Nästan allvarligt skadad

Har haft en lätt känning i min höft/sittben till och från sedan oktober. Inte så att det hindrat mig från att springa men tillräckligt för att jag ska känna att något inte är helt okej och jag har känt att jag inte riktigt fått ut kraften i löpsteget. 

Eftersom jag ändå har kunnat kuta typ 15mil i veckan och tävla varje helg under våren har jag endast gjort några halvhjärtade försök att fixa problemet genom någon extra massage då och då, lite knäckande hos kotis ibland och någon dos med stötvåg när det har varit som mest irriterat. Men så länge det inte är akut har man ju en tendens att inte bry sig så mycket utan bara köra på varför jag inte ägnat det särskilt mycket uppmärksamhet.

Så nu när Stockholm marathon var avklarat och det kändes som lite halvtid på säsongen utan någon tävling planerad förrän framåt september bestämde jag mig för att vara klok och köra två veckor rehab och under denna tiden passa på att för säkerhets skull låta någon kika på mitt bäcken/höft. Kontaktade Medic rehab i Jönköping där jag tidigare alltid fått snabb och bra hjälp av personer som förstår när träning är livet för patienten och som tar en idrottares problem på allvar. Idrottsläkaren föreslog att vi skulle köra en magnetröntgen direkt istället för att testa andra alternativ för att spara tid - på en MR syns ju typ allt. Två dagar senare gjordes röntgen, snabba ryck eftersom jag bestämt att två veckor rehab var den tid som fanns att spela på innan jag tänkte börja springa igen.

Igår hade två veckor gått och jag tog farväl till min cykel, snörade på mig löparskorna och njöt av min första löptur på 14 dagar, underbara 18km i 4,19 fart, där jag inte hade det minsta ont under tiden men som vanligt var lite öm efteråt.

Så idag fick jag svaret på min röntgen vilket resulterade i att löparskorna flyttade in i garderoben igen och cykelskorna återigen plockades fram. 

Stressreaktion på båda sidor av blygdbenet låter ganska skräckinjagande för en person som 2007 hade en allvarlig stressfraktur i lårbenshalsen och då tvingades till ett helt år utan löpning. 

Bröt ihop i hysterisk gråt innan jag fick mer och lugnande information kring skadan:

En stressreaktion är tydligen "bara" förstadiet till en stressfraktur och därmed inte alls lika allvarligt. I en studie som utfördes på collegelöpare i USA har det tom visat sig att hela 50% hade stressreaktion i sitt bäcken men de flesta av dem visade aldrig ens några symtom. Dessutom ska just bäcken vara ett ganska "tacksamt" ställe att få stressfraktur eftersom det har en benägenhet att läka ganska bra. En stressfraktur i bäcken brukar nämligen normalt läka på 6-8 veckor, en reaktion behöver oftast inte lika lång tid varför jag planerar att kunna testa löpning lite lätt efter 6 veckor. Eftersom jag redan frivilligt kört rehab i två veckor (bortsett från gårdagens återfall i löpning) torde således en månad återstå om jag har lite tur och kroppen vill läka som den ska.

Fyra veckor med rehabträning känns såklart inte alls superkul i kontrast till de fina löprundor jag planerat i solen under sommarens lediga dagar och dessutom tycker jag nog att jag haft tillräckligt med strul senaste året och att det liksom borde vara slut snart. Ägnade hela eftermiddagen till att gråta och vara deppig över detta faktum.

Men eftersom det knappast hjälper att gnälla och tycka synd om sig själv så försöker jag se det positiva i det hela - det kunde ju varit betydligt värre för om jag inte hade tagit tag i det nu medan jag fortfarande är frisk nog att kunna springa och kan bromsa mig i tid hade det tveklöst slutat med att jag sprungit till stressfrakturen varit ett faktum. Dessutom kommer det ju så lägligt en skada nu kan komma eftersom jag ändå blivit tvungen att ta säsongen 2014 som en mellansäsong efter min struliga vinter. Hade varit tristare om jag varit i toppform och kanske till och med lyckats kvala in till EM i zurich vilket var mitt stora mål i höstas innan allt började skita sig. Det kommer även "lägligt" eftersom jag över sommaren ändå inte hade något viktigt lopp planerat utan nästa stora grej var Stockholm halvmaraton i september och till dess bör jag kunna vara igång om allt går som det ska.

