Oj vad det är dyrt med magnetröntgen...

...i alla fall om man kombinerar det med en eftermiddag på A6 shoppingcenter.

Efter 50min i en "röntgentub" med ett fasligt oväsen i kombination med en läkare som uppmanar en att spänna musklerna, slappna av, hålla andan, andas djupt, krysta och skjuta rygg tyckte jag att jag hade förtjänat något kul också. Lägligt nog låg röntgenmottagningen ett stenkast från A6 shoppingcenter i Jönköping och lägligt nog har min mycket shoppingintresserade kära mor semester så jag behövde inte fråga två gånger om hon kunde tänka sig att följa med som sällskap på min röntgen när en rejäl shoppingrunda ingick i dealen.

Så efter en grillad kalkonpanini och ett par koppar kaffe var jag redo att attackera butikerna och jag kan bara konstatera att min shoppingform är på topp.

Två par skor (inte löparskor!!!) ett par shorts (inte löparshorts!!) ett linne (inte löparlinne!!) och en kofta blev resultatet och ovanligt nog var det enda löparrelaterade inköpet en posture från hälsobutiken. För er som inte vet vad det är så är det typ en sele man sätter på sig som en ryggsäck och som genom endast ett par timmars användning per dag ska förbättra hållningen och därmed även löpsteg och syreupptagningsförmågan. Om det funkar? Vad vet jag. Men i kombination med all rödbetsjuice och blutsaft jag dricker kan i alla fall ingen säga att jag inte gör vad jag kan för att underlätta vägen mot löparmålen...

Min posture. Ser skum ut men är grymt behaglig och gör det omöjligt att sjunka ihop.

Dags att sova så man snabbt kan få vakna upp och ta sig an den allra sista arbetsdagen innan 4,5 långa veckors semester väntar. Underbart!!

Ansvarsfullt arbete?

Då har ett par dygn i vår fina huvudstad avklarats och jag har sagt det förut, och säger det igen, det är den bästa staden på jorden. 

Att min fina Storebror med sin minst lika fina familj bor just där gör ju inte saken sämre direkt och ger ju onekligen en extra anledning att få komma dit oftare.

Anlände sent i onsdags kväll rejält trött och småirriterad efter en ganska obekväm tågresa, som ni kan läsa om i ett tidigare inlägg. Kvällen räddades dock snabbt av en trevlig stund över en kopp kaffe på brorsans balkong i värmen från infravärmaren som min J fixat åt dem. Det var så otroligt behagligt att sitta där att jag var tvungen att ringa hem och uppmana min J att fixa en likadan till vår altan och bortskämd som jag är av min andra hälft kom dagen därpå bildbevis på att detta var ordnat. Att han dessutom även varit och köpt de trädgårdsmöbler  vi spanat in men inte haft tid och möjlighet att hämta i Jönköping gjorde ju inte saken sämre. Nu ligger han allt på plus.

Torsdagen blev en mysig dag tillsammans med i huvudsak brorsan och lilla brorsonen Hugo eftersom övriga familjen tyvärr var hängiga och behövde hålla sig hemma och vila. Dagen fördrevs på lekplatsen där jag både skrämdes och  förundrades av den lilla tvååringens orädsla och våghalsighet då han utan att tveka det minsta kastade sig ut i den ena rutschkanan efter den andra, inte bangade för linbana och blev galen av ilska när vi förbjöd honom de mest våghalsiga delarna av lekplatsen. Underbart livfull och härlig unge, blir så lycklig av att vara med honom!

Huvudmålet med resan var dock att jag och storebror skulle vara funktionärer på Sollentuna GP. På grund av vår okunskap och bristande erfarenhet från arbete på friidrottstävlingar hade vi tilldelats uppgiften "pressordonnans" vilket för oss båda var en oklar uppgift. Väl på plats blev vi såklart informerade om vad som förväntades av oss och upplägget var följande:

På pressläktaren sitter ett stort antal journalister som alla, givetvis, är uppkopplade på nätet. Via nätet får de resultaten från alla grenar levererade till sig för att snabbt och lätt kunna vidarebefordra dem till er tv-tittare därute. 

Om internetuppkopplingen av någon anledning skulle sluta fungera står det en skrivare mitt på läktaren där resultatlistorna även printas ut i två exemplar efter varje avslutad gren.  Av dessa utskrifter ska en levereras till tv sporten och en till radiosporten som båda satt ungefär tre trappsteg bort från skrivaren. Detta är alltså en backup om de elektroniska systemen skulle haverera.

