Sommartid är glidartid

På mitt jobb har vi något så finurligt som sommartid och vintertid. Detta innebär att man under sommaren, som i det här fallet räknas från15 juni till 15 september, jobbar en timme mindre per dag. För mig som ju redan "bara" jobbar 80% innebär det att jag alltså från och med idag knappt hinner gå till jobbet innan det är dags att gå hem igen. En ovärderlig lyx för alla människor som älskar sommaren och solen och gillar att spendera en extra timme i solstolen, men också en lycka för oss som tacksamt använder den där extra timmen till att se till att träna lite extra och bli en bättre löpare.

Just idag inföll olyckligt nog denna första sommartidsdag en dag när mitt träningsschema gapar tomt. Hade sedan länge tillbaka planer på att ställa upp i Apladalens löparklubbs mästerskap över 5000m på bana, men efter att ha varit fullkomligt förstörd i benen efter förra veckans banpass kändes det inte längre aktuellt om mina ben ska vara något sånär fräscha på lördagens marahonlopp, så istället blev helgen full av kvalitetspass på härlig asfalt som måste följas av en vilodag idag. 

Tyvärr kolliderade denna lucka i träningsschemat med att även mitt jobbschema idag gapade tomt varför inte heller någon övertid var att tänka på då ingen i hela världen verkade intresserad av bokföring och sugen på att ringa sin redovisningskonsult för lite konsultationer såhär första dagen på mångas sommarlov. Jag fann därför ingen annan råd än att vilsen koppla ur datorn och lomma hemåt när klockan slog 15,00.

Vad sjutton skulle jag göra med all tid som plötsligt blev över? 

Strosade sakta hemåt och funderade på om jag skulle shoppa något,  men insåg snart att det inte var aktuellt eftersom shoppingutbudet här är begränsat till att typ uppgå till ett Apotek och ett Systembolag. Även om läkemedel och alkohol i kombination kanske hade erbjudit lite spänning till min annars så händelsefattiga eftermiddag var det inte ett så lockade alternativ, så jag fortsatte hemåt med både pengar och livhanken i behåll.

Satte mig och käkade mellis på altanen och funderade istället på om det fanns något vettigt jag kunde göra med all min tid men hur jag än funderade kom jag inte på en endaste liten sak. Tvätten tvättades igår, huset städades i förrgår, återvinningsstationen tömdes så sent som förra veckan, frysen är full av lunchlådor och allt är helt enkelt förberett och färdigt för att jag som vanligt ska kunna starta veckan på måndagen utan att ha ett enda "måste" som ska hinnas med utöver träningen och jobbet. 

Så jag sitter kvar här i solen, 1,5 timme senare, helt handlingsförlamad och paralyserad över att plötsligt en dag i livet ha en hel tunna av tid att ödsla med. 

Jag tänker att jag borde njuta och ta vara på denna dag för möjligheten att sitta i solen och läsa en bok är precis vad jag längtar efter alla de där dagar när tiden inte räcker till och livet är som allra mest hektiskt. Men just idag har jag inte ro att läsa.

Jag tänker att jag borde ta den där tuppluren som jag så ofta både behöver och är sugen på framåt eftermiddagen men så sällan hinner med. Men just idag är jag inte trött.

Jag tänker att jag borde käka den där glassen jag så ofta vill käka till eftermiddagskaffet men måste avstå då det inte lämpar sig strax innan ett träningspass. Men just idag är jag inte sugen.

Jag tänker att jag borde njuta av att jag kan lägga mina ben i högläge och ge dem den totala vila de så innerligt skrek efter på den där sista tusingen igår där jag kunde pressa det lilla extra just för att min coach ropade att när den var avklarad väntade en hel dags härlig vila. Men just idag vill mina ben hellre springa.

Så istället för att ta vara på lyxen att ha möjlighet att bara koppla av kryper paniken i mig för det känns som att jag slösar bort denna mycket unika dag dels på att inte göra någonting alls men framförallt får jag panik över att jag inte ens passar på att njuta.

