Känner igen mig igen. Tyvärr.

Så kom då äntligen det rätta fotot från Swiss Alpine.

Med stor iver slet jag upp kuvertet nästan innan jag hunnit in från postlådan, bara för att konstatera att den där bilden som i mycket litet format såg fantastiskt fin ut visst inte var lika bra i storleken 20*30cm.

Soluppgången och bergstopparna gjorde sig förvisso nästan bättre i det större formatet men dubbelhaka, glansig hy och plågat ansiktsuttryck gör sig allra bäst i en frimärkes storlek. 

Eller helst inte på bild överhuvudtaget. 

Tror jag hänger upp felleveransen på väggen istället, han såg ju i alla fall glad ut...

                     

Känner inte riktigt igen mig själv...

Efter alla lite större lopp är det mer regel än undantag att det efter målgång dyker upp ett erbjudande på mail om att köpa foton på dig själv från loppet. I mailet finns ett antal foton på dig från olika platser på loppet och det är fritt fram att med en knapptryckning köpa dessa till en oftast inte helt oväsentlig summa som ett litet minne av din prestation. 

Mer regel än undantag är det också att man ser rätt osnygg ut på dessa bilder. De är det slutliga beviset på att man faktiskt såg precis så trött och risig ut som det faktiskt kändes mot slutet, att man faktiskt var precis så svettig som det kändes, att håret verkligen stod åt precis alla håll och man blir påmind om att det faktiskt inte är särskilt sexigt med sportdrycksfläckar på det vita tävlingslinnet matchat med det avtorkade snoret du fått på dina armvarmare.

Jag har aldrig köpt någon av dessa bilder.

Men så efter Swiss Alpine hände det sig att det faktiskt fanns en bild där jag såg näst intill normal ut. Eller så var det för att bilden föreställde mig högst upp på ett backkrön med snötäckta alptoppar i bakgrunden och en strålande sol som just gick upp mellan bergstopparna som man i alla fall inte regerade över min fulhet. Oavsett anledning kände jag att jag var tvungen att slå till och några knapptryck senare var bilden min och det var bara att vänta på leveransen.

Igår dök den efterlängtade bilden upp. 

Men jag verkar ha förändrats något väldigt under den där veckan i alpluften, för jag känner inte riktigt igen mig själv...

        

Hmmm. Den där segergesten minns jag inte? Måste varit väldigt trött vid målgång...

Till minne av nån prins i Halmstad

Idag var det dags för sommarens andra 10km race, Prinsens Minne, i Halmstad. Varför det heter Prinsens minne vet jag egentligen inte, men då man springer stora delar av rundan på en väg kallad Prins Bertils stig misstänker jag att det är hans minne som ska hyllas. Huruvida han var en man som uppskattade löpning så att han ville bli hyllad genom att i runda slängar tvåtusen svettiga, flåsande löpare plågar sig på hans väg vet jag inte heller men det finns ju sämre sätt att bli ihågkommen på än att ge namn åt ett trevligt löparrangemang så man får ju hoppas att han i alla fall inte vrider sig i sin grav av detta faktum.

Hur som helst.

Jag hade ganska höga förhoppningar för dagen och hade till och med unnat mig att dra ner på träningen lite i veckan för att förhoppningsvis kunna få till en bra tid. Mitt senaste 10km lopp i Varberg tidigare i somras var ju en flopp där det kändes skit från första till sista steget och som resulterade i min sämsta miltid på många år. Nu ville jag få lite revenge och en indikation på hur min form ligger till. Egentligen borde jag inte vara tveksam på formen utan istället vara full av självförtroende och säker på min form efter en fin säsong med SM brons på maran följt av seger på maran i Tromsö, nära banrekordet i Trollhättan och seger i Swiss Alpines 30km lopp. Men ändå känner jag mig något osäker på min form, förmodligen för att inga av dessa lopp har varit några tidslopp, på snabba banor eller på distanser som jag har något att jämföra med och då motståndarna på flera av loppen har varit okända för mig varför även de fina placeringarna är svåra att värdera.