Det är här vår uppgift kommer in i bilden. Vi skulle alltså hårdbevaka denna skrivare och så fort resultatlistorna kom ta hand om dem och se till att leverera listorna de tre trappstegen till journalisterna. Som ni hör, ett oerhört ansvarsfullt uppdrag. Så ansvarsfullt så att vi tydligen var tvungna att vara sex personer i den grupp som ansvarade för denna pappersleverans.

Låt oss säga såhär, vi jobbade inte ihjäl oss direkt. Nu kan man ju tro att det skulle vara långtråkigt att vara så sysslolös, och det kunde det ju varit om inte pressläktaren vore placerad på bästa delen av arenan. Med undantag för de kanske tre gånger jag knallade upp och ner för trappan med papper kunde jag således avnjuta friidrott på hög nivå från allra bästa åskådarplats, precis vid mållinjen, vilket gjorde det hela till en mycket trevlig upplevelse.

Dagen idag inleddes med en morgonjogg i härligt solsken tillsammans med brorsan och våra fortfarande väldigt marathontrötta ben, innan det var dags för tågresa hem igen. Ikväll väntar nämligen besök av våra vänner Eric och Fanny för en invigning av de nya trädgårdsmöbler och infravärmare jag än så länge bara sett på bild och imorgon blir det 60 års firande för svärmors sambo Hans.

Som ni hör så står roligheterna på rad vid den här härliga tiden på året och hur det ska finnas tid till att göra alla "måsten" är för mig ett mysterium. Men så länge jag får träna enligt plan, träffa människor jag älskar och hitta på roliga aktiviteter kunde jag inte bry mig mindre om lite dammtussar i hörnen, en överfull tvättkorg och ett halvfullt kylskåp. 

Semestern får gärna komma nu, jag är redo.

En tågvagn från hell

Efter att ha haft svårt att sova i Tromsös midnattssol i helgen har de senaste dagarna varit ganska trötta. Men trots att jag hela dagarna gått och längtat efter att få komma hem och kanske ta en tupplur, läsa en stund och slappa framför en film  har det liksom inte riktigt blivit så. Det finns ju hela tiden så himla mycket annat kul man kan göra än att just vila så inte bara tuppluren och slappandet har fallit bort, utan jag har inte ens lyckats komma i säng i tid om kvällarna. 

Men min tröst har varit det faktum att min arbetsvecka bara skulle innehålla tre arbetsdagar, tillika tre tidiga morgnar, innan jag skulle fara upp till brorsan med familj i Stockholm och på väg dit skulle jag få njuta av 4 timmar härlig tågresa där det verkligen inte finns något annat att göra än att läsa, fika och sova. Jösses vad utvilad jag skulle vara när jag kom fram till huvudstaden!

Inte visste jag då att jag skulle hamna i tågvagnen från hell.

Missförstå mig inte nu, jag älskar verkligen barn och förstår att det är svårt att sitta still och vara tyst när man är liten och det kryper i benen. Men det var ju lite osis att varenda barnfamilj i Sverige skulle få sittplats just i "min" vagn. 

Två bebisar som i falsett växelskriker några säten bakom mig på en ljudvolym som aldrig hade klarat en tinnitusmätnig. En liten tjej på sätet framför som gärna vill veta vad alla i vagnen heter, vart vi kommer ifrån, vad vår familj heter och inte drar sig för att ta reda på det genom tjugo frågor. Bredvid henne sitter  storebror som ömsom skäller på mamman för att han inte får en ajfån och ömsom högljutt berättar för oss andra hur många spel han skulle ladda ner OM han hade just en sådan och står juat nu bakvänd i sitt säte och stirrar avundsjukt på den ajfån jag sitter och knappar på. 

På sätet precis bakom mig har jag två ungar som faktiskt sitter still, dock bara av den anledningen att deras föräldrar varit snälla nog att ge dem en ajpadd så de kan kolla film. Tyvärr var de inte kloka nog att även ge dem hörlurar varför alla vi andra på tåget nu måste stå ut med diverse blippande, musik och löjliga röster från tecknad film.

Lägg till detta irriterade mammor som skäller på stökiga barn, stressade pappor som suckar högt åt skällande fruar och ett evigt springande av hela familjer förbi min plats till toan för att antingen hjälpa den ena ungen att gå på toa eller för att byta blöja på den andra.

Att läsa bok är nästan omöjligt då jag måste pausa för att svara på frågor från det frågvisa barnet varje minut, att blogga är obekvämt då jag då måste stå ut med den andra ungens fånstirrande på mig och att sova i det här oväsendet är en total omöjlighet.