Jag borde skämmas, jag är verkligen en otacksam jäkel.

Förlåt.

Lättlurad kropp

I flera dagar har jag nu försökt väcka liv i min kropp genom att köra på med ganska tuff träning. Taktiken är att följa alla gamla ordspråk typ "sätta hårt mot hårt", "ont ska med ont fördrivas", "fight fire with fire" och likt Tarzan vara hård mot de hårda. Jag ska alltså få mina sega, onda, post-marathon 

trötta ben att bli pigga till nästa helgs mara genom att träna hårt och förhoppningsvis lyckas lura kroppen att tro att den är piggare än den egentligen är och därmed få den att glömma Stockholm marathon lite snabbare än vanligt.

Ett experiment som än så länge visat sig funka riktigt bra, tricken har varit många men framgångsrika!

Skotricket.

Det mest logiska och kloka när man har trötta och stumma ben torde vara att välja rejäla, stabila skor med kraftig dämpning för att skona kroppen så mycket man kan. Men jag har använt en taktik där jag försöker lura den trötta kroppen att springa lätt och fint genom att istället plocka fram så lätta, snabba skor som möjligt. Redan när man knyter på sig dessa skor känner man sig snabb och man får en mental pepp som kan få till och med den tröttaste av kroppar att kännas snabb och stark.

Istället för att med tunga fötter masa mig fram, högljutt stampa ner fötterna i asfalten och låta dem möta ett tvärstopp iklädd långpasskorna har jag genom ett enkelt skobyte snabbt fixat ett löpsteg där jag tassar mig fram och flyger över asfalten med kort markkontakt och ett skönt frånskjut.

Jossan - Kroppen, 1-0.

Springa snabbt tricket.

När min kropp är som tröttast vill den helst bara springa lugn distans, och ju mer inställd min hjärna är på att falla för frestelsen att bjuda kroppen på denna slöa träningsform - desto långsammare går det och desto segare och tröttare känner jag mig.  Om jag istället bestämmer mig för att stänga av känslorna och låtsas att jag är pigg och tvinga mig att springa korta intervaller och fartlekar i hög fart kan plötsligt kroppen kännas betydligt piggare. 

Om jag dessutom åker till en rundbana känner jag mig snabb bara av känslan att vara på plats, nästan som att jag tror att jag är en sprinter eller i alla fall medeldistanslöpare bara för att jag just då omger mig av sådana. Så när den lugna distansen byttes till bana i snabbskor, fartlek och snabbdistans var tröttheten plötsligt som bortblåst och tunga ben ett minne blott. 

Jossan - Kroppen, 2-0.

Överdriven rehab tricket.

Jag har varit på massage, jag har legat på spikmatta, jag har rehab-simmat, jag har druckit både blutsaft och rödbetsjuice och jag har sovit i mina återhämtningstajts. Kroppen försöker och försöker skicka sliten-signaler som nackspärr efter simningen och huvudvärk efter långpasset men jag rehabar bara ännu mer och mosar dessa signaler som om de aldrig hade funnits. Sliten-signalerna uppfintade på läktaren, glad och väl omhändertagen kropp ett faktum.

Jossan - Kroppen, 3-0.

Sova som en bebis tricket.

Jag har sovit extra på nätterna, jag har powernapat på lunchrasten och jag har vilat mellan jobbet och träningen. Att lägga sig och vila en kort stund innan träningen brukar var gång kännss som en mycket tillfällig tröst likt att kissa på sig när det är kallt ute och tro att det ska resultera i att man blir varm. Men när jag väl kommer ur soffan har jag lyckats lura kroppen att bli pigg och träningen går som en dans. Att man har jobbat en hel dag är som bortglömt och morgonpasset lika så, för efter 30min tupplur tror kroppen att den har vilat en hel natt och är redo att återigen plågas på nya träningspass.

Jossan - Kroppen, 4-0.

Ja, min kropp är allt en lättlurad rackare. 

Jag har enkelt lurat den till att ge mig fina kvalitetspass gång på gång under veckan som gick och idag peakat med att persa på en serie tusingar som ett sista formbesked och indikation om att det kanske ändå kan finnas energi till en ny mara om bara några dagar.