Men idag skulle det gå fort.

Så vaknar jag i morse, är vansinnigt risig i magen och matt i kroppen efter att ha kutat på toa hela natten. Att vara risig i magen är inte särskilt kul när man ska försöka springa fort men eftersom jag inte kände mig sjuk i övrigt bestämde jag mig ändå för att åka till Halmstad och testa. Men det blev en liten försiktig frukost där kaffet byttes mot blåbärssoppa och kompletterades med en sån där tablett som ska stilla magen om man käkat något dåligt. Den oroliga magen gjorde mig dock något otaggad för start och inte blev det bättre av att himlen fullkomligt öppnade sig och regnet öste ner mer och mer ju närmare Halmstad vi kom. Funderade både en och två gånger på att vända hem igen men när jag väl kom till tävlingsområdet blev jag påmind om hur kul det är med race och plötsligt var jag ändå rätt sugen igen. När det dessutom slutade regna lagom till uppvärmningen och magen faktiskt verkade ha lugnat ner sig var jag redo och återigen grymt laddad för start.

Då jag har gjort flera av mina bästa miltider första halvan på halvmaralopp var min plan att försöka hitta den där mer avslappnade känslan man har när man på en halvmara intalat sig att man bara låter första milen "rulla på". När jag bara ska springa 10 km spänner jag mig ofta för mycket när jag tänker på att jag måste springa fort och den där avslappnade känslan försvinner och det blir vansinnigt jobbigt att hålla hög fart när man inte hittar flyt.

Taktiken funkade bra, första fem kilometerna kändes lekande lätta och utan att känna mig det minsta ansträngd passerade jag 5km strax under 18min och var redo att öka farten för en negativ split.

Men då blev banan kass.

Regnet hade gjort skogsstigarna till lerpölar, de spångar och träbroar man sprang över var snorhala, vattenpölarna decimeterdjupa och banan dessutom betydligt knixigare än jag förväntat mig. 

Att få till en fartökning här var en omöjlighet och trots att känslan i kroppen var fantastiskt lätt och fin rusade sekunderna iväg och det var istället omöjligt att ens bibehålla farten. Men trots att jag tappade tid tog jag in på ledarinnan Dorcak Cheserek och från 8km och framåt närmade jag mig hela tiden, meter efter meter, vilket gav extra kraft och ett tag var jag övertygad om att jag skulle komma ikapp. Men när jag försökte lägga in den där sista spurten fick jag inget fäste i leran utan varje frånskjut blev till en liten halkning och jag fick istället fortsätta äta mig ikapp sakta men säkert. I mål var jag 11sek från seger, och jag kände att jag full med krafter kvar i kroppen önskade att loppet hade varit någon kilometer längre då jag tror att jag då hade kunnat plocka även de där sista sekunderna. 

Tiden är på pappret även denna gång riktigt svag, 37,23, men ser man till banans skick och tidigare års resultat verkar det ändå som om jag sprang bra.

Under en nerjogg med trevliga Anna Rahm efter loppet berättade hon att hon förra året sprang halvmaran på samma bana, men under bättre väderförhållanden, på 1,21 och sedan snabba Stockholm halv en månad senare på 1,17. Detta säger ju en del om hur osnabb banan är så jag bestämmer mig därmed för att vara nöjd med min insats och tar i första hand med mig den lätta och fina känslan i kroppen. Men en viss underliggande besvikelse finns över att fortfarande stå utan det där riktiga kvittot på formen genom ett lopp på en snabb bana.

Bortsett från besvikelsen över den osnabba banan (som ju bara beror på att jag förväntat mig annat) var det ett riktigt fint lopp som jag verkligen rekommenderar. Bra arrangemang med fina rutiner kring startproceduren, tävlingscentrum och all viktig service. En vacker bana med utsikt över havet och genom vacker skog och ett fint prisbord både för eliten men även det bord med de utlottade priser såg riktigt fint ut. Så fint att både jag och Anna lystet tittade på priserna och funderade på om någon skulle tänkas vilja byta våra penningkuvert mot de fina hudvårdsprodukterna från Bodyshop?