Ge. Mig. Styrka.

Att byta nummerlapp

Efter helgens marathon i Tromsö vill jag skicka en uppmaning till alla er som säljer/köper nummerlappar av någon som fått förhinder att starta.

På loppet i lördags fick jag hela tiden rapporter om hur avståndet bak till andra tjej växte och som mest fick jag mot slutet rapporter om att det var 20min avstånd. 

I mål pratade jag sedan med andra tjej, en amerikanska som sprang in på 3,12, och hon berättade om vilka problem hon hade att hinna till prisutdelningen dagen därpå eftersom hennes flight hem till Staterna gick en timme efter prisceremonins början. 

Uppenbart hade hon lyckat lösa problemet eftersom hon på söndagen dök upp för att motta sitt andrapris.

Men när de första resultatlistorna presenteras har det plötsligt dykt upp ett kvinnligt namn med en sluttid bara 40sek bakom mig. Den enda förklaring jag kan komma på är att det måste vara en man som sprungit med en kvinnas chip. 

Tyvärr resulterade detta i att en plats på prispallen fick stå tom eftersom denna "hen" givetvis inte dök upp på prisutdelningen och den egentliga bronsmedaljören hamnade utanför pallen samtidigt som amerikanskan som lyckats ordna med sin flight för att kunna delta på prisutdelningen hamnade ett steg för långt ner på pallen. Katastrof.

Självklart är det arrangörens ansvar att hålla koll på resultaten, framförallt på topp tre, och man önskar ju att de hade vågat lita på vad de såg på själva loppet och inte enbart på vad tidtagningsapparaten säger.

Men när så nu inte var fallet ber jag, å alla tjejers vägnar, att om du är man och springer med en kvinnas startnummer så försök att hålla koll på om du springer in på pallen. Tala i så fall om det för arrangören, även om det resulterar i att du blir diskad, för att undvika att förstöra damtävlingen och för att undvika besvikelser hos medaljörer som går miste av njutningen att välförtjänt stå på prispallen.

Midnight sun marathon

Att ställa sig på startlinjen klockan 20,30 är en sak som inte händer så ofta och att göra det för att springa marathon är nog ganska unikt. Tanken med den sena starttiden är att majoriteten av löparna ska gå i mål vid midnatt och få avnjuta midnattssolen i samband med att man korsar mållinjen vilket också innebar att de som valt att springa halvmarathondistansen startade ännu senare, klockan 22,30.

Normalt avskyr jag sena starttider eftersom det brukar göra mig så vansinnigt nervös att gå och vänta en hel dag men eftersom målet med gårdagen endast var att få en upplevelse utöver det vanliga tillsammans med min familj och släkt fanns ingen nervositet i sikte så långt ögat nådde mer än möjligen för orolig mage då både jag och ett par andra i vårt sällskap ätit något olämpligt på midsommarmiddagen och därmed sprungit på toa hela dagen. Men efter att ha kontrollerat att det fanns bajamajor vid  varje vätskekontoll blev jag lugn och såg enbart fram emot loppet med glädje!

Jag, Storebror och brorsans svåger Simon knallade i gemensam trupp de ca 200m från vårt hotell till starten ackompanjerade av en Markoolio låt som arrangören lägligt nog valde att spela just innan start. Tillsammans med oss stod personer från 60 olika länder på startlinjen och att detta i första hand var ett upplevelselopp blev tydligt då det inte fanns någon indelning i startfållor utan alla fick stå var de ville och på grund av detta hade jag vässat armbågarna lite extra och var inställd på att behöva vara lite fräck och armbåga mig fram till en bra startposition eftersom jag anser att upplevelsen trots allt blir bättre om man försöker springa lite bra. Men armbågarna kom inte till användning, det kändes som om nästan ingen ville stå längst fram så utan problem kunde jag ställa mig längst fram med en grupp män som uppenbart hade samma inställning som jag.

När skottet gick pep vi iväg och redan efter ca 100m hade jag en första hejjarklack där de släktingar som skulle springa halvmaran med start ett par timmar senare hade radat upp sig och Bertil, Birgitta och Bengt gav oss en sista "lycka till vinkning" innan vi gav oss iväg på färden och korsade den bro som tog oss till fastlandet där halva loppet skulle springas.

Direkt fick jag en liten ledning, vilket jag dock inte la någon större vikt vid just då eftersom jag bestämt att placering och tid skulle vara oviktig idag. Sprang istället första milen och njöt över att se solen lysa över bergstopparna och över att andas den så klara och friska luften som gav sådan kraft som vore det ett dopingpreparat.