Så nu har jag slutat grina och istället kört ett 6 mils pass på min cykel och planerar att redan imorgon bitti stifta bekantskap med gymmets crosstrainer för första gången i mitt liv. 

För krigaren i mig tänker i alla fall inte deppa ihop utan istället lägga upp jordens bästa rehabplan med timtals av daglig träning på cykel, crosstrainer, med wetwest och styrketräning. Jag ska vräka i mig de tillskott av vitaminer och mineraler jag blivit ordinerad för att starka skelettet och förhoppningsvis ska jag även få prova på en ultraljudsbehandling som sägs kunna snabba på läkningen med upp till 30%. 

What doesn't kill you makes you stronger.

Hoj är visst inte alltid skoj

Sitter och imponeras av alla galningar som idag/inatt cyklar 30mil runt Vättern. (Bl.a. mina två bröder som för den delen heller inte direkt gör det för första gången utan utsätter sig för detta år efter år). 

Hur pallar man?!

Var nämligen just själv ute 11mil på min racer och efter en riktig nära döden upplevelse kan jag härmed lova att ni aldrig någonsin kommer att se mig på startlinjen med de där 30milen framför mig. Skulle mitt namn, mot förmodan, dyka upp i startlistan någon gång ber jag er alla att snälla söka upp mig och omgående låsa in mig på psyk för då har det slagit slint fullständigt.

Dagens lilla cykeltur inleddes med tre-fyra ganska fina mil innan jag utsattes för brutal motvind i kommande fem mil. Efter fyra av dem övervägde jag att ringa hem och be om skjuts och efter fem härliga motvindsmil där jag till och med var tvungen att trampa i nedförsbackarna för att ta mig fram i vinden, gick jag över till att fundera på att svänga in under en lastbil för att få slut på lidandet. Eftersom jag som tur är trots allt har några spärrar kvar i mitt galna huvud insåg jag att det vore en ganska drastisk och tokig lösning på problemet och kom fram till att det nog vore bättre att stanna till för att äta en energibar och vila lite istället. Passade också på att trösta mig med vetskapen om att de sista tre milen rimligtvis skulle gå i medvind om jag nu inte var helt "ute och cyklade" (haha) i mitt rimlighetstänk.  

Tack och lov, medvind fick jag, men jag vete sjutton om det blev så hemskt mycket roligare för det eftersom jag efter åtta mil ändå redan var så jäkla trött, stel i nacken, öm i baken och dessutom hade slut på vatten så jag höll på att dö av både törst och sockerbrist istället.

Jag får nog kanske erkänna att det var till att ta sig vatten över huvudet att ge sig ut på en 11mils runda på sitt tredje cykelpass sedan 2007. Förbannar mig själv för att jag saknar allt vad lagom och rimlighet heter när det kommer till träning och det faktum att jag inte kan acceptera att jag inte är proffs så fort jag ger mig på en ny idrott. 

Men vad sjutton, en utmaning fick jag, och det kommer ju aldrig olägligt.

På måndag är det dags att återvända till löparskorna igen. Tack och lov.

Nu glass.

Ung och fräsch...?

Jag har just varit på den årliga kontrollen hos tandläkaren vilket ju är ett nödvändigt ont som inte brukar vara särskilt skoj. Men just idag var det dock riktigt trevligt av två anledningar.

För det första hade jag inga hål vilket både resulterar i att man slipper obehagliga återbesök med smärtsam borrning och lagning och att kostnaden för årets tandvård blev betydligt lägre än vad som annars skulle varit fallet. Dessutom känner jag mig alltid sådär barnsligt duktig när jag lämnar tandläkarstolen utan anmärkning och saknar nästan det där klistermärket man fick när man var liten som belöning för att man hade varit duktig på att borsta tänderna. Nu fick jag med mig en ask tandstickor och en räkning på 500 pix. Vackert så.

På tal om barnslig kommer vi så osökt in på anledning nummer två, och kanske den största anledningen till att det var så ovanligt trevligt hos Tandis idag:

När jag sitter i väntrummet kommer en man i femtioårsåldern in och sätter sig på stolen bredvid. Mannen är väldigt pratsam och har uppenbart utsett mig till sitt samtalsoffer för dagen vilket uppskattas föga eftersom jag just då njuter som allra mest av det faktum att väntrum är enda platsen där "se&hör - läsande" är en accepterad sysselsättning. Lyckas dock uppenbart väldigt bra med att dölja min irritation och ovilja till kallprat eftersom mannen glatt konverserar som om vi vore bundisar från förr. Så plötsligt frågar han, på fullaste allvar, om jag ser fram emot skolavslutningen och det stundande sommarlovet nu när det har blivit så härligt väder ute?