Till slut vill jag också säga hur tacksam jag är över att jag i år verkligen har hittat glädjen i att tävla. Den där ångestfyllda nervositeten som gjort att jag många gånger våndats inför race är som bortblåst utan nu är loppen bara förknippade med glädje. Att vara i tävlingsområdet både innan och efter lopp och känna den positiva stämningen, att prata och peppa upp sig med de andra supertrevliga löpartjejerna innan start och att prata igenom loppet efteråt samtidigt som man äter torra bullar, dricker sötsliskig saft och tuggar halvruttna bananer tillsammans i målfållan är verkligen underbart. 

Underbart. Underbart. Underbart.

Jag tror typ att detta kan vara meningen med livet.

Kartläggning av en vanlig onsdags multitasking

När jag borstade tänderna i morse gick jag samtidigt på toa. När jag borstade på kvällen bäddade jag av sängen, plockade ur linserna och drog ner rullgardinerna.

När jag duschade hade jag skurtrasan och rengöringsmedlet med mig in duschen och passade på att skura duschväggen. När jag väntade på att mitt frukostkaffe skulle bli klart i Nespressomaskinen passade jag på att torka rent i kylen eftersom den just då var tom på både yoggi, mjölk och pålägg.

När jag fönade håret stretchade jag höftböjaren, framsida lår och utsidan av höften efter morgonpasset. När jag lagade middag stretchade jag baksida lår och sätet mot köksbänken efter kvällens intervaller.

I väntan på mina utskrifter vid skrivaren på jobbet hämtade jag samtidigt kaffe i automaten och vatten i vattenmaskinen.  När jag väntade på att datorn skulle starta upp kollade jag mailen direkt i telefonen.

När jag nyss pratade med en kompis i telefon vattnade jag blommorna, läste igenom posten och var ute med soporna. När jag nu bloggar på paddan kollar jag samtidigt Facebook på Iphonen.

När jag käkade frulle lyssnade jag på nyheterna samtidigt som jag växlade mellan att läsa morgontidningen som levererats i postlådan och senaste nytt från DN på nätet.

När jag käkade middag kollade jag samtidigt på friidrott, läste text-tv och pratade med min make om dagen som gått.

Detta utan att jag ens har varit stressad, inte alls har varit under tidspress och faktiskt inte ens har haft särskilt mycket att göra.  

Säg mig vart talesätt som att "ta en sak i taget" och att "var sak har sin tid" kommer ifrån?

Så inte 2013 det bara kan bli...

Att vila en måndag

Nej, jag har inte tagit en bloggsemester. Nej, jag har inte flyttat till en annan planet. Nej, internet har inte slutat att fungera i Småland. Nej, jag har inte sprungit vilse och försvunnit i skogen.

Önskar dock nästan att jag hade kunnat skylla min veckolånga frånvaro på något av ovanstående men tyvärr vore det att ljuga. Jag har helt enkelt inte haft en tanke på att blogga, dagarna har gått så fort och det kändes som att jag nyss uppdaterat bloggen till en bekant idag undrade om jag lagt ner skrivandet och jag insåg att det inte alls var särskilt nyss jag skrev. 

Dags att återuppta ordbajsandet, jag är tillbaka.

Lämpligt här vore väl att gå igenom vad som hänt sedan sist och då finns det två inläggsalternativ att välja på. Antingen skulle det kunna sluta med en lång uppsats, eftersom det var så vansinnigt länge sedan jag skrev, som ingen av er skulle varken orka eller hinna läsa under den lilla stund ni avsatt åt min blogg samtidigt som ni åker tunnelbana, väntar på er tur hos tandläkaren eller på att reklampausen i filmen ni just tittar på ska ta slut. Eller så skulle det kunna resultera i ett väldigt kort och tråkigt inlägg om ingenting eftersom jag har återgått till vardagens rutiner med jobb och träning vilket framstår som rätt trist att berätta om efter den händelserika semestern. Har väl hänt ungefär lika mycket kul senaste dagarna sju dagarna som under en förmiddag på en av de härliga semesterdagarna i Schweitz. Typ.