De två i resesällskapet som pga skador inte kunde vara med och springa, min fina J och min fina lillebror, hade hyrt varsin cykel och hade som plan att cykla runt och dels försöka se och hejja på oss andra så mycket som möjligt under loppet och dels för att förse mig med tillräckligt med energi för att mina blodsockerproblem skulle hållas i schack så att vi skulle slippa oönskade ambulansfärder och magkramper. 

De dök upp lite här och där utmed banan och återigen "fikade" jag mig runt ett marathon genom att trycka i mig så mycket gel och sportdryck som möjligt för att slippa fara illa vilket idag var en extra utmaning med tanke på hur orolig jag varit i kistan under dagen.

Efter tio kilometer vände banan och vi sprang samma väg utmed havet tillbaka igen med målet att vid halvmaran korsa bron tillbaka till ön för att där springa andra halvan. Efter vändningen började man möta de andra löparna och vi i familjen kunde därmed vinka till varandra och då jag ledde fick jag enormt med hejjarop även från de andra löparna vilket gav en helt otrolig pepp. En så otrolig pepp att jag plötsligt slog om från min "det spelar ingen roll med placering" inställning till att bli påmind om att det ju faktiskt är rätt trevligt att leda tävlingar. Och framförallt trevligt att vinna tävlingar.

Så när kroppen vid 32km på ett tydligt sätt påminde mig om att det bara var tre veckor sedan jag sist sprang maran genom att leverera de tröttaste ben jag någonsin haft, en stel rygg, en öm nacke, lite skoskav, lite huvudvärk och en risig mage struntade jag ändå i att följa planen att om ett sådant läge uppstod jogga runt banan och njuta av loppet. Det var liksom för sent, tävlingsdjävulen hade vaknat så jag började kriga eftersom jag plötsligt var väldigt sugen på att vinna. För kriga fick jag göra ordentligt eftersom jag med min trötta kropp skulle försöka hålla fart samtidigt som jag sprang hela andra halvan helt ensam utan en enda rygg i sikte och då det samtidigt började regna och blev kallt. 

Det kändes som om jag kröp fram och de peppande orden från min Tracker på cykel om att jag hade ett "otroligt tryck i steget" kändes som dagens lögn och jag ville nästan putta omkull honom. Vid 35km stod mina egna härliga cyklister redo med en extrainsatt energilangning och då var jag tvungen att fråga om mitt försprång. Hade Jonne här sagt att jag var jagad hade jag nog dött, någon tempohöjning fanns inte i min kropp utan det kändes som om jag hade kunnat vägga hur hårt som helst, precis när som helst. Det fanns inte en enda del av min kropp som ville springa marathon just då utom min hjärna. Så när Jonne istället meddelade att jag ledde överlägset, med nästan 15min, var det som en skänk från ovan och det var otroligt skönt att veta att jag inte var pressad utan kunde disponera krafterna efter kroppens begränsningar och ändå få stå som segrare.

Men så knackade tävlingsdjävulen återigen på axeln och påminde om att prispengarna som inte uppgick till ett helt oväsentligt belopp endast utbetalas med en sluttid under 2,55. Jag bryr mig helt ärligt inte om prispengar, det är segern i sig som givetvis är det viktiga, men att inte nå gränsen hade känts som om jag inte var tillräckligt bra för att vinna "på riktigt". Försöker därmed undvika att tappa mer fart än nödvändigt och när det vid 40km hugger till i min oroliga mage som gärna ville ta ett toastopp omgående inser jag att jag måste bestämma mig om jag ska betala femtontusen för att skita, eller om jag ska hålla mig till efter målgång. Kändes ganska dyrt för ett besök i en illaluktande bajjamaja så det var inte ett alltför svårt val.

Når snart det underbara upploppet med en kilometer i lätt medlut kantat av mängder med jublande människor och möts av en kranskulla som hänger en enorm krans om min hals, en speaker som välkomnar mig och jag höjer armarna i skyn som segrare. 

Älskar lagerkransar, älskar upplopp, älskar att vinna.

Efter att ha välkomnat hela familjen in i mål med personliga rekord och grymma prestationer på rad inser jag att även de ju har förtjänat en lagerkrans och alla låter sig därefter i tur och ordning fotas med min krans om halsen. Kommer just då också på att det ju faktiskt var för upplevelsen runt omkring loppet vi åkte hit, tittar upp mot skyn och inser att solen kikar fram mellan molnen samtidigt som vi firar våra prestationer, det är varmt och behagligt samtidigt som klockan visar 01,30 på natten. Amazing.