Plötsligt känner jag hur mina känslor gentemot denna man blir betydligt varmare och med ett extra stort leende och med en betydligt trevligare ton än tidigare under samtalet upplyser jag honom om att med nyss fyllda 31 år var det ett tag sedan man fick uppleva den där sommarlovskänslan.

Förvånad och nästan generad tittar han på mig och hasplar fram att "det är ju svårt att avgöra någons ålder, att jag ju var en väldigt snygg tjej och att det väl var för väl att han tagit fel på det hållet..."

(Här bör det tilläggas att han faktiskt, även om ni kanske inte tror mig, så vitt jag kunde avgöra varken var blind eller särskilt efterbliven vilket annars hade kunnat förklara misstaget)

Man tackar, efter den lilla fadäsen hade han min fulla uppmärksamhet och en tillgiven samtalspartner ända till mitt namn ropades upp och jag fick lämna väntrummet mycket nöjd över hur detta tandläkarbesök utvecklade sig.

Vi kan väl bortse från att just det faktum att man blir så in i själen lycklig över att bli tagen för tio år yngre än vad man är egentligen är ett väldigt tydligt ålderstecken...?

Löpning vs cykel, rond två och tre.

Första passet på landsvägscykel sedan 2007 avklarades igår och resulterade i 60km med en snittfart på 29,5km/h. En liten missräkning då jag tyckte att jag borde kunnat hålla 30km/h men efter en avstickare på slutet där jag avvek från den flacka och fina rundan och fick klättra backar grusades den målsättningen. Men spela roll liksom. 

För hur som helst var det oväntat skoj att cykla, riktigt skoj faktiskt, något som jag hade glömt bort och som blev en positiv överraskning. Om jag i mitt nästa liv mot förmodan vill satsa på en ny idrott ligger således cykel nära till hands.

Nåväl, ni har nu förstått att det var en trevlig upplevelse igår, men räcker det för att knappa in den 2-1 ledning löpningen hade efter rond 1? 

Rond 2: Själva träningspasset 

När solen skiner och du ska ut och springa tar du på dig hotpants och linne, när det är samma väder vet du att du på cykel kommer att behöva både jacka,  buff och vantar. Kommer det en regnskur under löpturen blir du förvisso blöt och kanske en aning kall och stel men risken att du fryser är minimal eftersom du har cirkulation i hela kroppen. Börjar det regna på cykel blir du inte bara blöt utan fryser halvt ihjäl i vinden och glömmer du handskar eller vindskydd på skorna spelar det ingen roll vilken temperatur det är - då kan du räkna med att få köldskador på tårna och vara så förfrusen om fingrarna att du varken kan bromsa eller växla.

Kort sagt - man fryser alltid när man cyklar. Jag hatar att frysa.

Löpning vs cykel: 3-1.

Kör du ett rejält långpass i löparskorna förflyttar du dig kanske 40km. Har man sysslat med löpning i några år och under den tiden bott på samma adress innebär det att du vet ungefär hur varenda sten och varje buske och träd ser ut inom ett område om ungefär 4*4 mil hemifrån. Vardagsrundorna bjuder inte så särskilt ofta på några överraskningar och möjligheterna att vidga sina vyer är ganska begränsade. På cykel förflyttar du dig mer än dubbelt så långt på samma tidsåtgång och plötsligt befinner du dig på platser där du faktiskt får något nytt att vila ögonen på. Spännande!

Löpning vs cykel, 3-2.

Men så är det ju det där med röven. Ärlig talat. Jag har förvisso en ovanligt benig rumpa men med sprillans nya blöjbyxor med ett gigantiskt skydd både till tjocklek och storlek kunde man ju tro att man skulle slippa ont i bakdelen. 

Men icke.

Jublar varje gång det kommer en backe som tvingar mig att stå upp och trampa för att skona min ömma stjärt och trots att snart 24 timmar förflutit sedan avklarat pass går jag fortfarande så bredbent att der ser ut som om jag skitit på mig.

