägga mig för att vila innan det pep i mobilen och ett SMS dök upp:
"Unfortunally your flight on monday has been cancelled"

I nuläget består därmed uppladdningen av att hitta alternativ resväg hem eftersom Lufthansa behagar strejka från och med måndag. Underbart.

Lägesrapport

Ett härligt första dygn i Linz har avklarats.
Hotellet vi bor på är fint, även om det utifrån ser ut som ett miljonprojektsbygge som inte fått fasaden tvättad på de senaste 20 åren. Invändigt är det dock betydligt bättre, framförallt restaurangen som erbjuder både femrätters candellight dinner (som vi tyvärr inte kommer prova) och en frukostbuffe som har allt man kan önska. Det är fördelen med att springa lopp i typ Tyskland Holland som har en frukostkultur mer lik vår då det känns bättre att grunda med vettigt bröd, yoggi och müsli timmarna innan tävling än med de croissanter och geleliknande flingor som brukar serveras i Italien och Spanien. Att hotellet har en superbra wi-fi är också ett stort plus men det allra bästa med hotellet är dock läget, det ligger precis mitt emellan start och mål för morgondagens lopp innebärande att man kan värma upp och gå på toa på "hemmaplan" och kan krypa hem när man är trött och sliten efter målgång.

Dagen idag inleddes med en 10km jogg med 10*30sek lätt fartökning utmed Donau. Vädret var även idag lite grått och mulet, men då temperaturen ändå är helt okej var det perfekt väder för en löptur. Sprang och funderade på hur formen egentligen känns, kanske är jag lite dålig i magen?Är jag lite snuvig? Har jag ont i halsen? Har jag ont i ett knä? En fot?
Men hur jag än kände efter hittade jag absolut inte ett enda fel på mig själv. (Peppar peppar ta i trä) Tvärtom, jag kände mig pigg och alert och sådär ni vet när man liksom har fullständig kontroll över varenda liten muskelcell i sin kropp. Stretchade, körde lite löpskolning och kände ett våldsamt sug efter att springa lite mer, lite längre och lite snabbare. Det gjorde jag förstås inte eftersom jag vet att springa lite mer, lite längre och lite snabbare är just vad som står på morgondagens meny så jag höll mig i skinnet och hoppas att samma sug och längtan efter löpning finns även imorgon.
Vet inte om det kan kännas FÖR bra för att vara sant? Hoppas inte det...

Efter att ha avnjutit ovan nämnda frukost for vi ut till sportmässan för att hämta nummerlappen. Väl på plats blir det lite rörigt och nervöst när de säger att någon redan hämtat ut min lapp. Försöker förklara för dem att kanske har arrangören fixat så att den finns på hotellet (eftersom jag bor på det hotellet där arrangören ordnat ett hotellrum åt mig) men tjejen bakom disken varken förstår vad jag säger eller verkar särskilt intresserad av att hjälpa utan hänvisar mig till informationsdisken. Går dit och fortsätter jaga nummerlapp och det visar sig att det tydligen är där den finns. Av någon underlig anledning har de samlat de seedade löparnas lappar på en egen plats, varför är för mig en gåta, kanske skulle det vara någon form av VIP-service men exakt vad jag tjänade på att hämta min nummerlapp fyra meter ifrån den första, vanliga utlämningen är för mig en gåta? Väl där möts jag i alla fall av en supergullig och trevlig person som lämnar all viktig info kring loppet och framförallt ger mig min nummerlapp. Jag skyndar därefter ut från mässan så fort jag kan för att undvika att falla för frestelsen att köpa den Garmin klocka jag nyss blivit så kär i men som jag absolut inte behövde och som dessutom hade gjort mig onödigt och väsentligt mycket fattigare.

Istället far vi in till stan igen, äter en trevlig lunch och sitter länge kvar och dricker kaffe, tittar på folk och fascineras över att det faktiskt finns en avdelning i restaurangen där man får röka hur mycket man vill. Trodde inte detta fanns längre, lyckligtvis är det inte just där vi sitter men att passera förbi på vägen ut räckte gott för att sända en tacksamhetens tanke till de lagstiftare som sett till att detta inte finns i Sverige.
Efter en liten promenad runt gamla stan för en titt på Mozarthaus, Landhaus och det gamla slottet kollade vi även in start- och målområdet innan vi återvände till hotellet för ett par timmars slappande med en god bok. Planen för kvällen är en pastamiddag tillsammans med vännerna Jocke och Therese och sedan att somna tidigt, för imorgon väntar en tidig morgon följt av en mycket spännande dag.

På återhörande...