Men nu är det pay-back time, kroppen ska få vad den har bett om hela veckan. Imorgon blir det löpfritt.

Två marathon på tre veckor

Jag vet inte om jag tagit mig vatten över huvudet, om jag överskattar min kropps förmåga eller om jag rent av är dum i huvudet men nu är det liksom för sent att börja fundera.
Mitt namn står nämligen klart och tydligt där på startlistan i Tromsö Midnight Sun Marathon nästa lördag, så uppenbart är två maror på tre veckor ett faktum.
Är min kropp fysiskt återhämtad? Oklart.
Utsätter jag min kropp för en onödig skaderisk? Oklart.
Exakt hur jobbigt kommer det bli att springa en mara till? Oklart.
Är jag sugen på att testa? SOLKLART!

Tromsö midnight sun maraton är nämligen något jag har sett fram emot länge. Jag och övriga sju familjemedlemmar och släktingar som ska med på äventyret bokade resa, boende och startplats redan i början av september förra året för att garanterat få vara med om denna händelse. Jag är verkligen lyckligt lottad som har så många likasinnade i min familj som är överens om att det perfekta sättet att fira midsommar inte involverar partytält, sill och nubbe utan föredrar löpardojjor, svett och sportdryck. Midsommarhelgen till ära har dock det här loppet en viss festlig inramning och guldkant då huvudsyftet med loppet inte är att springa så fort som möjligt utan snarare att dra ut på njutningen för att under så lång tid som möjligt få omgärdas av vackra vyer och midnattssolen. För det är liksom det som är grejen, beräknad målgång är runt midnatt och då Tromsö ligger jäkligt långt norrut (längre norrut än den svenska gränsen) är det vid den här årstiden ljust dygnet runt så när vi mitt i natten passerar mållinjen lär det vara som om loppet avgjorts mitt på dagen. Ska bli en otroligt spännande, rolig och lite konstig upplevelse!  

Vissa i familjen har valt att springa halvmaran, vissa av oss väljer att springa maran och två familjemedlemmar med förstörda knän har valt att följa med för att bevittna spektaklet från cyklar vid sidan av banan.

Nu kan man ju undra varför just jag och storebror, som båda just avklarat Stockholm maraton, har valt att springa marathondistansen när det fanns både halvmara och millopp att välja på vilket troligen hade varit snällare mot kroppen. Men det är liksom inte vår grej, bjuds det på en chans till utmaning måste man ju ta den och dessutom finns ju risken att man skulle känna sig lite lätt mesig när man går i mål i halvtid med vetskapen att det finns andra på plats som sprungit mer än oss och därmed kan anses både tuffare och hårdare.
Men hur sjutton balanserar man återhämtning, träning och uppladdning när man bara har tre veckor mellan marathonloppen?
Antingen kan man ju göra som den tuffe storebrorsan och ladda med att köra Vätternrundan till helgen och se det som en liten extra krydda i utmaningen att starta maran med babianrumpa, stumma lårmuskler, tomma energidepåer och stel rygg.
Eller så gör man som den klena lillasystern och inriktar sig något mer på vila och återhämtning och nöjer sig med den rejäla utmaning det i sig innebär att ens försöka avklara två 42km lopp inom så kort tid och ändå på något sätt försöka ha ork nog att njuta lite av upplevelsen i Tromsö.
Så trots att jag redan dagen efter Stockholm maraton kände mig väldigt återhämtad har jag försökt att hålla mig i skinnet och tränat försiktigare än någonsin senaste veckan. Varannan dag har jag tillåtit mig lugn distanslöpning i ca 60min, ett par gånger med brorsonen Hugo i joggingvagn vilket innebär diverse spontana vilopauser för att stanna till och kika på grävskopor, ankor och annat intressant utmed rundan. På vilodagarna har det blivit lite simning, lite massage och någon långpromenad med kompis, men i första hand har fokus varit att äta, sova och koppla av med andra aktiviteter än just löpning för att inte bara återhämta mig fysiskt utan även mentalt.