Detta är ett problem som jag aldrig någonsin stött på, och troligen aldrig kommer att behöva stöta på, i samband med löpning. (Thank you God)

Löpning vs cykel, 4-2.

Rond 3, efterarbetet, behöver vi inte ens utvärdera. Cykelvård i form av tvätt och smörjning i timtal efter avslutat pass när man är trött och hungrig uppskattas inte och får stryk med ungefär 100-0 mot löpning där du på sin höjd behöver spola av leriga dojjor i handfatet innan du kan ställa dig i den varma duschen.

Slutsats:

Löpning är och förblir sporten nummer ett i mitt hjärta. Överlägset. 

Men landsvägscykeln har sina fördelar och kommer allt att få vara med på ett hörn framöver som den troligtvis bästa och definitivt roligaste formen av alternativträning.

They tried to make me go to rehab and I said...?

Mina post-marathon trötta ben behöver lite rehab och jag har därför bestämt mig för att det är läge för halvtidsvila i säsongen och därmed ett bra tillfälle att spara löparmusklerna några dagar för att vila och läka ut lite småskavanker som stört mig ett tag.

Frivillig alternativträning kan faktiskt vara riktigt skoj som omväxling (även om det inte i närheten kan mätas med löpningens underbara värld!) och lite gruppträningspass på gymmet eller några härliga längder i simbassängen utan några mätbara resultat att jämföra med gör träningen väldigt kravlös och avslappnad. Dessutom blir träningen plötsligt också en social företeelse eftersom man träffar betydligt mer folk på gymmet än på löprundan i skogen. 

Men så är det ju faktiskt sommar nu och att vara inomhus på ett svettigt gym eller i en kvav simhall när solen skiner bär mig emot och gör nästan ont i själen. 

Jag vill träna ute!

Som tur var räddade bästa lillebror situationen genom att släppa in mig i sitt  cykelstall och låna ut en gammal racer som nu ska ta mig ut på mitt första pass på landsvägscykel sedan jag sålde min egen för många år sedan.

Utvärderingen kan börja.

Landsvägslöpning vs landsvägscykel, rond 1: 

Träningsförberedelser.

I löpning sätter man av två timmar till träning. Fem minuter ägnas åt att ta på sig kläder, ställa in gps-klockan och knyta skorna. Kvarvarande tid till att faktiskt träna = en timme och femtiofem minuter.

Till dagens cykelpass har dessa två timmar redan förbrukats till att byta pedaler, smörja kedjan, pumpa däck och annat fix. Och då sitter jag inte ens på cykeln än.

Löpning vs cykel: 1-0.

Både min cykel och mina löparskor står och väntar på att användas i vår hall. Cykeln tar dock upp i princip all plats och vi måste klättra över den för att gå på toa. Dessutom smutsar den ner golvet och parketten är redan fläckad av olja.

I mitt skoskåp på andra sidan rummet ryms sex par löparskor som inte står det minsta i vägen och inte lämnar några som helst spår på golvet så länge jag undviker att knalla in med IceBugs eller spikskor på fötterna.

Löpning vs cykel: 2-0.

När jag ska ut och springa långpass vid 10-tiden en vanlig dag måste jag gå upp vid sju-tiden och käka frulle för att hinna smälta maten och slippa strul med magen. När man ska köra cykel kan man i princip svälja sista tuggan sittande på sadeln vilket resulterar i härligt skön sovmorgon med ett par timmar extra i bingen. Att dessa extra sovtimmar sedan äts upp av den tid man måste lägga på cykelvård innan man väl kommer ut på pass bortser vi ifrån i detta delmoment av tävlingen. 

Löpning vs cykel: 2-1.

Oerhört spännande med en hårfin ledning för löpningen efter rond 1 alltså. Nu dax att ge sig ut och trampa och dea igång rond 2, själva träningen.

Mango och rödbetor

Vet inte om det är för att jag är en snål smålänning eller om jag helt enkelt tagit till mig alla rapporter om det stora matsvinnet i landet, men det bär mig emot att slänga mat varför jag alltid försöker ta vara på både middagsrester och på alla varor jag har köpt hem innan de blir för gamla.

Idag hittade jag en mango i fruktskålen som inte verkade ha många dagar kvar innan den skulle klassas som övermogen och jag kände mig därmed tvungen att inkludera den i eftermiddagens mellis.