Finns det dock någon därute som är vansinnigt intresserad av att få reda på hur jag har känt inför att köra tvättmaskinen efter fyra veckor på resande fot, hur kul det har varit att städa mitt hem fritt från alla dammråttor som verkar ha förökat sig som kaniner när de blivit lämnade i lugn och ro en hel sommar, hur lång tid det tar att storhandla för att fylla ett kylskåp som ekar tomt med all nödvändig vardagsmat eller hur det känns att återigen bli väckt av en skrällande väckarklocka på tok för tidigt på morgonen får ni gärna höra av er så ska jag berätta om det personligen. Ni andra, som är kloka nog att vara ointresserade av denna information, kommer att slippa eftersom jag hellre låter min bloggfrånvaro vara en liten mystisk lucka i er kartläggning av mitt liv än tvingar på er alltför mycket ointressant information.

Dagen idag är en så vanlig måndag man bara kan tänka sig och även denna således helt ointressant att rapportera om.  Det regnar ute, jag har varit på jobbet, postlådan var full av reklam som sig bör när jag kom hem och jag är allmänt trött, seg och får inte särskilt mycket gjort mer än att tänka tillbaka på den trevliga helgen som just är slut. Höjdpunkten med denna måndag är som vanligt att det är en hel vecka till nästa gång det är dags för måndag igen, och det gillar man ju.

Det enda som gör den här måndagen lite annorlunda är att jag har vilodag från all träning. Ja, ni hörde rätt, ibland händer det faktiskt att jag "helvilar" men alltför sällan dock, om man frågar de som tror sig veta. När jag är mitt uppe i träningen funderar jag ofta över just det, om man skulle våga vila lite oftare, men när vilodagen väl kommer blir jag påmind om just varför det inträffar så sällan. Att vila är ju faktiskt förbaskat trist. 

När man har tränat hårt en längre period vilket jag har gjort i det senaste där jag just summerat upp en juni och juli som slår alla tidigare års semestermånader både vad gäller träningsmängd och kvalitet på passen, är man av förklarliga själ en aning sliten när man närmar sig vilan. De senaste dagarna har jag därför längtat efter denna dag och som alltid liksom byggt upp en bild av hur himla lyxigt det kommer att kännas när vilodagen väl infinner sig. Jag föreställer mig hur hela världen ska stanna upp, allt ska bara vara mysigt och roligt, det visas bara bra filmer på tv, jag sitter i en läsfåtölj och läser bra böcker samtidigt som jag gör både fot- och hårvård och alla människor runtomkring ska vara med i min lyxbubbla och vi ska ha det så mysigt så tillsammans.

Så kommer då vilodagen, och jag blir påmind om vilken hatkärleksrelation jag och Herr Vila faktiskt har. För är man så dum att man väljer att vila en måndag är sig livet ändå ganska likt. Inte väntar det någon lång och lyxig frulle på mig denna måndagsmorgon, ingen fest väntar runt hörnet, ingen tid finns till roliga utflykter och tyvärr har inte alla andra människor pausat sina liv för att umgås med den träningsfria marathonlöparen. Nej, när man vilar en måndag innebär sovmorgon att klockan ringer 06,30 och den där extra timmen är knappt märkbar. När man vilar en måndag ska middagen ändå lagas på kvällen och den ska helst vara både nyttig, snabblagad, god, näringsrik och ganska ofestlig. När man vilar en måndag ska största delen av tiden spenderas på kontoret, hest med att vara effektiv och leverera det kunderna och cheferna vill ha. 

När man vilar en måndag äts de kvällstimmar som brukar läggas på träning till stora delar upp av att man, eftersom man inte har lika bråttom som vanligt gör allt mycket långsammare, och den lilla tid som sen blir kvar känns det mest tomt och ensamt när man inte har sin bästa vän löpningen som sällskap utan istället avundsjukt får titta på sin respektive som har lyxen att få göra sig redo för sitt träningspass eftersom hans vardag trots allt flyter på precis som vanligt. 