Min ursprungsplan var att i första hand ligga i soffan och pilla mig i naveln mellan marorna för att säkert återhämta mig och minimera skaderisken. Väl på plats i Tromsö var planen att jogga runt banan som ett långpass tillsammans med brorsan. I måndags hade jag dock tröttnat på slappandet och gjorde därmed en kovändning i min plan som därmed ändrades till att istället köra på med mer ordentlig träning för att försöka väcka liv i kroppen igen och till att kanske, eventuellt, ändå tillåta mig själv att försöka trycka på lite i Tromsö om kropp och knopp så vill. Inledde därför projekt ”få fart på slö kropp” igår med att köra första banpasset på evigheter och resultatet av detta var väl sådär.

Eftersom det kändes klokt att starta upp försiktigt och då jag ändå vill vara lite snäll mot min kropp valde jag att ersätta mina vanliga ganska tuffa, långa intervaller med att haka på sprinterlöparna och köra en sprintstege på 80m-120m-150m-120m-80m. Låter ju som ett löjligt mespass och löjligt var just vad det kändes som när passet officiellt var över (summera hur många meter löpning det blir så förstår ni att det inte var okej för en marathonlöpares träningsdagbok) så jag kände mig tvingad att först lägga till en fallande stege från 200m till 80m och naturligtvis även några tusen meter upp- och nerjogg innan jag fick åka hem.
På dagens 20km morgonpass fick jag dock ångra mig, kände mig stel som ett kassaskåp och mitt löpsteg kändes allt annat än naturligt och flytande. Efter en promenad till kontoret där jag vaggade fram likt en pensionär har jag sedan ägnat resten av dagen åt att fundera på om det finns någon muskel i kroppen som jag inte har ont i, men hur jag än känner efter hittar jag tyvärr inte någon sådan. Lyckligt nog stod simning på programmet för kvällen och då det inte finns något som brukar kunna mjuka upp min kropp likt denna form av alternativ träning har jag ändå ett visst hopp om att återigen kunna röra mig imorgon.

Då väntar nämligen ny kvalitet, terräng-tusingar, och då lär jag få kvittot på om jag blev sliten av den ovana träningsformen sprint och bana eller om jag blev sliten för att en kropp helt enkelt inte vill träna särskilt hårt en vecka efter maraton.
Att träna sig i form, eller att vila sig i form?  Det är frågan…

 

 

SM-Tårta

Okej, jag förstår att jag snart måste sluta tjata om min underbara, fina SM-medalj, annars tröttnar ni väl på mig och slutar läsa min blogg. 

Men jag måste bara få dela med mig av en bild på den bronsfärgade tårta som idag levererades till jobbet från en av våra kunder, tillika min hyresvärd, som driver ett bageri.   

Låt oss säga såhär - det var ganska uppenbart vem den var avsedd för...

Rörd blir man.

         

Tvära kast

Ena dagen springer man marathon på Stockholms gator, njuter av jubel på Stadion, firar SM-medalj med familj och vänner och lever löparlivet till fullo.

Dagen därpå hoppar man in i bilen tillbaka mot Gislaved men inte för att åka hem utan för att efter bara någon timme ta farväl av sin familj, checka in på nästa hotell i ensamhet och byta skepnad. Från löpar-Jossan med uppdrag att svettas till redovisningskonsult-Jossan med uppdrag att leverera tre dagars effektivt bokslutsjobb på Ernst & Young kontoret i Nyköping.

Båda saker har ju sin charm, dock på mycket skilda sätt...

Att kliva av i Nyköping och vinka farväl till både Jonne och min SM-medalj, som han fått det viktiga och ansvarsfulla uppdraget att transportera hem till prishyllan, var jobbigt. Vem av dem jag hade svårast att skiljas ifrån, Jonne eller medaljen, låter jag vara osagt men jag kände mig i alla fall ensammast i världen när jag klev in på mitt hotellrum och möttes av total tystnad. Från full fart till total ensamhet.