Slängde den i min blender tillsammans med kvarg, yoghurt och ett par matskedar chiafrön. Blev ett supergott mellis, smakade som efterrätt men ändå fullt av både protein, vitamin och bra fett!

Ni skulle ha fått se en bild på kalaset men eftersom det var så gott hann jag trycka i mig hela lasset innan jag ens kom att tänka på att dela med mig till er... Sorry!

För övrigt måste jag ju rapportera om vad jag tycker om produkterna från Mighty Sport som ni läsare var snälla nog att tipsa om. 

Inför Stockholm marathon körde jag en sjudagars kur med Beet Boost där jag tog sista omgången ett par timmar innan start. Eftersom jag ju hade lite problem på loppet är det svårt att bedöma den prestationshöjande effekten av rödbetan men jag kände i alla fall aldrig att jag blev trött rent muskulärt under loppet och jag upplever att jag återhämtade mig ovanligt snabbt efteråt. Kanske att det hade med rödbetan att göra? Ska hur som helst ge det ett nytt försök och lämna ytterligare en utvärdering när jag har kunnat göra ett mer rättvist test efter ett lopp utan hjärtklappning och annan skit som stör.

Har dock en fråga till alla er som använt det här ett tag; hur sjutton gör ni för att få i er BeetBoost på ett smärtfritt sätt? Det är ju så jäkla äckligt att jag får kväljningar och för mig är enda sättet just nu att blanda med en så liten mängd vatten att jag kan svepa allt på en gång samtidigt som jag håller för näsan så att jag inte känner smaken. Ska man blanda med något annat än vatten för att få bättre smak? 

Nähäpp, nu till snälla sponsorn Amadeuskliniken för en troligtvis inte särskilt snäll massage av stela marathonmuskler.

På återhörande.

Mentalt stark. Och svag.

Stockholm marathon 2014 är till ända. 

Ett lopp som innehöll det mesta på känsloskalan och det känns mer som om jag har åkt en känslornas berg- och dalbana än att jag har sprungit marathon.

Ett lopp som inleddes på topp, följdes av mörker, stegrade till något som liknade flow och avslutades med tårar av lättnad, stolthet, sorg, saknad och faktiskt någon sorts glädje.

Vi tar det från början. 

Kände mig ganska avslappnad inför start - fokuserad på dagens enda uppgift, att ta mig till mål till min svärmors minne, men samtidigt lite likgiltig och faktiskt nästan helt utan glädje och förväntan inför folkfesten som väntade. 

Hade ändå en grundplan om att lägga mig i 4,00 fart vilket var den fart jag höll på mitt testpass för två veckor sedan då min kropp klarade 35km distans varav 5*4km i 4,00 fart med en bekväm känsla. Fysiskt visste jag alltså att detta var en rimlig utgångsfart, visste att det skulle vara min mentala svaghet efter min utmattning och de känslomässiga svårigheterna i min sorg som skulle kunna förstöra dagen. 

Jag höll farten utan att det var det minsta ansträngande under de första 7-8km innan det plötsligt tog tvärstopp. Min puls rusade till 226 slag/minut, armarna domnade bort och jag kunde inte andas. Panikångest/stressreaktion är min gissning, jag är uppenbart inte redo att hantera den stress/press ett marathon innebär.

Blev tvingad att stanna ett par minuter för att låta pulsen lugna sig och att under följande kilometer jogga/gå.

Det var fruktansvärt att uppleva detta så tidigt i loppet och med vetskapen om att 35km återstod till den hägrande mållinjen trodde jag aldrig att jag skulle kunna ta mig dit.

Här är det på sin plats att hylla mina fantastiska medtävlare. Den klunga av tjejer som kom ikapp mig just när jag stod där på söder Mälarstrand och hyperventilerade bestående av Louise Wiker, Therese Nordström och Josefin Gerdevåg (kanske även någon mer jag inte såg?) som skrek på mig att fortsätta. Therese ropade åt mig att andas lugnt och hon nästan stannade upp i sin vilja att hjälpa mig framåt. Dessa tjejer, som alla placerade sig i topp på SM tävlingen, kunde ha passerat mig och jublat inombords över en intjänad placering men valde istället att stötta och peppa. Tycker det är fantastiskt att vi kan vara vänner och ändå konkurrenter. Stort.