         

        Fullständigt utmattad, men glad!

         

  Bengt, 1,45 på halvmaran, förtjänade  

         också en krans tycker jag!

Vackra Tromsö

Vad är klockan egentligen? Är det dag eller natt? Dax för frukost eller middag? När infaller läggdags och när ska man stiga upp?

Det är verkligen tur att man är ägare av en klocka när man hamnar på en plats där det är ljust dygnet runt för med blotta ögat är det omöjligt att avgöra vilken tid det är på dagen. Häftigt!

Vi anlände till Tromsö igår eftermiddag efter en väldigt smidig resa om man bortser från det faktum att Bertil blev av med sin väska på flyget mellan Stockholm och Oslo. Hur svårt kan det vara för SAS att transportera en väska på denna sträcka? Väldigt svårt vekar det som, men efter många om och men anlände den till hotellet sent igår kväll efter att på egen hand ha fått resa hela vägen från Sverige. 

Efter en tur på stan, uthämtning av nummerlapppar och en lätt jogg i Tromsö med omnejd väntade middag med hela gänget på Pastafabrikken följt av en lång kväll med skratt och prat på en uteservering vid hamnen. Vår plan var att trots att det varit en tidig morgon hålla oss vakna över midnatt, dels för att få uppleva midnattssolen men också för att vända på dygnet och därmed kunna sova bort en stund av dagen idag för att slippa få så lång väntan på kvällens lopp  och för att lura kroppen att det inte är mitt i natten när det är dags att springa.

Funkade halvbra eftersom jag hade grymt svårt att sova när det var ljust, så trots att jag hade köpt en sovmask att ha för ögonen blev det inte så mycket sömn som man hade kunnat önska. Risk finns alltså att man somnar under loppet ikväll, hoppas det serveras mycket uppiggande saker utmed banan...

Dagen idag har spenderats med en promenad genom staden för att åka kabinbana till en topp med en utkiksplats. Fantastiskt när man står där på toppen, det ligger snö lite här och där och man ser stadskärnan långt nere i dalen kantas av än högre berg runtomkring. Luften är fantastiskt klar och frisk och jag tror att detta kan vara en av de vackraste platser jag har varit på. 

Nu har lunch och frågesport avklarats med maken och bröderna och det är dags att ta en tupplur för att försöka samla lite kraft inför kvällen.

Ska bli så himla kul att möta solen i den här vackra och inspirerande omgivningen samtidigt som man avklarar ett marathonlopp.

Inget fokus på tid, inget fokus på placering utan bara fokus på upplevelse och glädje. 

Midsommar när den är som bäst!

   Simon och Bertil firar midsommar med        pasta istället för sill och potatis.

    Nästan hela gänget samlat i hamnen i solljuset mitt i natten.

         

  Första (och enda?) gången lillebror får    krama snöboll på midsommardagen.

Ett av två midsommarfirande avklarat

Igår var garanterat årets varmaste dag i denna del av landet. Riktig tropisk och fuktig värme som gjorde att när jag var ute och tränade höll huvudet på att sprängas, när jag satt hos frissan rann svetten på mig som om jag satt i en bastu och när vi på kvällen satte oss på altanen för att inta lite klassisk midsommarkäk visade termometern 27 grader och då var klockan strax efter åtta på kvällen. Härligt på ett sätt men om jag ska vara lite typiskt svensk och aldrig vara nöjd så var det allt lite "för bra", lite svalare och friskare luft hade man ju kunnat önska...?

Men, varför klaga, nu är jag på väg mot nordligaste Norge, långt längre norrut än den svenska gränsen och där lär det ju mest troligt inte vara några 27 grader och tropisk värme. 

Men mest solljus av oss alla lär jag dock få, eftersom midnattssolen bjuder på dagsljus dygnet runt. 

Ser fram emot en stor upplevelse och ett minne för livet, att få vara med om detta naturfenomen samtidigt som man får göra det man älskar mest, springa, låter underbart! Ser fram emot denna midsommarhelg med enormt stor förväntan och glädje, även om det blir en midsommarafton utan sill och jordgubbar. Men sportdryck är ju gott det också!

En fin helg till er alla!

          

  Sill, potatis, gräddfil och Kalles kaviar 

  på altanen igår för att inte helt missa det         

  klassiska firandet helt och hållet...