Snörade på mig löpardojjorna för en återhämtningsjogg och efter en mil i underbart vackra Nyköping kändes allt bättre och jag häpnade över vilken otroligt vacker stad det var och kände direkt att jag skulle komma att trivas. Att kroppen dessutom kändes helt oberörd av gårdagens mara gjorde ju inte saken sämre, lite ömma benhinnor och lite klassiska skavsår i armhålorna var det enda som skvallrade om vad jag nyss utsatt min kropp för. Av de 14 marathonlopp jag har sprungit är det här första gången jag kunnat sova natten efter race utan att väckas av kramper i magen och första gången jag kunnat återhämtningsjogga utan att springa dubbelvikt. Så det är såhär ni andra har det därute? Underbart!

Efter att den värsta ensamhetskänslan lagt sig har dagarna flugit iväg i en rasande fart. Många och intensiva timmar på jobbet där allt har flutit på och jag har fått mycket gjort, haft roliga arbetsuppgifter och träffat många trevliga kollegor. Kvällarna har såklart varit lite ensamma men att kunna spendera dem med lätta joggingturer och promenader utmed ån och hamnen, äta kvällsmat i sol och värme på hotellets uteservering med utsikt mot havet och att ha tid att läsa böcker och somna tidigt har ändå gjort det till riktigt fina dagar.

Självklart fanns det ju en tanke med att åka hit och jobba direkt efter maran eftersom dessa dagar är vigda åt nödvändig återhämtning och begränsat med träning varför mer tid till arbete finns. Samtidigt var det nästan lite synd att inte få tillryggalägga fler löpmil på alla de vackra gång och cykelvägar som så strategiskt placerats utmed stans vackraste platser i underbar miljö. Jag får nog ta och komma tillbaka igen någon gång, då med mer träning och mindre jobb på agendan.

Men även om dessa jobbdagar på något udda sätt samtidigt känts nästan som en semester i någon vacker semesterort är det obeskrivligt skönt att sitta på bussen och veta att jag är hemma om en timme.

Fick en liten avundsjuk fråga när jag avstod morgonkaffet på kontoret i morse om jag hade njutit rejält av den lyxiga hotellfrullen? "Absolut", svarade jag, men kände i samma sekund att jag faktiskt ljög. För sjätte dagen i rad känns det inte särskilt lyxigt längre utan då vill jag hellre hem till min vanliga trista frulle, vid mitt eget köksbord, med min lokala morgontidning och framförallt med min underbara, fina, bästa Jonne på andra sidan bordet. 

Borta bra, men hemma är jäkligt mycket bättre.

     Vacker vy på min morgonpromenad!

   Uteserveringarna ligger tätt i det trevliga

         hamnområdet i Nyköping.

         

Men när man vet att det ser ut såhär             hemma kan man inte annat än längta hem...

Dagen då allt vände och en dröm blev sann

Vaknade på lördagsmorgonen med en väldig nackspärr. Vi hade nämligen haft oturen att få ett hotellrum med fönster mot en stor väg med massa störande trafik och tyvärr bara fått med oss tre öronproppar varför jag stoppade in en propp i ena örat och bestämde mig för att sova på det andra örat och därmed stänga ljudet ute. Tyvärr innebar ju detta att jag inte kunde byta ställning en enda gång på hela natten, vilket alltså resulterade i vansinnig nackspärr.

Som om inte misären inför loppet var tillräcklig liksom.

Efter en massage av min onda nacke toppades den kolhydratladdning jag kört efter stenhård kostplan med att jag denna dag käkade frulle betydligt tätare inpå loppet än jag brukar - allt för att följa läkarens tips om att prova om fulla kolhydratförråd eventuellt kunde göra dels så att jag kunde undvika kramperna i magen, men framförallt så att jag inte behöver svimma av lågt blodsocker.

Inte för att jag egentligen trodde att det skulle funka, men det var ju mitt enda hopp.