Nej, vila ska man göra på en helg som ändå är så full av roliga aktiviteter, inte en måndag som behöver all hjälp den kan få för att livas upp.

Så vad gör man då med den där lyxiga vilodagstiden, en måndag i augusti?

Jo, man bloggar.

Kramar ur det sista av semestern

Idag är det söndagens-söndag för många därute har jag förstått. Idag är ju sista söndagen innan den klassiska "insustrisemestern" är över och om man brukar ha söndagsångest kan jag tänka mig att denna söndag innan man ska tillbaka till jobbet efter fyra veckor semester är en ren plåga. Just därför njuter jag lite extra när jag nu sitter på en bänk i kvällsolen utanför sommarstugan och vet att ett par dagars ytterligare ledighet väntar för min del. Känns lyxigt.

Sedan vi kom hit till Falkenberg har tempot på semesterdagarna skruvats ner väsentligt och jag har hunnit med de där timmarna med bokläsning som hör semestern till, det har spelats minigolf, det har ätits glass, vi har deltagit i stugområdets tipspromenad, vi har grillat, tagit sovmorgon, badat i havet efter morgonpassen och suttit ute på altanen till sena kvällen. 

Även mer fartfyllda aktiviteter som en heldag på Liseberg med goda vänner, en allsvensk fotbollsmatch i Halmstad och ett besök på SM i beachvolley i Skrea har hunnits med och därutöver en massa träning såklart.

Kanske till och med lite FÖR mycket träning, då kroppen protesterade våldsamt på dagens 40km pass och jag mer än en gång övervägde att lägga mig i  diket och lipa och till och med stod still två gånger när jag tog vätska vilket aldrig tidigare hänt. Men när det var som allra mest jobbigt sände jag en tanke mot Stockholm och ultralöpar SM där jag kände flera personer som i samma stund skulle springa 10mil i värmen (grattis till guldet Kajsa och till silvret Frida!) vilket gjorde att mina ynka fyra mil framstod som en morgonjogg, en baggis och att ge upp vore därmed ett nederlag. Så gav upp, det gjorde jag inte, och efter tre timmar löpning i solen väntade en cola, en stor glass och ett dopp i havet som belöning vilket definitivt gjorde det värt mödan. Semesterlyx big time.

Nu ska jag njuta extra de sista dagarna och ta vara på varenda doft, varenda vy, varenda smak och varenda minut som bjuder på härlig sommar och ledighet och spara dem i energibanken att plockas fram och liva upp till och med den mörkaste av novemberdagar.

Slappar och testar nya träningspass

Efter att ha varit hemma en sväng, närmare bestämt 22 timmar, och blivit påminda om att Gislaved inte direkt är "the place to be" när det är sommar (folktomt och semesterstängt överrallt) gav vi oss iväg på semesterns sista tripp. Mot sommarstugan i Falkenberg.

Dagen idag, den första här i Falkenberg, har nog varit semesterns slappaste än så länge. Av någon anledning blir jag alltid vansinnigt trött när jag är här, kan det bero på havsluften tro? Eller på den lugna och avslappnade stämning som råder här på stugområdet där största problemet för alla semesterfirare är att klura ut vad som ska läggas på grillen och var startplatsen till tipspromenaden är belägen. Dagen inleddes således som en perfekt semesterdag här ska göras, med en timme morgonjogg följt av ett dopp i havet och en lång och härlig frukost i solen. Därefter ett par timmar med en bok i solstolen, en liten cykeltur i stugområdet, en titt i sportaffären, lätt lunch i solskenet och sedan en tupplur för att vila upp sig lite grann efter denna mycket ansträngande förmiddag...

Sedan var det dags att avvika från stugområdets avslappnade atmosfär för en något mer fartfylld aktivitet, att testa på ett för mig helt nytt träningspass som vi kan kalla för "fotbollsintervaller".