Tack även till alla andra bekanta som här peppade mig, särskilt ALK Micke och blogg-Staffan som båda uppmanade mig att försöka fortsätta om än i lugn fart för att kunna ta mig till mål vilket de visste var viktigt för mig. Ni anar inte vad era ord gjorde för mig!

När kroppen utsätts för en sådan påfrestning som en attack likt ovanstående hänger sviterna kvar länge. Jag var därför fruktansvärt ansträngd i hela kroppen och hade svårt att syresätta musklerna. Bestämde mig snart för att bryta vid min familj som skulle stå vid 16km. Men så när jag såg dem, framförallt syskonbarnen som rest ända från Småland och förberett skyltar och hejjaramsor kunde jag bara inte svika dem. Bestämde mig för att fortsätta en bit till så de skulle få hejja någon mer gång. 

Sen tänkte jag bryta vid halvmaran men det låg ju så långt bort att det kändes som ett projekt att ta mig hem. 

Vid 23km kom jag ikapp Jenny Jansson och eftersom jag visste att hon var skadad frågade jag om hon mådde bra? Det gjorde hon inte och steg i den sekunden av för att hoppa in i en taxi. Var en hårsmån från att följa med, det såg väldigt skönt ut, men av någon anledning bara fortsatte mina ben framåt.

Mitt i allt dök min lillebror upp på en oväntad plats och när jag skrek åt honom att det kändes förjävligt och fick till svar att "bita ihop för det kan vända" fick jag en tankeställare. Ett marathon är 42km långt, mycket kan hända.

Så när vi kom tillbaka mot stan och lämnade trista Djurgården och jag insåg att det ju bara var 15km kvar kände jag plötsligt att jag faktiskt inte längre mådde så himla dåligt. Jag var långt ifrån pigg men mådde väsentligt bättre än jag gjort tidigare och bestämde mig för att det fick vara slut på bryt-tankarna för nu jäklar skulle jag till målet. 

Jag kom in i någon form av positivt flow och för första gången på loppet kände jag något som började likna löpglädje. Jag började passera folk som tidigare kutat förbi mig vilket gav en fantastisk boost för självkänslan och jag tittade inte längre på varje kilometerskylt med nedräkningstankar i huvudet. 

Så vid 39km dyker plötsligt min vän Alex upp vid sidan av banan. Alex, som förmodligen är en av de minst löpintresserade i min vänskapskrets, hade skapat en lucka i sin stockholmsweekend bara för att gå ut och hejja på mig. Jag blev så rörd och det betydde så mycket för mig att få vinka till en person som inte bryr sig det minsta om sporten som sådan utan bara om mig som person. Hade inte förväntat mig att se henne där och det blev en mycket välkommen överraskning och när hon skrek att "jag kommer och möter dig i målet" fanns ju inget alternativ än att klara den sista lilla biten också!

Någon kilometer senare stod sedan min fina J som under resans gång fått höra mig skrika alla möjliga negativa ord om hur jag kände men med tårar i ögonen kunde jag nu skrika att "jag kommer att klara det"! Han såg nästan lika tårögd ut som jag när han svarade att "det är klart att du gör" och så avslutade jag de sista 300m inne på Stadion med tankarna hos min svärmor, på hur hon älskade att sitta på läktaren och hur hon med tårar i ögonen av stolthet brukade vinka till mig på upploppsrakan. 

Korsade mållinjen, vinkade och slängpussade istället svägerska, svåger och syskonbarn på läktaren innan jag bröt ihop i storgråt i min mammas armar. Lättad att det var över, stolt över att ha klarat att kriga, förkrossad av saknad av min svärmor men lycklig att jag kunde genomföra loppet för hennes skull. Det var som det minsta, och det allra sista, jag kunde göra för henne.

Att jag kom på 15 plats totalt, 8 plats på SM och sprang på den efter omständigheterna godkända tiden 2,55,10 känns ganska oväsentligt.

Idag tar jag istället med mig värmen och stödet från alla fina människor på och utmed banan som gjorde loppet möjligt att genomföra och min krigarskalle som samtidigt som jag är mentalt svag just nu ändå på något overkligt sätt kunde hjälpa nig frambringa styrkan att kriga till mål för ett ändamål som var så viktigt för mig. 

Mission completed.

          

Tack vare Alex var jag nog den enda som fick en flaska Moet istället för vatten vid målgång. Den tjejen vet hur en belöning ska se ut!