Åkte till stadion och var på plats en timme innan start, perfekt för att hinna värma upp, byta om och nervöskissa sisådär tusen gånger innan startskottet skulle gå. Uppvärmningen kändes katastrofal då jag knappt kunde röra min nacke och vänstra arm, och jag sa till min fina J och min svärmor med sambo som alla var på plats som serviceteam och hejjarklack att jag undrade "vad sjutton jag gör här egentligen. Borde stannat hemma".

Gick sedan till omklädningsrummet och småpratade med de andra löparna innan start och som vanligt pratar man om hur formen är och vad man har för målsättning inför dagens lopp. Såhär i efterhand känns det ju lite dumt att jag på den frågan konstant svarade att mitt mål var att ta mig runt utan att behöva åka ambulans, med facit i hand framstår det ju som en klassisk "snacka ner sig" kommentar. Men jag kan helt uppriktigt säga att det var precis så jag kände och att komma i mål på en hyfsad tid och på ett behagligt sätt var min enda tanke inför  start.

Klockan tolv var det så dags att starta loppet och mer avslappnad än någonsin började min resa tillbaka till stadion. Min taktik var enkel; springa på så gott det går till krampen kommer och sedan jogga i mål och att se till att få i mig så mycket energi som möjligt under loppet för att förhoppningsvis kunna fördröja haveriet. 

Jag började springa klokt direkt från start och försökte undvika att slösa mer kraft än nödvändigt och gick därmed inte med täten direkt då jag som sagt inte hade en tanke på att placera mig. Hade min egen tävling med min kropp som enda motståndare varför jag bara sprang på känsla utan större fokus på klockan. Försökte ha kul, vinkade till folk jag kände och "fivade" lite barn och däremellan sörplades det sportdryck och käkades gel. Första fem kilometerna gick rasande lätt, nästa fem kilometer minst lika lätt. Tuggade i mig min första gel en bit innan Västerbron och tog mig över den på ett smidigt sätt samtidigt som jag ägnade en tanke åt hur vidrigt det var här förra året. 

Sprang vidare och passerade Spårvägen-Jonas, min lifesaver och brytkompis från förra året, som langade vätska till klubbkamrater och hann ropa några positiva ord om hur bra det kändes. Än så länge, var jag snabb att tillägga, för jag bara väntade på att allt skulle rasa, att värken skulle komma och det roliga skulle vara slut. Varje kilometer kändes som en gåva och jag blev lycklig var gång jag kunde bocka av en smärtfri kilometer och veta att det skulle innebära en kilometer mindre att kriga när värken väl kommer. För jag var så säker på att den skulle komma.

Passerade min J med familj vid varvningen, kunde ge en tumme upp och äta min andra gel innan jag fortsatte ut mot Djurgården. Djurgården och Gärdet är den tristaste delen på banan enligt mig med väldigt lite folk som hejjar, en böljande banprofil och också en mentalt jobbig del på banan då man har hälften kvar. I år dessutom extra mentalt jobbig eftersom det är precis runt 21-30km som mina problem brukar komma. Jag var således inställd på att det skulle bli jobbigt där men efter att ha plockat två placeringar vid halvmaran gick det rasande lätt och plötsligt var jag ute på Strandvägen och söder mälarstrand igen, en av mina favoritdelar av banan och då jag fortfarande inte hade någon eller i alla fall bara lite lätt känning i magen kunde jag vid 29km lämna den positiva kommentaren att "jag känner mig stark" till min fanclub innan jag fick min tredje gel och fortsatte mot Västerbron gång två. Nu hade jag passerat de kritiska kilometer där det på de senaste marorna har börjat strula, nu gick jag verkligen på övertid.

Såg 30km skylten och allt kändes fortfarande okej, max 12km med värk alltså, det borde jag kunna stå ut med.

Upp på Västerbron som i bra väder är extremt överskattad, SÅ himla jobbigt att springa över bron är det faktiskt inte. Då tycker jag att de långa sega kilometerna efter Västerbron är betydligt värre. 

Men utmed den sträckningen stod ju Spårvägen-Jonas igen och den här gången ropade jag att jag saknade honom som hare. Han sprang då med ett hundratal meter och vi växlade några ord och plötsligt var den tunga sträckan borta.