Min man/coach som är före detta talangfull fotbollsspelare hade fått förtroendet att sy ihop ett mjölksyra/sprintpass åt sin adept och jag såg fram emot det med lite skräckblandad förtjusning. Superkul med något nytt i träningsschemat, lite läskigt och förvirrande med något man aldrig gjort förut.

Vi stack iväg till fotbollsplanen i Glommen och medan jag värmde upp med lite jogg och sedvanliga löpskolningsövningar såg jag hur min fina J placerade ut den ena konan efter den andra på fotbollsplanen. Det såg onekligen avancerat ut. 

Som en ko på väg till slakt lommade jag strax fram till honom och förkunnade att min uppvärmning var klar men poängterade lite extra hur trött jag kände mig i benen från gårdagens 21km styrkeintervaller om 1000m per styck, hur jobbigt det var med den stekande solen, att passet kanske låg lite för nära inpå lunchen och, ja ni förstår, den ena bortförklaringen sämre än den andra för att förklara varför det mest troligt skulle gå betydligt tyngre för mig än för han själv och hans fotbollsspelande kompisar för tio år sedan. 

Fick inget gehör för min klagan utan endast instruktioner om hur övning nummer ett, kallad "femton/femton" skulle gå till. "Femton/femton" innebar att springa för allt vad tygen håller fram och tillbaka mellan två koner placerade med ca 20 meters mellanrum så många gånger man kan på femton sekunder innan man får vila i femton sekunder. Detta kördes 3*4min med en minuts setvila och jag kände mig mest klumpig och seg då det där trippande steget och de snabba accelerationerna som en fotbollsspelare har i benen saknas helt hos mig. Jag kom dock in i tekniken efter en stund och kunde snart konstatera att den här sortens träning inte alls skulle komma att fresta hjärta och lungor för en långdistanslöpare men dock bjuda på riktigt bra syraträning för benen med alla start och stopp.

Efter en snabb vätskepaus var det sedan dags för övning nummer två kallad "diagonalen" som innebar att sprinta diagonalt över fotbollsplanen, jogga över kortsidan mellan hörnflaggorna och sedan sprinta tillbaka diagonalt över planen. Här blev det utrymme för lite mer löpning och jag kunde verkligen ta i och löpa ut ordentligt varför syran välkomnades efter vändningen på varje intervall. I kombination med lite stela ben från övning ett blev det duktigt stapligt på den sista av fem repetitioner, och jag fick njuta av den härliga känslan som uppstår när benen får en rejäl genomkörare.

Direkt över till övning tre, kallad "idioten", innebärande att fyra koner ställs på en rad varefter man kutar från kon ett till kon två, vänder och kutar tillbaka till kon ett, vänder igen och kutar till kon tre, vänder tillbaka till kon två och sprintar därefter hela vägen till kon fyra där man är i mål och har avklarat en idiot. Körde tio sådana med 30sek vila.

Mot slutet skrek det bra i de stela låren och på uppmaningen från coachen att hålla korta, snabba steg på tå och accelerera till sprint på den längre sträckan mellan kon två och fyra kunde jag bara svara med långa, sega och vingliga långlöparben stela av syra och ovanan av det läskiga underlaget gräs.

Efter lite avslutande styrka med medicinboll satte sig coachen i bilen och for hem medan jag och mina ben var lämnade ensamma åt vårt öde och med staplande steg genomförde en nerjogg hem till stugan.

Väl framme i stugan rätade vi snart in oss i ledet igen och återgick till semesterlunken och de aktiviteter som övriga mer normala boende på området ägnar sin ledighet åt. Förberedde därför grillen och la på de schnitzlar som efter mycket funderade hade beslutats skulle bli dagens offer på elden. 

Någon tipspromenad blev det dock inte denna kväll, men en god bok i läsfåtöljen med Karlavagnen på låg volym i bakgrunden borde väl också kvala in som tillräckligt avslappnad semesteraktivitet?