Fick min sista gel vid 35km men då stod den syntetiska smaken av gel och sportdryck mig upp i halsen och jag kunde bara inte förmå mig själv att trycka i mig den. Sparade den i handen att ha i reserv vid behov men när jag strax därefter passerade coca cola stationen kastade jag gelen åt fanders och svepte en mugg cola istället. Himmelskt gott i jämförelse med allt annat jag proppat i mig under "fikaturen" runt Stockholm.

Vid 35km hade jag tänkt öka farten, jag var fortfarande ruggigt fräsch. Men lite feg och orolig för att kramperna skulle uppstå om jag pressade mig hårdare fortsatte jag i ett behagligt tempo som inte krävde mer kraft än nödvändigt. Jag ökar vid 37km istället tänkte jag, men vid 37km flyttades gränsen ännu en gång till att innebära fartökning vid 40km. Varför riskera något?

Vid det här laget visste jag givetvis att jag låg på tredje plats i SM tävlingen och då min stora dröm sedan flera år varit att vinna en medalj kan man ju tro att jag skulle springa för kung och fosterland. Men grejen var att jag fortfarande var i shock över att allt kändes så pass bra att jag inte ens vågade tänka på medaljen utan mest var nöjd över att det faktiskt verkade som att jag skulle komma i mål. 

Min fina J, som även han under hela loppet väntat på den stora kollapsen, började dock inse att detta kanske ändå skulle hålla. Vad han också insåg var att jag var jagad av två tjejer i rasande fart och då han sett hur fräsch jag var, men ändå tog det så lugnt, förstod han att jag nog inte visste att jag var jagad. Så istället för att vänta i målet som var ursprungsplanen satte han istället av mot 40km passeringen i en rasande fart och när jag passerade hade han förvandlats från stillsam make till vrålande coach. "Nu får du f'n ta och öka sista biten, det är ju bara ett par kilometer kvar, typ ett varv runt kvarteret hemma, och du har bara 20sek bak till fyran. Ska du ha din medalj får du ta chansen NU". 

När jag hörde dessa orden brann det till i skallen på mig. Vad håller jag på med? Springa här och fega, spara på krafterna när det står en SM medalj på spel? 

Jag blev som förbytt och plötsligt fanns det inget annat än medalj i huvudet på mig. Ökade farten med målet i sikte och i samma stund som jag svängde in på stadion fick jag uppleva exakt den scen jag så många gånger drömt om och som jag så många gånger visualiserat på träningspassen:

Speakern välkomnade mig in på stadion, gratulerade till min första SM medalj, uppmanade publiken att välkomna mig med en applåd och som de välkomnade mig. Jubel från alla håll och kanter och överrallt hörde jag bekanta röster som skrek mitt namn. (Tack alla underbara människor som hejjat hela vägen!) Efter sista kurvan med målet framför mig höjer jag armarna i skyn, applåderar mig själv och jublar som om jag vunnit loppet. För det kändes som en seger. 

Det overkliga hade hänt, kolhydratladdningen hade funkat, kramper och yrsel var som bortblåsta, och den här dagen blev till något helt annat än jag någonsin kunnat föreställa mig. Tårarna rann efter målgång när jag insåg att mitt livs största idrottsliga händelse var ett faktum.

Sen levde jag en dröm hela eftermiddagen med dubbla prisutdelningar då vi även vann lagtävlingen, en telefon som nästan överhettades av SMS och telefonsamtal från människor som ville gratta, en Facebook där kända och okända människor ville gratta och först tre och en halv timme efter målgång var jag duschad och klar, redo att med familjen inta den restaurang där dagen skulle avslutas.

God mat och höjda glas fyllda med Moet krönte denna fantastiska dag innan jag kröp till kojs med ett leende på läpparna och min medalj på nattduksbordet. 

Vad mer kan jag någonsin önska?

SM Brons!!!

Min högsta dröm har gått i uppfyllelse, den dag jag förväntade mig det allra minst.

Saknar ord just nu, återkommer...